Elis Holmström

A Complete Unknown
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 februari 2025
Regi James Mangold

Om A Complete Unknown hade kommit för tio år sedan hade den med största sannolikhet hyllats som en kolossal triumf. Ett stycke utsökt film som med fantastiskt hantverk gestaltar Bob Dylans mest kreativa år. Men filmer om musikaliska storstjärnor och deras snåriga liv är nu förtjänta av samma kritik som filmer om män och kvinnor i färgglada dräkter fått utstå.

Med filmer som Bohemian Rhapsody, Rocket Man och Bob Marley: One Love är det som på engelska kallas för musical biopic en utstuderat förutsägbar och ofta totalt ointressant premiss för en film. En stor del av problemet är att filmerna vägrar att ändra profil eller struktur. Oavsett om det är Ray Charles eller Amy Winehouse som får sitt liv presenterat på film återkommer numera förutsägbara sekvenser och lika uppenbar tematik. Det är uppgång och fall, resan tillbaka från botten till toppen och kändisskapets höga pris.

Regissören James Mangold var själv delaktig i att starta denna genre i och med sin biografi om Johnny Cash döpt efter sångarens legendariska låt Walk The Line. En film som – trots flera inslag som idag skulle kunna klassas som genreklyschor, hör till det bästa genren gett oss. Trots en simpel berättelse demonstrerade Mangold en fantastiskt hängivenhet och en oväntad uppriktighet som fick filmen att framstå genuin men framförallt varm.

Och nästan 20 år senare vill Mangold återskapa magin som ledde till det stora genombrottet. Denna gång höjs insatserna genom att ta sig an Bob Dylan, en musiker som går bortom det normala på de flesta sätt och vis. Mangold vill ännu en gång skapa en bred, öppen och lättillgänglig film som skildrar en specifik period i Dylans liv.

Men tillskillnad mot skildringen av Johnny Cash och dennes liv och evighetslånga kärlek till hustrun June är A Complete Unknown splittrad, ofärdig men framförallt alltför ordinär.

Dock är det svårt att helt och hållet kritisera Mangold för att slutresultatet är långtifrån så magiskt som det kunde ha varit. Bob Dylan är en av historiens mest enigmatiska, komplicerade, för att inte säga svåraste personer, vad gäller hans kameleontiska artisteri för att inte tala om personligheten. Detta i kombination med hans historiska gärningar där han skapt album och låtar som – för att uttrycka det milt, har förändrat historiens gång, har gett Dylan en sorts oförstörbar aura där hans absurda och många gånger motbjudande beteende ursäktats till rent perversa nivåer.

Denna ovilja att faktiskt komma till slutsatsen att Dylan är långtifrån sympatisk som människa blir också djupt problematisk för filmen då porträttet av Dylan blir oerhört vagt och klent. Flera gånger presenteras sekvenser där Dylan lever rövare och demonstrerar en megalomani som får vår egen Börje Ahlstedt att framstå lika ödmjuk som en försynt liten skogsmus. Det finns inget fundamentalt fel med att visa upp historiska personer som djupt problematiska vad gäller deras person, men Mangold och manusförfattaren Jay Cocks vågar inte ens tillkännage att deras subjekt inte är guds bästa son vad gäller mänskliga kvalitéer. Istället framstår filmens narrativ som snedvridet apologetiskt där Dylans ofta frånstötande beteende skall förklaras med än mer diffusa och oklara förklaringar. Berättelsen hade istället mått bra av att skildras mer som Dylans memorerar. Där väljer Dylan att berätta de många episoderna ur sitt liv på ett oväntat distanserat och jordnära sätt, det finns inget överdådigt eller storslaget över någonting, istället är det små anekdoter och diskussioner med diverse personer – kända som okända, som förklarar och ger en mikroskopisk insikt i personen.

James Mangold väljer istället en traditionell struktur som aldrig är abstrakt eller vidare djup. Sättet genombrottet skildras är lika självklart som det är kusligt bekant. Vi får montage som dränks i Dylans musik där korta ögonblick summerar framgångssagan. Och som i så många andra musikaliska biografier görs det ingen ansträngning att förklara varför Dylans musik briljerar i sin historiska kontext. Det förekommer dock en rad tafatta sekvenser som försöker koppla samman de mest dramatiska händelserna under 1960-talet med Dylans artisteri, sekvenser som mest känns som utfyllnad. Att filmen är traditionell i form och utförande är förståeligt då en mer snäv och abstrakt historia knappast hade kunnat skaffa sig åtta Oscarsnomineringar, något filmen i huvudsak är intresserad av. Detta är i mångt och mycket exemplariskt lockbete för just priser och utmärkelser, alla bitar finns på plats och om det inte vore för ett antal styrkor hade det hela varit en av de mer cyniska filmerna på länge.

För det finns också fantastiska höjdpunkter som är rent euforiska. Först och främst Timothée Chalamet i rollen som Dylan själv, detta kan vara det absolut bästa porträttet av en musiklegend som någonsin skådats. Även om Chalamet inte får någon vidare hjälp av manuskriptet skapar han en version av Bob Dylan som är skrämmande lik, det är inte bara rösten och utseendet utan hela kroppsspråket ned till de minsta gesterna. Sättet Chalamet kopierar Dylans nasala sångröst är minst lika imponerande och inte sedan Joaquin Phoenix spelade Johnny Cash i Mangolds Walk The Line har ett porträtt av en musiker framstått såhär pass genuint och autentiskt. Det är så pass bra att man kan glömma att det i grund och botten är en imitation. Nästan lika bra är Monica Barbaro i rollen som Joan Baez, Barbaro besitter en fantastisk sångröst och skapar en Baez som är självständig och minst lika bestämd.

Mangold lyckas också skildra extasen och förundran kring själv musiken, precis som den fantastiska Live Aid-sekvensen från Bohemian Rhapsody. Scenerna då vi får se Dylan spela in mästerverket Highway 61 Revisted är fullkomligt makalösa, detsamma gäller då Chalamet och Barbaro sjunger Blowin In The Wind ihop. I dessa stunder är extasen så pass extrem att man kan förlåta att helhetsintrycket av A Complete Unknown är så pass ordinärt och vardagligt att den tangerar att vara medioker.

Captain America: Brave New World
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 februari 2025
Regi Julius Onah

Det är inte bara det faktum att Anthony Mackie tagit över skölden och stjärnorna från Chris Evans som ger relevans åt titeln Brave New World. För även i en tid då Marvel på film inte har återfått den totala dominans som under guldåren, då varenda film tycktes resultera i ett jordskred som krossade alla tänkbara rekord, är Brave New World en oväntat imponerande film som gör ett antal mycket nödvändiga förändringar och revideringar för att skapa en film som både behåller kontinuiteten från förr men som också visar en ny spännande väg.

För det är slående att Marvel Studios, då det kommer till att göra actionfilmer – oavsett vad hetsiga provokatörer på YouTube menar, fortfarande förstår och nyttjar mediet bättre än de flesta. Där konkurrensen som försöker efterapa den formula Marvel byggt sitt imperium på faller platt lyckas Marvel Studios, trots sina snart tjugo år som en titan inom underhållningsfilmer, fortfarande kombinera bombastisk action, bra karaktärer och humor i en mix som kan tyckas enkel men som få – om några, lyckats kopiera med framgång.

Brave New World vill dock göra vissa förändringar, inte bara för sakens skull, avsikten är att markera att det inte bara går att luta sig på gamla meriter. Förutom att Anthony Mackie nu tagit sig an titelrollen har regissören Julius Onah också ändrat om filmens utseende. Där tidigare Marvelfilmer förlitat sig på ett foto innehållandes en kraftfull färgpalett, sylvass skärpa och ett generellt modernt utseende, väljer Onah att istället introducera stora mängder filmgryn och en dämpad färgprofil. Detta skapar en mer jordnära och återhållsam stämning som hjälper filmen att faktiskt påminna om den sortens vassa spionberättelse Marvel ville åstadkomma med sin håglösa tv-serie Secret Invasion.

För där tidigare filmer förlitat sig på extraordinär action med stora doser digitala specialeffekter, vill Onah istället göra en film som vill bygga sitt tempo och intresse på mer traditionell spänning där motiv, agendor och intriger är minst lika fascinerande som då utomjordingar invaderar. Brave New World är också en av de mer laddade och elektriska filmer Marvel gjort vad gäller att bibehålla en syrefattig spänning, där berättelsens olika vändningar faktiskt är avsedda att vara kärnan och inte bara ett tomt ramverk som tvingar fram explosiv action.

Vi får nu skurken The Leader – spelad av Tim Blake Nelson, som förlitar sig på psykologisk manipulation för att åstadkomma sina diaboliska planer. Något som i dessa tider, där världens rikaste man aktivt försöker förändra den politiska världsordningen, blir betydligt mer intressant än att bara ha ett fysiskt destruktivt hot. De förändringar som gjorts från den faktiska serietidningen är också mycket snillrika och förändrar en ganska ointressant figur till en antagonist som passar som handen i handsken i dagens turbulenta och alltmer hysteriska politiska klimat.

Det finns också en rad allegoriska och snillrika vinkningar som vågar bemöta frågan om att rollen som Captain America nu innehas av en svart man. Något som leder till flera glödheta diskussionsämnen där tanken om jämlikhet alltmer suddas ut och hur fundamentalt orättvis världen är tillföljd av stereotyper och fördomar. Dock presenteras inte något av detta som en pekoral predikan utan bäddas snyggt in i dialog som i grund och botten är just allegorisk.

Onah visar också mod vad gäller filmens två stora actionscener. Förvisso har vi ännu en gång att göra med sekvenser som är intensiva vad gäller digitala specialeffekter men som är otroligt medryckande. Framförallt den sekvens som känns som Marvels version av luftstriderna från Top Gun Maverick. Och för första gången på väldigt länge är den slutgiltiga actionscenen förhållandevis kort och mynnar inte ut i alltför tröttsamma excesser där hela stadskärnor ödeläggs i halvtimme efter halvtimme, även om den är oerhört explosiv. Bristen på action kan få de mest actionhungriga att protestera men det är ett kreativt beslut som visar på mognad. De mer klassiska actionscenerna innehållande fysiska närstrider är dock inte lika intressanta. Det är ytterst ordinärt handgemäng som saknar den fantastiska koreografin från Captain America The Winter Soldier.

Harrison Ford som tar över den avlidne William Hurts roll som den bullrige Thaddeus Ross skänker filmen mer än bara stjärnglans. Ford gör en oväntat känslosam rolltolkning som känns både genuin och mänsklig. Anthony Mackie har i sin tur mycket av det tvivel som kunde ses i hans stora genombrott, den fenomenala The Hurt Locker.

Captain America Brave New World kanske inte briljerar lika mycket som The Winter Soldier vilken tydligt markerade ett kvalitetsskifte för Marvel. Istället är det en nervpirrande, koncis och otroligt underhållande film som förstår vikten av att inte anförtro sin själ och intellektuella kapacitet till explosioner utan till genuin spänning.

Konsten att göra slut
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Jonás Truebas

Det är en av de mer oortodoxa skilsmässor som fångats på film, synd då att utförandet och slutprodukten är lika ointressant som premissen är unik. Relationer på film går tillbaka till en klassisk dramatisk kärna som kan spåras till antiken, det är essensen av de mest traditionella pjäser och berättelser. I modern tid har Ingmar Bergmans eldfängda Scener Ur Ett Äktenskap varit en sorts ledfigur för hur komplexa, aggressiva och sönderfallande förhållanden kan skildras på film.

I sin bästa stunder kan det vara gastkramande att beskåda, hur verbal fradga skjuts som projektiler mellan de inblandade, hur emotionella vulkanutbrott ageras till perfektion och demonstrationen av hur lågt människor är beredda att gå då allt faller samman.

Jonás Truebas väljer dock att skildra det trasiga förhållandet med ett nästan kusligt och bisarrt lugn. Här kommer aldrig de explosiva konfrontationerna eller stunden då alla skelett dras ut ur garderoben. Istället skildras skilsmässan som ett sorts snedvridet projekt där båda inblandade verkar ha en omänsklig självdistans till situationen. Det skulle kunna leda till en film som på ett mer unikt sätt skildrar en brusten och icke fungerade relation. Men eftersom Truebas får slut på energi, fantasi och inte har någon större självdisciplin efter att ha presenterat den grundläggande premissen är hoppet snart förlorat.

Den genomgående bisarra, olustiga och nonchalanta stämningen som genomsyrar hela filmen kräver en betydligt skarpare väldefinierad regi samt infallsvinkel än det vi faktiskt får. Konsten Att Göra Slut må vara kompetent vad gäller sitt skådespel och den generella personregin, men filmen är nästintill chockerande livlös. Kreativitet, energi eller intresse är helt frånvarande, filmen rör sig i ett livshotande lågt tempo som får speltiden på två timmar att verka längre än samtliga uttagningar till Idol.

För att försöka skaka liv i det hela börjar Truebas kasta in något märkligt sorts meta-berättande där han försöker skapa tvivel om det vi verkligen ser är verklighet eller fiktion. Ett drag som kunde ha gett intellektuellt tuggmotstånd om det inte känts som en håglös och fånig gimmick menad att desperat kickstarta det hela.

Och mot slutet försvinner alla hämningar. Från att ha varit distanserat och nästintill underhållande kyligt förvandlas det hela till en tårdrypande sörja som får det att likna en grotesk såpa menad att dö på någon hemsk tv-kanal en menlös eftermiddag.

Konsten Att Göra Slut må ha en intressant ingångspunkt men den slarvas snart bort och allt slutar med att vara en isande tråkig och själlös klumpeduns.