Henrik Cederblom
Zobop
5
Inspelad oktober 2018 i Epedemin Studio, Göteborg av Hans Asteberg
Mixad och producerad av Henrik Cederblom
Master Petter Eriksson
Kakafon Records
41:33
Release: 17/5 2019
Ett debutalbum av någon som bör betraktas som raka motsatsen till lovande debutant. Henrik Cederblom har spelat diverse stränginstrument professionellt i ett antal decennier. Han är en studiomusiker och producent som jobbat med ecempelvis Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling. Har kunnat iaktta hans charmanta spel med den sist nämnde ikonen under ett par akustiska gig. Vidare har 53-åringen stor fallenhet för dansant världsmusik, så som den manifesteras hos Haiti-kännarna Simbi och Den Fule. För ett par år sedan lirade han mest mandolin i betagande Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater. Senaste tiden har det blivit turné med publikmagneten Mia Skäringer.
Bandet här formades i fjol efter ett par års experimenterande med olika sättningar. Förutom frontmannen består det av långvarige följeslagaren Sten Källman på saxofoner, basisten Viktor Turegård och Tapha Ndionhue bakom trumsetet. Slagverkaren Finn Björnulfson gästar i den jublande titellåten, som drar iväg mot det förlovade landet. Apropå sättningen ska meddelas att Henrik spelar elgitarr, lapsteel och hanterar vad som kallas beats. Av skivans åtta spår står han som upphovsman till samtliga, bortsett från Fillevaern (trad.), där han istället ansvarar för arret.
Den mogne debutanten uppger att låtarna i grunden är spelmansmusik, även om de klätts i en uppdaterad elektrifierad kostym. Låtars väsen och hur de arrangeras genom melodi och beat, har varit en central utgångspunkt. Och musikernas samspel resulterar i födelsen av en ny musikalisk värld, enligt bandledaren. Recensenten instämmer! Influenser har hämtats från vitt skilda håll: Frank Zappa, Jeff Beck, Tony Allen och Bill Frisell. (de två sistnämnda har jag sett på Skeppsholmen).
Öppningsspåret har valts ut till första singelsläpp. Suggestiva Giragala bärs fram av en lätt tassande melodisk figur. Lite sinnesutvidgande känsla över ett tungt alster, vars beat är fint utmejslat. Startskottet för denna först tillverkade komposition: en entonig mollstämning signerad Daft Punk. Ett ystert, expansivt groove i medium-tempo tar vid. Temat som sätter sig i skallen, har definitivt rötter i en spelmanstradition. Underligt att någon fiol inte har inkluderats. Franx besitter en svävande sökande karaktär, med förnämligt utsträckta ackord och en pigg saxofon. I Sköldpaddan är det härligt att höra hur en klangrik, energisk gitarr tvinnas samman med lekfull sopransax. Ytterst kapable Cederblom fyrar av ett skarpt solo.
Missade releasekonserten inför en danssugen publik. Var däremot närvarande på deras framträdande som ingick i Spelmansstämman på Konstepedemin nyligen. Jämfört med fullt ställ – inställningen då, är den inspelade produktionen mer städad, avsevärt ”snällare” även om det som framgått svänger ordentligt här och var. Det finfördelade ljudet är ypperligt. Måste understryka kompets väsentliga insats. Att de verkligen höll grytan kokade var slående live, vilket förstår också gör avtryck på skivan. De är föredömliga, gör allt rätt, är otvivelaktigt ett ramstarkt radarpar. Tapha Ndiongue är värd rungande applåder och Viktor Turegård (kontrabasist i Franska trion) är ett fynd. Den mannen har sensationellt god påverkan på denna fullträff. Basgångarna i exempelvis Drömmen är förträffliga.
Happy Buddha släpar sig fram med tydligt markerad takt och sensibel programmering. Svårt att sitta still och bara ta emot. Vad ska då sägas om titellåten, som skjuter sitt frenetiska tema framför sig, likt ett speedat Afro 70? Vilket sanslöst röjigt ös, när samma slinga oavbrutet repeteras, undantaget några smärre varianter. Lysande samspel! Absolut en megahit vars febriga rytmer, därtill gör den till en dansgolvsrökare. Slagverken, beat-effekterna och det ordlösa skanderat gör sitt till. Associerar både till Highlife-musik och bortglömde svenske storheten Per Cussion. Man checkar ut värdigt med mollanstrukna tongångar. Strålande saxofonspel av Källman avlöses av uttrycksfulla riff från Cederblom i en bärkraftig melodi. Allt medan kompet driver på och fyller i med grunder.
Första gångerna jag spelade igenom skivan, var jag inte lika upphetsad hela tiden. Ansåg att vissa låtar krävde mer ansträngning. Lärde mig successivt att hitta in i samtliga titlar. Mixen av pang- på sväng, psykedeliska svävande influenser och reflekterande inslag känns genuin, rent av unik. Samspel och solon är glimrande utförda. Sammantaget utan tvekan berättigat att utdela högsta betyg. Och live är de inom sitt gebit en oöverträffad enhet.
