Mats Hallberg

Av Pär Lagerkvist

Bearbetning; Askan Ghods och Jesper Söderblom

Regi: Ashkan Ghods

Sceniskt koncept. Askan Ghods och Jesper Söderblom

Ljuskonsultation: Max Mitle

Konstnär/ Illustrationer: Helga Holmén

Kompositör: Tommy Carlsson

På scen: Jesper Söderblom

Spelas till och med 9/11 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Premiär: 4/10 2019

En stark dagboksroman utgiven på 40-talet, bearbetad till monolog för scenen. Även om den utspelas under renässansen finns tydliga kopplingar till andra världskrigets mardrömsår. Lagerkvists extremt kortväxte berättare (26 tum) är osvikligt lojal, i egenskap av betjänt hos fursten Leone i Italien. Dvärgen som känner sig försummad, hämnas genom såväl ondskefulla tankar som handlingar. Oförmågan att ta till sig kärlekens uttryck, lustfylld lek och humanism; gör honom lika sorglig som farlig. En nyckelreplik lyder ungefär ”den du inte hatar kan du svårligen förstå”.

Behöver ju inte påpekas att denne ondskefulle figur har oerhörd relevans också idag. Dvärgen blir fullkomligt exalterad av slagfält som resulterar i blodbad. Jämför med självmordsbombare eller folkmorden I Rwanda och på Balkan. Exemplen kan förstås mångfaldigas. Terrorattentat även i västerländska storstäder,efter millennieskiftet, en oundviklig farsot. Dvärgens hatiska läggning bildar projektionsyta som ringar in några av nutidens hot.

Scenen en trappa ner är idealisk för Lagerkvists ciceron,att förtälja om ett dramatiskt förlopp,att förkunna ett destruktivt budskap. Askan Ghods har senaste åren tillhört Stadsteaterns ensemble. Han har regivana i bagaget när han gör sin första uppsättning på teatern. En längre tid har Ghods planerat ett samarbete med Jesper Söderblom, som kan anses vara en av de mest profilerade skådespelarna i Göteborgs största teaterhus. Utfallet av deras gemensamma ansträngningar är grandiost. Lätt hänt att den i ett teamwork som står på scen får allt ljus på sig, varför duon samfällt ska applåderas. Tillsammans har man renodlat och utvecklat vad dvärgen är med om. Och hur han resonerar och vilka känslor han bär på. Det är infernaliskt skickligt och väldisponerat. Att föreställningen pågår inklusive paus i halvannan timme med skiftande intensitet, gör att publiken ges tillräcklig med tid att lära känna en misantrop, en föraktfull natur som andra i sin tur trampar på, ett förvridet och skarpsinnigt psyke.

Texten och agerandet står i centrum. Sparsamt med hjälpmedel som sig bör. Runt om figurer på väggarna, ser ut som etsningar. Motiven antingen krigiska eller änglalikt svävande. Ljussättningen är minnesvärd,skärmar av och förstärker stämningar. Av de korta musikstycken som kompletterar, satte det Commedia dell arte – liknande störst prägel. Scenografin består mest av formationer i trä som dvärgen kommer upp på via flyttbar trappa. Roligaste, fyndigaste rekvisita är definitivt rökmaskinen. Avslöjar inte vad den får symbolisera. Harnesk och heltäckande hjälm används för att plocka fram den exceptionellt kortväxte kammarherrens fäbless för våld och ädelmod. Att Söderblom varandes något under medellängd spelar dvärg, är inget man invänder mot, vilket säger mycket om hans kapacitet.

Hade höga förväntningar på Jesper Söderblom då han framhållits i åtskilliga av mina recensioner. Förväntningar som infrias med råge. Hans förmåga att utstråla vämjelse, de gycklande imitationerna och den förorättade tonen med stämbandens mångsidiga färgsättning. Han plockar fram sitt ansenliga register, hela skalan av schatteringar. Vet exakt vilka imaginära knappar som ska tryckas på för att trollbinda publiken. Naglar med sin diktion och briljanta kroppsspråk fast åskådaren på samma vägvinnande sätt som exempelvis Shanti Rooney. I och med denna förfärande monolog uppnår Söderblom stjärnstatus. Snabbt marscherat av en skådespelare vars examen bara passerats med fyra år

Firma Ghods & Söderblom har tillverkat en makalös iscensättning. Per Lagerkvist Estate har all anledning att vara nöjda. Den ruggigt obehagliga spegling av människosläktets avarter som Dvärgen utgör, har fått nytt liv. Boken har omvandlats för scen av intelligenta och varsamma händer.

Manus och regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi, ljus- och kostymdesign: Neon Lodge

Regiassistent, tekniker och inspelad röst: Zahra Ahmadi

Koreografi: Moa Sobelius

Ljuddesign: Karl Wassholm

På scen: Aviva Wrede

Spelas hos Gothenburg English Studio Theatre (GEST) vid Chapmans torg i Göteborg till och med 18/10, därefter tillgänglig för turné i skolor (målgrupp: 10-15 år)

Premiär: 30/9 2019

Av vad jag recenserat från enda engelskspråkiga teatern i Västsverige, har flera pjäser kretsat kring hur unga människans tillvaro styrs av internet och i synnerhet sociala medier. Tacksamt ämne och dito berättarknep, när skolelever ska bli engagerade och på köpet genomgå en rafflande språklektion. Att GEST gärna fokuserar på den virtuella interaktion som exploderat senaste åren, visar att de har näsa för vad som gäller. Efter hemkomst från premiären tittar jag på SVT Aktuellt. En nyhet handlar om ett accelererande fenomen: Privatpersoner som drar in annonsintäkter på bloggar och filmklipp. Redaktionen hade gjort ett inslag om en barnfamilj, som på egen Youtube kanal dokumenterar sitt vardagsliv.

#WRU är en nyskriven monolog vars titel hämtats från SMS-språk. Syftet är att belysa sådana saker som skärmtid, isolering, identitet, nättrakasserier samt hur dysfunktionell en familj kan bli i ett akut läge.. Under cirka 45 minuter möter vi Roija, en ensam tjej i nedre tonåren som beskrivs som en wannabe YouTuber.

Hon drar igång en kanal inriktad på att berätta om storasyster, som inledningsvis betecknas som cool och driftig. Sanningen är istället att föräldrarna oroas av storasysterns tillstånd, inte klarar att bry sig om något annat. Undan för undan rullas en alltmer smärtsam historia upp, när den grymma verkligheten i dubbel upplaga hinner i fatt huvudpersonen. Avslöjas mer om förloppet är det risk för spoilervarning. Roija är avundsjuk, trött på att känna sig försummad och kämpar för att skaffa sig status. Därför stannar hon inne på sitt rum, helt absorberad av att sända egengjorda filmklipp, trotsar gång på gång mammas förmaningar om att andra göromål måste uträttas. En med skärpa och emfas otålig röst framställd av Zahra Ahmadi, en skådespelare med otroligt omfattande cv.

Till viss del är storasysterns belägenhet en förevändning för flickan (döpt efter ett vin) att producera klipp på Youtube. Roija brinner nämligen för att mata tittare med tips på hur man kan förkovra sig, få massor av prenumeranter, likes och delningar. Aviva Wrede går all in, demonstrerar diverse, enligt Roija, framgångsrika metoder genom att dråpligt leka med olika tillvägagångssätt. Mitt i det sorgliga och otäcka som tornar upp sig, tillför flodvågen av instruktioner befriande humor. Utgår från att elever insatta i olika Youtubers egenheter, kommer skratta igenkännande.

Blir smått chockad av första repliken från en lovande tjugoåring som nyligen examinerats från Nordiska Teaterskolan. Varför? Jo, den uttalas på svenska. Några ytterligare gånger hörs svenska meningar. Att rollfiguren inte bara pratar engelska i irriterad ton till sin engelska mamma, utan också till alla potentiella tittare på nätet, förklarar hon vara en förutsättning för att kunna nå ut internationellt. Roija bjuder på sig själv inne i den kub hon sänder ifrån. Koreografin har ”instant appeal”, blir lustig med hängivet dansande, till låtar som skulle kunna vara hits av Zara Larsson. Det påstått pedagogiska kroppsspråket är lika underhållande. Mimiken hos Wrede växlar sinnrikt, övergår till att känslomässigt skildra jaget bakom den tillrättalagda fasaden. Imponerande skådespeleri! I flera sekvenser kan man påstå, att hon spelar mot en anonym twittrare. Mycket trovärdigt får publiken följa svängningar mellan eufori och motsatsen.

Brändén Whitaker (en av teaterns två konstnärliga ledare) har skrivit en rapp och tankeväckande monolog, väjer inte för den stress, de faror och mobbingtendenser som nätet kan orsaka. Tänker på Aschberg och hans trolljägare och fega människor som skadar i lönndom. Vår tids besatthet av yta, egofixering och kändishysteri vidrörs. Problematik som säkerligen dryftas av elever efter att ha sett föreställningen. Alla vill och behöver bli sedda. Men manin att jaga bekräftelse på Instagram och Facebook finns som en våt filt över oss IRL, något manus tar fasta på. Attention-seekers som den tjej #WRU skildrar, löper överhängande risk att bli besvikna.

Regissör och skådespelare biter med gemensamma krafter i det saftiga äpple, som flerdimensionella dramat utgör. Att se Aviva Wrede agera var en fröjd. Hon har studerat in rollen med precision. Hittat rätt tilltal som fängslar genom humörsvängningar, yviga gester, lidelse och energipåslag. Tajming och rytm sitter, med naturligt inlagda pauser, för att händelser ska få sjunka in i åskådarna. Och kontentan av gedigen regi, är bland annat att lika mycket sägs med ansikte/ kropp som med munnen. Snacka om att vara åskådlig! Och engelskan är , så vitt jag kan bedöma, både begriplig och lätt att uppfatta.

Av Isabel Cruz Liljegren

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi: Mats Sahlström

Kostym: Elin Hallberg

Ljusdesign: Jörgen Haimanas

Ljuddesign och komposition: Cecily Irvine

Videodesign: Johannes Ferm Winkler

Medverkande: Lena B Nilsson, Lovisa Onnermark, Sara Turpin, Maria Zakrisson Mortensson.

Spelas till och med 30/11 på Folkteaterns stora scen plus på turné.

Urpremiär: 28/9 2019

I samarbete med Riksteatern

Inom filmvärlden frodas en populär genre kallad biopc, termen definierar spelfilmer baserade på en människas, oftast en känd person, faktiska levnadsomständigheter. Ibland uppstår en diskussion om huruvida konstnärlig frihet gjort så mycket våld på sanningen att man betett sig omoraliskt. Monica Z är ett omtalat exempel. Senaste uppståndelsen om gränsen mellan fakta och fiktion, blossade upp i och med 438 dagar.

Paret Cruz Liljegren / Cruz Sandström har ett uttalat syfte. Vill lansera en annan bild än den gängse av Karin Boye, vars mytomspunna alltför korta liv blev händelserikt. Utgår från att de hämtat stoff från såväl Johan Svedjedals biografi som Jessica Kolterjahns litterära fantasi (läst med stor behållning) om tiden i Berlin. Den intellektuella giganten, poet, översättare med mera, framställs som lättsinnig, självupptagen, på språng, som en kvinna som bejakar sina begär. Återkommande depressioner antyds bara.

Frustande Boye speglas i flashbacks genom judinnan Margot Hanel, livskamraten sista sju åren. De sammanstrålade sista natten på queerklubb i ett allt farligare Berlin. Hanels oro, självvalda isolering maniska beteende och anemiska uppenbarelse är pjäsens epicentrum. Manusförfattaren Isabel Cruz Liljegren har gjort En fullt rimlig, realistisk rekapitulation av vad som kan ha hänt. Det är ett välskrivet manus. om att leva tillsammans på ojämlika villkor.

Dialoger från Berlinvistelsens uppbrott korsklipps med scener från lägenheten på Gärdet 1941, inledningsvis en smula förvirrande. Dock, ett raffinerat grepp att belysa ett då och nu. Scenografin över två akter är densamma, ett funktionellt vardagsrum i grått med telefon och radio som enda kommunikation med omvärlden. Resultatet: så fulländat att jag lämnar teatern uppfylld. Eftersom sorgligt facit finns att tillgå, har Cruz Liljegren (vars iscensättning av En ensam galning knockade mig) planterat återkommande, dubbla markörer. Fast vi vet, kryper sig ändå obehaget inpå.

Ser tre skådespelare vars utmärkta insatser är lika med debut på denna scen. Sara Turpin strålar av livsberusning, självtillit och några stygn irritation i paradrollen som den andra Karin Boye. Hon ger oss ingen hjältinna, utan en godhjärtad individ, som dominerar i förhållandet med Hanel och har begränsad empatisk förmåga (kanske för att hon varit innesluten i sitt skapande långa perioder).

Till skillnad från den komplexa Boye-karaktären, ter sig gemensamma flärdfulla väninnan Kajsa som rationellt rättrådig och fullt ut omtänksam och sympatisk. Hon som – om jag uppfattar skeendet rätt – tilldelats två roller (även Margots syster) heter Lovisa Onnermark. En förträfflig birollsinnehavare som når ut ända till tjugonde raden. I fallet Maria Zakrisson Mortensson måste framhållas hur kusligt väl, hon överensstämmer med bilden av den traumatiserade späda Margot. Hon är ganska färsk som professionell skådespelare. Vet inte om hon brukar få agera ut i motsvarande roller. Vet bara att prestationen i Nakna som foster och gudar är häpnadsväckande stark.

Till dramats höjdpunkter hör konfrontationerna mellan Margot/ Kajsa och Karin Boyes integritetskränkande mamma. Folkteatern-veteranen Lena B Nilsson i tillknäppt förpackning firar triumfer. Är till stor belåtenhet i vad hon företar sig genom sin uppvisning av gammaldags kristen moral, sarkasmer och ihärdigt upprätthållande av fasaden. Tajmingen hos ensemblen sitter perfekt, vilket regin bidrar till. Och samtliga är utrustade med genomträngande diktion. Tacksamt att lyssna på skådespelare som månar om replikers valörer.

I dialogernas mellanrum deklameras bland annat dikten, varur pjäsens titel hämtats Andra aktens inledande koreografi i soffan är en sinnlig markering (tog mig ett par sekunder att begripa). Att telefonluren saknar sladd skulle kunna betraktas som magisk realism, är nog mest ett led i det samförstånd med publiken som teamet som jobbat utifrån. Samma sak med två dansinslag i skiftande tempo, där i ena fallet en 80-tals ballad med Kim Carnes används. Invirad omkring den ångesten och mer prosaiska inslag, existerar en mäktig poetisk dimension. Videoprojektioner med molnformationer, dansande kroppar och ett upphetsat mansansikte (enda referensen till manliga delen av mänskligheten).

Folkteatern framstår numera som ett gångbart alternativ till stadens stora teater vid Götaplatsen. Istället för vad som varit av samhällsskildringar med underifrån-perspektiv och naturlig koppling till ägarna i arbetarrörelsen. Hur som helst, Nakna som foster och gudar, är något annat och något mer än ett feministiskt manifest med förvecklingar. Av alla uppsättningar jag bevittnat innevarande år, befinner sig denna på absolut toppnivå. Dags att ta fram klyschan ”Gå och se”!