Gotland Jazz Trio & Filip Jers
3
Inspelad juni 2018 Sandkvie studio, Visby av Mikael Lyander
Mix och master: Mikael Lyander
Sandkvie Records
46:24
Release 24/5 2019
En som det heter sprillans färsk skiva inspelad på hemmaplan, det vill säga på Sveriges största ö. Med Gotland som bas har pianotrion spelat ihop i tio år. Kan inte påstå att jag kände till de som ingår i trion, fast de har kompat stora delar av landets jazzelit. Pianisten Jean-Simon Maurin har släppt tre soloplattor. Basisten Nils Ossman har gått i lära hos självaste Nils-Henning Örsted Pedersen, medan trumslagaren Marcus Grufstedt har fina meriter som arrangör/ kompositör av storbandsmusik.
Solisten Filip Jers har jag presenterat och recenserat tidigare i Kulturbloggen, senast Duet gjord tidigare i år med Emil Ernebro. Jers är VÄLDIGT bred beträffande samarbetspartners, täcker in många genrer, från det i mina öron lättviktiga till topnotch. Själv har jag mestadels hört honom live i kvalificerade jazzsammanhang. Skånepågen har erhållit ett antal prestigefyllda priser och blev i tonåren dubbel världsmästare. Den ruggigt begåvade munspelaren blev den förste att studera munspel på Kungliga Musikögskolan, vilket resulterade i masterexamen 2011.
Föreliggande skiva består av elva låtar övervägande skrivna av någon av de medverkande. Därtill bifogas tre Gotländska melodier från 1800-talet, ursprungligen skrivna för fiol och vevlira. En anna bit man gjort arr på är Alone Again, en hit av irländske singer-song writern Gilbert Ó Sullivan. Musikerna har skapat en vänlig och ljus atmosfär med några droppar vemod. Ett axplock ur den titellösa skivan förekom nyligen i Spanarna i P3, vilket så klart är oslagbar marknadsföring.
Man öppnar med ett behagligt lunkande. En söt melodi kramas ur munspelet, påhejat av hetsigt komp med angenäma löpningar över klaviaturen. Bluesy är ett snärtigt original av Maurin, vars harmoniska broderier kompletteras med tjusigt trumsolo. Omisskännliga tågsoundet på Dalhem – Roma t/r antar skepnaden av kul uppvisning, av en rasande skicklig munspelssolist. Ödön är ytterligare en pärla, vars inkännande ballad har en aura av öppenhet, som indikerar öns omgivande horisontlinjer. En tajt dänga har döpts till Blues In The Basement, en spänstig melodi fylld av energi och kreativitet, där den låtskrivande basisten tar täten. Som avslutning svängig polska som framkallar lust att klappa takten, rill och med att röra på sig. Alldeles lagom flängig sak som Jers lagt på alldeles rätt nivå.
Hittills nästan uteslutande lovord. Ändå anser jag inte att samarbetet är någon entydig framgångsformel. För att oreserverat vara supporter, underlättar det betydligt om man uppskattar munspel VÄLDIGT mycket. Och då inte främst som det praktiseras av bluesfarbröder eller inom rockmusiken. Kan flika in att jag live hört Tots Thielemans, ikonen som den svenske 80-talisten träffat och gärna berättar anekdoter om. Min invändning handlar också om om albumets obalans. Tre duktiga hantverkare måste vara konstant på tårna (vilket de förvisso grejar), för att matcha sin solist, en världsstjärna på sitt instrument. De utdragna tonerna från vackert klingande munspel, har i flera fall drag av uppvisning över sig, blir för mycket av det goda.
