Mats Hallberg

• 

Mac Groover big Band

Chopsless

3

Inspelad i Sandkvie Studios i Visby februari – mars 2019

Inspelad och mixad av Mikael Lyander

Producerad av Marcus Grufstedt

Mac Groover Music (med stöd av Gotlandsmusiken)

61:31

Release: 5/6 2020

Jag är förtjust i formatet storband. Ibland sätter jag på en skiva där en samling musiker styrs av Duke Ellington, Count Basie, Thad Jones / Mel Lewis, Nelson Riddle eller Carla Bley och färdas på så vis till omväxlande miljöer. Av de jag sett på scener rankar jag Dizzy Gillespie och Woody Hermans storband högst jämte modernistiska Gil Evans Orchestra och NDR Big Band från Tyskland. Inte utan att man blivit en smula bortskämd under årens lopp.

Att Sverige haft kolossalt hög standard inom genren gör inte konkurrensen mindre tuff. Med risk för att på rak arm missa någon västenlig formation namndroppar jag Bohuslän Big Band (kanske överdrivet att säga att jag följt dem, men nästan), Tolvan, Stockholm Jazz Orchestra, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Staffan Odenhall, Mikael Råberg, Rune Carlsson, Ann- Sofi Söderqvist (ASJO), Håkan Broströms New Places, Blue House, Ekdahl/ Bagge med flera. Och från förr i tiden ska framhållas Radiojazzgruppen jämte Harry Arnold och heta samspelta konstellationer på Nalen. Tämligen nybildade Gothenburg Jazz Orchestra har jag gett omdömet ”häpnadsväckande bra”. Och i år har jag berömt Karl Olanderssons storbandsdebut och förälskat mig i Peter Asplunds makalösa All My Septembers.

Mac Groover Big Band leds av trumslagaren och kompositören Marcus Grufstedt. Han är uppväxt i Ystad men bor numera på Sveriges största ö anställd av Gotlandsmusiken. 45-åringen vars farbror Lennart Gruvstedt jag hört live, är tredje generationen trumslagare och har studier på Musikhögskolan i Malmö i bagaget. Enligt uppgift har Marcus spelat med merparten ur vår jazzelit och arrangerat för flera av dem. Kan tyvärr inte erinra mig att jag sett honom in action.

Mac Groover´s skivdebut består av tio spår, samtliga skrivna och arrade av bandledaren. Pressmeddelandet förklarar att Chopsless vänder sig i första hand till en yngre publik, genom att röra sig stilmässigt åt beat/ latin-hållet förutom signifikanta swing-element. Sympatiskt att Marcus avhållit sig från vad som av det skälet måste tett sig frestande, nämligen att elektrifiera soundet. Mac Groover Big Band utgörs av en mix jazzkändisar och begåvade musiker (troligen genomgått högre studier).

• 

Första intrycket som poppar upp är, inte oväntat, att låtskrivaren smackar på med ett sjusärdeles drag. High Digestibility flyger majestätiskt, likt en pådrivande vinjett till en serie vars skamfilade hjälte avslöjar skumraskaffärer. Fick en sådan bild i skallen. Omgående spänstiga solon från den glimrande pianisten Daniel Tilling och Patrik Skogh på trumpet. Mycket goda insatser i rampljuset tillhör onekligen debutplattans förtjänster överlag. Låter genomgående fräscht och luftigt, hantverket strongt genomfört från hela ensemblen.

Det är en konst att skriva för sjutton personer, få till musik som sticker ut, kan suga tag i lyssnaren. Mot bakgrund av hur bortskämd jag kallade mig, anser jag att här har vi den ömma punkten. Verkligen inte strömlinjeformat som belackare kunde påstå vara storbandserans akilleshäl. Men jag hade gärna sett att Grufstedt överlåtit arrangörssysslan till andra (något Peter Asplund vanligtvis praktiserar med stor framgång). När nu Chopsless gjorts med påkostad omsorg och tagit ett år att sammanställa, kan jag sakna prägling från andra arrangörer. Visar sig vara alltför modigt att ge sig själv dubbla uppdrag. Jag vill ryckas med i större omfattning.

• 

På en ur den aspekten ojämn produktion tilltalar allra mest fräcka övergångar i Sauna For Life. Från fräsiga breaks till eggande sekvens med bassolo av Josef Karnebäck, tassande rytmer samt nätta pianoackord. Bra låt! Följs upp snyggt genom ett överdåd av idéer, med trumpetaren Magnus Thorell glänsande i en huvudroll. Sist ut på albumet en snärtig komposition betitlad Rufus Shuffle, vars lödiga sväng accentueras av Per Grebackens saxofon jämte just Magnus Thorell på trumpet. Nämnde Thorell – tillsammans med Lina Lövstrand på tvärflöjt – är för mig nya upptäckter, musiker att hålla utkik efter.

Från trombonsektionen har Arvid Ingberg (Tall Tales, NBB) rekryterats till leverans av uttrycksfulla solon. Att ”chefen” för träblåsavdelningen Magnus Blom (hörts i flera betydande storband) spelar altsax ypperligt i Affectionate och flera andra spår, är definitivt inte någon högoddsare. Internationellt uppmärksammade slagverkaren Eliel Lazo från Kuba bidrar med rytmisk spetskvalitet, adderar pulserande groove i helfigur och som en sidekick till bandledaren. Tekniska förmågan och nyanserade handlaget hos rutinerade Marcus Grufstedt är uppenbar, fast han inte intar en lika dominant position som instrumentkollegan Roger Berg gör i sitt swingorienterade storband.

• 

Låter förstås oklanderligt om orkestern på denna mogna debut. Noterar ett remarkabelt tryck och dito tajming i blåssektionerna. Sålunda ett formidabelt klös! Tål att upprepas vilken uppseendeväckande standard som finns och funnits på den inhemska storbandsscenen. Att betyget ändå blir genomsnittligt (egentligen 3+), beror på att mina kräsna öron var inställda på mer originalitet i melodiers klang och struktur.

• 

Fläskkvartetten

Unepidemic Sound Pt.1

4

Universal

C:a 16 min

Release: 5/6 2020

Senaste skivan med originalmusik släpptes 2007. Sedan dess har man mestadels sysslat med att skriva för film, teater och balett. Tändande gnistan denna gång utlöstes av Mats Ek. Han bad dem bearbeta en gammal låt från hans föreställning Överbord för Stockholmsoperan i februari. ”Var kul att börja jobba igen, gick av bara farten” säger Fläskkvartetten i ett pressmeddelande. Av praktiska skäl har namnet de fick från Thåström (skämtsam anspelning på Freskkvartetten) på 80-talet bibehållits efter en rättstvist för ett par år sedan, trots att endast tre medlemmar kvarstår. Numera består Fläskkvartetten av Örjan Högberg på viola, Mattias Helldén på cello och trumslagaren Christian Crille Olsson (kom med 1998).

Den tvåfaldigt Grammis-belönade gruppen fyllde tveklöst ett tomrum i svensk, ambitiös och arty populärmusik, vars jakt efter nydanande sound de elektrifierade stråkarna och rytminstrumenten infriade.. Jag äger ett par album och har förstås bevistat några av deras konserter. Jag ger vad som helst för lite solsken ligger mig extra varmt om hjärtat. Freddie Wadling och Fläskkvartettens samarbete var , för att ta till en klyscha, a match made in heaven. Tack vare goda erfarenheter accepterade jag att recensera via länk (tyvärr usel kvalitet) och utan tillgång till gediget bakgrundsmaterial.

Ep:n består av fyra låtar vilka förmodligen ska ses som en svit, sannolikt influerade av det pandemiska tillstånd världen lider av för närvarande.. Med tanke på deras verk skrivna för att åskådliggöra skeenden, känns de visuella associationerna naturliga. Inledande Golden Walk draperas i en vinande, näpen melodi som binds samman av återkommande hook. Giro ter sig drömsk och framåtglidande. Peeps balanserar fint bas och diskant men melodin är anmärkningsvärt banal, nästan kitschig; medan avslutande Spacial Oddity, formar sig till den mest spännande kompositionen. Fångas här av minimalistiskt försiktiga vågrörelser. Det långsamt gnisslande soundet skänker en ljuv frid. Dessa fyra minuter framstår definitivt som något av det skönaste och sorgligaste de gjort överhuvudtaget.

Långlivade Fläskkvartetten har behållit sin särart. Kan önska att den banbrytande gruppen hade anlitat en gästvokalist. Materialet motsvarar sammantaget inte den nivå vi blivit bortskämda med. Skulle inte bli förvånad om recensenternas omdömen om Unepidemic Sound Pt.1 kommer gå i sär. För mig blev musiken en halv besvikelse. Eftersom den genrefria konstellationen ändå upprätthåller, en så pass hög nivå även när de inte presterar på topp, placeras de (efter att jag resonerat med mig själv)precis ovanför angivet betyg.

• 

Mathias Lundqvist

Modern Behavior

3

Inspelad, mixad och mastrad av Jonas Olofsson i Kultivator Studio

Producent: Mathias Lundqvist

Behind The Beat (egen etikett)

46:00

Release: 29/5 2020

Studerar en löst sammansatt sångcykel om , enligt pressinfo, företeelser som bekräftelsebehov, könsroller, sociala medier, #metoo och främlingsfientlighet. Pianisten Mathias Lundqvist står för all text, musik samt arrangemang. Han kallar sitt verk för ett slags observerande kammarjazz. Lundqvist, som i likhet med flera av de medverkande gått på Kungliga Musikhögskolan, albumdebuterade 2018 och har vunnit en högt ansedd internationell låtskrivartävling.

Sättningen på Modern Behavior är Magnus Dölerud (tenorsaxofon), Mattias Puttonen (trummor) och Lars Ekman (bas). Jazzlirare som sammansmälter med oktettens andra halva, vilka utgörs av Sara Möller (oboe & engelskt horn), Cathrine Kullbrandt ( klarinett och basklarinett), Isabelle Andö (violin) samt Madeleine Johansson (cello). Sångerna framförs av Sandra Widman från indiepop-sfären och skådespelerskan och musikalartisten Maria Lindström. Av de uppräknade har jag sett saxofonisten i renommerade storband, den New York-baserade basisten med bland andra Ludvig Berghe trio och i annan konstellation på Unity samt batteristen i Stockholm Swing All Stars.

Första två stycken ger mersmak, känns lovande. De klassiskt skolade musikerna håller sig exakt inom en given mall, medan de på den jazziga planhalvan disciplinerat fyller i konturerna. Den avgörande skillnaden består i att de med ett friare förhållningssätt, i solon får utlopp för lusten att färga genom personligare uttryck. Magnus Dölerud tar galant tillvara på de utrymmen han tilldelats. Gillar skarpt hans expressivitet i The Protocol, Around Here och Blues For The Millenials. Beträffande liknande fusioner tänker jag spontant på Peter Danemos projekt Gläntan (sågs i början av året), Horncraft (sågs ifjol), Mats Holmqvists skiva Tales Of Time från 1987. På den internationella jazzscenen finns för mig milstolpar som Max Roach live i Holland 1990 med dubbelkvartett jämte plattan Mad Hatter av Chick Corea.

Efterhand blir musiken svårare att följa. Byten av takter och ackordföljder är legio, riskerar bli för mycket av abrupta vändningar. Samtidigt ska kompositören högaktas för sina pretentioner, drivkraften att sky banala upprepningar och enkla lösningar. Balansgången mellan att fullfölja sin vision och att kommunicera och ”connecta” med en publik, kan te sig som ett delikat dilemma. Projektet skulle gynnats av en utomstående producent, någon som kunnat styra med varsam hand, hitta en gyllene medelväg. Att kammarensemblen trakterar oboe, klarinett och engelskt horn gör att tonsättaren kunnat lansera fler nyanser.

• 

Sångtekniken hos Sandra Widman och Maria Lindström har Lundqvist utformat på ett anmärkningsvärt sätt, blir delvis en utmaning att ta till sig. Ideliga fluktuationer påminner om kabarémusik á la Kurt Weil, experimentella utflykter eller romanssång. Innebär att höga krav ställs på såväl utövare som åhörare. När musiken skjuter iväg åt det fladdriga hållet, förmår jag inte uppfatta texternas budskap. Bilden är inte entydig. Somligt är avsevärt mer tillgängligt. Around Here exempelvis, utmärks av suggestivt, pådrivande beat. I detta sköna groove hörs röst och instrument mer linjärt förankrade. Och nästa spår innehåller ett utsökt intro på piano.

Konceptalbumet avslutas med flaggan i topp genom en bärkraftig melodi i en glidande framåtrörelse. I centrum på Alternative Facts ypperligt fraserande av Sandra Widman, i en ledig stil jag hade velat höra mer av. En enskild komponent värd att ringa in är Lars Ekmans prestation. Utan att ställa sig i vägen för andra, levererar hans basgångar mer än väl det lim som uppdragsgivaren beställt, resulterar i upprymdhet hos mig.

Håller det inte för uteslutet att fler skikt avkodas ju fler gånger man lyssnar. Den 42-årige pianisten, kompositören och arrangören har åstadkommit ett gediget verk. Här finns åtskilligt att uppskatta, men också skrynklig struktur jämte tendenser till återvändsgränder. De positiva inslag jag framhållit är av den digniteten att betyget hamnar på 3+.

• 

Anna Lundqvist & Jonas André

Reunion

3

Inspelad i Yardhouse Studio utanför Stockholm i december 2019

Mixad och producerad av Jonas André & Anna Lundqvist

Prophone

53:31

Release: 8/5 2020

Anna Lundqvist är uppväxt i Dalsland i musikerfamilj. Hon titulerar sig jazzvokalist, kompositör och sångcoach. Undervisar, föreläser och har gett ut två notböcker. Har i egenskap av publik synts frapperande ofta på konserter i Göteborg, vilket tyder på musikalisk nyfikenhet. Denna entusiast för ett levande musikliv delar sin tid mellan Vänersborg och Lissabon. På meritlistan en handfull skivor med egna kvintetten, medverkan på album med Aglaia, Teresa Indebetou band och en produktion bestående av tonsatta dikter från Öland. Kan påpeka att jag hört Anna minst tre gånger live.

På Skurup för tjugo år sedan träffade hon pianisten Jonas André, vilket resulterade i ett konstnärligt samarbete. Nu bestämde de sig för att åter sammanstråla och utröna om kemin fanns kvar, vilket den gjorde. Under deras långa uppehåll har mångsysslaren Jonas gått Musikhögskolan i Malmö, jobbat som fotograf och art director samt som producent på Caprice. Han ligger bakom upptäckten av Edda Magnusson jämte en uppmärksammad skivserie under rubriken pianoimprovisationer. Att han inte tidigare gjort sig ett namn som instrumentalist är förvånande, med tanke på hur fullödigt han spelar flygel och elpiano på Reunion. En skiva som lanseras med formuleringar som ”moget samspel/ osar av nordisk melankoli” och bitterljuvt berättande.

Original från duon blandas med en standard (The Nearness Of You), Joni Mitchell, texter av Norma Winstone och låtar av Jay-Jay Johanson och Andreas von Hofsten. Elva låtar med delvis starkt skiftande karaktär, men ändå stöpta i snarlik form. Samtliga framförs på engelska. Att veteranen Norma Winstone har inkluderats ghånger två, genom musik hämtad från 2010 komponerad av Armando Manzanero och från 1990 med stor ensemble under ledning av Kenny Wheeler är definitivt ingen slump. Både Winstone och Lundqvist är nämligen hängivna utövare av ordlösa improvisationer.

• 

Tycker mycket om inledande Just Sometimes Den för tankarna till ett soundtrack om förlorad kärlek. ( filmmusik passande nog den röda tråden på Winstones senaste skiva) I refrängen ett subtilt eko av Edit Piaf. Nedskruvad förtvivlan ytterst verkningsfullt framförd vokalt och via Andrés precisa anslag på flygeln. Därpå ett typiskt prov på 42-åringens signum. Vocatio, enda låt där Jonas André ståtar som ensam upphovsman. Den är impregnerad av en stämma, vars upp- och nedstigningar kan liknas vid skalövningar, fast framför allt följer rösten pianomelodin. Ljuv musik uppstår.

I From Major To Minor av låtskrivaren och popartisten Jay-Jay Johanson, anas lager av undertryckta känslor. Sångerskan praktiserar vad som rimligen bör vara ansträngande teknik, träffar obehindrat ”avlägset belägna” toner. Något av en uppvisning! Komprimerade känslor likt en tryckkokare utmärker Pearl av Anders von Hofsten (kapellmästare hos Simone Moreno), en låt som i sin slutfas svävar iväg undflyende.

Angående fördelningen röst – piano ska framhållas att den kreative mannen i intervaller ges gott om utrymme att vara mer än ackompanjemang. Hans insatser är föredömligt balanserade och uttrycksfulla. Den behållning Jonas André tillför kan inte övervärderas. Klangen och tajmingen är superb och han verkar röra sig obehindrat mellan genrer.

Anna Lundqvist kan absolut matcha de mest lyskraftiga av stjärnor vad beträffar teknisk förmåga. Inte minst utomlands har flera av kvintettens album rosats. Inser att högkvalitativa färdigheter gör henne attraktiv som pedagog. Dock, utmanande vokala satsningar gör mig kluven. Intellektet lyssnar och analyserar medan kroppen alltför sällan reagerar. Älskar att berusas av kollegor som Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren, Ida Sand, Ebba Forsberg, Vivian Buczek och Lisa Nilsson (för att bara nämna några strålande stjärnor). Förhållandevis sällan reagerar kroppen på motsvarande sätt här. Bara ibland fäster denna sublimt vertikala stil. I mina öron har den mer konstmusikaliskt påbrå än jazzidiom i sig.

Refränger undviks ofta, övergår till ordlösa passager, ibland kan de jämföras med scatsång. Ett förfarande som kräver mycket av lyssnaren, För att bättre hänga med hade jag behövt ett flöde att förhålla mig till, fler utstakade linjer, melodislingor. För mig blir det istället som att toner fladdrar iväg, bort från passionerade tillstånd.

Lyckligtvis har tre angenäma låtar i rad placerats sist. Moving In Me är ett original, format kring ett tema som hakar tag i mig. Black Crow låter som om Cassandra Wilson tolkar Joni Mitchell. Denna cover från ikoniska Hejira (1976) utvecklas ånyo till en uppvisning från Lundqvist och är en av få tillfällen då antydan till beat uppstår. Likt åtskilliga sekvenser förmedlar rösten efterhand ordlös sång. Eminent ackompanjemang på elpiano! I sista numret tas svängarna ut maximalt. Hör en fantasifull version av Hoagy Carmichael-klassiker med mycket följsamt pianospel.

Saknar som framgått utlovat beat jämte i viss mån den pulserande rytm som kännetecknar bebop, (trots en medvetenhet om att den europeiska kammarjazzen främst inriktas på andra företeelser). Och den otroligt tonsäkra rösten firar inte bara triumfer. Sången blir stundom esoterisk. Är sannolikt att mer äventyrliga, avantgarde-lystna mottagare fullt ut bejakar den svala komplexiteten och duons beundransvärda integritet. Min bedömning landar på 3+ eftersom jag njuter av flera högklassiga alster.