Mats Hallberg

Manus och regi: Jens Ohlin

Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Mask och perukdesign: Susanne Åberg

Medverkande: Nina Haber, Amed Bozan, Sara Shirpey, Emma Österlöf, Susanna Hultman, Lena B Nilsson, Sara Wikström, Benjamin Moliner, Jonas Sjöqvist och Andrea Edwards

Spelas till och med 23/4 2020

Urpremiär 15/2 på Folkteaterns Stora scen i Göteborg

Underrubriken på dramat lyder ”det farligaste som finns är att säga sanningen. Tänker att sanning långt ifrån alltid är ett absolut begrepp. Den kan vara relativ istället för entydig. Andra perspektiv kan ge motbilder, eller rent av kullkasta tidigare rådande uppfattning.. Är tämligen säker på att jag i egenskap av facklig redaktör, varit den ende som intervjuat den grävande reporter på Uppdrag granskning i SVT, som i flera program delgav tittarna de (mut)skandaler där (S) hade yttersta ansvaret i Göteborg.

I förra veckan publicerade AB en nyhetsartikel där en person dömd för avancerat grovt bedrägeri utmålades som offer, vilket ledde till att man tvingades pudla. Förhållandet offer – förövare och vem som egentligen är vad, går som en underström genom Misantroperna. Sanningsanspråk måste vid minsta tveksamhet undersökas och ifrågasättas. Dan Josefsson är en ledstjärna för sådan självklar journalistisk etik. De chockerande avslöjandena om de så kallade apatiska barnen, illustrerar hur illa det kan gå, när endast en ståndpunkt tillåts. Antar att de som gjorde uppsättningen på Folkteatern 2011, känner sig lika grundlurade av Gellert Tamas, Barnläkarföreningen och media, som oss recensenter.

Jens Ohlin, som tillsammans med bland andra Susanna Hedin rönte stor framgång med Marie Antoinette på Folkteatern, lär ha sagt att hans nya pjäs bara påminner om 1600-talsklassikern till titeln. Utan att ha exakt kännedom om Misantropen, märker jag ändå väsentliga gemensamma drag. Fem (sex om huvudpersonen Alice ska inkluderas trots) av rollfigurerna heter likadant som hos Moliere. Och den tiohövdade ensemblen gestaltar i lika hög grad dubbelnaturer. Liksom hos den franske mästaren får vi replikerna på rimmad vers. Tyvärr är flera av de yngre skådespelarna inte tillräckligt hörbara, varför man går miste om en del av dessa flödande alexandriner. Ett tacksamt undantag utgörs av Sara Shirpey, vars släpiga överklassuttal roar.. Ibland överges greppet att tala på vers. Först ut att tillfälligt få avbörda sig oket är Sara Wikströms rollfigur.

Bevittnar föreställning nummer två (20/2) som är långt ifrån slutsåld. ”Auteuren” Ohlin har skapat ett märkligt drama om en kommun med mörka hemligheter i en icke angiven tid, utspelas möjligen i ett småskaligt 50-tal. Verket den rutinerade dramatikern också regisserar, har marknadsförts som ”utflippad slarvsylta på Moliere” / ”diskussionsteater förklädd till saga i grådaskig skräckfilmstappning”. Skådespelare gör entré och sorti i samma statiska scenografi: en sinnrik trappkonstruktion á la Spanska trappan i Rom eller den ikoniska trappan från Pansarkryssaren Potemkin. Filmreferensen är berättigad eftersom varje scenövergång, markeras genom vinjettfanfaren från filmbolaget 20th Century Fox. Max Richter förekommer ofta, men bäst minns jag Smile jämte ett stycke av R. Sakamoto.

Alice ( en storartad Nina Haber) är storasyster till oskuldsfulla Philente, vars tröst är konversationen med sin nallebjörn. Syskonens mamma lever inte. Under en fernissa av civilisation – egendomliga poesitävlingar med mera – frodas hyckleriet, något missnöjda Alice rotar i. Rebellens obekväma letande efter sanningen får ringar på vattnet. Systrarna utmanas av två jämnåriga flickor i identiska kläder och frisyrer, vilka mest umgås med varandra (nämnde Shirpey och Emma Österlöf) Vidare märks Amed Bozan som brådmogen analytiker av ”dramaturgins process”. Hans motpol Benjamin Moliner klampar runt i grotesk freakframställning. Vuxenvärlden är ganska frånvarande. Representeras av en ängsligt tafatt far (Jonas Sjöqvist) och ett komiskt tandempar, i form av den veliga, onyktra ordföranden (Sara Wikström) i sällskap med en skenhelig mentor (Lena B Nilsson) med bildningsideal. Viljan att bli omtyckt ligger dem i fatet, de som anklagas för att ha bildat ”kommunala förljugenhetens slutstation”.Är de i maskopi?

Vad som utlöser en spiral av vedergällning och skuldkänslor, är huruvida övergrepp skett, övergrepp att beteckna som pedofili. Har någon försökt agera visselblåsare? Har en förövare tidigare i sin tur varit utsatt för övergrepp i denna upp och nervända värld? Obönhörliga svar levereras med skarp ammunition.. Vi får veta att kommunen med sin värdegrund, ändå saknar själslig dimension. Förödande konsekvenser uppstår.

Mitt i andra akten är dynamiken på väg att erodera, blir för många bollar i luften. Sedan samlar Jonas Sjöqvist ihop trådarna, som han kunnat göra under årens lopp i åtskilliga uppsättningar på Folkteatern. Misantroperna är en intellektuellt sett stimulerande, kvick iscensättning, om en liten kommun som kapsejsar. Alice och övriga som hänger på utkräver ansvar, vilket gör henne till både hjälte och medveten om outforskad läggning. Ensemblens erfarna garde Sjöqvist, Wikström och Nilsson infriar högt ställda förväntningar. Av de yngre skådespelarna ska förutom Haber, Emma Österlöf, Sara Shirpey samt Amed Bozan (känd från Kalifat i SVT) framhållas.

Av: Gustav Tegby

Regi: Peter Elmers

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Ljusdesign: Maria Ros

Ljuddesign & komposition: Robin af Ekenstam

Teknik: Philip Lithner

I rollerna: Hans Brorson och Philip Lithner

Spelas till och med 11/3 på Masthuggsteatern i Göteborg

Premiär: 18/2 2020

Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad och Sensus

Har ett ovillkorligt kriterium för god teaterkonst. Vill generellt sett bli uppfylld, få påfyllning. En känsla som kan infrias om nya tankar föds hos mig när dramatiska berättelser förmedlas. En process som underlättas av extraordinärt skådespeleri. Omvänt tappar jag lusten, om tomhet invärtes råder efteråt. Ett tillstånd som bildas då jag känner mig bortdribblad eller exkluderad. Detta förödande tillstånd skulle kunnat inträffa, efter premiären av Avatarer, vars främsta målgrupp är högstadieelever.

Gustav Tegby (gått under min radar) har nämligen skrivit en, enligt honom, förväxlingsdramedy om att vara en gamer. Ett sjuttiofem minuter långt relationsdrama med dråpliga och kusliga inslag i familjemiljö. Handlar om Simon som på fritiden sällan lämnar pojkrummet. Han har gjort sig skyldig till ett virtuellt rån. En förseelse vars konsekvenser blir genomgripande för både honom och hans pappa. Pappan reagerar inte bara med naturlig oro, utan blir omgående besatt av samma dataspel. Han uppslukas av att skapa sig en identitet i cyberrymden, få tillträde till allt högre nivåer, vilket ger en kick vars beroende får honom att åsidosätta livets nödvändiga måsten. X -punkaren Rikard rädd för att stelna i tillvaron, utvecklar samma asociala hikikomori-diagnos som sin son, fast saknar dennes spelmässiga förnuft.

Ur sammanträffanden, missförstånd och hierarkier stegras skeendet i ett omtumlande virrvarr. På vägen fram mot upplösningen exponeras vi för ett par vändpunkter, en avgörande twist samt tunga diskussionsämnen. Förvisso en smärre invändning, men anser att slutet borde stramats åt. Viss mättnad infinner sig hos rastlösa ungdomar. Man börjar skruva på sig inför de sista scenerna.

Har i motsats till de sjundeklassare som besökte Masthuggsteatern noll erfarenhet av dylika aktiviteter på nätet. Trots det infrias med råge mitt kriterium på bra teater. Att förskjutningarna sker abrupt, istället för att mer logiskt planteras gradvis; får skyllas på att en ung målgrupp fordrar snabba impulser, uppdrivet tempo.

Den produktive dramatikern i yngre medelåldern, har delvis specialiserat sig på att förmedla obehag, hämtar gärna stoff från skräck- och fantasygenren. Så även I Avatarer, vars inramning ackompanjeras av avancerad ljudläggning och ruggigt effektiv ljussättning från tre håll. Tekniken triumferar! Allt i syfte att demonstrera växlingarna mellan parallella världar. Blir ideliga skiftningar mellan krigiskt, egoistisk online-beteende och den krassa verkligheten; som ter sig futtigt prosaisk i jämförelse. Regissören och teamet bakom produktionen har åstadkommit en raffinerad, noga genomtänkt uppsättning som biter sig fast i åskådaren. Härskarmentalitet demonstreras påtagligt i gester, repliker och genom duons vapen och kostymering. Manusets latenta mörker – plundra lik etcetera – påvisas bokstavligt.

Brorson och Lithner träder fram som ett durkdrivet radarpar. Var för sig och i sitt gemensamma agerande, behärskar de fullkomligt vitt skilda situationer. Duon manövrerar lysande mellan de motstridiga känslor som deras nätkaraktärer och komplexa far-son förhållande genererar. Scenografin är spartansk. En djup oval i mitten symboliserar den upphetsade action som pågår online. Pjäsens verklighet utspelas när aktörerna befinner sig i sin bostad, står på två avsatser i olika hörn som ska föreställa olika rum. Regissör och ljudansvarige har i brist på rekvisita, kompletterat skådespelarnas repliker. Likt charader visas med handgrepp i luften att sprit hälls upp och att meddelanden går i väg på chat. Genom synkade rörelser och ljud förstår publiken vad som försiggår. Borde rimligen vara en ansträngande pålaga att ombesörja. Resultatet är bländande, liksom tajmingen i övrigt. Gläds åt sällsynt kvalificerat gestaltande. Brorson är kollosallt imponerande, medan hans ”följeslagare Lithner förnämligt matchar kollegans förehavanden.

Finns så mycket att utvinna ur detta brokiga och civilisationskritiska manus. Märkte att publiken ryggade tillbaka när Brorson, antingen som avatar eller desorienterad pappa, slänger ur sig diverse kontroversiella uttalanden. Han blir gränslös, förmedlar undergångstankar om en rutten värld och praktiserar prepping (bunkar upp och förser sig med överlevnadskit) Multikultur, anarkism, raskrig och systemkollaps är begrepp som svischar förbi. Somligt kan nog ha gått över huvudet på högstadieeleverna, behöver förklaras av vuxenvärlden.

Summa summarum suveränt skådespeleri, intelligent manus med massvis av infallsvinklar, smart regi och magnifika tekniska lösningar. Beståndsdelar som samverkar till en ytterst gedigen produktion. Tonåringar som får se Avatarer är att betrakta som lyckostar.