Mats Hallberg

Porlande beat och suggestiva stämningar – Karlavagnen av Emil Ingmar

16 mars, 2020 by Mats Hallberg

Emil Ingmar

Karlavagnen

Inspelad i Kingside studio april 2019

Mixning: Pål Svenre

Mastring: Tomas Eberger, Stockholm Mastering

Producerad av: Calle Rasmusson och Emil Ingmar

Prophone Records (Swedish Jazz)

60:22

Release: 20/2 2020

Egentligen högst naturligt att jag inte hört talas om Emil Ingmar då detta är ett debutalbum. Han är uppväxt i Karlstad, vilket återspeglas i flera låttitlar. Efter avhopp från ”Ackis” företogs flytt till Uppsala och studier i psykologi. Ändå släppte han aldrig musiken, istället hela tiden frilansuppdrag som ackompanjatör och ”insyltad” i flera projekt. Allt material på Karlavagnen är skrivet av klaviaturspelande Emil, i en popjazzig ambient-anda med inslag av folkmusik plus stänk av brötigt beat. I pressutskick kallas musiken ”ömsint käftsmäll”, vars spännvidd sägs vandra från stiltje till storm. Oftast befinner den sig i ett mellanläge. Soundet beskrivs som akustisk klangbotten uppblandad med elektroniska, rent av råa ljud.

Den unge mannen omger sig av celebert sällskap. Medproducenten Calle Rasmusson är renommerad trumslagare och kompositör känd från bland annat Soundscape Orchestra. Basisten Fredrik Jonsson har jag sett med Ellen Andersson och Lisa Nilsson. Samtliga någorlunda bevandrade i folkmusik och jazz bör vara förtrogna med Jonas Knutssons namn, som har flera tongivande solon. På några spår urskiljs Markus Ahlbergs trombonspel. Vidare gästar ett par instrumentalister på diverse blåsinstrument.

Blir förtjust av öppningen. En inbjudande figur upprepas kontinuerligt i halvsnabbt tempo, vilket får mig att tänka på Penguin Café Orchestra. Den suggestiva ”lunken” påminner om Jacob Karlzons och Iiro Rantalas sätt att hantera klaviaturer, piano och keyboards. Karolinabacken innehåller också ett glimrande inpass på trumpet av Erik Tengholm, som gärna fått pågå längre. I nästa låt urskiljs successivt Knutssons signifikanta sopransax, basen och repetitiva rytmer. I ytskiktet glider kompositören iväg i en angenäm, spretig improvisation.

Låter drömskt och genomgående rofyllt när värmlänningen använder sig av geografiska minnen, vilket ger en filmisk prägel. Som nämnts brusar det upp oväntat i somliga sekvenser. Grunderna är tämligen statiska och snarlika på flera spår, vilket illustrerar att Emil Ingmar antingen är konsekvent eller idéfattig.

Ur kvalitetssynpunkt hade det varit önskvärt med ett par egensinniga covers/ standards. Vad jag oreserverat gillar är däremot ett par kontemplativa stycken. Till exempel den varliga, nästan högtidliga, melodin betitlad Åtta och en avskalad ballad med romantiska förtecken döpt till Ellegatan, en ljuvligt stillsam melodi i trakterna av Europa-sviten (J:son Lindh/ Scheja).

Flera gånger märks en fäbless för sprittande energi. Kompositionerna genomsyras av en lager på lager – teknik. Calle Rasmussons betydelse för hur det låter kan inte överskattas i sammanhanget. Intelligent tassande spel berikar Emil Ingmars atmosfäriska bilder. Hans innovativa rytmer i dialog med Knutssons lekfullt ljusa toner på Gössa Anders Väg, framstår som skivans mest lössläppta fas. Åtskilliga av de tolv låtarna kan knytas till rymd och öppna nejder, ödslig bygd och med lite fantasi även bister väderlek. Noterar en hoppfull slinga som debutanten föredrar, ett antal takter han gärna improviserar kring med olika varianter.

Av blåsinstrument får vi minst ett ordentligt solo från Markus Ahlberg på trombon, ett intro på basklarinett av Peter Fredman som också trakterar flöjt. I övrigt ”rumsterar” bjässen Knutsson tämligen fritt i mellanrummen med sin sprudlande sopran. Framstår som mest otyglad i den utdraget eskalerande titellåten. Grandios avslutning med trombon i framkant, vars toner begrundar vår tillvaro vackert och hoppfullt.

För att lanseras som jazz är det osedvanligt lättillgängligt. Betyget är inte självklart, eftersom vissa låtar dipper en aning. Blir ändå uppenbart att Karlavagnen är ett ambitiöst, konsekvent och njutbart debutverk.

Textens visdom realiseras av taktilt briljant duo – Tuesdays With Morrie av GEST

13 mars, 2020 by Mats Hallberg

Av Jeffrey Hatcher och Mitch Albom (efter bok av Mitch Albom)

Regi: Gary Whitaker

Scendesign: Ger Ole Monnikhof

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Sångare: Otilia Eek

I rollerna: Antonio Tengroth och David Whitworth

Premiär 6/3 2020

Spelas till och med 4/4 hos GEST (Gothenburg English Studio Theatre) vid Chapmans torg i Göteborg

Den med mig jämnårige Mitch Albom verkar nå framgång vad han än företar sig. Likt en renässansmänniska finns på cv:et exempelvis firad sportjournalist med egen kolumn, flera bästsäljare, pjäser och musikal. Har dessutom varit radiovärd och tillsammans med författarkollegor bildat en grupp som ger konserter. Han är duktig pianist, låtskrivare och drivit flera välgörenhetsprojekt. Tuesdays With Morrie från 1997 uppmärksammades av Oprah Winfrey, vars support renderade i såväl massvis av nya upplagor (sålt 14 miljoner), som hyllad filmatisering med Jack Lemon i rollen som Morrie. Resultatet: Fyra Emmy och den tv-film som det året fick högst tittarsiffror. Fem år senare sattes pjäsversionen upp off-Broadway. Albom utsågs till enda gäst när Ted Koppel avslutade sitt värdskap för Nightline i tevekanalen ABC.

Vad jag dras in i på GEST:s blackbox är ett kammarspel som pågår i närmare åttio minuter. Ett givande och tagande från två rollfigurer, vars levnadsvillkor befinner sig i var sin motpol. I ena änden en stressad journalist med dåligt samvete, mitt i en karusell av uppdrag, giftermål och nöjen. I andra änden en tidigare omtyckt professor i sociologi, som drabbad av ALS blivit tv-kändis och därefter uppvaktad av många brevledes, vilket leder till fler framträdanden i ABC.

Det är berörande och synnerligen tänkvärt utan att bli outhärdligt mörkt, något som troligen är både pjäsens och regissörens förtjänst. Även när underlag saknas, fortsätter människor att skämta. Att galghumor är ett oslagbart smörjmedel i relationer och läkande kraft i svåra stunder, symboliseras suveränt av männen på scen.

Ser föreställning nummer två tillsammans med övervägande tjejer från gymnasiet, kuriöst nog en regnig tisdagskväll. I första scenen vänder sig Mitch (Antonio Tengroth) till oss, vilket anspelar på den föreläsning han gav på det universitet han examinerades ifrån sexton år tidigare. Då berättar skribenten om de omvälvande fjorton möten han hann få, på egen begäran, med sin lika kära som kloka lärare. Dennes existens hade Albom blivit varse, efter att ha sett honom intervjuad i ovan nämnda Nightline. Dramatikerns alter ego får ett styng i hjärtat, eftersom han ständigt på språng, försummat att besöka sin mentor fast han lovat.

Ändamålsenliga scenografin består av bokhyllor på sidorna, stolar med förvaringsbord och i ett senare skede en justerbar säng. Av rekvisita ska den antika bakelittelefonen med nummerskiva framhållas. En komisk kontrast till snabbkommunicerande mobiler och inspelningsutrustningen som Mitch hanterar.

Professorn som förbereder sig på en hjälplös tillvaro och en plågsam färd mot döden, ställer sitt ”fan” mot väggen. Frågar om han har sinnesfrid, om det egentligen är terapi han är på jakt efter. Annars är det den yngre av dem som ställer djupa frågor och dokumenterar svaren. Här har vi utgångspunkten för de engagerande livets-mening- samtal om stort och smått som äger rum. Albom undviker lyckligtvis de fallgropar som Paulo Coelho och andra frälsare ägnar sig åt.

Passionen för musik delas, vilket illustreras rörande i ett par sekvenser. Morrie filosoferar om kärlekens nödvändighet och begreppet förlåtelse och om att gråta över vad man ångrat. Coachens insiktsfulla motto lyder: ”har du något snällt att säga till någon, säg det direkt så att du inte grämer dig för att döden kom emellan”. En lika viktig lärdom består i att omfamna livet, inte låta sig bli besatt av de bakslag som hör ungdomen till.

Man begriper att den självbiografiska pjäsen gjort intryck på regissören (tillika mycket erfaren skådespelare och konstnärlig ledare), vars första läsning dateras till när boken kom. Gary Whitaker har finkänsligt svetsat fram den lyhördhet, som gradvis uppstår i kontakten mellan rollfigurerna. Två individer lika beroende av varandra.

Antonio Tengroth har tillägnat sig gedigen utbildning i USA och medverkat i flera West End-musikaler (också verksam som regissör och dramapedagog). Han spelar exakt i linje med rollens utveckling. Går från forcerad och nyfiken men ouppmärksam, till omsorgsfull och reflekterande. Alert publik känner igen honom från Vår tid är nu samt musikalen En del av mitt hjärta. Övervägande del av hans repliker riktas mot David Whitworth, en bjässe meritmässigt. Hans mentala pondus och förmåga att gestalta en alltmer bräcklig kropp, måste betecknas som fenomenal. Dysfunktionella muskler och därmed ofrånkomligt vårdbehov och andras välvilja, framställer Whitworth genialt. Händernas skakningar och det omkullvälta glaset, en gripande sekvens som etsade sig fast på näthinnan. Vilken nervkittlande dramaturgi! Oj, vilken vibrerande karisma från en skådespelare som syntes i långköraren Coronation Street redan 1970.

Som alltid en ynnest att bevittna fulländat agerande. Den välskrivna berättelsen får oss att förbanna den skoningslösa, orättvisa liemannen. Medger att jag inte lyckas uppfatta samtliga formuleringar (ändå tre terminer engelska på universitet). Trots ovanan vid snabbt avlossad engelska, uppstår emellertid inga problem att följa resonemangen. Och för den publik som önskar en fängslande, extensiv språklektion är pjäsen rena guldgruvan. Och man teatern garanterat berörd!

Glimrande dansant artisteri i ord och ton – Lisa, kvinnan som är jag på Lorensbergsteatern

11 mars, 2020 by Mats Hallberg

Lisa – kvinnan som är jag

Idé och manus: Lisa Nilsson

Regi och koreografi: Anna Ståhl

Kostymdesign: Camilla Thulin

ljusdesign: Johan Sundén

Rådig rådgivare: Sisela Kyle

Dansare, musiker och sidekick: Nikola Stankovic

Musiker: Pål Svenre (kapellmästare), Per Lindvall, Mattias Torell, Fredrik Jonsson och Björn Arkö

9/3 2020

På turné till Lorensbergsteatern i Göteborg 9-11/3

Tror det är tredje gången jag recenserar Lisa Nilsson. Showen där hon kombinera sina artistisks uttryck, har gått för utsålda hus under fjolåret i Stockholm. Flerfaldigt Grammisbelönade sångerskan har haft för avsikt att göra en grymt genomarbetad show, vars intention varit att skratta åt sig själv tillsammans med publik. Vad hon skrivit ihop och satt samman har kallats för längtansföreställning, vilket även syftar på publikens längtan. Lisa och hennes manliga ”marionetter” på scen, håller igång i drygt hundra minuter utan paus inför fullsatt salong. Hade enbart det musikaliska bedömts skulle jag hamnat aningen lägre, då gåshud inte uppstår i förväntad utsträckning. Dock, helheten t gör mig efteråt helt tagen. Förutom den självklara skönsången: bitska monologer, vansinnigt roliga imitationer, skickliga steppdansnummer jämte vassa humorn riktad mot sidekick och musiker. Verbala fyrverkeriet är av sådan dignitet att man önskar tillgång till manus. Och handplockade orkestern är lysande.

Tre av de slitstarka, kvalificerade musikerna fanns med redan vid inspelningen av Himlen runt hörnet och också på jubileumsturnén jag skrev om härom året. Syftar på Pål Svenre på keyboards, ikonstatus- trumslagaren Per Lindvall samt gitarristen Mattias Torell. Några ungtuppar har tillkommit, vilket Lisa Nilsson inte försummar att betona. Fredrik Jonsson på el- och akustisk bas slipper bli pikad. Värre går det för Stankovic som huvudrollsinnehavaren jobbade med i långköraren Chicago (sågs av undertecknad) och nya jazztalangen Björn Arkö (tenor- och sopransax som bildat egen kvartett). De förhållandevis unga männen får veta att de minsann är duvungar när Lisa jämför. Bortsett från Arkö har jag hört musikerna otaliga gånger i skilda sammanhang. Ett alltid gångbart skämt bland musikerkollegor, är att framhålla hur onödigt bra de är.

Lisa har specialskrivit en slags kuplett om att bistå andra med sin yrkeskunskap. Giftig humor på hög nivå. Därtill öppnar och avslutar hon med showens titellåt (i två avpassade delar om jag uppfattade rätt). I övrigt noteras ett antal givna hits, celebrerandet av Blacknuss gärning, den Kristina Lugn-tonsättning som framfördes i Helt Lyriskt (SVT), You Make Me Feel Like A Natural Woman plus två odödliga örhängen förknippade med Barbara Streisand respektive Whitney Houston. Tyvärr ges inte plats åt någon standard eller influenserna från Brasilien.

Åtskilliga klädbyten blir det. Allt annat än praktiska vardagsklänningar av Camilla Thulin beskådas. Showen är bland annat en uppgörelse med kvinnlig fåfänga och fägring. Flera befriande blinkningar till jämnåriga damer i publiken förkunnas.

Kvinnan som är jag blickar med kaxighet och ännu mer förundran tillbaka på karriären. Den musikaliska familjen Lisa växte upp i, föräldrarnas skivsamling, drömmar i barndomen, dansutbildningen, konsekvensen av att bli upptäckt, sexismen i branschen, glädjekalkylerandet i umgänget med motsatta könet, drama-queen tendenser, ingrodd mansplaining (tacksamt ämne som lockar fram allra största skrattsalvorna), värmländske makens naivitet (en musiker jag hejade på ifjol), anklagelsen om att vara PK, kontaktsökande på Tinder, matbilder på insta, hälsohemsindustrin och new age.

Ämnen som bildar underlag för verbalt fäktande i prator, vars hisnande slagfärdighet visar på en beundransvärd mångsidighet. Aldrig nära att komma av sig, men någon gång tröskas argument ett varv för mycket trots Anna Ståhls regi. En röd tråd är rädslan för att tappa ansiktet, rädslan för att avslöjas.

49-åringen har ett klockrent gehör, även för dialekter jämte omedvetet skroderande och därmed beklagliga individer. Genom sina mästerliga imitationer skulle hon kunna ha en sidosyssla firad stå-uppare. Förmodar att Sisela Kyle varit nyttigt bollplank. Tyckte mig höra att karaktärer och tonfall hämtats från Ann Westin – nämns i föreställningen – rollfigurer i humorserien Mia och Klara och det sätt varpå komedienne Maria Lundqvist talar i Sally. Inser att identitetssökande Lisa har anammat humorn som överlevnadsstrategi. Gnabbandet med manlig sidekick, tillika danspartner, och ”maktlös” saxofonist, innebär att de på låtsas blir måltavla för uppdämda aggressioner. Kul att hon väljer att gestalta den uppburna divan med oinskränkt integritet.

Vokalkonsten demonstreras ypperligt, gång på gång, inte minst på duo med piano, gitarr eller dragspel. Föga förvånande kan kvinnorna i publiken refrängen på Himlen runt hörnet. Underbart musicerande Björn Arkö har flest solon. Fredrik stiger fram på elbas när det vankas soulfunk. Vid några tillfällen river prestationer ner ihållande applåder. Inträffade efter balladen Säg det igen, steppdansuppvisningen samt tangostuket i Kristina Lugn-dikten. Rungande bifall som ändå överträffades efter ett smäktande soundtrack signerat Whitney Houston. Stående ovationer renderade i annorlunda extranummer. Lisa Nilsson framförde acapella en sång av Evert Taube, som hyllning till en i den tekniska personalen som drabbades av hjärnblödning.

Vokala, ytterst imponerande, bedrifter i superb omgivning bekräftar Lisas storhet och allsidiga status. Den strida strömmen av förbluffande formuleringsförmåga vidgar den, framför allt i otroligt dråpliga, dialektala imitationer.

Låtlista (ej komplett): 1. Kvinnan som är jag 2. You Make Me Feel Like A Natural Woman 3. Himlen runt hörnet 4. Varje gång jag ser dig 5. Rising to the top 6. Säg det igen 7. Bara lite kärlek 8. När jag var gift med Herrman 9. I Have Nothing 10. People 11. Kvinnan som är jag II 12. Och skulle det så vara

Gibrish/ Sam & Jimmy – Musik som andas hängivenhet på KOM Bar

10 mars, 2020 by Mats Hallberg

Konsertkväll med Gibrish och Sam & Jimmy

KOM Bar på Karl Johansgatan i Majorna i Göteborg

7/3 2020

Sedan hösten 2013 driver systrarna Karin och Maria Forsman sin livescen i en rymlig lokal off-city i Göteborg. Inga grannar störs och besöken hit sker i bestämt syfte. Man droppar inte in spontant. Här har jag sett exempelvis Anders F Rönnblom , Filip Jers & Emil Ernebro och Bengt Bygren band feat Bengan Blomgren. Går utmärkt att äta här. Krogen har förstås fullständiga rättigheter. Det händer ibland att systrarna uppträder som vokalister i sitt countryband.

Tackade ja till inbjudan , eftersom jag var nyfiken. Ville komma bort från den fåniga och slösaktiga hysteri vars smeknamn är Mello. )Varför röner detta utdragna lågvattenmärke så mycket uppmärksamhet?) Huvudakten Gibrish från Sundsvall lirade två set. Bandet bottnar i i svensk vistradition, cabaretmusik och amerikansk rootsy. I samtal med mig nämner frontmannen Christer Suneson, föga förvånande, Stefan Sundström och Tom Waits som referenspunkter. Influenserna inramas ofta av dansant beat, såsom polska, vals och tango. Har turnerat i Finland, England samt USA och samarbetat med Anna Stadling. Med tanke på att de sedan starten 2008 släppt fyra skivor, rankar Suneson Gibrish som landets mest okända band. Följaktligen var inte publiken på KOM talrik, däremot naggande god i och med livligt bifall.

Gruppens medlemmar är Christer Suneson på sång och theremin(!), Erik Barthold (trummor), Olle Melkerhed (bas), Thomas Östensson (gitarr) samt Klas Ullerstam på keyboards och dragspel. Eget material med skarpa och muntra texter på svenska framförs. Dessutom sjöngs en vers ur Satuma på finska och en låt från Rain Dogs (Waits) har fått behålla originalspråket. Musiken draperas gärna i en suggestiv väv. Ibland blir det galet röjigt, ibland hisnande avantgarde med många taktbyten. Oförutsägbar hängivenhet gör dem spännande. På skiva kan de enstaka gånger låta konstigt, men live finns ypperliga förutsättningar för succé vid festival. Sunesons Lars Demian-aktiga röst har gärna ett teatralt uttryck. En smaksak om hans stämma uppfattas som attraktiv, eller stundom för påträngande.

Gillar det frimodiga botaniserandet i olika stilar. Ofta hörs ett luftig gung vars konturer broderas ut på klaviatur eller gitarr, med fräckt reverb från effektboxar. Musikerna är skickliga och samspelta, får mig att tänka på Marc Ribot och soundet hos Tom Waits på 80-talet. Basisten växlar ofta till en röd anmärkningsvärd elkontrabas. Märker i andra set att duktige Barthold (The Kristet Utseende) styr mycket av skeendet från sin aktiva position. Andra set öppnas bombastiskt med Dylan-låt i svensk tappning. I Ingen som tror på mig, bara Jesus med sin karismatiska hook, får jag genom Ullerstam en Ray Manzarek-vibe. Stimuleras därtill av hans sätt att traktera dragspel. Blir upplivad av snyggt riffande och rullande basgångar. Uppiggande med skeva melodier utanför boxen, utanför mainstream.

Texterna är ibland kul nonsens, oftast finns dock ett angeläget budskap. Låtskrivare Suneson räds inte att ta ställning och att markera mot empatilöshet. Ur aftonens medryckande repertoar ska framhållas Gud gått och fiskat, finska nationaltangon Satuma, det skenande tempot i Ingens vän, en trolskt laddad visa av Hellsing/Riedel, hoppfulla balladen Vilse bland stjärnorna samt ett sjok med danslåtar som fick det att spritta i benen. Extranumret blev en repris som kapitaliserade på det kopiösa sväng Gibrish har förkärlek till. Alltid trevligt att upptäcka vad som för en själv är ny musikalisk bekantskap.

Inga mindre än Sam & Jimmy utgjorde mellanakt. Sam Vesterberg med förflutet i den alternativa musikrörelsen (Nynningen med mera) har känt ljudteknikern och basisten Jimmy Olsson (Globetrotters) sedan 1966. (Jag har intervjuat båda var för sig. ) De har lirat ihop oräkneligt antal gånger. Med på scen finns Bengt Kristensson (inte spelat med Sam på trettio år) bakom trumsetet och som en maffig bonus Tobias Grim på gitarr. Vi bjöds på väl valda egengjorda låtar av storsångaren Vesterberg från hans tre skivor i eget namn. Ska sägas att jag nog hört honom live uppemot tio gånger på 2000-talet. Vokalt har han två diametralt olika lägen. Antingen ett svindlande genomslag i rösten á la Jimmy Witherspoon, eller en vän, innerlig stämma som berör. Det är naket, renons på förställning. Låter inledningsvis som en besvärjelse och reningsprocess, när han delger oss ett relationsdrama.

Minst tre gånger undfägnas vi blixtrande solon från Tobias Grim, en underskattad virtuos. I enormt hårdsvängande På andra sidan bron satte Olsson ett omotståndligt beat, vilket upprepades i Ett original. Här kan man verkligen snacka om intensivt rullande bluestema. Givetvis kryddat av inspirerat solo från Grim. En fin melodi som studsar fram är Älskade Cowboy, vars text skrevs till basisten på hans 50-års dag. Visan Trädet slår an en andlig vördnadsfull sträng, medan titellåten från solodebuten Väg 45 sveper oss med i nytt arrangemang. En stark och kraftfull shuffle-variant. Lyssnar på tajt och omväxlande konsert belägen på den höga nivå jag förutspått.

Lyxigt att så att säga få en sådan här stärkande extraupplevelse på köpet. Lyckligtvis fördelaktigt ljud! Nöjd efter tre set vandrar jag backen ner mot närmaste spårvagnshållplats. Befinner ni er i Göteborg och önskar genuin livemusik av främst afrikansk-amerikanskt snitt ska ni absolut manövrera er till avlägsna KOM Bar.

Övertygande skådespelare ger kropp åt strålande manus – Sommarnöjen av Teater Bauer

9 mars, 2020 by Mats Hallberg

Manus: Håkan Johnsson

Regi: Erik Ståhlberg

Ljus, ljud och teknik: Otto Båth

Musik: Pelle Bolander

Kostym: Frida Dufwa

Skådespelare: Anna Persson, Josephine Bauer, Pelle Bolander, Patrik Dufwa och Lars Magnus Larsson

Gästspel på Kulturhuset Vingen, i Göteborg (Torslanda)

Teater Bauer bildades 2015 i Göteborg på initiativ av Josephine Bauer, leds av henne och Erik Ståhlberg. Man har gett sig själva i uppdrag ”att bredda och fördjupa teaterkonsten i en samhällelig och social kontext”. Deras ledord är texten, skådespelare och publiken. Sommarnöjen – en mörk komedi hade premiär i Höganäs i februari och pjäsen har varit på miniturné. Textleverantören Håkan Johnsson har bland annat skrivit för SVT, Lisebergsteatern, Gunnebo Slottsteater och Folkteatern i Göteborg. Där har också regissören och Lars Magnus Larsson haft långa anställningar. Av Johnsson har jag tidigare recenserat revyn RÖVA och den mindre lyckade komedin Liljebrinks, båda på Folkteatern.

Sitter på fullsatt läktare, blickar ner mot scenen som går i vitt, liksom skådespelarnas kläder. Sparsamt med scenografi. Fyra klädda stolar och några tillhörande avsatsbord. Två systrar befinner sig med sina respektive i det ärvda sommarhus som den ena av dem äger, efter att ha köpt ut sin syster. Bea (Josephine Bauer) har blivit förmögen genom att vara varumärkesexpert, medan Frida (Anna Persson) är ett matematiskt snille. Det är kanelbullens dag, 4 oktober. Att vistas utomhus låter sig inte göras, vore fatalt då temperaturen stigit till 65 grader. Mantrat från karaktären Mats lyder: ”snart vänder det”. Även om paren är utrustade med stor vana att umgås, tär det förstås på relationerna att klimatet temporärt(?) helt ballat ur. Vattenransonering, hamstring av konserver och ac utgör nödvändiga överlevnadslösningar. Mentalt är man inte lika väl rustade, när det såriga förborgade förflutna avslöjas. Skissade förutsättningar skapar ett lika underhållande som thrillerbetonat driv

Fem ytterst erfarna skådespelare – kända från film, tv och betydande teaterscener – håller publiken i sitt grepp. Låter oss njuta av förmedlad yrkeskunskap, av att iaktta rollfigurers irritation och rädsla, sturskhet och bekännelser. I rätt bråkdel levereras repliker. När giftpilar viner undras om situationen kommer eskalera till handgripligheter. Regissör Ståhlberg har renodlat rollfigurernas absurda beteenden, skickligt tagit fasta på den dråpliga tonen. Ändå rymmer satiren en rad spänningsmoment.

Från premiären – foto från Teater Bauers facebooksida

Duktiga skådespelare får oss att byta fot, ta ställning för eller emot. Drastiskt sker ständiga omförhandlingar av maktförhållanden. En böljande process som är en avgörande styrka i berättelsen. Handlingen är framflyttad mer än fyra decennier, vilket gör att vår tid kan ses i backspegeln. Dramatikern tar givetvis chansen att predika om missförhållanden, främst i form av utläggningar från den lätt hysteriske Anton (Pelle Bolander). Han svänger sig med ord som extrapolera. Domderar om såväl missnöjespolitik som ekosystemets kollaps och angriper sin vinsamlande svåger (Patrik Dufwa). Någon gång ägnar sig dramatikern åt att slå in öppna dörrar, men helheten imponerar kolossalt.

Sällsynt med nya svenska pjäser som inte entydigt låter sig inordnas i bestämd kategori. Visserligen blir publiken i stora stycken snuvade på det utlovade roliga, även om snobben och bohemen inbjuder till flera skratt. Systrarna framstår som mer beklagansvärda, trots stolt hållning. Josephine Bauer och Anna Persson (tidigare verksam vid Göteborgs Stadsteater) fyller pricksäkert sina karaktärer med uppblossande stingslighet. Håkan Johnssons begåvade pjäs fungerar på flera plan. Hetsiga uppgörelser från par som hör ihop, ställer väsentliga frågor om altruism och överlevnadsinstinkt. Hotfulla tendenser dras ut till drastiska, rent av brutala konsekvenser i denna vassa dystopi. Inte minst när Lars Magnus Larsson roll i andra akten får symbolisera det diffusa hotet utifrån. Han excellerar i ett resonerande uttryck, en spelstil han ofta anammat.

Pelle Bolander har gjort musiken som inleder båda akter, vars sound förespeglar konflikthärdar. Till elektronisk bakgrund ses violinisten gnida stråken så att det knyckfullt slutar i kär barnvisa. Roas av välspelat och sammantaget riktigt bra manus. Teater Bauer klarar galant att vara dråpliga, dramatiska och angelägna.

Mats Hallberg

Footer

Om oss