Mats Hallberg

Manus: Lucy Kirkwood

Regi: Mattias Nordkvist

Scenografi: Richard Andersson

Kostym och rekvisita: Fianna Robjin

Ljusdesign och scenbygge: Nicklas Jörgner

Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Mia Eriksson, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind

Premiär: 16/10 2020

Spelas till och med 6/12 2020 Stigbergsliden 5 B i Göteborg

Känns en smula surrealistiskt att kliva ner för trapporna i frigruppens lokal, veta att man har framför sig en oförutsägbar premiär på omkring hundra minuter. Så långt har det gått. Vi tvingas acklimatisera oss till en ny verklighet. Beundransvärt att GDT bestämt sig för att hålla fanan högt, den dramatiskt fladdrande fana som indikerar välspelad teater, tillkommen för att få oss att reflektera över människors beteenden. Vid anblicken av scen syns spartansk köksinredning i vad som visar sig vara ett torp. Sätter mig på gradängen där varannan stol plockats bort för att uppnå rekommenderat avstånd.

Lucy Kirkwood tillhör en skara av yngre engelska dramatiker, vars pjäser tämligen ofta spelats i Göteborg senaste åren. Just Barnen från 2016, har efter urpremiären i London, satts upp både på Broadway (nominerades till flera priser) och av Teater Giljotin på Kulturhuset. Manus är inspirerat av härdsmältan i Fukushimas kärnkraftverk som en följd av en tsunami, fast Kirkwood har placerat handlingen till engelsk kustmiljö.

Rollfigurerna jobbade vid kärnkraftverket när olyckan med förödande konsekvenser inträffade. Trion möts samlade arton år senare när Rose oanmäld besöker det gifta paret Robin och Hazel, vars tre barn är utflugna ur boet. Vad har den mystiskt uppdykande personen för ärende? Etappvis utan att alla pusselbitar logiskt faller på plats rullas historien upp, på både privat plan och makroperspektiv. Enligt regissören Mattias Nordkvist representerar karaktärerna olika livshållning. Vad beträffar triangeldramat går mina associationer till de okuvliga konflikter Dödsdansen härbärgerar, fast i lightversion. Medan somliga reaktioner i Barnen får sin naturliga förklaring förblir andra omständigheter egendomliga (med reservation för att jag kan ha missat väsentliga fakta). Det är fängslande och finkalibrerarat spel! Spänningen upprätthålls länge och väl, innan ärendets problematik, en sammansmältning av begäran och förfrågan, gör moraliskt kattrakande ofrånkomligt.

Mattias Nordkvist och den ramstarka ensemblen har fått till en nervkittlande uppsättning, vars manus innehåller märkligt tragikomiska replikväxlingar, jämte en dissekering av etiskt dilemma. Den lätt alkoholiserade kvinnokarlen Robin levererar dessutom ett antal sarkasmer. Regissören tillhör till vardags sedan över ett decennium fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater. För tevetittare är han mest känd som den äldste brodern i Vår tid är nu. Av en slump träffade jag efter premiären i Stigbergsliden en jazzpianist som hördes i serien, men det är en annan historia. Minst en av skådespelarna (Mia Eriksson) har för övrigt medverkat i nämnda storsatsning.

Den treenighet som står på scen utgör lejonparten av den inkörda ensemblen i Göteborgs Dramatiska Teater. Erik Åkerlind är en grundarna medan Hanna Ullerstam och Mia Eriksson tillkom inte många år senare. Alla tre 70-talister har förekommit på filmduken i biroller, alldeles särskilt Ullerstam.

Hon har tilldelats rollen som Rose, ett uppfordrande orosmoment ute på värvarstråt. Rose undervisar studenter, men verkar ha antagit uppdraget att återta kontrollen över kärnkraftverket oavsett personliga konsekvenser. Mia Eriksson spelar sunda Hazel vars elixir är ”yoga och yoghurt”. Framstår som rekorderlig och halsstarrig maka, misstänker att hon blivit bedragen. Hennes make i Åkerlinds skepnad är en uppblåst varelse med flackande blick, någon som till viss del vill gjuta olja på vågorna. När trion går loss för att släppa bitterhet, istället minnas oskuldsfull ungdom genom att twista till favoritlåt, sker två incidenter, varav den ena signalerar fara å färde. Att olyckan kontaminerade naturen och bestrålade människor på ett fatalt vis ges åtskilliga skrämmande exempel på.

Scenografin fungerar lysande från konstruktionen av köket till placeringen av Robins fåtölj. För att förstärka tematiken kring strålningens effekter har man därtill fått till sinnrika lösningar. Apropå lösningar finns anledning att ta upp motiv och oklarheter i Barnen, ett apokalyptiskt kammarspel med krypande känsla av obehag. Varför har paret med gård och stuga slagit ner sina bopålar så nära den livsfarliga zonen? Och vad innebär det i praktiken om de tre före detta fysikerna/ kärningenjörerna skulle göra gemensam sak? Somligt i pjäsen vetter åt någon slags kuslig science fiction. Att lära sig nöja sig med mindre när situationen blivit minst sagt bister lyder credot från Rose. För kommande generationers skull återstår tydligen för erfarna experter, ingen annan framkomlig väg än att offra sig, eller? Det moraliska dilemmat utmynnar i tuffa diskussioner.

Skådespelarna behärskar såväl det grova artilleriet som finstilta skärmytslingar, jämte det mänskliga kitt som binder samman. Kroppsspråket som motsvarar replikerna är exakt instuderade, liksom rytmen i samspelet. Vad jag kan erinra mig, första gången jag ser uppsättning i regi av Nordkvist. Märks att han besitter erforderligt handlag. Pjäsen erbjuder såväl djärva tankesprång som sårbara relationer. Gestaltningen befann sig i jämnhöjd med tidigare ytterst framgångsrika produktioner av GDT – Faces, Anteckningar från ett källarhål, Terror, Kriget har inget kvinnligt ansikte, Kentaur, Valerie Solanas ska bli president i Amerika för att nämna en handfull. Ett nära förestående besök på black box-lokalen nedanför Henriksberg rekommenderas.

Inspirerad av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Medverkande: Pelle Grytt, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Andrea Paddinton Edwards, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)

Urpremiär 9/10 2020

Spelas 9/10 – 10/10 2020 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg

Värdshusvärden lockar sina gäster med Don Pedros dockteater. Den förvirrade Don Quijote blir så förhäxad av figurerna att han går bärsärk, genom att kasta sig in i handlingen, ta strid för det förment goda. Den maffiga episoden har blivit Erik Holmströms favoritkapitel (två kapitel i bok nr. två). Föga förvånande då han förestår en dockteater. Av hans begåvning på området har jag sett Faustus, vars uppsättning jag hade stort utbyte av. Min enda invändning: För utdraget, några älsklingar borde ha dödats. Denna gång är formatet på dryga timmen idealiskt. Tre av skådespelarna som var med då och alstrade framgången ingår i ensemblen.

Är kutym att regissören introducerar oss som sitter utspridda kring runda bord. Redogörs för förutsättningar. Sägs att redan vid första försöket uppstår skarpt läge (en världspremiär varje vecka), vilket frigör energi. Villkor som sägs vara både jättestressiga och inbjudande. I de uppsatta reglerna ingår att ”ta bollen på uppstuds”.

Hoppas verkligen att manus kommer publiceras eller att avsnitt VI spelades in. Kombinationen intelligent text och taggat spel resulterade i en sanslös urladdning. Rimligen har ensemblen agerat bidragsgivare till de framvällande ordmassorna. Det är omöjligt att rättvist återge munhuggningen, docerandet och andelen vansinnigt komiska inslag. Om jag någon gång tidigare i detta D.Q – maraton ansett att vissa inte haft fullt upp, var de desto mer sysselsatta nu. Helt otroligt att man visste var man hade varann hela tiden och hur mycket text ensemblen smällt i sig. Djupt imponerande styrkebesked av scenkonstutövare, att uppleva vad de kan klara av, när de levererar på topp under tuffa omständigheter.

Kostymavdelningen hade jobbat för högtryck, vilket uppskattades. Vid anblicken av Grytt och Sjöqvist behövdes ingående granskning för att direkt skilja dem åt. Den först nämnde presenterades som den vandrande riddaren av den sorgliga skepnaden, medan hans kollega tog ut svängarna som värdshusvärd. Utstyrd i röd hatt, mustasch och utfyllda vadmalsbyxor(?) gav Paddington Edwards kontur åt testuggande Sancho Panza. Malin Morgan roade oss som Mäster Pedro, vars sanningssägande assistent spelades av Lena B Nilsson. Alla inklusive förnäma varelsen i grön klänning (Anna Lundström) strösslade med kvicka infall, excellerade i ömsesidig tajming och for iväg i halsbrytande monologer. Och de omständliga Corona-hälsningarna framkallade skrattsalvor.

Oförutsedd dramatik uppstod när höljet på ena dockteatern skulle lyftas av. Löstes efter några försök. Ska man vara korrekt var det inte frågan om klassisk dock-/ kasperteater, istället kulisskivor och pappfigurer vilka manövrerades med spakar likt hockeyspel. Något som omtalades. Teknikens under såg till att figurerna projicerades på storbildsskärm. Den finessen hade tagits till remarkabel nivå. När manliga skådespelarna gjorde sorti, avbildades de omgående på storbild som bångstyriga marionetter. Stor eloge till tekniska personalen för detta grepp.

Mycket händer innan romanens kaotiska incident äger rum. Marxistisk ideologi kletas ut i en smet av statliga Kulturutredningen från 1974 och resonemang om skådespelarens status. Vi bombarderas med fyndiga meta-associationer. Mäster Pedro älskar att styra sina dockor, ”tycker skådisar är skitjobbiga”. Dessutom dryftas ekonomiska aspekter. Vad innebär det att vara subventionerad av främst den frånvarande publiken? När kostnad för och eventuella vinster av kultur debatteras, spinner man energiskt på filosofiska frågeställningar. Tack vare skådespelarna faller inte konstruktionen. Det blir aldrig präktigt eller trist. Har sällan skrattat åt så många bländande oneliners, varav ett gäng levereras av Lena B Nilsson.

Har enormt roligt åt hur formuleringar utslungas och argument viner. Alldeles särskilt då slussar öppnas för pladdrigt snömos á la vithetsnorm, identitetspolitik, koloniala stereotyper, risktagande, interaktiv teater, måluppfyllelse och diskurser om konstens funktion. Utan att vara anfrätta av samma hycklande dogmatism som John i Vår tid är nu, påminner somliga av monologerna i D.Q VI om hans endimensionella utläggningar.

Ensemblen problematiserar allt möjligt, angående kulturens bubbla kontra verkligheten utanför. Följa en tradition eller förnya? Hur nå hårdvalutan ovan publik ? (som ges epitetet kulturella oskulder). Ska skådespelaren samspela med omgivande maktförhållanden? Måste de som fyller i ansökan om anslag lära sig samla poäng hos de lärde? Lät som om de beskrivit sitt projekt för nämnden som sitter på pengarna. Somliga av kraven framstår som lika befängda som de aktioner Cervantes huvudperson gör sig skyldig till.

Into The Knights var en klang- och jubelföreställning! Spetsfundigheterna haglade, skämten stod som spön i backen och det gycklande draget hade hela tiden udden riktad mot samtiden. Ensemblen utförde en strålande prestation. Kaxiga Mäster Pedro i Malin Morgans gestaltning inhöstar applåder efter saftig monolog. Crescendot av Jonas Sjöqvist i egenskap av Glenn Stordalen är magnifikt, en exalterad uppräkning av celebriteter som satt Göteborg på kartan. Att Erik Holmströms spetsigt vakande hand organiserat smörgåsbordet av idéer inte att förglömma. Han har rätt i att han befann sig på mammas gata.

Av Ylva Lööf

Regi: Carina M Johansson

Med Marie Delleskog

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

Spelas i Norges Hus i Göteborg (Stadsteatern stängd pga renovering)

Lunchteater, fyra kvällsföreställningar till och med 29/10 och därefter troligen turné

Sett kvällsföreställningen 8/10 2020

I samarbete med Alzheimerfonden

Att Göteborgs Stadsteater skulle utlokalisera innevarande säsong var bestämt sedan länge. Men i och med restriktioner kopplade till pandemin, har man tvingats att kraftigt decimera verksamheten. Lunchteatern vars föreståndare numera heter Marie Delleskog, är i normala fall så populär, att varje veckas program brukar bli utsålt när biljetterna släpps. Nu i dessa underliga tider hade jag förmånen att få plats första kvällen Var är min man? framfördes. Monologen på närmare en timma, följs kvällstid av information från inbjudna specialister.

Chefsåklagaren Andreas diagnosticeras med hjärnsjukdomen Alzheimer redan i 60-års åldern. Hans närmast anhöriga, hustrun Bollan (Marie Delleskog) berättar hur den omstörtande kraschlandningen påverkat hennes liv. Och vad konsekvenserna blivit för deras förhållande, parets livslånga kärlek. ”Blir fallet högre när en överintelligent människa förlorar förståndet?” Den funderingen ligger som en underström i manus.

Uppsättningen är ett beställningsverk till för att upplysa om en komplicerad problematik. Kanske för att lösning för Alzheimerpatienters belägenhet saknas, har dramatikern Ylva Lööf bemödat sig om en skenbart tragikomisk vinkel. Eftersom denna sjukdom leder till hjälplöshet och i förlängningen döden, är det förståeligt att krydda med dråpliga anekdoter. Egentligen är ju budskapet i monologen enbart förfärligt ledsamt.

Ylva Lööf har mer än en drös filmroller och en handfull pjäser på sitt cv. Hon har dessutom producerat åtskilliga faktaprogram för SVT, främst med psykologisk inriktning. Vilken är hennes ingång här? Gedigen research och/eller erfarenheter i egenskap av nära anhörig? Underrubriken lyder ”när det otänkbara händer”. Var är min man? blir varudeklarerad enligt följande: ”En drabbande monolog om att vara nära anhörig under en svår period i livet”. Vad jag såg var upplysande, anmärkningsvärt, dråpligt rörande och självklart mycket sorgligt. Men på något sätt var jag inställd på att bli än mer gripen. Kan tillägga att ingen i min nära omgivning är drabbad av fatal minnesförlust. (Mamma har återgett förlopp om demens hos väninnor och en faster till mig.)

Efter att ha gjort entré upp på scen till toner av Earl Bostic(?) dansar Marie Delleskog med sin minnesberövade makes jacka. Möjligen för att kringgående tankefigurer behövs för att närma sig smärtcentrum, inleder hennes rollfigur med att komiskt kåsera om sitt namn. Snart förs vi emellertid in i en värld som lärt henne vikten av tålamod, hennes sämsta gren. Att undvika tjat och hantera skuldkänslor blir viktiga strategier. Vi får veta följderna av kognitiv svikt, kollegors passivitet och barnbarnens besvikelse. Upptäckten, förloppet, och relationen skildras etappvis. En snutt Chopin spelas i högtalarna, liksom vad hon betecknar som deras låt. Denna tryckare visar sig betyda lika mycket som det inramade bröllopsfotografiet.

Angående scenografin måste jag erkänna att jag inte riktigt begrep kartongernas och de staplade stolarnas funktion. Missade jag en passus i texten om annalkande flytt, eller att makens tillhörigheter stuvats undan? Delleskog använder sig av ett rättframt, naturligt tilltal. Hon disponerar en engagerande rytm jämte ett kroppsspråk som understryker det sagda. Som drar in publiken i berättarens trista tillvaro. En replik etsar sig fast framför andra. ”Alzheimer är avtändande.” När monologen citerar sker inget skifte i tonfall, vilket var lite synd. Inga blinkningar till publiken förekommer. Vad som förmedlas är starkt nog att leva på egna premisser.

obs I direkt anslutning till föreställning följde ett samtal på scen mellan två kvinnor – en företrädare för Alzheimerfonden och Silke Kern som är överläkare och forskargruppsledare vid Sahlgrenska. Man gick igenom medicinska orsaker, diagnosticering och forskningsläge. Att få reda på att i världen drabbas någon var tredje sekund var skrämmande. Likaså hur kostnaderna skenar i Sverige. Finns tyvärr inget botemedel, men sjukdomen kan behandlas i sin prekliniska fas, en fas som kan pågå i uppemot tjugo år. Tyckte mig uppfatta att Alzheimer utgör 70% av de fall där demens konstaterats. En för mig chockerande nyhet var att även medelålders kan drabbas. Stress, övervikt och rökning nämndes som riskfaktorer. (Eftersom tv-fotboll lockade lämnade jag i förtid samtalet, vars avslutande del bestod av frågestund.)