• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Bird – Arnolds hittills bästa som regissör

27 mars, 2025 by Elis Holmström

Bird
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Andrea Arnold

Efter en minst sagt egensinnig dokumentär om mjölkkor samt en otroligt lång expedition i USA vänder nu Andrea Arnold tillbaka till hemlandet England. Där är det mesta sig likt på både gott och ont. För till skillnad mot den aningen svulstiga och överambitiösa American Honey är Bird snarare en sorts spirituell uppföljare till den fantastiska men bortglömda Fish Tank, Arnolds utan tvekan bästa verk som regissör.

Precis som där är det en hyllning till diskbänksrealismen, där horribelt fula och själlösa miljöer avlöser varandra och där hoppet mer eller mindre är borta. Med Bird går dock Arnold steget längre vad gäller att demonstrera ren och skär misär. Där andra filmskapare som önskar skildra misären och förtvivlan, som den hopplöst inkompetenta Paradiset Brinner, endast gör det ifrån en kylig och exhibitionistisk position, väljer Arnold att ställa sig sida vid sida med människorna hon vill skildra. Därför inleds filmen utan några förklaringar eller intriger, precis allting får utredas av publiken under filmens gång. Detta görs dock utan enigmatiska pretentioner, pusslet som måste läggas under filmens gång adderar till mycket av filmens tematik som i grund och botten handlar om behovet av adaption och att göra sitt bästa trots omöjliga odds.

Precis som i Fish Tank har Arnold en fantastisk närhet till sina skådespelare och karaktärerna de spelar. Karaktärer som hade varit frustrerande karikatyrer i andra händer blir här mångfacetterade och oväntat djupa. Men det är Arnolds personregi som lyser starkare än något annat, framförallt hennes förmåga att locka fram fantastiska rolltolkningar från ytterst oerfarna aktörer. Nykiya Adams i huvudrollen är genomgående självlysande och lyckas agera med både precision, måttfullhet och uttrycksfullhet. Detsamma gäller för Barry Keoghan i rollen som Adams far, en karaktär som gradvis växer och visar sig vara mer än bara en hopplös pundare.

Trots att Bird inte vill stoltsera med att vara någon vidare visuell upplevelse får vi också se på ett imponerande avancerat foto vad gäller kamerarörelser. Arnold förlitar sig ännu en gång på oerhörda närbilder som är så pass intima att de kan framstå påträngande. Fotografen Robbie Ryan som jobbat med Arnold tidigare och nu senast Yorgos Lanthimos får det gryniga, skakiga fotot att vara fantastiskt närgånget men också oerhört imponerande vad gäller kamerarörelser. Här finns ett antal makalösa kameraåkningar som i filmen ter sig lekande lätta men som i praktiken är ytterst komplexa. Detta leder till att Bird många gånger påminner om de bästa filmerna signerade Thomas Vinterberg, där det anspråkslösa och enkla också blandas med en otrolig självsäkerhet, något som skänker filmerna en sällsynt stadga.

Hur imponerande och närgången Bird må vara går det dock inte att undkomma att filmen står skuggan av Fish Tank. Även om misären skildras mer ofiltrerat och kompromisslöst här saknas den oerhörda magnetism som gjorde Fish Tank oförglömlig. Ödena här lyckas inte engagera fullt lika mycket som då och filmens bästa stunder är mer eller mindre helt modellerade efter ännu större moment från Arnolds sanna epos.

Att det också kastas in ett förvirrande och menlöst tvetydigt inslag gör att filmen också tenderar att likna Tully av Jason Reitman, en film som mer eller mindre förstörde sig själv genom ett hopplöst onödigt surrealistiskt tillägg. Även Bird svajar oroväckande mycket då Arnold börjar flirta med dessa element men det lyckas aldrig kapsejsa skutan. Berättelsen är många gånger onödigt spretig och engagerar i alltför många sidospår.

Bird må aldrig passera eller ens nudda vid att vara en ny Fish Tank, däremot är det en stabil återgång till Arnolds sanna expertis, något som resulterar i en skådespelarmässigt utmärkt film vars berättelse inte håller jämna steg.

Se Fontaines D.C.s video till låten Bug (som är namnet på Barry Keoghans karaktär i Bird), gjord från material från Andrea Arnolds film Bird. Fontaines D.C.s Carlos O’Connell gör sin skådespelardebut i Bird, och tre av bandets låtar är med i filmens soundtrack.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Novocaine – tragiskt patetisk

21 mars, 2025 by Elis Holmström

Novocaine
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 mars 2025
Regi Dan Berk, Robert Olsen

Att filmer skapats endast med utgångspunkten att det finns en lövtunn idé som bär upp det hela är inget nytt. Men det har mestadels varit förpassat till en tid då varken
smarta telefoner eller kontantlösa betalningar existerade. Men Novocaine är en tidsresa, och inte den sorten som uppfyller tittaren med varm nostalgi, istället är det en otäck påminnelse att begreppet ”det var bättre förr” borde inkludera en jättelik brasklapp.

Då personer försöker göra sig lustiga kring specifika filmer brukar de ofta bryta ned och förenkla berättelsen till så pass små beståndsdelar att även den mest komplexa film kan framstå banal. Ingmar Bergmans Höstsonaten skulle elakt kunna beskrivas som mor och dotter grälar i trångt rum och Mad Mad Fury Road som en sandig biltur fram och tillbaka. Detta är onödigt cyniska och självgoda förenklingar som inte borde tas med något som helst allvar, men i fallet med Novocaine är denna typen av fåniga summeringar precis vad som presenteras i två helt olidligt monotona timmar.

Premissen där huvudrollsinnehavaren Jack Quaid inte har kapacitet att känna smärta kunde ha lett till svart humor, som med precision och finess blandade galghumor med oerhört våld. Och där kvoten för våld uppfylls förblir humorn fast i en annan dimension. Regissörsduon Dan Berk och Robert Olsen handlag är precis som Jack Quaids skådespel stelt, opersonligt och komplett ointressant. Ambitionen att skapa en karaktär som genom sitt oförstånd och ytterst ordinära attribut förvandlas till ofrivillig actionhjälte är ingen felaktig utgångspunkt men då utförandet är såhär pass fantasilöst spelar ambitioner eller förhoppningar ingen roll.

Alla försök till komik är både ansträngda och desperata för att inte säga tragiskt patetiska. Då filmen innehar en ensemble som bäst kan kategoriseras som medioker och som värst förkastlig, blir försöken att skapa någon form av värme eller inneboende charm lika misslyckade som pinsamma. Den närmast anorektiska grundidén tas också så pass långt och utan någon uppfinningsrikedom att det hela blir hopplöst förutsägbart. En film med ytterst tunt material kan dock kompensera för sina uppenbara brister genom stora mängder energi och driv, men Novocaine är märkligt sömnig och såsig. Trots en uppenbar vilja att vältra sig i hjärnsubstans och oerhört brutalt våld är filmen tam och fantastiskt tråkig vad gäller allt annat. Se bara till romansen mellan Quaid och Amber Midthunder som verkar framställd av en AI modell, ja, om denne ombads att skapa den mest håglösa och osexiga relation som skådats på film.

Inte ens då hela eländet tycks vara på väg att vara slut kan Berk och Olsen ha den goda smaken att avsluta åbäket. Istället följer en utdragen och totalt spänningslös final som är lika hjärndöd som tråkig, två ord som summerar hela filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Snövit – trist manus och fegt

19 mars, 2025 by Elis Holmström

Snövit
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 mars 2025
Regi Marc Webb

I grund och botten borde Disneys nyversion av Snövit vara en bagatell. En enkel barnsaga om medkänsla och värdet av sympati kontra egoism och fåfänga. Men i ett högerpolitiskt klimat, som ser rött för det mesta, har Snövit blivit till ytterligare ett offer för det våldsamma och hopplöst menlösa orangea kulturkrig som utkämpas i det stora landet i väst och som alltmer börjar få fotfäste i Europa. Detta tröttsamma ståhej visar sig dock vara lika opåkallat som idiotiskt då Snövit – precis som majoriteten av Disneys nyversioner vi fått se de senaste åren, visar sig vara både harmlös, traditionell men framförallt ointressant.

Disney är sedan länge experter på att skapa mallar och traditioner som ogärna bryts. Det gäller såväl kvalitet som metodik och utförande. Oavsett om det varit Askungen eller Den Lilla Sjöjungfrun som görs om till spelfilm har mönstret varit lika tydligt som förutsägbart. Det är en astronomisk budget, en progressiv och inkluderande ensemble samt ett antal tillägg vad gäller berättelsen. Resultatet har ofta varit splittrat med filmer som inte klarar av balansgången mellan nostalgi och att förtydliga sitt existensberättigande.

Detsamma gäller Snövit fast här framträder en rad andra problem. I huvudsak beror dessa på regissören Marc Webb vars fortsatta aktivitet som regissör är genuint överraskande med tanke på det kolossalt ointressanta dravel denne stått bakom. Det faktum att Webb är ansvarig för att ha torpederat Spider-Man till den graden att Sony behövde krypa till korset och göra upp ett komplext filmrättighets-avtal med Disney säger det mesta.

Och Webb har inte lärt sig sin läxa efter att ha fått se sin karriär förvandlas till en ren parentes. Precis som med sina hopplösa Spider-Man filmer har Webb en obehaglig kyla som regissör vilket gör även de mest uppriktiga scener stela och mekaniska.

Där andra regissörer, filmmakare och skådespelare har en närmast religös kärlek till det klassiska Disney hanterar Webb detta som ett jobb bland alla andra. Det finns ingen som helst inspiration eller spjuveraktig uppfinningsrikedom vad gäller att överföra Disneys kanske mest klassiska animerade klassiker till att nu bli spelfilm. Allting sker efter en redan utstakad mall där Disney – med sina ohyggliga ekonomiska tillgångar, kan anställa några av de bästa hantverkarna och artisterna på planeten. Detta gör att Snövit många gånger om innehåller makalösa element.

Se bara till den legendariska kostymdesignern Sandy Powell som står bakom filmens kostymer, oavsett om det är färggranna prinsessklänningar eller hotfulla munkkåpor finns en häpnadsväckande känsla för detaljer. Detsamma gäller scenografin som känns minutiöst välarbetad och klassisk. Problemet är att Webb inte har en aning hur han skall foga ihop de olika pusselbitarna. För även om enskilda komponenter är förstklassiga blir den slutgiltiga produkten en röra där ingenting vill gå samman utan stor ansträngning. Det faktum att filmen använder ett foto med en skärpa så vass att det kan misstas för en skalpell gör att de makalösa kostymerna och vackra miljöerna ter sig rent syntetiska och i värsta fall plastiga. Det påminner snarare om en turistvideo från Disneyland än en suggestiv och medryckande äventyrsfilm. Denna visuella schizofreni slår också hårt mot alla de karaktärer som är beroende av digitala specialeffekter, de legendariska sju dvärgarna framkallar kalla kårar och horribla associationer med den fasansfulla Robert Zemeckis filmen Polarexpressen, där publiken tvingades gå igenom den kusliga dalen med karaktärer som liknade rena skräckfigurer. Att Webb inte har förstånd nog att förstå de visuella behoven är bara början på den skakiga resan.

Trots de högljudda ropen från rabiata internetprovokatörer visar sig Snövits faktiska berättelse och tematiska innehåll vara lika politiskt som en busstidtabell. Detta gör att mycket av den banala naiviteten från originalet återstår, något som gör att flera aktörer inte ges någon möjlighet att visa på den bredd de faktiskt besitter. Huvudrollsinnehavaren Rachel Zegler, som fått utstå kopiösa mängder motbjudande nätangrepp och kränkningar, har kvar sin makalösa sångröst och pondus som gör att sekvenserna då filmen förvandlas till en renodlad musikal inte framstår fånigt svulstiga eller melodramatiska. Men då det inte sjungs är Zegler sadlad med en karaktär som är lika spännande som tapetklister. Även om Snövit denna gång har aningen mer agens i berättelsen har det inte gjorts tillräckligt många revideringar för att göra karaktären särskilt intressant, än mindre relevant för år 2025. Därefter har vi Gal Gadot, här lyckas Webb – för en stund, använda Gadots stela och – överlag, ruttna skådespel till sin fördel, han gör sekvenserna med Gadot till en form av syrlig komik där karaktärens diaboliska attribut skruvas upp till komiska proportioner. Tyvärr kan detta inte tyglas länge nog och då Gadot brister ut i sång eller några som helst försök att agera mer seriöst är det som att se Hindenburg krascha. Och de fåtal tillägg som gjorts i berättelsen tjänar bara till att dra ut på filmen och få den att tappa sitt tempo, något som gör den sista tredjedelen ovanligt sömnig.

Snövit må ha komponenter värdiga att åka förstaklass till filmhimlen, men de är sadlade med en talanglös regissör, ett trist manus och en allmän feghet vad gäller att verkligen förnya och skaka om berättelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Snövit

Filmrecension: William Tell – praktfiasko

14 mars, 2025 by Elis Holmström

William Tell
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Nick Hamm

Man kan skriva åtskilliga doktorsavhandlingar om den mardröm som är regissören Nick Hamms senaste film, men ödet säger det bäst. Mitt i den makabert gräsliga filmupplevelse som är William Tell får projektorn nog och slutar fungera, tyvärr sker det mot filmens klimax och inte innan visning. Det hade förskonat oss alla från ett praktfiasko bortom alla normala proportioner.

Nick Hamm och dennes filmografi är långtifrån imponerande – för att uttrycka det milt, det är en salig blandning av identitetslöst mög som är omöjligt att komma ihåg. För vem minns den ’’mästerliga’’ The Hole eller den minst lika ’’oförglömliga’’ Driven…
Att resultatet inte är av särskilt hög kaliber är därmed inte överraskande, men att en genuint episk bottennivå nås på nolltid är en annan historia. Dock går det att ana ugglor i mossen mycket tidigt, filmens utseende lämnar en andlös, och inte på grund av de vackra alplandskapen – det enda som överhuvudtaget kan beskrivas som drägligt associerat med filmen. Foto och allmän presentation är mer eller mindre identisk med det tyska metallbandet Rammsteins musikvideo till sin singel Dicke Titten – vars titel vi inte översätter med hänsyn till anständighet. Det är gränslöst plastigt, överdrivet, för att inte säga fult, inte blir det bättre av katastrofalt dålig kostym och smink, som måste inhämtats från utförsäljning på Buttericks butik på Drottninggatan. Här är det lösskägg som inte ens går hem på julafton och peruker så fula att publikens pupiller fattar eld, kostymerna är i sin tur lika gräsliga som de är billiga.

Tyvärr är detta bara början. William Tell nöjer sig inte med att se ut som en mardröm på steroider, varenda beståndsdel som associeras med sunt filmskapande har förvrängts och gjorts om till något hemskt. Berättartekniken är, trots en banalt simpel berättelse, anskrämlig. Hamm kan inte ens skapa sekvenser som känns det minsta sammanhängande, än mindre engagerande. Dock spelar det ingen roll, filmens karaktärer – eller rättare sagt skyltdockor, är alla en samling pappskallar som är lika ointressanta som de är patetiska. Oavsett vem vi får möta besitter de endast egenskaperna att skrika som huliganer, grymta eller flaxa med armarna. Skådespelet är av så ofattbart usel kvalité att inga ord räcker till, danska Claes Band i huvudrollen gör dock ett utmärkt jobb i att imitera en brölande köksfläkt vars drönande ljud kan driva buddhistmunkar till vansinne. Andra inblandade, som Connor Swindells och Emily Beecham, kan utan problem söka sig till professionella karriärer som riksclowner efter sina insatser här. Filmens enda två respektabla aktörer Ben Kingsley och Jonathan Pryce ser så desperata ut att man kan undra om de medverkar under allvarliga former av hot.

Eländet har dock inga gränser, då källarplanet verkar vara nått fortsätter filmen gräva sig raka vägen ned mot jordens inre. För när vi inte behöver uthärda skådespel som förlöjligar hela yrket eller skandalös inkompetens, vad gäller generella regler för filmskapande, så har vi dialogen. Den fullkomliga smörja som verbaliserar sig borde få FNs säkerhetsorgan att dra öronen åt sig. Det är teatral rappakalja som framförs helt utan entusiasm. Efter ett fåtal meningar borde biografens brandlarm utlösas för att rädda den intet ont anande publiken.

För varje sekund som går uppenbarar sig något än hemskare, däribland actionscener som befinner sig mellan det förunderligt usla och rent bisarra, brandtal som är så usla att de orsakar panik. Men mer groteskt än något annat är trots allt filmens gravallvarliga uppsyn, där humor och självdistans sedan länge har sprängts i småbitar. Projektet är fundamentalt oseriöst i hur den ser på sin publik, mer exakt som en bunt fullkomliga idioter, villiga att uthärda vilken smörja som helst.

William Tell lyckas dock med att uppfylla en bisarr paradox, att manifestera skit i sin renaste form. Detta är kort och gott fruktansvärt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Det heliga trädets frukter – imponerande

10 mars, 2025 by Elis Holmström

Det heliga trädets frukter
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mohammad Rasoulof

I de situationer då produktioner skett under stora svårigheter eller uppförsbackar brukar resultatet sällan vara felfritt eller utan skavanker. Men trots att regissören Mohammad Rasoulof tvingats skapa filmen under stort hemlighetsmakeri för att undkomma den auktoritära regimen i Iran, samt fly landet med ett antal av sina skådespelare efter en arresteringsorder, är slutresultatet genuint imponerande. Det finns inga kompromisser trots de oerhörda omständigheterna.

I en tid då det hetsigt diskuteras kring mer anslag för film och behovet av mer pengar för produktioner i allmänhet visar Rasoulof att en regissör som förstår begränsningarna och kan anpassa sitt omfång också kan skapa stordåd. För även om inspelningen skett under påfrestningar lyckas Det Heliga Trädets Frukter framstå mer komplett, genomtänkt och förfinad än ett antal andra filmer som kunde stoltsera med att vara nominerade till en Oscar för bästa film. Framförallt finns här ett politiskt mod och en subtil precision vad gäller att förmedla djup och argsint samhällskritik. Detta görs genom den grandiosa men samtidigt oerhört intima berättelsen. Där andra narrativ börjar småskaligt och rör sig mot något större, i filmer som nyttjar historiska händelser vill berättelsen oftast kulminera vid de essentiella historiska ögonblicket, gör Rasoulof motsatsen och bryter istället ned sin berättelse till att bli mer och mer koncentrerad utan att glömma bort den historiska kontexten.

Den fasansfulla misshandeln av Mahsa Amini, som senare resulterade i hennes död och ledde till de oerhörda protesterna, blir den stora katalysatorn för att skapa starka störningar inom den familjedynamik filmen centrerar kring. Det snillrika i att spegla de historiska protesterna genom ett mikroperspektiv gör att den auktoritära terrorn kan förmedlas genom en vardag som även för oss i väst blir någotsånär bekant. Snart blir propagandan, våldet och de allmänna övergreppen på befolkningen inte bara något som sker på tv-skärmar och mobiler. Den toxiska osanningen blir snart ett gift som sakta men säkert förtär relationerna.

Sättet splittringen och uppvaknandet skildras hos familjens två döttrar är klarsynt och oerhört stilfullt, här skapas en fascinerande generationskonflikt där ungdomen – som genom modern teknik kunnat se bortom lögnerna och förvrängningen av verkligheten, börjar se sina föräldrar som främlingar som vägrar släppa taget om uppfattningar som aldrig var sanna. Här exponeras också publiken för filmens fantastiska ensemble som alla erbjuder ett naturligt, dedikerat och prestigelöst skådespel. Det är också imponerande hur pass visuellt kompetent projektet är. Genom ett färglöst foto och en mycket geometrisk komposition skapas en film som också visuellt återger den inrutade och tryckande tillvaron i Teheran.

Allegorierna till terrorstatens hämmande effekt blir än mer potenta i filmens andra halva då Rasoulof fortsätter att stänga bländaren och minska omfånget. Då blir ett relativt simpelt besvär till en snara runt halsen, något som blir en fantastisk representation för hur det triviala i händerna på tyranni blir till ett vapen lika farligt som batonger. Detta leder i sin tur fram till filmens fantastiskt nervpirrande final som är så pass laddad och spännande att hela biosalongen tycks vara berövad från syre. Här finns också flera paralleller med den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, även den ville studera effekterna på familjen av ett repressivt samhälle och hur politiska misslyckanden och makthunger mer eller mindre utplånat samhället och dess medborgare.

Turerna kring produktionen för Det Heliga Trädets Frukter må ha varit lika dramatiska och upprörande som det innehåll vi upplever i filmen. Men trots det lyser den faktiska filmen. Även om det finns vassa kanter och strukturella fel som hade kunnat rättats till för en helt fulländad upplevelse är detta en otroligt imponerande film, både vad gäller det dramatiska handlaget men också vad gäller att kontextualisera och belysa modern historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Iran, Mohammad Rasoulof

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in