Manus och regi: Kristina Brändén Whitaker
Scenografi, ljus- och kostymdesign: Neon Lodge
Regiassistent, tekniker och inspelad röst: Zahra Ahmadi
Koreografi: Moa Sobelius
Ljuddesign: Karl Wassholm
På scen: Aviva Wrede
Spelas hos Gothenburg English Studio Theatre (GEST) vid Chapmans torg i Göteborg till och med 18/10, därefter tillgänglig för turné i skolor (målgrupp: 10-15 år)
Premiär: 30/9 2019
Av vad jag recenserat från enda engelskspråkiga teatern i Västsverige, har flera pjäser kretsat kring hur unga människans tillvaro styrs av internet och i synnerhet sociala medier. Tacksamt ämne och dito berättarknep, när skolelever ska bli engagerade och på köpet genomgå en rafflande språklektion. Att GEST gärna fokuserar på den virtuella interaktion som exploderat senaste åren, visar att de har näsa för vad som gäller. Efter hemkomst från premiären tittar jag på SVT Aktuellt. En nyhet handlar om ett accelererande fenomen: Privatpersoner som drar in annonsintäkter på bloggar och filmklipp. Redaktionen hade gjort ett inslag om en barnfamilj, som på egen Youtube kanal dokumenterar sitt vardagsliv.
#WRU är en nyskriven monolog vars titel hämtats från SMS-språk. Syftet är att belysa sådana saker som skärmtid, isolering, identitet, nättrakasserier samt hur dysfunktionell en familj kan bli i ett akut läge.. Under cirka 45 minuter möter vi Roija, en ensam tjej i nedre tonåren som beskrivs som en wannabe YouTuber.
Hon drar igång en kanal inriktad på att berätta om storasyster, som inledningsvis betecknas som cool och driftig. Sanningen är istället att föräldrarna oroas av storasysterns tillstånd, inte klarar att bry sig om något annat. Undan för undan rullas en alltmer smärtsam historia upp, när den grymma verkligheten i dubbel upplaga hinner i fatt huvudpersonen. Avslöjas mer om förloppet är det risk för spoilervarning. Roija är avundsjuk, trött på att känna sig försummad och kämpar för att skaffa sig status. Därför stannar hon inne på sitt rum, helt absorberad av att sända egengjorda filmklipp, trotsar gång på gång mammas förmaningar om att andra göromål måste uträttas. En med skärpa och emfas otålig röst framställd av Zahra Ahmadi, en skådespelare med otroligt omfattande cv.
Till viss del är storasysterns belägenhet en förevändning för flickan (döpt efter ett vin) att producera klipp på Youtube. Roija brinner nämligen för att mata tittare med tips på hur man kan förkovra sig, få massor av prenumeranter, likes och delningar. Aviva Wrede går all in, demonstrerar diverse, enligt Roija, framgångsrika metoder genom att dråpligt leka med olika tillvägagångssätt. Mitt i det sorgliga och otäcka som tornar upp sig, tillför flodvågen av instruktioner befriande humor. Utgår från att elever insatta i olika Youtubers egenheter, kommer skratta igenkännande.
Blir smått chockad av första repliken från en lovande tjugoåring som nyligen examinerats från Nordiska Teaterskolan. Varför? Jo, den uttalas på svenska. Några ytterligare gånger hörs svenska meningar. Att rollfiguren inte bara pratar engelska i irriterad ton till sin engelska mamma, utan också till alla potentiella tittare på nätet, förklarar hon vara en förutsättning för att kunna nå ut internationellt. Roija bjuder på sig själv inne i den kub hon sänder ifrån. Koreografin har ”instant appeal”, blir lustig med hängivet dansande, till låtar som skulle kunna vara hits av Zara Larsson. Det påstått pedagogiska kroppsspråket är lika underhållande. Mimiken hos Wrede växlar sinnrikt, övergår till att känslomässigt skildra jaget bakom den tillrättalagda fasaden. Imponerande skådespeleri! I flera sekvenser kan man påstå, att hon spelar mot en anonym twittrare. Mycket trovärdigt får publiken följa svängningar mellan eufori och motsatsen.
Brändén Whitaker (en av teaterns två konstnärliga ledare) har skrivit en rapp och tankeväckande monolog, väjer inte för den stress, de faror och mobbingtendenser som nätet kan orsaka. Tänker på Aschberg och hans trolljägare och fega människor som skadar i lönndom. Vår tids besatthet av yta, egofixering och kändishysteri vidrörs. Problematik som säkerligen dryftas av elever efter att ha sett föreställningen. Alla vill och behöver bli sedda. Men manin att jaga bekräftelse på Instagram och Facebook finns som en våt filt över oss IRL, något manus tar fasta på. Attention-seekers som den tjej #WRU skildrar, löper överhängande risk att bli besvikna.
Regissör och skådespelare biter med gemensamma krafter i det saftiga äpple, som flerdimensionella dramat utgör. Att se Aviva Wrede agera var en fröjd. Hon har studerat in rollen med precision. Hittat rätt tilltal som fängslar genom humörsvängningar, yviga gester, lidelse och energipåslag. Tajming och rytm sitter, med naturligt inlagda pauser, för att händelser ska få sjunka in i åskådarna. Och kontentan av gedigen regi, är bland annat att lika mycket sägs med ansikte/ kropp som med munnen. Snacka om att vara åskådlig! Och engelskan är , så vitt jag kan bedöma, både begriplig och lätt att uppfatta.