Emil Ingmar
Karlavagnen
4
Inspelad i Kingside studio april 2019
Mixning: Pål Svenre
Mastring: Tomas Eberger, Stockholm Mastering
Producerad av: Calle Rasmusson och Emil Ingmar
Prophone Records (Swedish Jazz)
60:22
Release: 20/2 2020
Egentligen högst naturligt att jag inte hört talas om Emil Ingmar då detta är ett debutalbum. Han är uppväxt i Karlstad, vilket återspeglas i flera låttitlar. Efter avhopp från ”Ackis” företogs flytt till Uppsala och studier i psykologi. Ändå släppte han aldrig musiken, istället hela tiden frilansuppdrag som ackompanjatör och ”insyltad” i flera projekt. Allt material på Karlavagnen är skrivet av klaviaturspelande Emil, i en popjazzig ambient-anda med inslag av folkmusik plus stänk av brötigt beat. I pressutskick kallas musiken ”ömsint käftsmäll”, vars spännvidd sägs vandra från stiltje till storm. Oftast befinner den sig i ett mellanläge. Soundet beskrivs som akustisk klangbotten uppblandad med elektroniska, rent av råa ljud.
Den unge mannen omger sig av celebert sällskap. Medproducenten Calle Rasmusson är renommerad trumslagare och kompositör känd från bland annat Soundscape Orchestra. Basisten Fredrik Jonsson har jag sett med Ellen Andersson och Lisa Nilsson. Samtliga någorlunda bevandrade i folkmusik och jazz bör vara förtrogna med Jonas Knutssons namn, som har flera tongivande solon. På några spår urskiljs Markus Ahlbergs trombonspel. Vidare gästar ett par instrumentalister på diverse blåsinstrument.
Blir förtjust av öppningen. En inbjudande figur upprepas kontinuerligt i halvsnabbt tempo, vilket får mig att tänka på Penguin Café Orchestra. Den suggestiva ”lunken” påminner om Jacob Karlzons och Iiro Rantalas sätt att hantera klaviaturer, piano och keyboards. Karolinabacken innehåller också ett glimrande inpass på trumpet av Erik Tengholm, som gärna fått pågå längre. I nästa låt urskiljs successivt Knutssons signifikanta sopransax, basen och repetitiva rytmer. I ytskiktet glider kompositören iväg i en angenäm, spretig improvisation.
Låter drömskt och genomgående rofyllt när värmlänningen använder sig av geografiska minnen, vilket ger en filmisk prägel. Som nämnts brusar det upp oväntat i somliga sekvenser. Grunderna är tämligen statiska och snarlika på flera spår, vilket illustrerar att Emil Ingmar antingen är konsekvent eller idéfattig.
Ur kvalitetssynpunkt hade det varit önskvärt med ett par egensinniga covers/ standards. Vad jag oreserverat gillar är däremot ett par kontemplativa stycken. Till exempel den varliga, nästan högtidliga, melodin betitlad Åtta och en avskalad ballad med romantiska förtecken döpt till Ellegatan, en ljuvligt stillsam melodi i trakterna av Europa-sviten (J:son Lindh/ Scheja).
Flera gånger märks en fäbless för sprittande energi. Kompositionerna genomsyras av en lager på lager – teknik. Calle Rasmussons betydelse för hur det låter kan inte överskattas i sammanhanget. Intelligent tassande spel berikar Emil Ingmars atmosfäriska bilder. Hans innovativa rytmer i dialog med Knutssons lekfullt ljusa toner på Gössa Anders Väg, framstår som skivans mest lössläppta fas. Åtskilliga av de tolv låtarna kan knytas till rymd och öppna nejder, ödslig bygd och med lite fantasi även bister väderlek. Noterar en hoppfull slinga som debutanten föredrar, ett antal takter han gärna improviserar kring med olika varianter.
Av blåsinstrument får vi minst ett ordentligt solo från Markus Ahlberg på trombon, ett intro på basklarinett av Peter Fredman som också trakterar flöjt. I övrigt ”rumsterar” bjässen Knutsson tämligen fritt i mellanrummen med sin sprudlande sopran. Framstår som mest otyglad i den utdraget eskalerande titellåten. Grandios avslutning med trombon i framkant, vars toner begrundar vår tillvaro vackert och hoppfullt.
För att lanseras som jazz är det osedvanligt lättillgängligt. Betyget är inte självklart, eftersom vissa låtar dipper en aning. Blir ändå uppenbart att Karlavagnen är ett ambitiöst, konsekvent och njutbart debutverk.