Pressfoto
Epidot
Unity i Göteborg
15/5 2020
5
Streamade konserter på nätet – från replokal, hemmiljö eller i några få unika fall från offentliga tillställningar, lydande under rådande bestämmelser – har uppstått som kompensation för inkomstbortfall och livepublikens abstinens. Har sett streamade spelningar från exempelvis Fasching, Glenn Miller Café och Grünewaldsalen. Ytterst få ställen bedriver reguljär konsertverksamhet i dessa skrämmande Corona-tider. I Göteborg utgör troligen jazzklubben Unity enda undantaget. Har besökt musikkrogen fyra gånger under pandemin, lika nöjd varje gång.
I går spelade i två distinkta set Epidot, vars tredje skiva jag recenserade för cirka en månad sedan i Kulturbloggen. Även om kontrabasisten Adam Lindblom ofta stått på scen på Unity och makalöse trumslagaren Johan Horner lirar New Orleans-style i Second Line Jazz Band; tillhör inte Epidot denna vidsynta genre. Trion där gitarristen Erik Ivarsson ensam tjänstgör som låtskrivare, befinner sig istället i gränslandet mellan psykedelia, surf-punk, rockabilly, blues, ambient, Americana och progressiva inslag. Definitivt en säregen mix, en blandning som funkade förträffligt också live. Förunderligt hur deras liveversioner befann sig nära studioinspelningarna. Och ljudet på intima Unity var till belåtenhet.
Utspridd publik vid runda bord serveras låtar från gruppens tre skivor, varav den senaste naturligtvis favoriserades. Man inleder med titellåten i shuffle-liknande tempo och Jag har stulit nyckeln… När Ivarsson präglar gitarrljudet genom användandet av effektboxar, har han konstant melodiska linjer i centrum. Urläckra ackordföljder och dito taktförändringar sker med intelligent precision. Deras instrumentala låtar består genomgående av attraktiva teman. Låter fascinerande, ibland snärtigt med rakt beat, ibland skönt flummigt. I någon mening är den sammansvetsade gruppen att betrakta som en powertrio, fast inriktade mer på expansiv variation än att fläska på med ösig rock. Förra plattan Vilse i Bremen (2018) har sina höjdpunkter. Vad som förbättrats på aktuella uppföljaren, är främst mängden varierade uttryck.
Horner – Ivarsson – Lindblom på Unity – foto Elisabeth ”Elle” Andersson
Lite i skymundan betyder bop-basisten Adam Lindbloms driv mycket för helhetsbilden. Stundom adderar han rafflande stämningar genom avvägd stråkföring. Den som utmanar bandledaren om att befinna sig mest i framkant, är den magnifika rytmläggaren Johan Horner bakom trumsetet. Kul att upptäcka en mångsidig musiker med formidabel tajming. Erik Ivarsson tycker om att experimentera med vibrato och feedback på sin Gretsch respektive Barytongitarr, utan att försöka kopiera Jeff Beck eller andra gudar. I motsats till jazziga sammanhang avhåller man sig från längre soloutflykter, även om bandledaren förstås får till ett antal oemotståndliga licks.
Andra set öppnar med låt från första plattan i en stil påminnande om proggiga harmonier á la Kebnekajse och Fläsket Brinner. Noterar att Horner bjöd på en smärre uppvisning. En annan medveten eller slumpartad influens: en hook som det doftade Spotnicks om, fast med skillnaden att kompet i Epidot är avsevärt tyngre. Trion är otroligt skicklig utan att bli inåtvända. Ivarsson skriver förbluffande bra låtar som står på egna ben. Ibland blåser man på med öppna spjäll (Trollkarlens elddans med flera). Ofta uppstår hos mig som lyssnar intrikata, eggande mönster. Fräcka kontraster!
Ett känslosamt stycke hade inspirerats av radiodokumentär om Peter Green. En synnerligen rogivande låt som lanserade en fläkt av hans monsterhit Albatross. Epidot vräker på i finalnumret. Hör ett veritabelt underbart röj. En kompromisslös slagdänga vars framåtrörelse kan associeras till the Cramps eskapader. Ånyo märks fenomenalt trumspel!
Trion som funnits sedan 2014 har huvudsakligen existerat som en lokal företeelse. Epidot besitter emellertid en sådan originalitet och hög nivå, att de borde göra omfattande turnéer o feta festivalspelningar. Visst är jag sen på bollen om att utfärda högsta betyg. Men bättre sent än aldrig.
