Lisa – kvinnan som är jag
5
Idé och manus: Lisa Nilsson
Regi och koreografi: Anna Ståhl
Kostymdesign: Camilla Thulin
ljusdesign: Johan Sundén
Rådig rådgivare: Sisela Kyle
Dansare, musiker och sidekick: Nikola Stankovic
Musiker: Pål Svenre (kapellmästare), Per Lindvall, Mattias Torell, Fredrik Jonsson och Björn Arkö
9/3 2020
På turné till Lorensbergsteatern i Göteborg 9-11/3
Tror det är tredje gången jag recenserar Lisa Nilsson. Showen där hon kombinera sina artistisks uttryck, har gått för utsålda hus under fjolåret i Stockholm. Flerfaldigt Grammisbelönade sångerskan har haft för avsikt att göra en grymt genomarbetad show, vars intention varit att skratta åt sig själv tillsammans med publik. Vad hon skrivit ihop och satt samman har kallats för längtansföreställning, vilket även syftar på publikens längtan. Lisa och hennes manliga ”marionetter” på scen, håller igång i drygt hundra minuter utan paus inför fullsatt salong. Hade enbart det musikaliska bedömts skulle jag hamnat aningen lägre, då gåshud inte uppstår i förväntad utsträckning. Dock, helheten t gör mig efteråt helt tagen. Förutom den självklara skönsången: bitska monologer, vansinnigt roliga imitationer, skickliga steppdansnummer jämte vassa humorn riktad mot sidekick och musiker. Verbala fyrverkeriet är av sådan dignitet att man önskar tillgång till manus. Och handplockade orkestern är lysande.
Tre av de slitstarka, kvalificerade musikerna fanns med redan vid inspelningen av Himlen runt hörnet och också på jubileumsturnén jag skrev om härom året. Syftar på Pål Svenre på keyboards, ikonstatus- trumslagaren Per Lindvall samt gitarristen Mattias Torell. Några ungtuppar har tillkommit, vilket Lisa Nilsson inte försummar att betona. Fredrik Jonsson på el- och akustisk bas slipper bli pikad. Värre går det för Stankovic som huvudrollsinnehavaren jobbade med i långköraren Chicago (sågs av undertecknad) och nya jazztalangen Björn Arkö (tenor- och sopransax som bildat egen kvartett). De förhållandevis unga männen får veta att de minsann är duvungar när Lisa jämför. Bortsett från Arkö har jag hört musikerna otaliga gånger i skilda sammanhang. Ett alltid gångbart skämt bland musikerkollegor, är att framhålla hur onödigt bra de är.
Lisa har specialskrivit en slags kuplett om att bistå andra med sin yrkeskunskap. Giftig humor på hög nivå. Därtill öppnar och avslutar hon med showens titellåt (i två avpassade delar om jag uppfattade rätt). I övrigt noteras ett antal givna hits, celebrerandet av Blacknuss gärning, den Kristina Lugn-tonsättning som framfördes i Helt Lyriskt (SVT), You Make Me Feel Like A Natural Woman plus två odödliga örhängen förknippade med Barbara Streisand respektive Whitney Houston. Tyvärr ges inte plats åt någon standard eller influenserna från Brasilien.
Åtskilliga klädbyten blir det. Allt annat än praktiska vardagsklänningar av Camilla Thulin beskådas. Showen är bland annat en uppgörelse med kvinnlig fåfänga och fägring. Flera befriande blinkningar till jämnåriga damer i publiken förkunnas.
Kvinnan som är jag blickar med kaxighet och ännu mer förundran tillbaka på karriären. Den musikaliska familjen Lisa växte upp i, föräldrarnas skivsamling, drömmar i barndomen, dansutbildningen, konsekvensen av att bli upptäckt, sexismen i branschen, glädjekalkylerandet i umgänget med motsatta könet, drama-queen tendenser, ingrodd mansplaining (tacksamt ämne som lockar fram allra största skrattsalvorna), värmländske makens naivitet (en musiker jag hejade på ifjol), anklagelsen om att vara PK, kontaktsökande på Tinder, matbilder på insta, hälsohemsindustrin och new age.
Ämnen som bildar underlag för verbalt fäktande i prator, vars hisnande slagfärdighet visar på en beundransvärd mångsidighet. Aldrig nära att komma av sig, men någon gång tröskas argument ett varv för mycket trots Anna Ståhls regi. En röd tråd är rädslan för att tappa ansiktet, rädslan för att avslöjas.
49-åringen har ett klockrent gehör, även för dialekter jämte omedvetet skroderande och därmed beklagliga individer. Genom sina mästerliga imitationer skulle hon kunna ha en sidosyssla firad stå-uppare. Förmodar att Sisela Kyle varit nyttigt bollplank. Tyckte mig höra att karaktärer och tonfall hämtats från Ann Westin – nämns i föreställningen – rollfigurer i humorserien Mia och Klara och det sätt varpå komedienne Maria Lundqvist talar i Sally. Inser att identitetssökande Lisa har anammat humorn som överlevnadsstrategi. Gnabbandet med manlig sidekick, tillika danspartner, och ”maktlös” saxofonist, innebär att de på låtsas blir måltavla för uppdämda aggressioner. Kul att hon väljer att gestalta den uppburna divan med oinskränkt integritet.
Vokalkonsten demonstreras ypperligt, gång på gång, inte minst på duo med piano, gitarr eller dragspel. Föga förvånande kan kvinnorna i publiken refrängen på Himlen runt hörnet. Underbart musicerande Björn Arkö har flest solon. Fredrik stiger fram på elbas när det vankas soulfunk. Vid några tillfällen river prestationer ner ihållande applåder. Inträffade efter balladen Säg det igen, steppdansuppvisningen samt tangostuket i Kristina Lugn-dikten. Rungande bifall som ändå överträffades efter ett smäktande soundtrack signerat Whitney Houston. Stående ovationer renderade i annorlunda extranummer. Lisa Nilsson framförde acapella en sång av Evert Taube, som hyllning till en i den tekniska personalen som drabbades av hjärnblödning.
Vokala, ytterst imponerande, bedrifter i superb omgivning bekräftar Lisas storhet och allsidiga status. Den strida strömmen av förbluffande formuleringsförmåga vidgar den, framför allt i otroligt dråpliga, dialektala imitationer.
Låtlista (ej komplett): 1. Kvinnan som är jag 2. You Make Me Feel Like A Natural Woman 3. Himlen runt hörnet 4. Varje gång jag ser dig 5. Rising to the top 6. Säg det igen 7. Bara lite kärlek 8. När jag var gift med Herrman 9. I Have Nothing 10. People 11. Kvinnan som är jag II 12. Och skulle det så vara