Mats Hallberg

• 

Långbacka/ Bådagård

every little whisper turns into a roar

5

Inspelad i Bastun Studio Stockholm och Big Street Studio i Järna 2019 – 2020

Mixning: Jerker Eklund

Producerad av Maja Långbacka och Matilda Bådagård

L/B Productions

34:23

Release: 24/4 2020 (endast digitalt)

Ett begrepp i branschen lyder ”det svåra andra albumet”. Duon Långbacka/ Bådagård låter sig inte hämmas av talesättet, smider istället medan järnet (läs kreativiteten) är upphettat efter deras genombrott. Man ville inte pusta ut, hyste rädsla mot att stelna. Halvtannat år efter den debut vars genomslagskraft golvade undertecknad kom uppföljaren. Mina ord fick sådan räckvidd att de nådde musikerna jag hyllade, något som innebär att det känns lika svårt som inspirerande att skriva om ett nytt verk från duon. Enligt dem själva handlade Wake Us Up om upprättelse, medan nya skivan fokuserar på identitet genom att behandla företeelser som fördomar, privilegier och relationer. Att duon blivit mammor sägs ha påverkat processen.

Flera gäster har anlitats. Folk-punkaren Pekko Käppi på stråkharpa, Looptok på beats, tramporgel, percussion och mungiga, basisten Kristoffer ”Krydda” Sundström, Andreas Ekstedt (percussion/ beats) samt Karin Hammar på trombon. Ett lyckat grepp att tillföra deras insatser, istället för att själva programmera beats och slingor. En absorberande, vital arbetsmetod som resulterat i eggande och kolossalt dynamisk musik.

Övergångarna mellan dur och moll, fartfyllt och långsamt jämte groovy och lyriskt lockar lyssnaren till sig. Soundet får mig att associera till 90-talets Hedningarna (som i Lira utsågs till att ha gjort bästa skivan inom svensk folkmusik) eller ett möjligt möte mellan Lykke Li och Fläskkvartetten. Produktionen låter på ett märkvärdigt sätt på samma gång luftig och tät. En gåta hur man får ihop den ekvationen. Samtliga tio låtar är signerade Långbacka/ Bådagård (somliga har funnits som piloter på deras liverepertoar) , undantaget Solsbury Hill – senaste singelsläppet. Melodin med den trallvänligt snärtiga refrängen var ju Peter Gabriels första hit som soloartist (har troligen hört den i Scandinavium).

• 

Musikaliskt beter sig duon som tvillingsjälar – sammanflätade röster och i princip samma instrument trakteras – fast de kommer från delvis olika håll med olikartad biografi. Matilda har bott i Brasilien och Maja i Spanien. Båda har förklarat att de är skogsmulle, fjäll och folkmusik-lovers., men också vuxit upp storstan och gillar Red Hot Chili Peppers. Crossover-attityden är en grundbult, en bärande bjälke hos artistparet. På Every Little Whisper… märks smältdegeln i form av feta dansrytmer, electronica, medryckande popslingor, rockens urkraft, antydan till jazzdoft, singer song-writerns originalitet, konstmusikaliska uttryck, vemodiga visor och magisk stämsång. Blir ändå inte spretigt. Tvärtom mycket fruktbart när det traditionella, ursprungliga korsas med modernism och högteknologisk inspelningsteknik. Varje komposition vilar på formfulländad grund.. Maja och Matilda vars huvudinstrument är olika typer av violin, hamnade på omslaget till senaste numret av Lira, ett sammanhang och löslig tillhörighet jag tror de är trygga med.

Omgående etableras kontakt genom sammantvinnad, förlängd stämsång. Nära nog a cappella banar den sig fram i inbjudande atmosfär. Avlöses av popgodis som undviker att bli glättig, istället tungt suggestiv och därmed helt oemotståndlig. Finemang hur de införlivar beatbaserade element i olika tempi, jämför underbara Rise med gunget i slingrande singelfavoriten Queen (vars förlaga ska vara heliga Birgitta) och svävande, taktfasta påslaget i The Chase. Fusionen mellan avskalade harmonier och vägvinnande beats är häpnadsväckande sömlös. Och självklart får duon till ett uppfriskande sväng i Peter Gabriels slagdänga.

Vokalt excellerar duon, inte minst i flera meditativa melodier. Den förträffliga sången innehåller totalt sett precis det bett och den ömhet man strävat efter, vilket blir uppenbart i exempelvis mästerligt fraserade Wish. Inser att de engelskspråkiga texterna inte bara ligger rätt i mun, utan bär fram underliggande budskap. Illustrativt kan dels tröstevisan Missing Parts framhållas med sitt humanistiska patos inkapslat, dels varsamma The Chase präglad av längtan efter kärlek och närhet.

• 

Multiinstrumentalisterna Maja och Matilda – bägge 80-talisterna har studerat vid Kungliga Musikhögskolan – kompletterar helheten genom att spela harmonium (tramporgel) och sydamerikansk tiosträngad charango. Därtill ska förstås adderas det lyxiga mervärde som nämnda män står för. Dock, vad som berör allra mest tillsammans med nästan smärtsamt vacker sång, är två solon på trombon av Karin Hammar (en jazzmusiker vars grupp jag hört live). Vad hon levererar i Ocean måste betecknas som enastående. I en ballad som genererar ståpäls.

Blir euforisk lika mycket av kontraster som av dynamiken. Fascineras av hur duon ger struktur år hisnande crescendon, bifogar i andra änden fjäderlätta nyanser. Därtill betagen av hur de utvecklat sina idéer från debuten. Violinernas toner gnids mot varann i lika stor utsträckning som rafflande viga röstsprång förstärker känslolägen och var för sig ger kontur.

Ursprungligen tackade jag faktiskt nej till att recensera, eftersom jag då var hänvisad till att lyssna via datorn. För ett par veckor sedan släpptes glädjande nog skivan också i cd- format i egenutgivning. I natt utforskade jag albumet två gånger i följd i stereoanläggningens hörlurar, efter att flera gånger låtit ljudet strömma ur högtalarna. Tror den uppmärksammade studien i fördelaktigt omslutande ljud, var en förutsättning för utdelat toppbetyg. Lyssnar jag på distans med sämre skärpa, kan jag få för mig att albumet på slutet tappar i styrka. Nu noterades däremot ett knippe hits, raffinerat anlagda stämningar och en ej sinande ådra av tillgängliga alster, utan att någon konstnärlig integritet eller upptäckarlust gått förlorad.

Rekommenderar starkt att du införskaffar every little whisper turns into a roar, ett utmärkt sätt att gynna en duo med strålande särart, vars kortsiktiga mål avser att överleva pandemin som kulturarbetare.

• 

Hans Loelv

Nostalgia

3

Inspelad i Rixmixningsverket

Mixad och mastrad av Alar Suurna

Producerad av Hans Loelv (exekutiv prod. Biim Frischenfeldt)

Do Music Records

40:00

Release: 3/4 2020

Har aldrig hört honom live och tills för några år sedan ett okänt namn för mig. Efter att ha blivit begeistrad i duoplattan Ballads & Dreams vet jag i alla fall lite grann om Hans Loelv från Uppsala. Att hans andra hem finns på en Kanarieöarna, är något som till viss del präglat hans musicerande. På 80-talet spelade pianisten komplexa kompositioner i Von Zamla. Numera sägs 65-åringen verka i en vidsynt jazztradition. Enligt pressutskicket har Loelv rört sig mellan blues, latin, bebop, filmisk folkmusik och mollstämda ballader. Nostalgia består uteslutande av sångbara melodier, varav två för första gången i hans produktion också draperas i vokal skrud.

Övriga medverkande utgörs av tenorsaxofonisten Klas Toresson (högst kapabel saxman jag lyssnat åtskilligt på), allsidige basisten Per V Johansson känd från Trio X och från uppbackning av Sven Bertil Taube, Jojje Wadenius Och Monica Törnell, Ola Bothzén (Miriam Aida mm) på trummor och percussion, Maria Pia Karlsson på slagverk i två låtar samt att gitarristen Lisa Norman finns med i motsvarande grad. Sjunger duett gör Lilleva Berglund och Anders Johansson medan Sara Loelvs stämma ljuder tillsammans med pappa Hans i det sista av nio spår.

Lugn seglats i svag bris får inleda. Kompet i Fjäriln vingad syns på Haga är ytterst diskret. Bellmans melodi glider fram stiligt i sakta gemak. Märker Toressons elegant formaterade toner, vars sound styr mycket av skeendet. Tycks vara så otvunget för honom att få fram rätt melodi. Inte omstörtande, men ett visst stilbrott i Tenderly. Loelv och Bothzén broderar friskt vilket kulminerar i skönt sambasväng. I en fin Jobim-komposition hörs bassolo och dessutom dragspel från kameleonten i huvudrollen.

• 

Prydligt, kompetent och tillgängligt är kvintessensen i det material som ibland passerar förbi utan önskvärt avtryck. Visserligen trevligt att tillstånd av ljust tillbakablickande utgjort ledstjärnan, men jag vill påstå att somligt inte engagerar tillräckligt. Dock, kan låtar laddade med sprittande energi och nerv identifieras. Originalet Excuse Me sprider medvetet en air av Coltrane´s berömda 60-tals kvartett. Vitalt, flödande av energi genom improviserade mönster. Stort plus till Bothzén och Loelv för hur inspirerat de gör avtryck. Och en toppnotering från attackerande solisten på saxofon.

Andra höjdpunkter: skönt puttrande sväng i en snabbfotad version av Embraceable You där Loelv briljerar och i duetten We Say Goodbye skriven av honom själv. I sist nämnda sång har man fått till en fin avvägning mellan det återhållsamma och uttrycksfulla. Övertygande vokala insatser av Anders Johansson och Lilleva Berglund. Stilen kan associerar till ett specifikt soundtrack, nämligen One From The Heart med omaka paret Tom Waits & Crystal Gayle. Skivan avrundas med svävande Astrud Gilberto-referenser i form av barnvisa från Uppsala-pianisten. På Bon bon består hans bidrag i ordlös sång jämte gitarrackompanjemang. Främst märks Lisa Norrmans sparsmakade ackord på gitarr, Ola Bothzén på soft percussion samt förstås Sara Loelv på tyngdlös optimistisk sång.

Det händer ju att begreppet ”balsam för själen” tas fram. Med tanke på repertoaren, Hans Loelvs mjuka anslag, genomgående sammetslena tonen från Klas Toresson samt det följsamma, elastiska kompet; passar termen att appliceras på Nostalgia. Musiken konsekvent framförd i samma anda, trots nämnda brokiga stilblandning. Dock lite för beskedlig och emellanåt på vippen till blek för att sammantaget göra mig euforisk.

obs Den välutrustade studion som användes ägs av Benny Andersson. Och den oklanderliga inspelningen rent ljudmässigt, sköttes av mannen mest känd för att ha varit ljudtekniker åt Roxette.

• 

Mac Groover big Band

Chopsless

3

Inspelad i Sandkvie Studios i Visby februari – mars 2019

Inspelad och mixad av Mikael Lyander

Producerad av Marcus Grufstedt

Mac Groover Music (med stöd av Gotlandsmusiken)

61:31

Release: 5/6 2020

Jag är förtjust i formatet storband. Ibland sätter jag på en skiva där en samling musiker styrs av Duke Ellington, Count Basie, Thad Jones / Mel Lewis, Nelson Riddle eller Carla Bley och färdas på så vis till omväxlande miljöer. Av de jag sett på scener rankar jag Dizzy Gillespie och Woody Hermans storband högst jämte modernistiska Gil Evans Orchestra och NDR Big Band från Tyskland. Inte utan att man blivit en smula bortskämd under årens lopp.

Att Sverige haft kolossalt hög standard inom genren gör inte konkurrensen mindre tuff. Med risk för att på rak arm missa någon västenlig formation namndroppar jag Bohuslän Big Band (kanske överdrivet att säga att jag följt dem, men nästan), Tolvan, Stockholm Jazz Orchestra, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Staffan Odenhall, Mikael Råberg, Rune Carlsson, Ann- Sofi Söderqvist (ASJO), Håkan Broströms New Places, Blue House, Ekdahl/ Bagge med flera. Och från förr i tiden ska framhållas Radiojazzgruppen jämte Harry Arnold och heta samspelta konstellationer på Nalen. Tämligen nybildade Gothenburg Jazz Orchestra har jag gett omdömet ”häpnadsväckande bra”. Och i år har jag berömt Karl Olanderssons storbandsdebut och förälskat mig i Peter Asplunds makalösa All My Septembers.

Mac Groover Big Band leds av trumslagaren och kompositören Marcus Grufstedt. Han är uppväxt i Ystad men bor numera på Sveriges största ö anställd av Gotlandsmusiken. 45-åringen vars farbror Lennart Gruvstedt jag hört live, är tredje generationen trumslagare och har studier på Musikhögskolan i Malmö i bagaget. Enligt uppgift har Marcus spelat med merparten ur vår jazzelit och arrangerat för flera av dem. Kan tyvärr inte erinra mig att jag sett honom in action.

Mac Groover´s skivdebut består av tio spår, samtliga skrivna och arrade av bandledaren. Pressmeddelandet förklarar att Chopsless vänder sig i första hand till en yngre publik, genom att röra sig stilmässigt åt beat/ latin-hållet förutom signifikanta swing-element. Sympatiskt att Marcus avhållit sig från vad som av det skälet måste tett sig frestande, nämligen att elektrifiera soundet. Mac Groover Big Band utgörs av en mix jazzkändisar och begåvade musiker (troligen genomgått högre studier).

• 

Första intrycket som poppar upp är, inte oväntat, att låtskrivaren smackar på med ett sjusärdeles drag. High Digestibility flyger majestätiskt, likt en pådrivande vinjett till en serie vars skamfilade hjälte avslöjar skumraskaffärer. Fick en sådan bild i skallen. Omgående spänstiga solon från den glimrande pianisten Daniel Tilling och Patrik Skogh på trumpet. Mycket goda insatser i rampljuset tillhör onekligen debutplattans förtjänster överlag. Låter genomgående fräscht och luftigt, hantverket strongt genomfört från hela ensemblen.

Det är en konst att skriva för sjutton personer, få till musik som sticker ut, kan suga tag i lyssnaren. Mot bakgrund av hur bortskämd jag kallade mig, anser jag att här har vi den ömma punkten. Verkligen inte strömlinjeformat som belackare kunde påstå vara storbandserans akilleshäl. Men jag hade gärna sett att Grufstedt överlåtit arrangörssysslan till andra (något Peter Asplund vanligtvis praktiserar med stor framgång). När nu Chopsless gjorts med påkostad omsorg och tagit ett år att sammanställa, kan jag sakna prägling från andra arrangörer. Visar sig vara alltför modigt att ge sig själv dubbla uppdrag. Jag vill ryckas med i större omfattning.

• 

På en ur den aspekten ojämn produktion tilltalar allra mest fräcka övergångar i Sauna For Life. Från fräsiga breaks till eggande sekvens med bassolo av Josef Karnebäck, tassande rytmer samt nätta pianoackord. Bra låt! Följs upp snyggt genom ett överdåd av idéer, med trumpetaren Magnus Thorell glänsande i en huvudroll. Sist ut på albumet en snärtig komposition betitlad Rufus Shuffle, vars lödiga sväng accentueras av Per Grebackens saxofon jämte just Magnus Thorell på trumpet. Nämnde Thorell – tillsammans med Lina Lövstrand på tvärflöjt – är för mig nya upptäckter, musiker att hålla utkik efter.

Från trombonsektionen har Arvid Ingberg (Tall Tales, NBB) rekryterats till leverans av uttrycksfulla solon. Att ”chefen” för träblåsavdelningen Magnus Blom (hörts i flera betydande storband) spelar altsax ypperligt i Affectionate och flera andra spår, är definitivt inte någon högoddsare. Internationellt uppmärksammade slagverkaren Eliel Lazo från Kuba bidrar med rytmisk spetskvalitet, adderar pulserande groove i helfigur och som en sidekick till bandledaren. Tekniska förmågan och nyanserade handlaget hos rutinerade Marcus Grufstedt är uppenbar, fast han inte intar en lika dominant position som instrumentkollegan Roger Berg gör i sitt swingorienterade storband.

• 

Låter förstås oklanderligt om orkestern på denna mogna debut. Noterar ett remarkabelt tryck och dito tajming i blåssektionerna. Sålunda ett formidabelt klös! Tål att upprepas vilken uppseendeväckande standard som finns och funnits på den inhemska storbandsscenen. Att betyget ändå blir genomsnittligt (egentligen 3+), beror på att mina kräsna öron var inställda på mer originalitet i melodiers klang och struktur.

• 

Fläskkvartetten

Unepidemic Sound Pt.1

4

Universal

C:a 16 min

Release: 5/6 2020

Senaste skivan med originalmusik släpptes 2007. Sedan dess har man mestadels sysslat med att skriva för film, teater och balett. Tändande gnistan denna gång utlöstes av Mats Ek. Han bad dem bearbeta en gammal låt från hans föreställning Överbord för Stockholmsoperan i februari. ”Var kul att börja jobba igen, gick av bara farten” säger Fläskkvartetten i ett pressmeddelande. Av praktiska skäl har namnet de fick från Thåström (skämtsam anspelning på Freskkvartetten) på 80-talet bibehållits efter en rättstvist för ett par år sedan, trots att endast tre medlemmar kvarstår. Numera består Fläskkvartetten av Örjan Högberg på viola, Mattias Helldén på cello och trumslagaren Christian Crille Olsson (kom med 1998).

Den tvåfaldigt Grammis-belönade gruppen fyllde tveklöst ett tomrum i svensk, ambitiös och arty populärmusik, vars jakt efter nydanande sound de elektrifierade stråkarna och rytminstrumenten infriade.. Jag äger ett par album och har förstås bevistat några av deras konserter. Jag ger vad som helst för lite solsken ligger mig extra varmt om hjärtat. Freddie Wadling och Fläskkvartettens samarbete var , för att ta till en klyscha, a match made in heaven. Tack vare goda erfarenheter accepterade jag att recensera via länk (tyvärr usel kvalitet) och utan tillgång till gediget bakgrundsmaterial.

Ep:n består av fyra låtar vilka förmodligen ska ses som en svit, sannolikt influerade av det pandemiska tillstånd världen lider av för närvarande.. Med tanke på deras verk skrivna för att åskådliggöra skeenden, känns de visuella associationerna naturliga. Inledande Golden Walk draperas i en vinande, näpen melodi som binds samman av återkommande hook. Giro ter sig drömsk och framåtglidande. Peeps balanserar fint bas och diskant men melodin är anmärkningsvärt banal, nästan kitschig; medan avslutande Spacial Oddity, formar sig till den mest spännande kompositionen. Fångas här av minimalistiskt försiktiga vågrörelser. Det långsamt gnisslande soundet skänker en ljuv frid. Dessa fyra minuter framstår definitivt som något av det skönaste och sorgligaste de gjort överhuvudtaget.

Långlivade Fläskkvartetten har behållit sin särart. Kan önska att den banbrytande gruppen hade anlitat en gästvokalist. Materialet motsvarar sammantaget inte den nivå vi blivit bortskämda med. Skulle inte bli förvånad om recensenternas omdömen om Unepidemic Sound Pt.1 kommer gå i sär. För mig blev musiken en halv besvikelse. Eftersom den genrefria konstellationen ändå upprätthåller, en så pass hög nivå även när de inte presterar på topp, placeras de (efter att jag resonerat med mig själv)precis ovanför angivet betyg.