Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

En vuxen människas bekännelser av David Wiberg

by

En vuxen människas bekännelser
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0657-2

Att göra slut med någon kan vända upp och ner på ens liv, få en att under en viss tid tappa allt hopp på att någonting positivt kommer att hända i framtiden. Hjälplöshet, förtvivlan, äckelkänslor, förvirring, ilska är några av de känslor som kan komma upp till ytan när man gör slut med någon. Huvudkaraktären i ”En vuxens människas bekännelser” blir tvungen att hantera alla de här känslorna (mycket starka känslor för den delen) när hans tvååriga relation med Alice en dag tar slut. I och med att det var hans första (och enligt honom troligtvis sista) relation som tagit slut tar han det minst sagt inte väl. 

Denna bokresa genom huvudkaraktärens känslor efter att ha gjort slut med Alice bjuder å ena sidan på en icke förskönad bild av ett kortare mycket förvirrat tillfälle i en människas liv, å andra sidan är huvudkaraktärens tirader om hur mycket han saknar och älskar Alice långtradiga. Visserligen är huvudkaraktärens känslotillstånd (delvis) intressant i och med de ärliga beskrivningarna, men ibland vill jag som läsare (i likhet med ett par av karaktärerna) bara säga åt huvudkaraktären att ge sig. 

Det är inte lätt att känna sympati för huvudkaraktären. Faktum är att inte ens huvudkaraktären (vars namn vi förresten aldrig får reda på) känner särskilt mycket sympati för sig själv, och om det är någonting som är denna romans starka sida så är det just denna obehagliga äckelkänsla, den (mörk)röda tråden som slingrar sig kring romanen likt en giftig orm. Allting faller liksom på plats för att få till denna äckelkänslofaktor — de smått kyliga ordvalen, den namnlöse huvudkaraktären, förvirringen kring händelseordningen och de någorlunda absurda delarna av boken som är menade att vara någon sorts ”inspelningar”, fast i skriftform. Om ”En vuxen människas bekännelser” vore en känsla skulle det antingen vara obehag eller äckelkänsla med tanke på hur väl denna roman lyckas förmedla dessa känslor. Faktum är att efter ett tag blir det svårare att ens märka karaktären; det enda som är kvar är känslorna, tillsammans med en obehaglig sorts tomhet.

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

by

Den franske löjtnantens kvinna
Utgivningsdatum 2020-06-17
Förlag Modernista
Översättare Claës Gripenberg
ISBN 978-91-7893-366-2

”Den franska löjtnantens kvinna” är i all dess ära en viktoriansk roman. De litterära dragen finns där, klyschorna finns där, den högre klassens kyskhet finns där, klasskonflikterna finns där, debatten mellan religion och vetenskap finns där, de dramatiska välformulerade konversationerna mellan karaktärerna finns där, sexualitet som tabu finns där, och till och med en intelligent välutbildad guvernant med lägre bakgrund får stå i strålkastarljuset (ja, det är Jane Eyre jag tänker på här) — receptet för den viktorianska romanen är därmed fulländat. Det är bara en sak som inte riktigt stämmer: John Fowles är nämligen inte en samtida viktoriansk romanförfattare, och hur roligt skulle det egentligen vara av en mer nutida författare att gå i de exakta steg som en hel del dåtida författare redan gått i? Behöver vi verkligen en till Jane Eyre? Nej, Fowles väljer att rentav leka med den viktorianska romanen. 

Det roliga med just Fowles sätt att leka med den viktorianska romanen är att han kan dess regler och karaktäristik så väl och naturligt att det knappast märks att ”Den franska löjtnantens kvinna” inte är en viktoriansk roman, tills det plötsligt märks mycket tydligt. Efter det blir resan genom sidorna som en berg och dalbanan, där Fowles endast hoppar ut ur den viktorianska romanen för en kort stund för att mycket noggrant och nästintill psykoanalytiskt (nåja, kanske inte fullständigt till en psykoanalytisk grad) granska sina karaktärer och deras tid, bara för att i nästa moment komma tillbaka till den viktorianska romanen, trogen all dess särdrag. Därför blir det en aning svårt att kunna gissa sig fram till vad som kommer att ske i nästa ögonblick — vad som helst kan nämligen hända i denna komiska lek till roman. 

Det som gör denna bok mycket underhållande är just att den är så seriöst bunden till den viktorianska epoken. Karaktärerna, språket, handlingen med mera är alla mycket trogna den tid de är associerade med. Det finns en hel del nutida romaner som skildrar historia som lyckas pricka för ett par punkter på listan, men ofta är det någonting som saknas: den historiska bakgrunden stämmer men karaktärerna är som kopierade från nutiden, karaktärerna överensstämmer med epoken men de historiska faktorerna är fel och så vidare. Jag råkade inte möta på någonting sådant i ”Den franska löjtnantens kvinna”, så även om någonting möjligtvis inte stämde helt och hållet var det i alla fall inte tillräckligt märkbart för att jag skulle bli irriterad på det. Handlingen med dess karaktärer  flyter helt enkelt på, precis som den sofistikerade och skickliga översättning av Claës Gripenberg gör. 

Änkan som vägrade dö av Shirshendu Mukhopadhyay

by

Änkan som vägrade dö
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
Översättare Mikael Fant
Originaltitel Gayanara baksa
ISBN 978-91-642-0657-2

”Änkan som vägrade dö” är en enkel och lättläst saga för vuxna om tre generationer kvinnor, ett smyckeskrin och en smula spökerier. Boken kräver inte särskilt mycket av läsaren. Det är en bok som lätt skulle kunna läsas i ett halvsömnigt tillstånd på fåtöljen eller soffan, eller möjligtvis på  en bekväm sits någonstans på en semester. Samtidigt bjuder ”Änkan som vägrade dö” på en mycket underhållande berättelse om en rik familj i nuvarande Bangladesh. 

Såsom jag har förstått det är den bengaliska originaltiteln ”Gayanara baksa” vilket kan översättas till ”Smyckeskrin”. Ibland kan översatta bok eller filmtitlar vara en aning underliga eller rentav kännas fel men när det gäller ”Änkan som vägrade dö” skulle jag vilja påstå att titeln är mycket passande. Den svenska översättningens titel leder åtminstone till fler frågetecken (och därmed möjligtvis  en del nyfikna läsare) i jämförelse med originaltiteln. 

Egentligen dör änkan — Pishima — som vägrade dö; men hon är inte nöjd med att bara försvinna efter sin död. Det är trots allt inte rättvist att hon som bortgift vid sju och änka vid tolv  bara ska få dö. Det är så mycket hon inte fått uppleva, och hon är fortfarande alltför arg och hatisk för att dö. Istället kommer hon tillbaka som spöke och hemsöker Somlata — en ung kvinna ingift i den rika men lata bengaliska familjen. Tiderna håller på att förändras men Somlatas fina aristokratiska svärfamilj vägrar att tjäna pengar genom att arbeta, istället säljer de det ena efter det andra för att få det att gå ihop. Änkan som vägrade dö är rädd att även guldet i hennes smyckeskrin ska säljas bort av de andra familjemedlemmarna, därför tvingar hon Somlata att gömma skrinet, bort från alla intresserade familjemedlemmar. Denna incident sätter igång romanens handling och leder till den ena händelsen efter den andra — alla dessa händelser lagom komiskt beskrivna av författaren Shirshendu Mukhopadhyay. 

Varje bok är en resa. ”Änkan som vägrade dö” är en resa till Bangladesh, till kvinnors liv i olika generationer och med olika uppfattningar av vad man ska förvänta sig av livet. Boken är inte särskilt dramatisk, inte heller är den starkt samhällskritisk men den är trots det ett fint bidrag till lätta (med med exakt tillräckligt djup för att vara sofistikerade) berättelser om livet i ett av världens hörn. Nu får vi se om jag bestämmer mig för att se filmadaptionen (”Goynar baksho”) eller inte. 

Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

by

Den magiska leksaksbutiken
Utgivningsdatum 2020-05-07
Förlag Modernista
Översättare Magnus K:Son Lindberg
Originaltitel The Magic Toyshop
ISBN 978-91-7781-810-6

När jag väljer böcker jag ska läsa föreställer jag mig ofta att jag är inne på en bokhandel, trots att jag väljer en e-bok eller en ljudbok. ”Den magiska leksaksbutiken” skulle kunna ha varit den där boken man hittar någonstans på den högsta hyllan på en bokhandel eller möjligtvis ett dammigt antikvariat, och efter att man läst denna guldpärla till litterärt verk undrar man varför boken inte varit mer lättillgänglig eller mer omtalad (det var den säkert, men inte på min tid). I och för sig kan det finnas en viss charm med att hitta en liknande pärla bland allt bokdamm, men i år har ”Den magiska leksaksbutiken” i och med den nya översättningen av Magnus K:Son Lindberg fått chansen att få klättra ner från de högre dammiga bokhyllorna ner till bokställen lägre ner med de nyare aktuella verken. ”Den magiska leksaksbutiken” är ett sådant litterärt verk som gärna kan få stå för sig själv på bokhyllan, men om jag skulle vara tvungen att ställa den tillsammans med något annat verk skulle den få stå ihop med filmen ”Valerie och hennes underbara vecka” av regissören Jamoril Jires. Jag vet inte om det gjorts tidigare, men jag skulle vilja sätta de två verken i samma kategori. Denna kategori är minst sagt underlig och jag är osäker på hur många andra verk jag skulle placera dit. Möjligtvis skulle jag även placera ”Alice i underlandet” på samma bokställ. Det är en kategori som står med ena foten stadigt på fast asfalt i en hård och kylig omgivning (med långa krokiga svarta träd som ger ifrån sig långa skuggor i bakgrunden), den andra foten ostadigt på ett mjukt och skört drömmoln (ovanför en sval rosenträdgård) – eller någonting i den stilen.

             Det hela börjar med en nattpromenad i en trädgård och en söndersliten bröllopsklänning, vilket så småningom eskalerar i att huvudkaraktären Melanie och hennes syskon blir tvungna att flytta till sin stränga morbror, hans stumma fru som kommunicerar genom att skriva lappar och hennes två yngre rödhåriga bröder – Francie och Finn. Hos den tyranniske morbrodern är det nya regler som gäller. Bland annat finns det inget varmt vatten i huset, och Melanie får varken tala när hon inte blir tillfrågad eller ha på sig byxor längre. Istället för att gå i skolan blir Melanie tvungen att jobba på morbror Phillips leksaksbutik. Marionettdockor är morbrorns hobby, och någonstans bland hans dockor gömmer det sig en enorm olycksbådande svan. Lön är tydligen överskattat – varken Melanie eller de andra får någon. Kontrasten mellan det och Melanies barndomshem är minst sagt tydlig, men ändå kommer Melanie nära sin nya familj – den vackra tant Margaret och hennes två yngre bröder. Bröderna tvättar sig i och för sig sällan och luktar därmed förfärligt, men Melanie kan inte låta bli att komma de nära.

Många olika genrer och stilar flätas in i ”Den magiska leksaksbutiken”. Resultatet blir mycket på samma gång, men inte överväldigande utan snarare tvärtom – alla de olika pusselbitarna faller på plats i ett litet underbart magiskt-realistiskt pussel. ”Den magiska leksaksbutiken” är gotisk, poetisk, viktoriansk, sagolik, drömlik, sorglig, hemsk, underhållande och framförallt vacker. Vartenda ord är noga genomtänkt, många ord nästintill skiner (lite lågt) i den flytande texten, likt nedtonade julgransljus en mörk vinterkväll. Att ha lyckats få med den sortens känsla in i översättningen förtjänar en applåd.

”Lilla fröken Grenadin” av Vilda Rosenblad

by

Lilla fröken Grenadin
Författare Vilda Rosenblad
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag: Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0609-1

På Rue de Pascal i Paris bor en tolvåring vid namn Elvira Ljung men sin mamma och hennes sambo. Elvira drömmer om att bli stjärna – nästa Ingrid Bergman. I smyg besöker hon kyrkan för att hantera sina känslor kring sin bortgångna ateistiske pappa. Då och då skriver hon dessutom brev till ”Schwarzy ” (Arnold Schwarzneger) i hopp om att en dag kunna få svar. ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en verklighetstrogen skildring om hur det är att förlora en familjemedlem, om ett fortsättande liv med en melankolisk skugga ständigt närvarande. Denna roman skildrar människor som känner känslor enkla för läsaren att relatera sig till, lättillgängliga att uppfatta med hjälp av den enkla vardagliga prosan. Kanske är det för att jag läst mer poetiska verk på sistone, men här och där framstår språket i romanen som en aning kantigt, någorlunda karaktärslöst. Men möjligtvis är det just denna enkelhet som lyfter fram karaktärernas vardagliga och naturliga känslor. Det må inte finnas särskilt mycket charm i språket i sig, men ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en mycket riktig läsupplevelse. De franska hemmafruarna framstår vid tillfällen som en aning stereotypa och platta, men det finns fortfarande ett par någorlunda charmfulla och till och med litet mystiska karaktärer.

”Lilla Fröken Grenadin” är både språkmässigt och handlingsmässigt vardaglig. Det är enkelt att ta sig igenom detta verk, enkelt att besöka Elvira och hennes familj och vänner på Rue de Pascal, enkelt att känna igen sig i annars främmande omgivningar. Läsaren får en chans att följa med Elvira till kyrkan som Elviras mamma är kategorisk emot, till bokhandeln med den mystiska Beatrice, till fina och mindre fina upplevelser i Elviras värld. Vissa karaktärer i boken må framstå som en aning platta men jag skulle ändå vilja påstå att Elvira är ett någorlunda trovärdigt drömmande barn som snart ska bli tonåring. Hennes missförståelser och reaktioner framstår i alla fall som äkta. Kanske hade många av oss också reagerat mycket likt Elvira, kanske inte.

”Lilla fröken Grenadin” skulle nog inte komma på min lista av ”aktuella måste läsa böcker”, men romanen bjuder fortfarande på en del stämningar värda att minnas. Troligtvis blir detta en roman som jag inom kort inte minns särskilt tydligt, men vissa fragment kommer nog att stanna kvar; möjligtvis den mystiska säljaren på bokhandeln, Elviras klasskamrat Odette som ingen vill bli vän med, Elviras vän Delphine som inte vet hur hon ska hantera sina känslor, ”Schwarzy”, croissanterna…