foto David Ståhl
Samuel Olsson Quartet
Unity i Göteborg
30/5 2020
För mig med liveabstinens finns lindring , ja till och med botemedel på jazzkrogen Unity. Publiken är decimerad jämfört med pre-corona, men det är bara för berörda parter att gilla läget. I helgen lirade Samuel Olsson Quartet, som skulle ha kallats coverband om de inte varit en fullfjädrad jazzkonstellation. I vintras hörde jag honom i samma lokal i ett program ägnat åt Chet Baker. Samuel har i ett par decennier varit anställd som trumpetare i renommerade och kritikerrosade (även jag har dragit mitt strå till stacken) Bohuslän Big Band. Har dessutom varit ledare för swing-glada familjebandet More Than A Pair och verksam som basist I Bäck Brothers Jazz Tivoli.
Mannen som styr upp evenemang med såväl Bäck Brothers som World Music Culture Beat heter David Bäck. Denna trevliga afton syntes han spela piano, Kompet utgjordes av Adam Lindblom på kontrabas och namnen Ross bakom trumsetet. Adam x två är troligen de två musiker som flest gånger äntrat scenen på intima Unity.
På två generösa set hann man med att omsätta en svindlande mängd noter till ljuv musik. Samuel genomförde introduktioner av valda låtar på ett charmigt sätt. I ensemblespelet förenades kvartetten sömlöst utan någon tvekan. Märkligt hur smidigt de fogade ihop komplexa låtar. I demokratisk anda gavs rikligt med solistutrymme åt samtliga, mest förstås till bandledaren och melodileverantören vid pianot.
I Had The Craziest Dream (filmmusik med Harry James Orchestra) hade skepnaden av uppvärmning, varvid ett par solon fick kvartetten att varva upp, lossa på eventuella förtöjningar. I de flesta fall hade man botaniserat bortom de mest givna favoriterna. Förutom ”black urban bebop” också en populär låt från Sydafrika med gungande puls skriven av saxofonist på 60-talet. Adam Ross försatte då inte tillfället att ett tag ösa på i ”splendid isolation”. Ur den intressanta repertoaren: cirka tre melodier hämtade från Miles produktion, plus Gone With The Wind, Mack the Knife, (delikata improvisationer från kvartetten) I´ll Be Seeing You och ett lite avigt läckert tema signerad Oscar Pettiford. Efter en period av högoktanig energi och bubblande spelglädje , framfördes en känslig version av Round About Midnight. Otvivelaktigt en höjdpunkt med Bäck utvinnandes de typiska Monk-ackorden.
Samuel Olsson bevisar vilken briljant musiker han är. I hans trumpetsound förenas excellent teknik á la Clifford Brown, med den avundsvärda nivå få når, det vill säga förmågan till emotionella budskap. Då rörs jag och vårdar det inträffade som ett ömt minne. När han pausar kliver en taggad David Bäck på allvar in i bilden med innovativa löpningar. Lyhörde Adam Lindblom har enstaka, vitala individuella inpass, i övrigt en sammanbindande länk. Ungtuppen Adam Ross bejakar begreppet frihet under ansvar fullt ut. Oftast accentuerar han finstilt jazziga rytmer. Ibland måste han göra mer, sätta personligt avtryck genom att fylla rummet som han beskriver sin passion. Ett förfarande som kräver omfattande attacker i tempo furioso. Festligt att bevittna även om man riskerar bli utmattad och tappa kontakten med låten i fråga. Under konserten slog Ross definitivt sitt eget hastighetsrekord på Unity.
Första set avrundas starkt med gästvokalist. Elisabeth Elle Anderssons vibrerande stämma sjunger en blues med inlevelse. Har ändå lyckats sparat det allra göttaste (Göteborgsslang) till sist. Har ingen aning om de på scen, personal eller övrig publik upplevde samma sak. Mitt i första set levereras nämligen tre melodier i rad, vars aura är av den magnitud att magi uppstår. Inleds med intrikata rytmer skrivna av Horace Silver, växlar över till balladen Autumn In New York där Bäck presterar bedårande och den utsträckta sekvensen fulländas genom ett stampa-takten- nummer av Harry Sweats Edison. Räcker inte att rubricera trippeln som väldigt bra. Det var magiskt!