Mats Hallberg

Kiralina Salandy och Blues Transfusion

Live Shack på rest Torarica i Lerum

5/9 2019

Arrangören Musik I Lerum är utomordentligt duktiga på att få publik och artister att trivas. I år har man dragit igång en ny livescen i krogmiljö, vilket innebär att god buffé ingår i biljettpriset för sittande publik. Efter att de förväntansfulla matgästerna ätit, bjuds på konsert över två set. De som sätter samman programmet månar om variation i utbudet, lika mycket som en välkomnande atmosfär. När jag bevistade höstpremiären på krogen belägen 19 minuters tågresa från Göteborg, var nästan alla sittplatser bokade.

På utsatt tid går musikerna på scen. Första två låtarna fungerar som uppvärmning inför vad som komma ska.. Den enormt allroundkunnige och aktade gitarristen Max Schultz står för presentationen, talar om vad som spelas och av vilka. Hans yngre spelkamrater heter Chris Montgomery bakom trummorna och Leo Lindberg (en av låtarna kommer från honom) på hammondorgel med behändig Leslie-pedal. Undrar ni vem som lirar bas kan meddelas att den framställas genom den sistnämndes vänsterhand. Dessa män tillhör yppersta eliten inom en bred jazzfåra med sidoförgreningar. Med framvällande orgeltoner som grund, hörs på samma gång utforskande och målmedvetet spel. Man spinner öppensinnat på teman i förhållandevis återhållen, stundtals närmast tassande anda.

Sedan kliver en färgsprakande dam upp på scen. Kiralina Salandy är Grammybelönad vokalist från Kanada, men sedan ett antal år tillbaka bosatt i Stocholm. Hon har sjungit för svenska kungafamiljen, i musikaler, haft gospelkonserter i kyrkor och uppträtt på jazzfestival. Såg fram emot kvällen, eftersom jag var med om hennes succé med trion K.O.M.P i Stockholm för några år sedan. I Lerum börjar hon med en långsam, avskalad version av People Get Ready (Curtis Mayfield). Omgående uppenbaras hennes fulländade vokala förmåga. I sticket skjuter Schultz in ett imponerande solo präglat av påtagligt känslosvall. Det förträffliga rena ljudet utan överdriven volym, borgar för att varje omsorgsfull detalj når våra öron.

En absolut höjdpunkt i första avdelningen är Precious Lord, en gospel som enligt uppgift var Martin Luther Kings favorit. Den omfångsrika stämman hos Salandy gör texten rättvisa. Rytm och melodi befinner sig i ett hälsosamt symbiotiskt förhållande. Sedan får vi en snyftare till ballad samt en emblematisk sång från Medborgarrättsrörelsens glansdagar, nämligen If I Had A Hammer (Pete Seegers paradlåt) som ju annars förknippas med vita artister. På begäran medverkar publiken med utrop och handklapp. I detta skede dyker Håkan Broström upp, efter att ha flugit från rep i i Luleå. Hans första insats blir till ett inspirerat inlägg på altsaxofon.

Repertoaren är bred, rent av besynnerlig vid några tillfällen. I Lover Come Back To Me, Pennies From Heaven och i framför allt Fly Me To The Moon försvinner det grepp hon och bandet i övrigt har om åhörarna. Beklagligt att intensiteten sipprar ut ibland, för jag vill hela tiden vistas i den bubbla av emotioner som de överlag svepa in oss i. Därför är det befogat att plocka fram en klyscha som ojämnt, det vill säga åtskilliga toppar varvat med somligt inte lika minnesvärt.

Samtliga musiker går loss i inspirerade solon inom uppgjorda ramar, även om Leo Lindbergs initiativ ett ögonblick överraskar den allsidige elgitarristen. Chris Montgomery får så mycket feeling, att han går igång en extra vända. Kul! Musikerna är på sådan nivå att de känns som om de förmedlar insikter, berättar om erfarenheter. Hörs att de är spelsugna när de levererar souljazz i King Curtis-stil av bästa snitt, i ett knippe instrumentala nummer. En höjdare bär den tidige John Coltranes signatur, varvid initiativet skiftar i sprittande up tempo.

Glädjespridaren Salandy har vissa likheter med LaGaylia Frazier – båda har exempelvis frontat grooviga Blacknuss. Denna regniga afton bestämmer sig kvinnan i röd dress, för att inte vara lika oförblommerat utlevande som sin kollega, vilket gagnar konserten. A Change Is Gonna Come (Sam Cooke) plus en rullande, blåfärgad spiritual, är två av flera alster som gynnas av ”ömtålig omvårdnad”. Passionen framgår ändå på ett övertygande sätt. I Cookes låt om rasistiskt förtryck förmedlas svärta i en robust version, vars solo på sopransax av Broström adderar innerlig skönhet.

Ystad med omnejd

31/7-4/8 2019

En festföreställning på Teatern, värdigt upphovets dignitet, inhöstar idel glada miner. A TRIBUTE TO SVEND ASMUSSEN görs av en pianolös dansk/svensk grupp vars medlemmar turas om att stå i centrum, flera av dem med meriter från legendaren ( besökte YSJF 2016) Programmets preludium är ett bildspel, jämte hjärtlig presentation av den osannolikt pigga änkan. Samtliga i en illuster line up är lika delaktiga: Grammyvinnande adepten Bjarke Falgren (violin), Asmussens gitarrist sedan 1992 Jacob Fischer, Aage Thanggard vars trumspel förknippas med den världsberömda violinisten, basisten Hans Backenroth, munspelaren Filip Jers, Mads Mathias på sång och tenorsax samt Sinne Eeg vars mäktiga stämma kan ljuda som självaste Alice Babs (Swe-Danes). Instrumental början åtföljs av ett knippe väl valda sånger, varav ett par trevliga duetter. Hantverket på scen utstrålar finess med van, lätt hand. Det frejdiga musicerandet övergår enstaka gång i en reflekterande stil. Vi får i ett inhopp fantastiskt pianospel av Jan Lundgren, attraktiva ackordföljder från Fischer i Tea For Two, oemotståndligt Nashville-stuk i Scandinavian Shuffle, makalöst munspel från Filip Jers i en hyllning till Toots Thielemans, bedårande tolkningar av Making Whoopee och Skylark från Sinne Eeg (vars svävande röst i sist nämnda ballad får publiken på fall) och flera virtuosa ”violinexcesser” i de sista låtarna. I detta demokratiska projekt ges även solistutrymme till kompet. Finns som framgått inget att ifrågasätta beträffande förmåga. Ändå blir bestående intrycket att det är alltför klämmigt, saknar emellanåt tyngd och svärta.

Klassiska läskiga sagan (förvisso lyckligt slut) Peter och Vargen tonsattes för symfoniorkester av Sergej Prokofjev. Katarina Thomsen från Tyskland har med tillstånd från efterlevande, klätt det dramatiska förloppet i jazzdräkt. Vi ser henne dirigera NORRBOTTEN BIG BAND interfolierade av den mycket passionerade berättaren BEATRICE JÄRÅS, skådespelare och musikalartist. Den lika roliga som fascinerande konserten att betrakta som en ingång för de minsta, bode haft rekommenderad åldersgräns, på grund av höga ljud jämte rastlöshet hos de minsta barnen efter cirka en halvtimme. Blåsarna, formerade i halvcirkel, representerar olika djur eller personer. Janne Thelin på otymplig kontrabasklarinett symboliserar exempelvis den hotfulla vargen, medan Peters känslor och förehavanden uttrycks av trumpeter. Maffigt värre när svindlande höga trumpettoner stryker under handlingen med feta streck. Extra kul moment inträffar när två bråkiga instrument trotsar dirigentens aktion. Noterar programmusik med stora bokstäver, väldigt effektfull rysk expressionism. Ska verkligen betonas hur Järås framförde texten. Med energisk emfas levde hon sig in i dramatiken med hela kroppen. Fräckt, innovativt och ytterst kompetent genomfört! Hade målgruppen varit äldre hade det varit på sin plats att presentera musikerna.

MAGNANIMUS TRIO från Grekland har ett drömskt meditativt sound med referenser till E.S.T och Arvo Pärt. Trion som leds av Christos Barbas kommer från Thessaloniki, är mycket välutbildad och man har var för sig sysslat med filmmusik, flamenco och folkmusik. Pianisten Barbas både inleder och avslutar genom att spela på flöjt från Mellanöstern. Inuti denna cirkelrörelse framförs suggestiva original (alla tre bidrar i låtskrivarprocessen) med utmejslade detaljer. Hör en förtjusning i upprepade linjära mönster, vilket leder tankarna till minimalistiskt komponerande. Musiken pågår ofta i maklig takt. Ett annat kännetecken är deras pendlingar mellan snabbt – långsamt, starkt – svagt och crescendo – diminuendo. I innerlig sekvens som utgör en höjdpunkt, nynnar trumslagare, basist och pianist på ett sätt som ger mig Shai Maestro – vibbar. Pianisten dominerar skeendet utan att de andra hamnar i skuggan. Vissa passager på slutet sensationellt spröda, sällan så här nedtonad lyrisk kammarjazz framförs utomhus. På innergård i Ystad funkar det förträffligt! En helgjuten konsert vars musik närmast hypnotiserade den påverkade publiken, klingade ut med kärlekssång på engelska, sonett av Shakespeare. Märkligt nog har jag under Gmlstn Jazzfestival hört en annan grekisk pianotrio spela subtil, aningen inåtvänd meditativ jazz.

Anrika unika skivbolaget ECM firar 50 år i år, vilket uppmärksammas på festivalen. Under den celebrerande vinjetten arrangeras bland annat spelningen med norska TORD GUSTAVSEN TRIO sent en kväll på Teatern. Måste erkänna att jag inte tidigare lyssnat på den prisade pianisten som också är psykolog. Han kompletteras av egensinnige Jarle Vesperstad bakom trumsetet och vikarie på kontrabas vid namn Ellen Brekken. Mestadels ges kompositioner från fjärde och senaste trioplattan, vars utfall liknas vid en meditativ resa. Tillägnar mig ett enhetligt sound, snarare än ett pärlband av låtar. Anföraren och hans medmusiker beger sig ut på fruktbara utflykter, fast jag är för utmattad efter resan med X 2000 för att hänga med hela tiden. The Tunnel och ett par Bach-improvisationer exponerar trion när de är som mest förföriska. Noterar att de pregnanta basgångarna ligger något för högt i ljudmixen, att trumslagaren är en attraktion i sig som ett tag trummar med två rör samt personligt färgade, sinnrika löpningar över klaviaturen, på en flygel med kablar inkopplade. Vesperstad får utrymme för ett mycket dynamiskt solo, vilket absorberade publiken totalt. Ett landskap av skenbart sökande karaktär växer fram, ihopsatt av fragment vars utlösning stundtals uteblir. Trion som sällan spelar i Sverige gav mersmak, inbjöd till vidare studier. Superb akustik!

CAECILIE NORBY har på initiativ av skivbolaget ACT bildat projektet SISTERS IN JAZZ. På scen syns den danska sångerskan ihop med Dorota Piotrowska från Polen på trummor, Lisa Wulff från Tyskland på bas, Hildegunn Öiseth från Norge på trumpet, Nicole Johänntgen från Schweiz på sax samt nytillskottet Anke Helfrich, en begåvad pianist från Tyskland. Den europeiska högklassiga ensemblen har konsekvent nog, nästan uteslutande kvinnliga komponister på repertoaren. Till saken hör att jag entusiastiskt recenserade releasegig i OJ och sammalunda med deras debutalbum tidigare i år. Stolt över att min skivrecension användes i marknadsföringen. Sista konserten på ett fullmatat dygn innebär sammantaget, varken den densitet eller det hundraprocentiga ensemblespel som jag hörde på releasen. En annan negativ faktor: volymen genomgående för låg. Vokala förmågan hos Norby är förstås häpnadsväckande och i Hallelujah märks ett hisnande operaavsnitt. Åtskilliga strålande enskildheter kan adderas till pluskontot, som balanserar helhetsomdömet. Vill framhäva crescendot i Droppin´Things, lyckade dynamiken i Jolene, Miles-doftande takter från ljuvligt spelande Öiseth, basgångar i dialog med scatsång, fyrverkeriet från Piotrowska, raffinerade explosioner från Johänntgen i Girl Talk ( hade påföljande morgon solokonsert i Klosterkyrkan). Lekfulla kreativa moment vävs sålunda in i starka låtar, varav arret på Man From Mars (Joni Mitchell) onekligen ett mästerverk Mycket att glädjas åt, trots viss besvikelse.

Nödvändigt intag av föda medför att jag missar ungefär tjugo minuter av LARS JANSSON TRIO på Teatern. Tröstar mig med att ha recenserat honom vid två andra tillfällen i sommar längs västkusten. Två förändringar till denna gång är att konserten spelas in av P2 samt att ordinarie danske basisten Thomas Fonnesbaek finns med som central pelare. Trumslagare är som vanligt pianoprofessorns son, elastiske rytmkreatören Paul Svanberg. Vad en jublande publik ”utsätts” för bör betecknas som delikat akustisk pianojazz, som den i sällsynta fall kan arta sig när inspiration, skicklighet och samförstånd konvergerar. Underbart smidigt samspel och strålande självständigt pianospel i spännande låtar! Vilken ynnest att man avrundar med livefavoriter som Hilda Smiles jämte More Human. Eftersom det var premiär för trion på festivalen förelåg troligen ett uppdämt behov, vilket besannas av att Jansson i tältet efteråt sålde 30(!) skivor.