När bergen sjunger
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media
Författare Nguyễn Phan Quế Mai Översättning Annika Sundberg
ISBN 9789177894469
Här sitter jag med sida åtta ur ”När bergen sjunger” uppslagen framför mig. Jag ser ett stort träd med svarta bläckgrenar som sträcker sig från den översta delen av sidobladet till den nedersta. Uppenbarligen inte en bild på ett träd; på sida åtta står det med stora bokstäver ”Familjen Trầns släktträd”. Liknande förekommer ofta i ryska äldre romaner (med varje karaktär som har ungefär tre till fem smeknamn eller diminutiver är det nog inte lätt att komma ihåg alla dessa namn) men även i en hel del andra lite längre verk med många karaktärer att hålla koll på. Ofta tänker jag något i stil med ”hur ska det gå med att komma ihåg alla dessa karaktärer, alla dessa namn?” Jag har alltid undrat ifall det finns sådana läsare som studerar dessa släktträd eller familjeträd innan de läser en bok och klarar av att memorera alla namn. Hör gärna av er! Själv försöker jag till en början att memorera all dessa namn, utan några vidare resultat vilket leder till att ger upp rätt enkelt och tar mig vidare till handlingen. Däremot brukar jag ofta ta mig tillbaka till släktträdssidan (sida åtta, som sagt) efter att ha läst ut en bok, och plötsligt är alla dessa för inte så länge sedan nya (ofta utländska namn) någonting så mycket mer än bara namn. Där på sidan åtta finns plötsligt en hel värld, en värld med namn som sätter liv på berättelser, känslor, tankar och livsöden. Dessa namn är inte längre bara namn. De är ansikten, ansikten som tillhör människor som gått igenom allt från glädje till sorg, krig till fred, liv till död. Det finns inte längre någon anledning att memorera sidan åtta – den har redan kommit till liv efter att ha läst de 376 resterande sidorna.
Så vilka ansikten, vilka känslor, vilka livsöden får vi möta på i Nguyễn Phan Quế Mais bok ”När bergen sjunger”? Utseendemässigt blir det kanske svårt att beskriva dessa ansikten, men jag ser i alla fall framför mig personer som har mod, styrka, glädje, sorg, förtvivlan och till slut hopp i sina ansiktsuttryck. Kanske syns det inte så tydligt om man skulle få träffa på dessa personer, men dessa känslor finns definitivt där. ”När bergen sjunger” är en skönlitterär roman med långt ifrån en av de lyckligare kapitlen i vår (och då menar jag vår som i människornas, ekosystemets, jordens) historia som dess historiska grund – Vietnamkriget. Men såsom en hel del historia är det inte enkelt att bestämma sig var början och slut finns, om något sådant överhuvudtaget finns. ”När bergen sjunger” är på så vis inte endast ett skönlitterärt verk som gäller Vietnamkriget utan det som kommer före och efter, och däremellan – Vietnam som Frankrikes koloni, Vietnam ockuperat av Japan, Vietnam under jordreformen, ett enat Vietnam, ett Vietnam i nutid. Men det är inte Vietnam som är huvudpersonen här heller, utan det är alla dessa namn i släktträdet, vars öden vävs samman med oberäkneliga alla sorters faktorer – med historien självklart, med andra människors öden, med krig och fred framför allt. Och så finns det även en mörk skugga som vilar över detta verk – agent orange. Agent orange som dyker upp då och då i berättelsen och påminner om hur kriget aldrig riktigt är över, hur dess skugga lever vidare, hur det dödar den som nyss fötts.
”Åh, Guava, innan dess trodde jag att vi själva var herrar över våra öden, men då lärde jag mig att vanliga medborgare i krigstid liknar de löv som faller i tusenden eller miljoner under en enda storm.” (Ur boken)
”När bergen sjunger” är egentligen inte särskilt dramatisk, och de mörka sorgliga kapitlen i detta verk skriker inte – nästan lite subtilt gråter de mycket känslomässigt men tyst i ett hörn. Genom att byta från skildringar av framförallt huvudkaraktären Hương och hennes mormors ”vardag” under Vietnamkriget, till Hương mormors berättelser om sitt liv skapas det en sorts allmän balans mellan mörker och ljus, dåtid och nutid i romanen. Det gör inte det hemska mindre hemskt, bör det nog nämnas. Ungefär samma sak gäller skildringarna som håller sig någonstans på en gråskala mellan det realistiska och det poetiska. Allt som allt är detta en roman som förtjänar att få läsas – inte för att det är en historisk roman, inte för att det är en släktsaga, inte för att den behandlar Vietnamkriget, utan snarare just för att den behandlar människoöden i en sorts omständigheter; och trots att det kanske inte blir enkelt att förstå sig på dessa omständigheter går det att relatera sig till dessa människor, att känna empati för allt de gått igenom. Delvis är det kanske så för att krig och fred och allt det andra denna bok erbjuder påverkat (och påverkar) oss alla, vare sig direkt eller indirekt.