Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Lycka av Johan Kling

by

Lycka
Författare Johan Kling
Utgivningsdatum 2019.01.14
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161580 

Det är egentligen inte särskilt mycket som händer i Johan Klings nya roman ”Lycka”, men frågan är i ifall det behöver hända mycket för att en bok ska få rankas som läsvärd. När det gäller Johan Klings böcker tar snarare stämningen över – en egenartad sorts Johan Kling stämning, när det åtminstone gäller ”Människor utan betydelse” och ”Lycka”. Den stämning som skapas i ”Lycka” får en att vilja använda uttrycket ”sevärd” istället för läsvärd. Visserligen är ”Lycka” en bok med ord och meningar i, men genom Johan Klings skildringar skapas det en känsla av att man inte läser en bok utan snarare tittar på ett konstverk. Textens syfte blir att skapa en sorts bild. Kvar efter att boken har utlästs är varken ord eller meningar utan bilder av Stockholm innerstads gator och parker i olika årstider, barn som äter glass om heta sommardagar, bubblorna i ramlösaflaskorna Johan Klings karaktärer beställer i brist på pengar att köpa någonting annat. Tillsammans med bilderna av Stockholm medföljer känslan av otillgänglighet, melankoli, ensamhet och en sorts värme som finns där trots melankolin. Trots huvudkaraktärens otillgänglighet och ständiga grubblerier existerar värmen i hans varma känslor till sitt barn och den relation som skapas med barnet.

Om det ändå ska talas om en handling i ”Lycka” står huvudkaraktärens bräckliga relation till sin dotter i centrum till de grubblerier som skapas i huvudet på honom. Det är en påtaglig sorts bräcklig relation som skapats mellan den frånskilda huvudkaraktären och dottern som ständigt längtar till att umgås mer med sin mamma och sina jämnåriga istället för med pappan. Det finns berättelser där barn vill umgås med sina föräldrar trots inget visat intresse från föräldrarnas sida, ”Lycka” är raka motsatsen. Det är rätt så hjärtskärande att läsa om hur huvudkaraktärens ständiga helhjärtade försök att få dottern att ha åtminstone lite roligt i hans sällskap resulterar i ett flertal misslyckanden och ”jag vill inte” från dotterns sida. Värmen i boken ligger just i denna relation mellan en far och en dotter, i en försiktig men stark kärlek från en far som annars framstår som avstängd och oåtkomlig (särskilt när det gäller romantiska relationer).

I ”Lycka” möts många bilder, stämningar och känslor i en stadig balans mellan en varm och kall, hopplös och hoppfull, melankolisk och lycklig tillvaro i en Stockholmsmiljö. Å ena sidan kan nog många känna igen sig i de känslor och tankar huvudkaraktären behandlar i boken. Å andra sidan kan nog lika många inte känna igen sig i de val huvudkaraktären gör. ”Lycka” kan lätt ogillas av den som förväntar en händelselik handling och trots att det kanske inte går att kalla ”Lycka” för en bladvändare på det traditionella sättet (vilket boken inte heller försöker vara) finns det ett harmoniskt flyt i texten som får bladen att vändas fort ändå. 

Filmrecenions: Proxima

by


Proxima
Betyg 3
Svensk Biopremiär 15 maj 2020
Regi Alice Winocour

Om man skulle sammanfatta ”Proxima” med ett citat skulle nog det följande citatet vara det allra mest passande: ”Den perfekta astronauten existerar inte. Liksom den perfekta mamman inte existerar”. På samma vis existerar inte den perfekta människan, skulle kunna tilläggas. Detta sorts besvär (att inte kunna lyckas bli perfekt) gäller nog en hel del av oss, inte bara Sarah Loreau (Eva Green) som försöker att finna balans mellan sin roll som mor och sin roll som blivande astronaut i ”Proxima” – filmen genomsyras av detta dilemma som många kvinnor idag kan bemöta i sina arbetsliv, särskilt inom arbetsplatser där kvinnor än inte är en del av vardagen.
Det verkar som att en del av de som sett filmen verkar ha förväntat sig mer action eller till och med sci-fi med tanke på att filmens tema är rymden, men trots att filmen kretsar kring rymdtemat är det egentligen andra teman som tar betydligt mer plats – såsom att finna balans mellan moderskap och karriär, kvinna på mansdominerad arbetsplats och stress som är relaterad till rymdförberedelser. Det är dessa tre röda trådar som tydliggör sig under filmens gång, och när det gäller förmedlingen av dessa tre svårigheter som Sarah Loreau får handskas med lyckas filmen suveränt. Filmen är egentligen inte särskilt dramatisk utan visar i realistiskt ljus på hur det är att förbereda sig inför en rymdresa, hur det kan vara att få kalla fötter innan man tar en lång resa (denna gång en resa som innebär att resenären kommer att lämna jordklotet ett tag) och vilka svårigheter en kvinna kan möta på en mansdominerad arbetsplats. Särskilt är processen av förberedelserna inför rymdresan väldigt detaljrik och framstår som realistisk och väl framlagd. Dock skulle allt det ovannämnda egentligen kunna behandlas i en dokumentärfilm. Om ”Proxima” hade varit en dokumentärfilm skulle man kanske kunnat ha undvikit de uppenbara mamma-saknar-barn-klichéerna som filmen här och där lider av. Dessutom är det ibland svårt att inte sucka åt Sarah Loreau som visserligen inte borde förväntas vara den perfekta astronauten men som under filmens gång inte verkar kunna undvika att ständigt glömma bort att ta sitt ansvar som någon som inom en snar framtid ska skjutas upp i rymden – allt detta rättfärdigas I filmen med mamma-saknar-barn-klichén.
Allt som allt (bortsett från de oundvikliga suckarna denna film framkallar vid diverse tillfällen) var det intressant att se den detaljrika processen som de inblandade måste genomgå innan en resa till rymden. Det måste också tilläggas att skådespelarna framförde sina diverse roller på ett autentiskt sätt vilket ledde till att filmen kändes ännu mer realistisk.

Bokrecension: Släkte av Torbjörn Flygt, ett släkte av losers

by

Torbjörn Flygt

Natur & Kultur

Utgivningsdatum: 2019.08.05

ISBN: 9789127163898

Någonstans gick det fel, riktigt fel, tänker jag gång på gång medan jag läser ”Släkte” av Torbjörn Flygt. Det gick fel någonstans och där står man nu i en återvändsgränd, och trots att det fortfarande går att vända sig och gå tillbaka är man osäker på vart man ens ska ta vägen. Vägen tillbaka ser dunkel ut, särskilt med tanke på att man inte vet var och hur allting gick fel, vänder man sig om och går tillbaka kanske det bara dyker upp flera återvändsgränder. I denna värld som är långt ifrån en skonsam och godhjärtad värld är det nästan troligast att det dyker upp fler återvändsgränder.

Relationsdramat ”Släkte” påminner på sätt och vis om en liknande återvändsgränd, och ju längre in i boken man kommer desto tydligare blir återvändsgrändens vägg, opasserbar. Karaktärerna i boken är alla sammanbundna av en sorts lös suddig släktskap, ”farfar” i boken är överhuvudtaget inte blodsförvant med någon, trots det blir det just han som får stå i centrum för handlingen; men på samma gång finns det ett tydligt band mellan karaktärerna – de är ett släkte, ”ett släkte av losers”, precis som en av karaktärerna kommenterar.

En födelsedagsfest för den dementa Gösta (farfar) ska ordnas, men eftersom saker och ting från början inte stod rätt till går festen långt ifrån smidigt. Huvudkaraktären Jes hämtar Gösta från äldreboendet och kör honom till ett nästintill förfallet hus på den skånska slätten, det är där Gösta ska firas med en minst sagt bristfällig middag och alltför mycket alkohol. Gösta står dock inte för drickandet, det gör Linda som är nära på att bli vräkt och behöva bli tvungen att lämna över sitt barn – Amma – till soc. Bland alla de vaga relationerna mellan ”släktet” blir Jes och Ammas relation den varmaste, den mest hoppfulla och på så vis också den bräckligaste. Det är just i denna relation mellan en vuxen och ett barn som Jes vilja att ta något sorts ansvar för detta släkte, att kunna hitta en väg ut syns som tydligast, men i och med bräckligheten blir denna vilja snart som bortblåst, och där står släktet igen, allt närmare återvändsgränden.

Jag minns inte när jag senast läste en liknande bok. Många böcker som kommer nära genren koncentrerar ofta på anledningen till varför och hur den negativa situationen bröt sig ut, ofta handlar det om psykologiska skildringar till hur det kom sig att karaktärerna hamnade i en olycklig situation, och finns det inga psykologiska skildringar så finns det vissa närvarande faktorer som får stå för sig själva – en utländsk bakgrund eller en sexuell läggning som inte anses vara normen enligt de andra karaktärerna. I Släktet finns det i och för sig vissa skildringar av karaktärernas bakgrund men samtidigt utelämnar boken många liknande detaljer, vilket just i fallet av ”Släkte” bidrar till en stark känsla av nuet. I all denna enkelhet framstår karaktärerna som högst närvarande. De är, här och nu.

Bokrecension: Lyktsken av Michael Ondaatje – ett krig som är över, men egentligen inte

by

Lyktsken
Författare: Michael Ondaatje Översättning: Andreas Vesterlund
Förlag: Natur&Kultur
Utgivningsdatum:2019.03.30
ISBN: 978-91-27-15930-3

En magisk upplevelse i barndomen kan lätt uppfattas annorlunda i fall man kommer i kontakt med den vid ett senare skede i livet. Det behöver inte innebära att objektet för ens fascination från barndomen försämras, men ofta får man som äldre en annan sorts insyn när det gäller vissa upplevelser. Att se om en film eller att läsa en bok som man läst i barndomen kan uppfattas mycket annorlunda, ibland förstår man kanske nya skämt som man inte kunde förstå när man var liten, eller så uppfattas ett visst objekt som mer platt, mer svartvitt, utan en gråzon. Mycket under barndomen uppfattas starkt och påverkar vår livssyn senare i livet. Detta kan nog gälla det mesta. Filmer, böcker, människor, föräldrar… Särskilt föräldrar när det gäller ”Lyktsken”.

Om det är någonting som Michael Ondaatje lyckas suveränt med så är det att skapa en kontrast mellan det som är upplevt under barndomen och ens uppfattning av den upplevelsen senare en livet. En sorts insyn, en personlig analys av en upplevelse man påverkats starkt av; och läsaren är hela tiden med i denna resa. Samtidigt tappar Ondaatje inte balansen mellan barndomens magi och de mer analyserande återupplevelserna. På sätt och vis är det nästan som att återuppleva sin egen barndom som vuxen. Känslan är i alla fall densamma.

För huvudkaraktären (Nathaniel) i ”Lyktsken” handlar dessa återupplevelser mycket om att försöka förstå det som helt enkelt inte gick att förstå i barndomen, en process där huvudkaraktären hanterar sina tankar och sina känslor till sin omgivning, och särskilt till sina föräldrar som lämnar London efter kriget för att åka till Singapore. De lämnar Nathaniel och hans syster Rachel i lägenheten tillsammans med en man som Nathaniel och hans syster börjar kalla för Nattfjärilen. Snart dyker det upp flera andra underliga karaktärer i Nathaniel och Rachels omgivning, och det är dessa karaktärer tillsammans med Nathaniels föräldrars ovanliga yrken som lämnar många frågor i Nathaniels huvud. Denna process – att försöka förstå sig själv, sin omgivning och sitt arv – får Nathaniel att framstå som en väldigt realistisk karaktär, lätt att känna igen sig i.

Förutom den uppenbara kontrasten mellan Nathaniels magiska barndom och de tankar han senare får i livet finns det även en stark kontrast mellan det lugna och det stormiga i romanen. Å ena sidan finns det inte mycket tydlig spänning på ytan, men djupt nere någonstans stormar det; för trots att kriget är över är det ändå inte över, i alla fall inte för många av oss. På det sättet har boken flera skikten och ju djupare man kommer ner desto mer stormigt blir det, för trots att striden är över har processen att komma över denna strid bara börjat. Detta gäller inte bara människor som hanterar individuella problem men också länder som hanterar nationella problem. Michael Ondaatje har i flera böcker varit suverän på att balansera mellan magi och realism men när det kommer till ”Lyktsken” är det just denna mänskliga bräcklighet, denna behandling av efterkrigets sår som får boken att stå ut.

Bokrecension: Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård – ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar och ett fascinerande litterärt verk

by

Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgivningsdatum: 2019.08.09
Förlag: Modernista
Inbunden: 978-91-7893-055-5
E-bok: 978-91-7893-056-2

Jag är arton år och går på en nästan folktom gata någonstans i centrala Sankt Petersburg. Plötsligt är det en yngre man som försöker fånga min uppmärksamhet. Han ser ut att vara en högskolestudent, i sin skrynkliga bruna tweedkavaj och med en svart pärm som han håller i den vänstra handen. Han frågar mig om inte jag vill skriva på hans protestlista angående elchockbehandlingar i den ryska psykiatriska vården. Jag blir förvånad. Fram tills det ögonblicket har jag endast associerat elbehandling med föråldrade mentalvårdsmetoder, med litteratur som ”Gökboet”. Ignorant och fördomsfullt nog tänker jag något i stil med ”Med tanke på alla andra brott mot mänskliga rättigheter är detta kanske inte så konstigt. I Sverige skulle liknande metoder inte användas”. Det är nästan skrattretande hur långt ifrån verkligheten min bild av ECT-behandlingar var på den tiden; därför blir jag ännu mer förvånad när jag kommer tillbaka till Sverige från min Rysslandsresa och får höra att ECT-behandlingar i Sverige är långt – väldigt långt – ifrån ovanliga. Då ställer jag frågan till mig själv – hur kommer det sig att det här har undkommit mig, hur kommer det sig att debatten inte nått mig, och om den inte nått mig, hur många andra har den inte heller nått i så fall?

Innan jag läst färdigt ”Oktoberbarn” är jag fortfarande inte medveten om att Sverige är det land i världen där det utförs flest ECT-behandlingar per capita vilket Linda Boström Knausgård upplyser om i sin bok (KMR – kommittén för mänskliga rättigheter kommer med samma statistikresultat). Det är den främsta anledningen till att ”Oktoberbarn” är en läsvärd bok, för att den kan bli ett betydelsefullt bidrag till att skapa en ännu mer omfattande debatt kring elbehandlingar. Betydelsen ligger inte endast i val av ämne, utan även i faktumet att boken i sig fungerar som ett motstånd, i och med att Boström Knausgård minns trots alla minnesförlust-biverkningar. Att minnas, och att skriva om den lilla flickan som inte var kommunist men som bestämde sig för att ha på sig oktoberbarnens pionjäruniform, att skriva om sin barndom, sin ungdom, sina barn, sina resor och andra minnen trots att biverkningarna försöker ta ifrån en de minnena, den friheten – det i sig ger boken styrka. Vare sig man är på för eller emot sidan i debatten kring ECT-behandlingar förtjänar den som fått behandlingen att få sin röst hörd, men hur enkelt är det att få ett liknande perspektiv angående den psykiatriska vården om den som fått behandlingen lider av minnesförlust?

Linda Boström Knausgård berättar i sin bok om hur ECT först börjande användas på grisar för att lugna dem innan de skulle slaktas. Nu används det på människor, ”de människor som inte kan tala för sig själva”, såsom hon beskriver det. Det behövs inget medgivande från de tvångsinlagda. Boström Knausgård beskriver platsen där hon behandlas som en fabrik, och trots att forskare fortfarande än oense vare sig ECT är en katastrof eller inte fortsätter behandlingarna att utföras.

Slutligen är det värt att nämna att ”Oktoberbarn” inte bara är ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar utan också ett fascinerande litterärt verk i och med Linda Boström Knausgårds mycket personliga, ärliga och mest av allt modiga beskrivningar av vad hon har gått igenom.