Av Sofokles i nyöversättning av Anne Carson
Svensk översättning: Kristina Hagström – Ståhl
Regi, scenografi, kostym: Kristina Hagström – Ståhl
Ljus, scenografi: Tobias Hagström Ståhl
Komposition: Mikael Sundin (även musikalisk ledning och instudering)
Filmsekvenser: Kristina Hagström – Ståhl
Medverkande: Karin De Frumerie, Mia Höglund – Melin, Johan Karlberg, Carina M Johansson och Ramtin Parvaneh
Föreställningen genomförs i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg
Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 31/10
Svensk urpremiär 27/9 2019
Monologer i grekiska tragedier må vara sedelärande, innehålla filosofiskt tankegods och tillkomna parallellt med demokratins födelse. Icke förty blir det tradigt att höra för många sådana efter varandra. När recensenten läste delkurs i litteraturvetenskap, om grekiska antika dramat med Ingrid Elam som lärare (en kuriös detalj är att hon var på premiären), då tog det stopp. Med facit i hand borde Lars Norén i sin första uppsättning på Folkteatern, beskurit ordmassorna i Orestien. Man kan också förhålla sig annorlunda till den dödligt betingade vrede och sorg, som präglar ett av teaterhistoriens pionjärverk. Med fördel kan gravallvar blandas upp med radikalt andra infallsvinklar, kompletteras med andra uttrycksmedel.
Precis vad som sker i Kristina Hagströms – Ståhls tappning av Antigone med Nobelpriskandidaten Ann Carons nya språkdräkt. I mellanrummen underhållande uppdaterad med kommentarer som ”fine”, ”socialpolitik” och ”dåligt omdöme”. Multitaskande regissörens drivkraft har enligt uppgift, varit att koncentrera sig på Antigones överlevande syster Ismene. Fast egentligen bryr hon sig inte om att nagla fast publiken med de fatala uppgörelser, som ingår i den Thebanska sagocykeln. Hastiga omsvängningar inträffar förstås. Men vem som dräps och vem som besitter makten i kungafamiljen och hur siaren Theresias ingriper; är moment man kan släppa. Vill man ändå ha koll på avgörande händelser i Antigone rekommenderas programmet. Hållningen är tragikomisk, inte oväntat en kombination av drift och respekt gentemot intrigen.
När ridån dras åt sidan noteras att scenen liknar en replokal utan sidoväggar, belamrad med instrument och tvådelade boxar försedda med spotlights. Skådespelarna är utplacerade vid klaviaturinstrument, bortsett från Parvaneh sittandes bakom trumsetet. Bakom kvintetten när de framför minimalistiska, ödesmättade toner videoprojektioner i svartvitt. I övrigt ingen framträdande rekvisita, förutom en stol med grön stoppning (metafor för en kungatron). Vågor mot strand, abstrakta formationer och suddiga ansikten dyker upp i filmsekvenser.
Under halvannan timme varvar ensemblen musicerande med melodramatiskt agerande, bygger på överenskommelsen med publiken om att illusionen bryts och återtas, på samma sätt som när ett rum i mörker tänds upp. Ljusansvarige Tobias Hagström – Ståhl står förresten för en ”bländande” bedrift, har väsentlig del i framgången.
Tror inte att samma svartklädda kvintett spelat mot varandra tidigare, en kvintett jag uppskattat i drösvis av roller. Mia Höglund-Melin i huvudrollen spelar ut hela sitt rika register, anger tonen. Karin De Frumerie, den i gruppen som mest musicerat jämte Carina M Johansson, är frilansare som spelat i flera uppsättningar på Folkteatern, medan Ramtin Parvaneh hör hemma på Backa Teater. Ensemblen lyckas utomordentligt väl, genom att vara lyhörda ligger de oupphörligen i fas. Den tragikomiska mixen behärskas suveränt, förstärks av utställda mikrofoner. Används både för sång och repliker. Och visst är det frapperande att det sammansvetsade gänget lärt sig framställa fascinerande, långsamma melodier och stämningar. Mikael Sundin måste betraktas inte bara som en intressant kompositör, utan också som en rasande skicklig pedagog.
Just för att åskådarna inte behöver engagera sig när tragedin i omgångar avsiktligt desarmeras, ligger det nära till hands att kalla uppsättningen välspelad bagatell. Kan också beskrivas som ett smart och nyskapande allkonstverk, med glimten i ögat. Det är elegiskt och dråpligt, poetiskt och fantasifullt. Kristina Hagström -Ståhls version av Antigone är teatergodis!
