Av Isabel Cruz Liljegren
Regi: Helena Sandström Cruz
Scenografi: Mats Sahlström
Kostym: Elin Hallberg
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Ljuddesign och komposition: Cecily Irvine
Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande: Lena B Nilsson, Lovisa Onnermark, Sara Turpin, Maria Zakrisson Mortensson.
Spelas till och med 30/11 på Folkteaterns stora scen plus på turné.
Urpremiär: 28/9 2019
I samarbete med Riksteatern
Inom filmvärlden frodas en populär genre kallad biopc, termen definierar spelfilmer baserade på en människas, oftast en känd person, faktiska levnadsomständigheter. Ibland uppstår en diskussion om huruvida konstnärlig frihet gjort så mycket våld på sanningen att man betett sig omoraliskt. Monica Z är ett omtalat exempel. Senaste uppståndelsen om gränsen mellan fakta och fiktion, blossade upp i och med 438 dagar.
Paret Cruz Liljegren / Cruz Sandström har ett uttalat syfte. Vill lansera en annan bild än den gängse av Karin Boye, vars mytomspunna alltför korta liv blev händelserikt. Utgår från att de hämtat stoff från såväl Johan Svedjedals biografi som Jessica Kolterjahns litterära fantasi (läst med stor behållning) om tiden i Berlin. Den intellektuella giganten, poet, översättare med mera, framställs som lättsinnig, självupptagen, på språng, som en kvinna som bejakar sina begär. Återkommande depressioner antyds bara.
Frustande Boye speglas i flashbacks genom judinnan Margot Hanel, livskamraten sista sju åren. De sammanstrålade sista natten på queerklubb i ett allt farligare Berlin. Hanels oro, självvalda isolering maniska beteende och anemiska uppenbarelse är pjäsens epicentrum. Manusförfattaren Isabel Cruz Liljegren har gjort En fullt rimlig, realistisk rekapitulation av vad som kan ha hänt. Det är ett välskrivet manus. om att leva tillsammans på ojämlika villkor.
Dialoger från Berlinvistelsens uppbrott korsklipps med scener från lägenheten på Gärdet 1941, inledningsvis en smula förvirrande. Dock, ett raffinerat grepp att belysa ett då och nu. Scenografin över två akter är densamma, ett funktionellt vardagsrum i grått med telefon och radio som enda kommunikation med omvärlden. Resultatet: så fulländat att jag lämnar teatern uppfylld. Eftersom sorgligt facit finns att tillgå, har Cruz Liljegren (vars iscensättning av En ensam galning knockade mig) planterat återkommande, dubbla markörer. Fast vi vet, kryper sig ändå obehaget inpå.
Ser tre skådespelare vars utmärkta insatser är lika med debut på denna scen. Sara Turpin strålar av livsberusning, självtillit och några stygn irritation i paradrollen som den andra Karin Boye. Hon ger oss ingen hjältinna, utan en godhjärtad individ, som dominerar i förhållandet med Hanel och har begränsad empatisk förmåga (kanske för att hon varit innesluten i sitt skapande långa perioder).
Till skillnad från den komplexa Boye-karaktären, ter sig gemensamma flärdfulla väninnan Kajsa som rationellt rättrådig och fullt ut omtänksam och sympatisk. Hon som – om jag uppfattar skeendet rätt – tilldelats två roller (även Margots syster) heter Lovisa Onnermark. En förträfflig birollsinnehavare som når ut ända till tjugonde raden. I fallet Maria Zakrisson Mortensson måste framhållas hur kusligt väl, hon överensstämmer med bilden av den traumatiserade späda Margot. Hon är ganska färsk som professionell skådespelare. Vet inte om hon brukar få agera ut i motsvarande roller. Vet bara att prestationen i Nakna som foster och gudar är häpnadsväckande stark.
Till dramats höjdpunkter hör konfrontationerna mellan Margot/ Kajsa och Karin Boyes integritetskränkande mamma. Folkteatern-veteranen Lena B Nilsson i tillknäppt förpackning firar triumfer. Är till stor belåtenhet i vad hon företar sig genom sin uppvisning av gammaldags kristen moral, sarkasmer och ihärdigt upprätthållande av fasaden. Tajmingen hos ensemblen sitter perfekt, vilket regin bidrar till. Och samtliga är utrustade med genomträngande diktion. Tacksamt att lyssna på skådespelare som månar om replikers valörer.
I dialogernas mellanrum deklameras bland annat dikten, varur pjäsens titel hämtats Andra aktens inledande koreografi i soffan är en sinnlig markering (tog mig ett par sekunder att begripa). Att telefonluren saknar sladd skulle kunna betraktas som magisk realism, är nog mest ett led i det samförstånd med publiken som teamet som jobbat utifrån. Samma sak med två dansinslag i skiftande tempo, där i ena fallet en 80-tals ballad med Kim Carnes används. Invirad omkring den ångesten och mer prosaiska inslag, existerar en mäktig poetisk dimension. Videoprojektioner med molnformationer, dansande kroppar och ett upphetsat mansansikte (enda referensen till manliga delen av mänskligheten).
Folkteatern framstår numera som ett gångbart alternativ till stadens stora teater vid Götaplatsen. Istället för vad som varit av samhällsskildringar med underifrån-perspektiv och naturlig koppling till ägarna i arbetarrörelsen. Hur som helst, Nakna som foster och gudar, är något annat och något mer än ett feministiskt manifest med förvecklingar. Av alla uppsättningar jag bevittnat innevarande år, befinner sig denna på absolut toppnivå. Dags att ta fram klyschan ”Gå och se”!