Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Av ingen kvinna född – ett halvhjärtat försök

by

Av ingen kvinna född
Författare Franck Bouysse
Utgivningsdatum 2021-05-26
Förlag Tranan
Översättare Lotta Riad
Originaltitel: Ne d’aucune femme
ISBN 978-91-89175-35-8

Vad har denna roman att bjuda på? Hemliga anteckningsblock, bryende präster, sålda flickor, grova våldtäcksmän, blod, mer blod, våld och till slut en häst. Prästen Gabriel får halvt-mystiskt tag på ett par anteckningsblock som har tillhört en avliden sinnessjukhus-patient. Han börjar läsa anteckningsblocken och lär känna ”Rosé” genom den berättelsen hon har antecknat. Såld till en godsherre av sina egna föräldrar innehåller Rosés berättelse en hel del mycket grova hemskheter, med få ljusa punkter (varav en av dem som sagt är en häst).  

Det var länge sedan jag läste en fan fiction, men jag kan slå vad om att jag läst bättre fan fiction än denna ”grymma saga”. Inte för att ”Av ingen kvinna född” är ”dålig” i sig. Denna roman bjuder på en del intressanta element. Dessa element är möjligtvis redan lite väl utforskade i litteraturvärlden, men det innebär inte att författare ska sluta ge sig på liknande teman. Problemet ligger inte i elementen. ”Av ingen kvinna född” är ett pussel som satts ihop på ett otillfredsställande sätt. Pusselbitarna går liksom inte ihop, hur man än försöker. Rent specifikt smälter språket inte väl ihop med texten, går inte hand i hand med handlingen eller karaktärerna eller någonting alls för den delen. Delvis är texten väl för melodramatisk, delvis innehåller den alltför många ”Jösses”, utan att ge det hela något syfte. Språket är menat att komplettera karaktärerna, men egentligen stämmer språket inte väl ihop med karaktärernas bakgrunder eller sätt att vara på. Låt oss ta Rosé som ett exempel. Hon ska tydligen inte ha fått särskilt mycket skolning, enligt en beskrivning i romanen är det menat att hon endast ska ha läst och skrivit av texter ur bibeln. Detta innebär i och för sig att hon ska vara kapabel till att skriva och läsa till en viss nivå, men frågan är varifrån hon har lärt sig att vara så pass melodramatisk i sitt språk. 

Problematiken slutar inte med språket. Handlingens halvhjärtade plot twists är rätt så onödiga, men det är väl de som bidrar till att denna roman får sagoelement. Faktum är att hela denna roman framstår som halvhjärtad. Av någon anledning får jag för mig att denna roman skulle passa mer som film, möjligtvis eftersom romanen saknar några tydliga karaktärer. Om ett par bra skådisar skulle lyckas att förvandla de platta karaktärer ur detta verk till åtminstone lite mer verkliga karaktärer med seriösa ansiktsuttryck, då skulle resultatet kanske bli bättre. Men ärligt talat är jag osäker på om det skulle vara värt ett försök.

Stillsamt möte i ”Senseis portfölj” av Hiromi Kawakami

by

Senseis portfölj
Utgivningsdatum 2021
Förlag Tranan   
Författare Lars Vargö
ISBN 9789189175266

Det är inte särskilt mycket som händer i ”Senseis portfölj”, på både gott och ont. En dag träffar Tsukiko en av sina gymnasielärare, vars ämne (japanska) hon aldrig riktigt varit särskilt intresserad av. Trots att läraren har ett namn kan Tsukiko inte förmå sig för att använda sig av det, därför fortsätter hon helt enkelt att kalla honom för ”Sensei” resten av boken. Vad som följer är en stillsam och lugn skildring om ett möte mellan vad som framstår som två någorlunda ensamma personer. I alla fall är det så att det inte är särskilt många andra karaktärer som kommer i fokus. Tsukiko och hennes gamla lärare möts först och främst på en bar där de njuter av varandras sällskap framför sake, öl och olika sorters japanska maträtter. Då och då går de någon annanstans för att ta en promenad eller äta någonting annat på ett annat matställe. 

Rent händelsemässigt  är det inte mycket mer än det redan nämnda som händer i denna roman. Som i ett töcken träffas Tsukiko och Sensei. De dricker och samtalar. Vid tillfällen dricker de i tystnad. Här och där slutar de att träffas under en längre period, men det går över och så sitter de på den där baren igen, och fortsätter att samtala, fortsätter att dricka. Tsukiko och Sensei kommer varandra nära, men det är alltid ett påtagligt avstånd mellan dessa två karaktärer. Kanske är det åldern, kanske är det någonting annat också. Hursomhelst är det inte ett obekvämt avstånd. Lars Vargö i sin översättning av denna bok har lyckats mycket väl med att få fram detta avstånd, med tanke på att det svenska språket inte använder sig av samma hedersbeteckningar som japanskan. Avståndet, maten, språket – allting framstår som mycket naturligt. 

Om det finns någonting som är en aning störande i denna bok så är det att sensei ofta påpekar att Tsukiko inte får göra eller säga någonting eftersom hon är kvinna, vilket är värt att himla med ögonen åt. De mängder alkohol som dricks kan också vara en aning förvånande för vissa läsare, kan det tänkas sig. Men i överlag är ”Senseis portfölj” någorlunda fri från störande faktorer. Dessutom är sättet denna roman är skriven på inte bara lugnt i sig men även lugnande. ”Senseis potfölj” är en enkelt skriven, harmonisk text, ackompanjerad av en lika enkel och harmonisk, stillsam handling. Därutöver (med tanke på de detaljrika matbeskrivningarna) kan man lätt bli sugen på den mat som Tsukiko och hennes före detta japanska lärare unnar sig.  

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt av Tobias Hübinette

by

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt
Författare Tobias Hübinette
Utgivningsdatum 2021-03-17
Förlag Verbal Förlag
ISBN danskt band 978-91-89155-25-1 
ISBN ebok: 978-91-89155-26-8 

Mycket av det som sker idag är ett resultat av det förflutna. Frågan är hur långt tillbaka man ska gå i tiden för att länken mellan nu och då ska framstå som klar. Vissa länkar är mer långsökta än andra, vissa är mer tvivelaktiga än andra. Länkarna mellan då och nu i ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” lyckas väl med att göra tydliga länkar genom att knyta ihop adoptionsfrågan med rasfrågan. Inte bara det. Denna bok lyckas även väl med att demonstrera hur debatten kring ras rörde sig framåt en gång i tiden, och hur den till slut ledde till dit vi är nu. I denna bok har Hübinette valt att avgränsa sig till rasdebatten och därmed även debatten kring adoption under 60-talet samt 70-talet för att en stor del av den debatt som ägde rum under denna period går att anknyta till det sätt adoption och ras uppfattas i dagens Sverige. 

Som grund till detta verk står ett stort och mycket varierat – i sitt innehåll – antal källor ur främst tidningsartiklar men även annan media. Faktum är att många av de citat ur tidningar och annan media från sextio och sjutiotalet som Hübinette använder sig av kan framstås som mycket chockerande idag, främst på grund av språkbruket men även när det kommer till den direktheten som rasfrågor diskuterades i. En stor del av det språkbruk som användes inom ras och adoptionsdebatten är språkbruk som idag är otänkbart (kanske till och med bisarrt) att man skulle använda sig av. En del citat blir nästan skrattretande störande. För någon som har varit med från och med sextio och sjuttiotalet fram tills nu blir det möjligtvis mindre otänkbart, men för någon som inte har varit med blir det underligt att läsa en stor del av innehållet, särskilt om man jämför med hur rasfrågor diskuteras (eller snarare inte diskuteras) idag. Till och med själva ordet ´ras´ är tabubelagt i dagens ´färgblinda´ samhälle (jag lånar mig av Hübinettes ordbruk här). Kontrasten mellan då och nu är ungefär som kontrasten mellan svart och vitt, kanske med ett par grå nyanser här och där. Denna bok demonstrerar tydligt hur dessa kontraster är länkade, och i och med detta bidrar boken till djup förståelse för det skett, och det som håller på att ske nu.

Adoption har under den senaste tiden varit aktuellt inom media, och det är många sorgliga historier som dykt  upp till ytan i och med de utredningar som gjorts. Det var därför extra lärorikt (särskilt för någon som inte tog del av sextio och sjuttiotalsdebatten kring adoption) att få kunna se hur debatten kunde ha sett ut tidigare och hur den (eller ett frånvarande av en debatt) kom dit den är nu. Dock tror jag att det är ännu viktigare att läsa andra verk inom detta ämne – både av Tobias Hübinette men även av andra forskare – för att få grepp om den stora bilden och det större sammanhanget. Jag hoppas därför att de som tar sig an denna bok även väljer att gå vidare och läsa på mer inom detta ämne med tanke på att det är mycket viktigt som behöver sägas, diskuteras och undersökas.

När bergen sjunger av Nguyễn Phan Quế Mai

by

När bergen sjunger
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media  
Författare Nguyễn Phan Quế Mai Översättning Annika Sundberg
ISBN 9789177894469

Här sitter jag med sida åtta ur ”När bergen sjunger” uppslagen framför mig. Jag ser ett stort träd med svarta bläckgrenar som sträcker sig från den översta delen av sidobladet till den nedersta. Uppenbarligen inte en bild på ett träd; på sida åtta står det med stora bokstäver ”Familjen Trầns släktträd”. Liknande förekommer ofta i ryska äldre romaner (med varje karaktär som har ungefär tre till fem smeknamn eller diminutiver är det nog inte lätt att komma ihåg alla dessa namn) men även i en hel del andra lite längre verk med många karaktärer att hålla koll på. Ofta tänker jag något i stil med ”hur ska det gå med att komma ihåg alla dessa karaktärer, alla dessa namn?” Jag har alltid undrat ifall det finns sådana läsare som studerar dessa släktträd eller familjeträd innan de läser en bok och klarar av att memorera alla namn. Hör gärna av er! Själv försöker jag till en början att memorera all dessa namn, utan några vidare resultat vilket leder till att ger upp rätt enkelt och tar mig vidare till handlingen. Däremot brukar jag ofta ta mig tillbaka till släktträdssidan (sida åtta, som sagt) efter att ha läst ut en bok, och plötsligt är alla dessa för inte så länge sedan nya (ofta utländska namn) någonting så mycket mer än bara namn. Där på sidan åtta finns plötsligt en hel värld, en värld med namn som sätter liv på berättelser, känslor, tankar och livsöden. Dessa namn är inte längre bara namn. De är ansikten, ansikten som tillhör människor som gått igenom allt från glädje till sorg, krig till fred, liv till död. Det finns inte längre någon anledning att memorera sidan åtta – den har redan kommit till liv efter att ha läst de 376 resterande sidorna. 

Så vilka ansikten, vilka känslor, vilka livsöden får vi möta på i Nguyễn Phan Quế Mais bok ”När bergen sjunger”? Utseendemässigt blir det kanske svårt att beskriva dessa ansikten, men jag ser i alla fall framför mig personer som har mod, styrka, glädje, sorg, förtvivlan och till slut hopp i sina ansiktsuttryck. Kanske syns det inte så tydligt om man skulle få träffa på dessa personer, men dessa känslor finns definitivt där. ”När bergen sjunger” är en skönlitterär roman med långt ifrån en av de lyckligare kapitlen i vår (och då menar jag vår som i människornas, ekosystemets, jordens) historia som dess historiska grund – Vietnamkriget. Men såsom en hel del historia är det inte enkelt att bestämma sig var början och slut finns, om något sådant överhuvudtaget finns. ”När bergen sjunger” är på så vis inte endast ett skönlitterärt verk som gäller Vietnamkriget utan det som kommer före och efter, och däremellan – Vietnam som Frankrikes koloni, Vietnam ockuperat av Japan, Vietnam under jordreformen, ett enat Vietnam, ett Vietnam i nutid. Men det är inte Vietnam som är huvudpersonen här heller, utan det är alla dessa namn i släktträdet, vars öden vävs samman med oberäkneliga alla sorters faktorer – med historien självklart, med andra människors öden, med krig och fred framför allt. Och så finns det även en mörk skugga som vilar över detta verk – agent orange. Agent orange som dyker upp då och då i berättelsen och påminner om hur kriget aldrig riktigt är över, hur dess skugga lever vidare, hur det dödar den som nyss fötts. 

”Åh, Guava, innan dess trodde jag att vi själva var herrar över våra öden, men då lärde jag mig att vanliga medborgare i krigstid liknar de löv som faller i tusenden eller miljoner under en enda storm.” (Ur boken) 

”När bergen sjunger” är egentligen inte särskilt dramatisk, och de mörka sorgliga kapitlen i detta verk skriker inte – nästan lite subtilt gråter de mycket känslomässigt men tyst i ett hörn. Genom att byta från skildringar av framförallt huvudkaraktären Hương och hennes mormors ”vardag” under Vietnamkriget, till Hương mormors berättelser om sitt liv skapas det en sorts allmän balans mellan mörker och ljus, dåtid och nutid i romanen. Det gör inte det hemska mindre hemskt, bör det nog nämnas. Ungefär samma sak gäller skildringarna som håller sig någonstans på en gråskala mellan det realistiska och det poetiska. Allt som allt är detta en roman som förtjänar att få läsas – inte för att det är en historisk roman, inte för att det är en släktsaga, inte för att den behandlar Vietnamkriget, utan snarare just för att den behandlar människoöden i en sorts omständigheter; och trots att det kanske inte blir enkelt att förstå sig på dessa omständigheter går det att relatera sig till dessa människor, att känna empati för allt de gått igenom. Delvis är det kanske så för att krig och fred och allt det andra denna bok erbjuder påverkat (och påverkar) oss alla, vare sig direkt eller indirekt.

Dracula – myt och verklighet av Katarina Harrison Lindbergh

by

Dracula -myt och verklighet
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media
Författare Katarina Harrison Lindbergh
ISBN 978 91 7789 344 8

”Dracula – myt och verklighet” är en historisk resa genom tid och rum, liv och död och givetvis myt och verklighet som gäller Dracula, men egentligen inte bara Dracula utan i stort sett vampyrens västerländska – främst – historia i sin helhet. Boken behandlar först och främst relationen mellan den Dracula vi känner till idag med vojvoden Vlad III, hur en mytisk figur kopplades ihop så starkt med Valakiets (numera en del av Rumänien) vojvod, eller Vlad Pålspetsaren såsom han även blir kallad för; men handlingen stannar inte där. Steg för steg går Katarina Harrison Lindbergh igenom den myt som formades kring Dracula och vampyren, och dess relation till verkligheten. I kontrast till vad som många möjligtvis hade hoppats på är det mycket mer myt än verklighet i framställningen av Dracula och vampyren, och banden mellan den Dracula vi föreställer oss idag verkar inte ha helt tydliga eller ens starka band till Vlad III. 

Av all kritik tonårsbokserien ”Twilight” har fått sedan böckerna kom ut i början av 00-talet, har kritiken ”vampyrerna i Twilight är inte riktiga vampyrer” alltid fått mig att undra vad som är en riktigt vampyr, eftersom det verkar finnas så många som verkar ha dessa detaljer fullständigt klara för sig själva. Någonting som Katarina Harrison Lindbergh går igenom i ”Dracula – myt och verklighet” är hur den bild av vampyren som vi har idag har formats genom tiderna, hur det som är självklart idag inte har varit det under en stor del av historien, hur bilden av vampyrer och Dracula stegvis blev den bild vi har av dessa mytiska varelser idag.  Så är det sjävklart med de flesta myter, men att se resan från en möjligtvis sadistisk (enligt hans fienders källor i alla fall) vojvod som försvarade sitt land i 1400-talets Europa till en bloddrickande sofistikerad  mystisk figur som kan förvandlas till fladdermus är mycket lärorikt. Det var även mycket lärorikt att läsa om vampyrens relation till andra monster, främst varulvar och zombies. På sätt och vis är banden mellan vampyren, varulven och zombien starkare än banden mellan Vald III och vampyren Dracula. Att bloddrickande genom historien exempelvis inte varit en central del av vampyrens karaktär var någonting nytt för mig. På tal om just bloddieten så är den på sätt och vis mindre verklighet än myt, åtminstone när det gäller vissa djur. Det finns bland annat fåglar och fladdermöss som livnär sig på blod, varav de sistnämnda blev kallade för vampyrfladdermöss efter vampyrmyten, inte tvärtom. Allt som allt är denna historiska resa mycket lärorik, relativt lättläst och samtidigt mycket välformulerad och dessutom mycket nyanserad när det kommer till innehållet. 

Denna bok har fått mig att fundera mycket på alla de andra vampyrberättelser och myter jag kommit i kontakt med under mitt liv, den har fått mig att vilja ta reda på mer om exempelvis Lamia inom grekisk mytologi, en figur som också ofta blir relaterad till vampyren. Denna bok har också fått mig att vilja lära mig mer om ”vampyrer” (eller snarare varelser som har vissa likheter med den västerländska vampyren) ur kulturer bortom västvärlden. Detta är absolut ingen kritik mot ”Dracula – myt och verklighet” eftersom boken ändå har sitt största fokus på just Dracula, men det är allmänt synd att vampyrliknande varelser ur kulturer i andra delar av världen sällan fokuseras på; exempelvis Yara-ma-yha-who, Brahmapurusha, Langsuyar, Penanggalan eller Jiangshi. Men det får snarare bli min – och andra läsares – uppgift att ta reda mer om dessa varelser. Detta är någonting jag stark uppmanar läsarna till att göra, för har man kommit så pass långt som att läsa en bok om Dracula kan man ta sig tiden att läsa om fler mytiska varelser ur andra delar av världen, för att… tja, varför inte?