Av ingen kvinna född
Författare Franck Bouysse
Utgivningsdatum 2021-05-26
Förlag Tranan
Översättare Lotta Riad
Originaltitel: Ne d’aucune femme
ISBN 978-91-89175-35-8
Vad har denna roman att bjuda på? Hemliga anteckningsblock, bryende präster, sålda flickor, grova våldtäcksmän, blod, mer blod, våld och till slut en häst. Prästen Gabriel får halvt-mystiskt tag på ett par anteckningsblock som har tillhört en avliden sinnessjukhus-patient. Han börjar läsa anteckningsblocken och lär känna ”Rosé” genom den berättelsen hon har antecknat. Såld till en godsherre av sina egna föräldrar innehåller Rosés berättelse en hel del mycket grova hemskheter, med få ljusa punkter (varav en av dem som sagt är en häst).
Det var länge sedan jag läste en fan fiction, men jag kan slå vad om att jag läst bättre fan fiction än denna ”grymma saga”. Inte för att ”Av ingen kvinna född” är ”dålig” i sig. Denna roman bjuder på en del intressanta element. Dessa element är möjligtvis redan lite väl utforskade i litteraturvärlden, men det innebär inte att författare ska sluta ge sig på liknande teman. Problemet ligger inte i elementen. ”Av ingen kvinna född” är ett pussel som satts ihop på ett otillfredsställande sätt. Pusselbitarna går liksom inte ihop, hur man än försöker. Rent specifikt smälter språket inte väl ihop med texten, går inte hand i hand med handlingen eller karaktärerna eller någonting alls för den delen. Delvis är texten väl för melodramatisk, delvis innehåller den alltför många ”Jösses”, utan att ge det hela något syfte. Språket är menat att komplettera karaktärerna, men egentligen stämmer språket inte väl ihop med karaktärernas bakgrunder eller sätt att vara på. Låt oss ta Rosé som ett exempel. Hon ska tydligen inte ha fått särskilt mycket skolning, enligt en beskrivning i romanen är det menat att hon endast ska ha läst och skrivit av texter ur bibeln. Detta innebär i och för sig att hon ska vara kapabel till att skriva och läsa till en viss nivå, men frågan är varifrån hon har lärt sig att vara så pass melodramatisk i sitt språk.
Problematiken slutar inte med språket. Handlingens halvhjärtade plot twists är rätt så onödiga, men det är väl de som bidrar till att denna roman får sagoelement. Faktum är att hela denna roman framstår som halvhjärtad. Av någon anledning får jag för mig att denna roman skulle passa mer som film, möjligtvis eftersom romanen saknar några tydliga karaktärer. Om ett par bra skådisar skulle lyckas att förvandla de platta karaktärer ur detta verk till åtminstone lite mer verkliga karaktärer med seriösa ansiktsuttryck, då skulle resultatet kanske bli bättre. Men ärligt talat är jag osäker på om det skulle vara värt ett försök.