Mikael Ramel Band
Nefertiti i Göteborg
13/2 2020
Bortser jag från ett recensionsex som inte fångade mig tillräckligt (och sedan gick ett gruvligt öde till mötes), finns i min ägo inga skivor av Mikael Ramel. Jämfört med samtida storheter som Pugh, Anders F och Magnell, har ordvrängaren som förnämligt förvaltat och utvecklat arvet från pappa Povel, varit mer av en kultartist. Tack vare lovorden inhöstade i närtid och musikerna han omger sig med, lockades jag emellertid till ett välfyllt Nef. Detta gig var den andra releasekonserten för skivan Mikael Ramel band till dej – The Bäst Band Lajv 2019. Till dej hette Ramels debut (1972), som han blev övertalad att framföra på scen i Småland för cirka fem år sedan. Och på den framgångsvägen är det. Nämnda livealbum spelades in i våras i Göteborg och Skottvång Gruva.
Försökte bilda mig en uppfattning genom att se Youtube-klipp. Visade sig med facit i hand att de inte gjorde bandet rättvisa. Blev enormt imponerad över spelningen. Formen var toppad! Repertoaren hade utformats som ett tvärsnitt ur hans tidiga produktion.
Bandet består av frontmannen på sång och akustisk gitarr, Mats Öberg på keyboard och stämsång (Mats/ Morgan Band, Ale Möller, Willemark/ Knutsson/ Öberg), Göran Lagerberg (Tages, Kebnekajse, Egba, Fläsket Brinner), Kenny Håkansson (Kebnekajse, Dag Vag, Torsten Flinck, Baby Grandmothers) samt Benna Sörman bakom trumsetet (Strix Q). Ett kanongäng vars kunnande jag haft ynnesten att frossa i som musikkonsument, live och på skiva med undantag för Sörman. Ska sägas att kvartetten, bortsett från geniet Öberg, förr i tiden utgjorde några av Ramels spelkamrater.
Konserten svänger kopiöst, far avsiktligt iväg i olika riktningar, artar sig till en lekfull mix av genrer. Kompet är rodret medan solisterna är skutans segel segel. Det otroligt meriterade gänget trivs tillsammans. Man är fenomenalt samspelta och kompositören ser till att fokus flyttas runt. Väsentliga delar svävade ut i vad som när det begav sig kallades flum, ett frihetligt begrepp som här oreserverat ska uttydas positivt. Mycket positivt!
Mikael Ramel står stadigt. Har ett ben i en omsorgsfull, litterär texttradition, som rymmer bitska inslag parat med filosofiskt gods i naivismens tecken. Det andra benet symboliserar musikaliskt experimenterande. På plattorna från 70-talet förekom musiker från Steampacket, Splash och Fläsket Brinner. Medger att jag inte haft koll på vare sig dessa samarbeten eller att Ramel själv ingått i proggiga instrumentalgruppen Fläsket Brinner. Blir enormt stimulerad av vad de uträttar på scen. En slags tautologi: Liveversionen av ett livealbum. (samma låtordning?) Båda benen förenas ljuvligt i en vital kropp, tillhörande en 71-åring och hans Bäst Band. Den personliga sången betraktar jag som funktionell. Även om den är lätt att identifiera och rimmen når ut, sitter inte Mikaels styrka främst i det vokala.
I två generösa set hörs samtliga låtar från debuten och mycket annat. Alltifrån underfundiga, glada ”trudelutter” och snälla visor i rockstuk till psykedeliska tongångar, nordisk folkmusik, boogie, reggaetendenser, ösig fusion och några stänk funkigt basspel. Referenserna tränger sig på när taktbyten och stimulerande solon tar vid. Det attraktiva soundet antar ideligen skepnad av läckra kontraster.
Ganska tidigt in i programmet kom Ramels förmodligen största hit Pengar med Sörman sittandes på cajon. En högtidsstund liksom solistutvikningarna i Artificiell Prana. Instrumentala 5emtaktarn var en härligt trixig sak, antagligen påverkad av Gentle Giant och Samla Mammas Manna. Extra Vagansa utvecklas till en harmoniskt utdragen eargasm och Långt in i naturen behandlar fyndigt vårt beroende av och romantiken kring naturen. Framhållas ska också den avväpnande muntra visan betitlad Jag hade fel, vars publikmedverkan höjer temperaturen ytterligare.
Sörman som genomgående praktiserar det tunga artilleriet, är samtidigt en flexibel fantom, som anpassar sig till rådande situation.. Tror att han njuter av att få blomma ut här, jämfört med den strikta hållningen att förhålla sig till hos Magnus Uggla. När jag märkte att han kom in i en andra andning, gav han sig givetvis iväg in i det obligatoriska, underhållande trumsolot.
Ramel är en eminent låtskrivare. Om det är bandledaren själv som delvis stöpt om framförda slagdängor framgår inte. Hursomhelst förekom flera snygga, subtila övergångar och melodier uppdelade i fascinerande faser. Releasefesten bevisade vilka suveräna instrumentalister vi har i landet. De mogna männen befinner sig på en sådan nivå att de inte överträffas av någon. Kenny Håkansson och Göran Lagerberg har i åtskilliga decennier gett value for money, vilket betyder att deras publik aldrig haft anledning att ångra sig.. Håkansson är definitivt en livefavorit hos mig. Och Mats Öberg lever upp verkligen till utmärkelsen Legitimerad Legend ( pris instiftat av Mikael Ramel och Wille Crafoord).. Ett tiotal gång levererar han genialiska infall, ofta med vackra influenser från folkmusik. Vid dessa vidunderliga utblickar associerar jag till Bo Hansson, Merit Hemmingsson och emellanåt Stevie Wonder – Curtis Mayfield.
Publiken kunde glädjas åt superba solister, osannolikt smidigt ensemblespel (ett par låtar hade endast framförts vid något enstaka tillfälle) samt sofistikerade instrumentdialoger. Männen var inte svårflirtade, varför vi bjöds på två extranummer. I ett av dem höll mästerlige Håkansson på sin svarta Gibson, igång en medryckande melodi genom ett inspirerat riffande. Med de kanonmusiker och den låtskatt Mikael Ramel förfogar över, borde jag inte vara förvånad över utgången. Jag novisen, blev minst lika nöjd som kännarna. Det är väl ett lysande betyg?
Ska påpekas att ljudet var förstklassigt med perfekt balanserad bas. Många köpte skivor efteråt av skivbolaget som var på plats. Ramel signerade och tog emot beundrares beröm. Jag gav mig till känna, uttryckte också min tacksamhet till den utflyttade göteborgaren Göran Lagerberg.