NÄR: 3/6 2019
VAR: Clarion Post vid Drottningtorget i Göteborg
På önskemål från spelkamraten Mats Boogh blir det långläsning. Intervjuar en frilansande musiker vars gärning förtjänar att synliggöras. Man borde rimligen kunna googla på honom, få fram hans imponerande cv. Har sett Gunnar Pettersson på scen åtskilliga gånger och varje gång uppskattat vad jag hört. För cirka ett och ett halvt år sedan tog jag första kontakten. Då beslöt vi att skjuta på samtalet. Gunnars mamma hade nyss dött och jag hade mycket på gång. När vi till slut sammanstrålar en kvalmig försommardag, ska Gunnar på kvällen till en “open rehearsal” några mil söderut. I telefon påföljande dag noterar han att det är sällan man ges chansen att prata om sig själv och ens egen historik.
Vi språkas vid ett par timmar. Jag hade förberett frågor, av vilka vi hinner med somliga Mannen mittemot mig med sin latte, berättar helst fritt ur hjärtat, vilket gör redigeringen mödosam och vansklig. Är självklart taggad att anta utmaningen, En komplikation är att jag inte bandade, måste istället bringa ordning i ofullständiga anteckningar. En utgångspunkt för basisten Boogh: att den snart 71-årige trumslagaren spelat med så många utan att ha blivit porträtterad, inte minst under åren i husbandet i Gomorron Sverige i SVT. Han påstår att det varit förhållandevis lätt för hans generation, efterkrigsgenerationen, att kunna hävda sig och få jobb. Dilemmat för dagens unga musiker är att överetablering råder.
Gunnar Pettersson är född i Göteborg i stadsdelen Kålltorp (fast mantalsskriven i Gamlestan). Bodde i etta med badrum som delades med övriga hyresgäster. Hans föräldrar flyttade till Hisingen där Gunnar gick i Bräckeskolan. Farfar byggde hus nedanför Biskopsgården 1915, ett hus som står kvar än idag. Gunnar har blivit Hisingen trogen, är gift, har tre barn och sex barnbarn. Anmärkningsvärt nog träffade han hustrun redan i tonåren, i trappan till legendariska Cue Club. Han har gått såväl Hvitfeldtska Musikgymnasiet som Musikhögskolan. Därtill tagit en fil mag i musikpedagogik och flitigt studerande ledde till Master of Science. Gunnar anser att kunskapens källa alltid gagnar den vetgirige. På gymnasiet och högskolan hade han samma lärare, nämligen Olle Edström – sedermera professor. Männen förblev vänner, har haft jazzgrupp.
Jag frågar förstås varför han fastnade för trumslageri. Gunnar kan erinra sig tre aha-upplevelser som liten grabb. Dels en film med en steppande Fred Astaire vars matande med fot mot en bastrumma gjorde Gunnar såld på ljudet från baskaggar. Vidare en konsert med Duke Ellington Orchestra på Liseberg 1962 i föräldrarnas sällskap. Vad som då fascinerade över allt annat var trumslagaren Sam Woodyard. Vad händer här? En shuffle som golvade mig, så tung att den skulle funka med bluesens största. Och för det tredje en nyårsrevy på Konserthuset där en musiker på enkelt trumset, hade bra tajm och såg så glad ut.
Vilka har i övrigt fungerat som förebilder? Jo, exempelvis Tony Williams (Gunnar brukar från scen dra en finurlig självupplevd anekdot om underbarnet Tony), Elvin Jones, Buddy Rich, Gene Krupa och Art Blakey. Inom den volymstarka elektifierade genren lyfts Ginger Baker, Mitch Mitchell och Charlie Watts fram. De sist nämnde rosas för att han spelar så musikaliskt, undviker bländande fyrverkerier. Började lyssna på The Shadows som var drivna musiker, de hade bra sound och dito låtar. Spanade in vad trummisen Brian Bennet hade för sig. Två svenskar som omgående hamnar på listan är Sture “Stubben” Kallin (Hep Cats och Hylands Hörna) och Egil Johansen. (känd bland annat för Jazz Incorporated och för att ha ingått i Arne Domnérus krets).
Gunnar berättar om sin resa från att lattja runt med ett låtsastrumset till att drömma om riktiga grejer, ett Slingerland- trumset som fanns i skyltfönster i Lintons musikaffär, intill det ställe han gjorde sina pryo-veckor. Innan dess hade han i julklapp fått virvelkagge, hi- hat och cymbal. Han tog under uppväxten några trumlektioner, lärde sig tre viktiga tekniska moment han kom att ha stor nytta av.
Han spelade i band på fritidsgårdar. Gunnar visar bilder ur fotoalbum när han lirar med, idag totalt okända grupper som Black Boots, Surbuns och Beachers. Första bandet han var med i hade endast låtar av Animals på repertoaren. Deras första “turné” tog dem till Cue Club på andra sidan älven. Man kunde i ruffiga Östra Nordstan (innan området revs för att ge plats åt köpcentret Femman), spela på olika (svart)klubbar under en vecka. Cue Club var trångt, serverade inte alkohol. Ändå besöktes den berömda klubben av heta internationella akter: Cream, Jimi Hendrix, Manfred Mann med flera. Och som musiker kunde Gunnar gå före i kön, fick träffa stilbildarna Jack Bruce och Ginger Baker. Från banksonen Styrbjörn Collianders, enligt egen utsago, filantropiska verksamhet och den tidens musikliv, finns mer att berätta som inte får plats i denna kombinerade biografi/ intervju. Får veta att Colliander (mördad i vansinnesdåd när Cue Club låg vid Kungstorget) presenterade varje band enligt samma mall: “Ikväll har vi ett nytt kapell.”
Utgår från att värvningen till mytomspunna Ginhouse i 20-års åldern var det första rejäla lyftet i karriären. Detta ytterst begåvade bluesgäng (existerade till och med 1970) har nyss haft 50-års jubileum och släppt sin första(!) skiva. Här hamnade mitt intervjuobjekt i musikaliskt sällskap med personer, som med rätta omges av respektfylld aura. Syftar på Bengan Blomgren, Bernt Andersson och Kjell Jansson. Gruppen var vid olika tillfällen förband till Jimi Hendrix och B.B King, en av konserterna med Peps Persson som vokalist.
När Gunnar examinerades från gymnasiet infann sig en konkret frågeställning. Hur ska man försörja sig? Vad som än händer gäller det att ha mat på bordet och tak över huvudet. Jag ringde runt till alla teatrar och undrade om de hade behov av musiker, fick napp på Göteborgs Stadsteater. Jobbade där i sjutton år som pjäsansansluten musiker. Gunnar trivdes. Såg det som väldigt stimulerande att spela allt mellan himmel och jord, blev mycket Kurt Weil och en del konstmusik. Ingen ringde honom om spelningar, eftersom de visste att han var upptagen. Ur minnets garderob plockas West side Story fram, en av de sista stora uppsättningar han medverkade i. Antar att det var på denna arbetsplats han första gången mötte Eva-Britt Strandberg, en sjungande skådespelare han haft längre samarbeten med. Han slapp uppleva den omtalade turbulensen. Men vad som skavde var arbetsvillkoren. Genom korttidskontrakt som löpte ut inom ett halvår rundades LAS, ett förfarande som bland annat innebar lägre pensionsförmåner.
Gunnar reagerade, engagerade sig fackligt i Musikerförbundet, blev sekreterare där 1980. Han tog initiativ till Musikalliansen efter modell från Teateralliansen, framhåller Yngve Åkerberg och hans insatser. Handlade om att förbättra frilansares situation. Stommen i detta trygghetspaket har Gunnar författat i uppsatsform med ansatser och konklusioner. Under ett par år satt han placerad på kontor på Järntorget, pendlade ofta till Stockholm, uppvaktade Statens kulturråd och minister Ulvskog.
Har absolut inga anspråk att ge fullständig redogörelse över Gunnar Petterssons omfattande karriär. Blir istället väsentliga nedslag. Får veta att han haft gig med pianisten Jannes “Lucas” Persson på krogar i Stockholm. Gunnar ingick i tidig upplaga av lätt avantgardistiska jazzgruppen Mount Everest, var med på första skivan och många konserter. En kompis till honom var gitarrist. Initiativtagaren Gilbert Holmströms (erhöll nyligen hedrande pris för sin konstnärliga gärning) målsättning var att utgå från fast beat med Bitches Brew-tendenser. Gunnar utgjorde ånyo komp i par med basisten Kjell Jansson. Övriga i Ginhouse sökte sig till/ rekryterades till den alternativa musikrörelsen.
Under ett antal år före och efter 1980 var helgerna ofta minst sagt hektiska. Efter repetition i Tv-huset på Delsjövägen och föreställning vid Götaplatsen, kunde sent gig med Totta´s Blues Band stå på schemat. Lördag 07:00 genomdrag med gästande solist i SVT-huset inför Gomorron Sverige. Bar mina cymbaler emellan gig, idag hade man fått hjärtinfarkt av ett så pressat program. Gunnar förklarar hur betydelsefullt det är att få spela med utrustning man är trygg med, egna grejer man vet låter bra. Han säger att det kan vara en pina att tvingas hålla till godo med ej inställda festivaltrummor.
Under perioden 1978-86 tillhörde Gunnar således den lilla orkestern i Gomorron Sverige, ett så populärt lördagsmagasin i SVT, att affärerna inte ansåg det lönt att öppna, förrän sändningen från Göteborg var slut. Varje program sågs av i snitt två och halv miljoner människor. Teve hade en fruktansvärd genomslagskraft! Idén hämtades från USA (Good Morning America) av parhästarna Hyland & Priwin. Kapellmästare avlöste varandra, medan sättningen i övrigt (bland andra Povels gitarrist Sven Olsson) var densamma under årens lopp. Vid starten engagerades två dubbelpianister vars karriärer sträckte sig tillbaka till 30-talet.
De som underhöll tittarna genom att framträda live, var landets populäraste artister, alla ifrån Svante Thuresson till Lill- Babs. Att inte se på gjorda fel som någon katastrof, hellre tänka på att spela för de max femton personer som befann sig i studion; blev avgörande attityd när det inte var play back. Då blev jag inte nervös. En tid lirade han med pianisten Gunnar Svensson, en fantastisk musikant, vars komiska ådra var av den kaliber att namnen blev trött i käkarna av skratt.
Trumslagarveteranen upplyser om ett telefonsamtal från Annika Lantz när hon satt i radiostudio med Håkan Hellström. Han hade sett ett klipp från ett avsnitt, där någon med stora händer spelade med vispar på ett blått Tama-trumset. Ville identifiera instrumentalisten med de stora händerna. Antingen tillhörde de herr Pettersson eller Bengt-Åke Nilsson. Gunnar lägger upp handryggarna på bordet där vi sitter i baren, beviset för att det var hans händer.
Totta´s Blues Band bildades i slutet av 70-talet efter att flera av medlemmarna blivit “frälsta” av en konsert på Studentkåren med Muddy Waters. Gunnar gjorde ingen vända med det tajta bandet till USA, var däremot med på skivinspelning och åtskilliga konserter. Hans kollega i kompet var Nikke Ström. Kan tänka mig att vännerna från ungdomsåren i Gin House, Bernt Andersson och Bengan Blomgren, rekommenderade ångermanlänningen Totta att ta in Gunnar som trumslagare. Vi hinner inte fördjupa oss i detta ruggigt svängiga band, vars frontman jämte Bengan Blomgren på gura, båda måste betecknas som världsklass.
En musiker av den digniteten är självfallet Ron Wood. Med denne superambitiöse Stones-gitarrist gjorde ju Totta´s en nordisk turné 1988. Upprinnelsen var att han befann sig i Sverige för att saluföra sina teckningar. Ett svenskt NHL-proffs bekant med det sociala geniet Nikke Ström, hade förmedlat kontakten. Wood befann sig på nattklubben Trädgår´n. Han ville jamma. Råkade vara en fredag när Gunnar hade premiär på Stadsteatern. Motvilligheten att lämna premiärfesten förbyts i förväntan, när han inser vilken chans som yppat sig. De inhemska storheterna får visa vad de förmår, som en slags audition. De hinner inte spela färdigt sin första storstadsblues, innan en riffande stjärna gör dem sällskap. Wood var extremt noggrann, bandade varje konsert, lät hustrun bedöma kvaliteten. Hennes kommentar kunde göra honom sur. Han blev däremot väldigt nöjd med det svenska samarbetet och i synnerhet gitarrkollegans prestationer.
Låt oss stanna kvar på ovan nämnda nöjespalats. 2010 är jag på plats i egenskap av recensent. På scen premiär för jubileumsrevy av Nationalteatern, vars låtar arrats av Anders Melander. Musiken svarar Totta´s Blues Band för, vars medlemmar tidigare ingått i denna sfär. Gunnar tyckte det gick bra, att det kändes kul att vara med. Man gjorde även några bejublade föreställningar i Stockholm. Det lustiga och märkvärdiga när vi talar om Vad var det vi sa? är att Gunnar tar fram just den stund, som för mig blivit oförglömlig. I ett längre audiovisuellt inslag hyllas Totta Näslunds (1945-2005) gärning, genom att nå sin kulmen med Sex fot under marken, vilket bandet följer upp med nyskriven melodi som utlöser obeskrivligt stark rörelse hos mig, främst tack vare Bengans bedrifter. Rörande att Gunnar är medveten om denna magiska stund, som förmodligen upprepades med ungefär samma styrka varje föreställning.
Den osedvanligt välutbildade trummisen kommer in på ämnet musikens hälsobringande effekter, tar upp Ronnie Gardiners rytmikprogram som behandlingsmetod för strokepatienter. Jag fyller i med kompositören och klaviaturspelaren Rickard Åström, knuten till forskningsprojekt på Sahlgrenska. (Hörde föredrag med honom i vintras om musik som friskvård och smärtlindring.) Visar sig, föga förvånande, att Rickard och Gunnar umgås, utbyter erfarenheter. Gunnar redovisar vilken positiv inverkan ett musikstycke hade på en alzheimerdrabbad person, vars talförmåga då återkom så sakteliga. I samma veva tar han upp ämnet musikpsykiatri.
Jag frågar vilka faktorer ska stämma in på en duktig trummis. Vad behöver man behärska? Är ju ett rytminstrument man spelar på, behövs någorlunda skaplig tajming. Allt det andra kommer seen. Kan tilläggas att Hisingens flitige musiker, tagit lektioner i New York i konsten att spela med vispar. En annan ståndpunkt, är att man ska klara av att leverera, trumsetet ska svara på vad man gör. Han uppehåller sig en stund kring instrument han beställt och vintage trummor.Vad som stör mig mest är fula sound, gäller att vårda sitt sound. Av den anledning släpar vi på vår utrustning. Gunnar ser Bengan Blomgren som ett föredöme, en musiker känd för att tillverka sina egna gitarrer. Han har sitt unika sound, därför han får dessa applåder. När känslan för ens instrument och för musiken försvinner då är det över, påpekar en reflekterande frilansare.
I och med karaktären av retrospektiv landar vi under intervjun sällan i nutid. Gunnar har nyligen varit i Salzburg och spelat. Efter millenieskiftet har han medverkat på flera album med Boplicity, ett band som återskapade andan från Gil Evans/ Miles Davis och deras ikoniska projekt Birth Of The Cool. Vidare ingår han i ett storband vars ändamål är att hylla crooners. Detta tribute-band, The Orchestra Big Band, anförs av Erik Gulbransson. Jag har hört honom live med härligt souliga blueskonstellationen Johanna Hjort & Sweet Little Angels och en tung combo som kallar sig Serve You Right To Suffer. Förenklat uttryckt samma sättning som Ginhouse plus Bror Gunnar Jansson (son till Kjell Jansson) vid sångmikrofon.
På begäran avslöjas andra intressen vid sidan om tonernas värld. Förutom umgänge med familj, framhåller Gunnar estetik. Termen exemplifieras genom kläder (han berättar gärna vad han och andra musiker haft på sig) och vackra hus. Finns så mycket fula hus här i Göteborg. Mark Isitt ses som ett föredöme. Hans artiklar om arkitektur i GP läses med stor behållning. Gunnar är mycket förtjust i 30-tals mode och art deco, älskar engelsk överklassmiljö såsom den avspeglas i Agatha Christies hjälte Hercule Poirot. Annars är jag för det mesta upptagen av att hålla på med musik, avslutar den vältalige kulturarbetaren.