• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Sharón Clark & Mattias Nilsson släpper sin första singel 11 december – Kulturbloggen har lyssnat

9 december, 2020 by Mats Hallberg

pressfoto Jean.Francois Carreau

Afrikansk-amerikanska stjärnvokalisten Sharón Clark och Mattias Nilsson från Skåne möttes på en jazzklubb i New York 2012. Första Sverigeturnén genomfördes ett par år senare. Sedan dess har duon årligen turnerat i Europa, Afrika och Asien med uppträdanden på de mest välkända festivalerna och klubbarna. Man kan bara hoppas att de får möjlighet att spela live ånyo under nästa år.

Kulturbloggen fick nöjet att höra Clark på Trollhättan Jazz & bluesfestival ifjol tillsammans med samma kvartett som spelar på den aktuella singeln , vilket renderade i exalterade omdömen i recensionssvep. Vi har därutöver fått exklusiv intervju med Mattias Nilsson med anledning av den genrefria pianistens 15-års jubileum som frilansare. 2016 utdelade Kulturbloggen högsta betyg till hans solodebut.

Låten som redan spelats av Jazzradion är en sex minuter lång livetagning inför publik, från legendariska Jazzhus Montmartre i Köpenhamn av balladen You Taught My Heart To Sing , inspelad månaden före pandemins utbrott i Europa. Musiken är komponerad av McCoy Tyner medan texten har skrivits av Sammy Cahn. 11/12 2020 skulle bop-pianisten McCoy Tyners ha fyllt 82 år. (Undertecknad har sett den berömde musikern – allra mest känd för att ingått i Coltranes klassiska kvartett – i fint framträdande på Skeppsholmen.) Balladen är inte bara den första singel Clark & Nilsson släpper, utan därtill premiärrelease på pianistens egna bolag MN Records.

Förutom Mattias Nilsson precisionsarbete i ledig stil på välljudande flygel, hörs i bakgrunden dansken Jimmi Roger Pedersen på kontrabas och bakom trumsetet sitter Rod Youngs från USA. Undertecknad har skådat basisten med Mwendo Dawa och batteristen i en sprakande sättning anförd av Gil Scott Heron. I Nilssons pressutskick får vi veta mer om denna kvalificerade rytmsektion. Pedersen har ingått i Horace Parlan trio och studerat för basgiganten NHÖP. Youngs å sin sida har lirat med storheter som Jon Hendricks, Natalie Cole, Abdullah Ibrahim (aka Dollar Brand) och i husband hos BBC för hyllningsprogrammet For One Night Only.

Mitt intryck efter att ha lyssnat ett antal gånger? Låter som en ljuvlig klenod ur 50-talets American Songbook. Fast enligt mina ofullständiga efterforskningar verkar tillkomsten för detta tidlösa alster datera sig till 80-talet. Den enormt framgångsrike textmakaren som skrev odödliga sånger för bland andra Frank Sinatra, har tidigare fått sina ord till You Taught My Heart To Sing tolkade av bland andra Dianne Reeves. Henne och lika fulländade Grammy-belönade kollegor som Cecilie McLorin Salvant och Lizz Wright har jag liverecenserat. Nämns i detta sammanhang för att poängtera att Sharón Clark, tveklöst platsar i en sådan illuster omgivning. Har hört hundratals ballader i samma anda, så ingen kan påstå att liveinspelningen från Köpenhamn präglas av förnyelse.

foto Henrik Rambe

För förvaltare av en behaglig och lätt igenkännbar tradition gäller att slipa på sina uttrycksmedel, vilket här görs med besked. Denna version besitter exceptionell kvalitet, berör särskilt genom sin återhållsamhet. Utan att bli det minsta jolmigt sötsliskig betonas på så vis en sammetslen skönhet. Duon centrerar låten kring långsamt framplockade ackord och den i gospel rotade sångerskans berömda vibrato och dito tonalitet. Tolkningen symboliseras av en avskalad, framåtskridande värme. Pianots klanger integreras organiskt med den himmelskt vackra rösten. Och efterhand skymtar kompet i en perifer roll med vispar och diskret inlagda bastakter. Man skyr klokt nog lusten att visa sig på styva linan. Istället underordnar man sig den gudomligt svävande rösten, alternativt den sparsmakade långsamt vandrande melodin. Metodiken gör känsliga öron lyckliga, får livet i dessa prövningens tider att kännas avsevärt mer meningsfullt.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Fräscha tolkningar med egenart ger total njutning – You Should Have Told Me av Ellen Andersson

12 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Satu Knape

Ellen Andersson

You Should Have Told Me

5

Inspelad i Nilento Studios juni 2019 (kompletterande inspelning Göran Stegborn och Viktor Löfgren)

Mixning: Pål Svenre Unit 7

Producent: Anton Forsberg och Ellen Andersson (exekutiv prod. Stephan Jansson)

Prophone Records

41:13

Release: 6/11 2020

Köp inte rakt av opinionsbildande musikjournalisters uttalanden när de exalterat kommer med formuleringar om genombrott som bidrar till uppsving för en slumrande genre, ung sångstjärna fyller glappet, skapar nödvändigt sug och revitaliserar jazzscenen. Flera som öst superlativ över Ellen Andersson tillhör skaran utifrån kommande bedömare. Sådana som snappat upp att vokalisten med sin pianolösa kvartett, sensationellt tilldelades Gyllene Skivan för sin debut (omröstning där årets jazzskiva utses). Jag som har viss koll och alltid omfamnat jazziga yttringar, har aldrig saknat tillgång till ypperliga svenska sångerskor. Och bortsett från festivaler är det ofta trögt med publiktillströmning till jazzkonserter. Icke förty finns all anledning att glädjas åt ett efterlängtat album från en vokalist, vars hängivenhet att tolka andras kompositioner kan leda tankarna till fenomenala Linda Ronstadt.

Äger ovan nämnda debut och har hört Ellen Andersson Quartet minst tre gånger live (recenserat vid ett par tillfällen). Däremot inte fått möjlighet att se henne i sammanhang med Sveriges Radios eller Malmös Symfoniorkester, ej eller Norrbotten Big Band. Hennes homogena band förmedlade ett förförisk, friskt sound. Mycket välklingande och dynamiskt! Om jag fräckt nog skulle generalisera, kändes konceptet emellanåt inneslutet i sin konsekventa form. Nya albumet är delvis annorlunda, intar en friare hållning. Och den lika målmedvetna som avspända attityden framgår med önskvärd tydlighet. Utfaller enbart till samtligas fördel att ta emot Ellen Anderssons stämma i en mestadels ny omgivning.

Kvar sedan succédebuten är radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, fast nu mer som backup än musikalisk motor. På skivan från 2016 gästade trumpetfantomen Peter Asplund. Han medverkar ånyo, vilket gör mig salig. Sättningen i övrigt: Joel Lyssarides på piano, Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasisten Niklas Fernqvist. De fyra musikerna ingår i gräddan av svenska musiker. Har haft äran att recensera, njuta av dem live och på skiva ( i ett par fall sedan 90-talet). Tillkommer gör en stråkkvartett vars medlemmar heter Johanna Tafvelin (violin), Nina Söderberg (violin), Jenny Augustinsson (viola) samt Florian Erpelding (cello). En omständighet som stör mig en smula är själva designen. Cd:n innehåller tre foton på sjungande stjärnan, men inget bild på musikerna.

foto från Ellen Anderssons hemsida

Titellåten fungerar som öppningsspår. Därutöver levereras åtta tolkningar, av vilka ett soundtrack komponerat av Randy Newman på 90-talet torde vara färskast. En annan melodi som avviker från temat standards är Blackbird från Beatles vita dubbelalbum. Ellen har förstås valt repertoar med omsorg. Menar att det är lika skrämmande som inspirerande att tolka andra. Varvar således välkända alster med titlar som inte framförs lika ofta. När jag av nyfikenhet googlar noterar jag flera sånger skrivna på 30-talet, i något fall sent 20-tal. Vi erbjuds melodier associerade med Anita ò Day, Nat King Cole, Doris Day med flera. Ligger nära till hands att anta att Joel Lyssarides putsat fram flertalet fantastiska arrangemang. Men eftersom Anton Forsberg och Ellen skissat fram varje låts sound, kan det lika gärna vara de som ska harangeras.

Kvinnan från Linköping som både tilldelats en Jazzkatt och Gunnar Hoffstens stipendium, färgar stundtals sitt tonala berättande med dramatisk nerv, tangerar ibland vad somliga skulle anse tillgjort. Hon glider på diftonger, låter tidlös, internationell och ofta uppseendeväckande beslöjad och sträv. Lena Horne uppkommer hos mig som referens, vilket knappast är en slump, då Ellen på tribut-evenemang hyllat stilbildaren ifråga. Har man konverserat med 90-talisten förundras man, undrar varifrån den sällsamma sångrösten kommer Fraseringen är vidunderlig! Jämförelsen med Isabella Lundgren relevant.

På You Got A Friend In Me (Newman) hänger sig Ellen Andersson åt rytmisk uppvisning ihop med glimrande Löfcrantz Ramsay. Efterhand förstärks svänget av like förträfflige Fernqvist.. I andra arrangemang håller hon sig skönsjungande inom töjbara ramar. Fäster mig förstås vid betagande scatsång och ordlösa oktavkliv.

från Ellen Anderssons hemsida – fotograf okänd

Vokalisten i vars namn You Should Have Told Me är utgiven, har fått till ett bländande, fabulöst samarbete med samtliga musiker. Alla verkar stimuleras extra av variationen i arrangemangen. Hör hisnande tajming från alla håll. Jag absorberar inspelningen i mina Sony hörlurar sent nattetid ett par nätter i följd. Blir ofantligt tillfreds av att tillägna mig skiftande stämningar. Man har åstadkommit en ytterst välgjord, charmerande produktion. I intervju läser jag att Ellen går igång på hur musiker i liten grupp har utrymme att reagera på varandra, ta lika mycket ansvar.

Läckert uppbackad av stråkarna spelar Lyssarides så att nackhåren reser sig i Once Upon A Summertime. Snarlika rysningar av välbehag skapar han åtskilliga gånger. Kritiker bör akta sig för att frekvent sätta stämpeln geni på extraordinära skapande människor, särskilt innan de fyllt trettio. Ändå uppstår situationer när det blir lika ofrånkomligt som befogat. Att Peter Asplund står för helhjärtad insats och enormt kunnande förvånar inte, tvärtom. Lyssnat mycket på honom. Hans besjälade trumpettoner ut i stratosfären ska klassificeras som världsklass. Mästerliga solon härbärgerar storskaligt känslorus. Släpande blues signerad Duke Ellington, osar av rökig hedonism. Sparsamt förekommande Anton Forsberg involveras i den samfällt orgiastiska aktiviteten på ett mycket attraktivt sätt. Deras frustande version av Just Squeeze Me måste anses vara en av årets låtar oavsett kategori.

I balladen Too Young har Forsberg med Barney Kessel-doftande ackord huvudansvaret. Mjukt intro a cappella övergår i samma sättning som hos Ellen Andersson Quartet. Trummor och bas broderar snyggt i sticket. Så raffinerat, så ledigt utfört med lika delar självförtroende och ödmjukhet. Tar inte tillbaka påståendet i föregående stycke om het kandidat till årets låt. Vill dock meddela att knivskarp konkurrens råder. Tolkningen av The Thrill Is Gone vars ursprung emanerar från tidig 30-tals musikal, görs med en lysande Lyssarides i förarsätet. Hans magiskt expanderande melodispel jämte förunderlig sång, strålande rytmisk tillförsel och suggestiv övergång; resulterar i en ljuvlig fullträff.

´Deed I Do river Joel, Johan och Niklas av i härligt febril up tempo. Tippar att Joel i somliga sekvenser tillåter sig att improvisera i stundens ingivelse. Den prisade pianisten imponerar kolossalt, fast jag kände till hans kapacitet. Ellens vokala vighet vägleder nämnda garvade gäng i nämnda snabbsvängande dänga.

Det är många om budet. Vill ändå framhålla Blackbird (Lennon/ McCartney) som den allra mest fantasifulla tolkningen. Från klart definierad utgångspunkt träder musiker och röst in i ett egenkonstruerat universum. Stråkkvartetten kompletterar framgångsrikt, medan Lyssarides ånyo firar triumfer. Det suggestiva temat utvinns med delay(?) av en riffande Forsberg i sitt esse.

En underbar anrättning med ett spektrum av goda smaker fullbordas genom I Get Along Without You Very Well i avskalad tappning. Noterar anmärkningsvärt klipp av stimmig atmosfär, ett sorl av minglande röster. Att komma på rätta infallsvinklar till existerande musik, är liktydigt med hur Ellen Andersson förhåller sig till sin kreativa kraft.

Man bör undvika att överutnyttja högsta betyg, samtidigt som man vill ge öronen bästa möjliga stimulans. Därför väljer jag att lägga energi på vad som är värt att sprida vidare, struntar i utgivningar som lämnar mig rejält besviken eller oförstående.

You Should Have Told Me överträffar högt ställda förhoppningar. Ellen Anderssons magnifika vokala förmåga, strålande arrangemang, taggade superproffs och perfekt ljud från en berömd studio i min hemkommun. Skäl nog att bestämma sig för en fullpoängare. Trist att förutsättningar saknas för en större releaseturné.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Finurligt upplägg på rungande feministfest – Förfesten på Hagateatern

9 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Baserad på nyskrivna texter av Annika Lantz, Emma Knyckare, Lisa Lindén, Lina Ekdahl, Beate Persdotter Löken och Pamela Jaskoviak

Regi: Hanna Nygårds

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Maskdesign: Linda Bill

Ljusdesign: Max Mitle

Musik: Den svenska björnstammen

Skådespelare: Ylva Nilsson, Sara Klingvall & Helena Gezelius

Röstskådespelare: Youbri Maria Salamanca Gonzalez

Spelas På Hagateatern vid Södra Allégatan 2 i Göteborg till och med 5/12

Premiär: 6/12 2020

Genomförs med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad & ABF

Majoriteten scenkonst som kunnat ha premiär i höst i Göteborg, har haft kvinnliga förtecken. Tesen bekräftas ånyo i Hagateaterns nya collage, vars titel lite Göteborgsvitsigt anspelar på ett förestående jubileum. 2021 är det som bekant hundra år sedan kvinnor, efter idogt kampanjande, fick rösta i allmänna val för första gången. Absolut en milstolpe värd att uppmärksamma. Den av restriktioner utspridda publiken har närmast sig namnplattor med okuvliga hjältinnor. I programhäftet presenteras vilka autentiska pionjärer som förekommer i Förfesten. Och vi erbjuds celebrera med ett glas före föreställningen.

Genom humor, finess och flera portioner jädrar anamma tar sig teamet an uppgiften. När ärendet bestod i att undervisa om kampen och vidhängande könsmaktsordning, insåg regissören att ironi fungerar som ett oöverträffat vapen. Förfesten innehåller därtill pamflettartade citat i monologform plus osannolika möten. Upphovet till de proklamerade sanningarna avslöjas efter att ha skanderats, ett av flera smarta dramaturgiska knep. Uppskattningsvis ett femtontal tablåer bildar framgångsrikt mönster, vars ledmotiv lyder ungefär: ”Man ska alltid bråka och vara utled på kompromisser.”

foto Lina Ikse

Collaget är en estetisk form Hagateatern (före detta Teater Tamauer) odlat fram under en följd av år. Är därför inte det minsta förvånad över att de återigen lyckats. Huruvida regissören eller dramaturg Anna Berg haft huvudansvar, för att samordna beställda manus över historiska personer, ska jag låta vara osagt. Att låta persongalleriet – från Heliga Birgitta över Strindbergs svenska hustrur till skiljaktiga akademiledaledamöter umgås i delvis anakronistiska formationer; resulterar i lika kittlande som komiska scener.

Medveten om att jag alltför sällan resonerar om regissörens inverkan. Här framstår Hanna Nygårds vision i ett förklarat ljus. Om samförstånd och skarpa tankar, beslutsamhet och förmågan att dra ner byxorna på motparten. Men också könets egna hierarkier och spänningar. Trots allt det slitsamma som skildras, från Victoria Benedictssons förvägrade erkännande och kärlekssorg till Maja Ekelöfs onda rygg, genomsyras gestaltningen av vass humor.

foto Lina Ikse

Att jag som drygt sextioårig man sympatiserar med upprördheten över patriarkatets ologiska motstånd, är bevis för att budskapet förankras. Även om det vore missvisande att hävda igenkänning och delade erfarenheter, förmedlas stundom en känsla av identifikation. Underlättas av hur texterna bearbetats, hur de lockar till ideliga skratt.

Under cirka sjuttio minuter gestaltar tre karismatiska, snarlika skådespelare sprängkraften i sina ofta samfällda aktioner. Nästan som om de blivit klonade: Samma frisyr, samma längd, samma kläder Deras rollfigurer mobiliserar styrka, vågar samtidigt exponera skörhet orsakad av grusade förhoppningar och förtryck.

Nilsson, Klingvall och Gezelius uppträder på en scen vars utseende påminner om en t-formad catwalk, inramad av fluffigt upphängd ridå. Kristin Fransson förtjänar guldstjärna för sömnad av scenografi. Rutinerade Max Mitle framhäver skickligt vad som utspelas genom raffinerat skiftande ljusdesign. En ytterligare faktor att ta med i beräkningen, är fräckt beatbaserade tongångar signerade Den svenska björnstammen. Visste inte att de kunde skriva musik som låter som en poppig variant av Fever Ray, eller rent av Daft Punk. Dessutom omfamnar man historiens vingslag genom att tonsätta Svenska kvinnors medborgarsång av Ellen Kleman från 1909. Framförs med vördnadsfullt patos av ensemblen till journalfilm. När jag lyssnar separat uppstår glädjefyllda konvulsioner. Vilket statement och vilken power! Attacken gör den till en odiskutabel hit.

foto Lina Ikse

Finns så mycket att hämta ur manus. Passusen om romernas senfärdiga rösträtt var viktig, liksom exemplen på hur kvinnor förminskas. Argumenten mot att låta halva befolkningen inte få påverka politiken, framstår ju med vår tids glasögon som skrattretande. Stor komik när Ellen Key, Elin Wägner med flera, återgav påståenden om kvinnors bräckliga natur och okunskap om samhället. Lika lysande var osannolika mötet mellan rökande kändisar från diametralt olika miljö och epok. Möjligen saknades problematisering kring den backlash av ofrihet för somliga invandrargrupper, som blivit en realitet för kvinnor i utanförskapsområden. Istället speglas smart det självklara faktum, att kvinnor per se inte är någon homogen grupp Markeras kraftfullt efter att ett obekvämt klädesplagg samfällt avlägsnas. Friktioner, klassperspektiv i form av hushållerskas röst och antydan till konfrontation ger verket välgörande komplexitet.

foto Lina Ikse

Som framgått är trion på scen experter på att agera i en viss tradition. Ett förhållningssätt där koreografin utgör väsentlig beståndsdel. På detta område syns att de vet precis hur det berättade ska understrykas. Inte bara kroppsspråk behärskas till fulländning, utan också sättet att uttala snärtiga repliker. Behöver väl knappast påpeka att ensemblen är suveränt samtrimmad? Vilken fröjd att få bevittna skådespelare som nästan helt utan rekvisita, äger publikens oavlåtliga uppmärksamhet oavsett perspektiv.

Efteråt smälte jag intrycken tillsammans ett par lika nöjda textleverantörer. Sa då att det känns lite sorgligt att så få har möjlighet att komma och titta. Nyligen visade SVT en inspelning av Madame Bovary (2019) från Folkteatern ett par stenkast bort. Förfesten skulle också otvivelaktigt vara kvalificerad för att sändas på SVT.

Arkiverad under: Teaterkritik

Strålande skådespeleri i absurd enaktare – Stolarna på Teater Trixter

6 november, 2020 by Mats Hallberg

Pressbild Peter Lloyd

Manus: Eugène Ionesco

Översättning: Sven-Åke Heed

/ Med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad och ABF Göteborg

Regi: Vera Berzak

Scenografi & kostym: Ger Olde Monnikhof

Koreografi: Frei von Fräähsen

Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström

På scen: Ingvar Örner & Annika Nordin

Premiär: 4/11 2020

Spelas till och med 29/11 på Teater Trixter, Masthamnsgatan 17 i Göteborg

Ovanligt nog syns skådespelarna vandra omkring i salongen och välkomna den fåtaliga publiken. Säger till en av dem att det är på tiden att jag ser Stolarna, skriven av en dramatiker vars kollegor ur delvis samma estetiska skola tilldelats nobelpris. Syftar förstås på Beckett och Pinter. Då svarar denne att verket sällan sätts upp i Sverige. När jag googlar upptäcker jag ändå att Rumänienfödde Ionescos epokgörande pjäs från 1952, under grovt räknat senaste decenniet spelats på såväl Dramaten som Strindbergs Intima. Kontentan efter halvannan timmes föreställning landar i tacksamhet. Måste ha varit ett ansträngande projekt, inte minst för att man tvingades skjuta på premiären två gånger. Så glädjande då att bedriften burit frukt.

foto Peter Lloyd

Brukar försöka undvika att blicka tillbaka. Knappast konstruktivt att gråta över spilld mjölk, även om vissa förehavanden också förvånat i positiv riktning. Slumpens nyckfulla inverkan hade vid en sådan granskning blivit ett tema i mitt liv. I vad som av pjäsförfattaren definierats som tragisk fars, möter vi ett portvaktspar i 90-års åldern bosatt i ett torn. Hustrun halvt anklagar, halvt ömkar maken för att ha saknat ambitioner. ”Vi hade kunnat vara så lyckliga. Vi har förlorat allt.”. Hon kastar fram lusten att planera något grandiost, för att ta igen vad de gått miste om. I en virvel av tilltagande förvirring invaderas deras hem av imaginära gäster, personer maken säger sig känna till, alternativt svassat för i sitt yrkesverksamma liv. Alltfler presentationer görs, alltfler olika stolar ställs fram. Till slut återstår bara ståplatser. Skaran av gäster ditlockade för att åhöra ett tal med budskapet om att rädda världen, ett tal som huvudpersonen -han som påstås alltid bli missförstådd – överlåtit till en lämplig utvald att framföra.

I detta nonsensartade virrvarr upphävs verklighetens logik. Som en absurdismens ikon inpräntar Ionesco det gagnlösa i att sträva efter mening. Det åldrande paret tillförs energi och ögonblick av klarsyn, genom att inbilla sig att de blir uppsökta av viktiga människor, att en vändpunkt är nära förestående. Regissören tar fasta på att gamlingarna drömmer baklänges, om livet de önskade sig. Motsatsen till hur barn fantiserar om sin framtid. Det är lika märkligt som storslaget att uppsättningen fusionerar skruvade repliker i hallucinatorisk anda med vårt behov av existentiella tankar. Ingen tvekan om att den tokroliga intrigen omgärdas av en relevant hinna. Makan gör allt i sin makt för att bringa ordning i ett eskalerande kaos. Vilka är alla? Vad vill dom? Måste vi lida?

Annika Nordin och Ingvar Örner känner sig hemma på Trixters scen. Örner tillhör mer eller mindre inventarierna för att använda en klyscha som ska tolkas positivt. Kan däremot inte erinra mig ha sett duon spela mot varandra tidigare. Uppdraget bör rimligen ha utgjort en avsevärd utmaning.. Hur de under regissörens styrning – född i Ryssland, uppvuxen i Israel och verksam i Sverige sedan 2017 – knådar fram denna köttiga absurdism imponerar storligen. Dialogen, kaotiska replikskiften, blixtsnabba skiften i mimik, kroppens reaktioner och hållning (även ålderdomens krumma ). Varje detalj bidrar till framgångsrika gestaltningen. Vilken ynnest att få studera hur Örner & Nordin matar på med sin rikhaltiga konstnärliga erfarenhet. Och det på väldigt nära håll.

foto Peter Lloyd

Tänker på hur rollfigurerna inleder sammanslingrade, för att efterhand separeras i dubbel mening. Uppskattar att läktarens trappa användes. Scenografiskt bländas man av alla olikformade stolar. I övrigt listig lösning med roterande speglar, vikväggar längs sidorna och ett illusionsnummer. Ljus- och särskilt ljudläggning förhöjer effektfullt dramatiken. En imposant statist (Hans Brorson) har tilldelats vad som må betecknas som cloun i Stolarna.

Riktar en jätteeloge till teamet som skapat förstklassig teater. Att greja detta under rådande betingelser är extra beundransvärt. Uppmanar publik som suktar efter välgjord fars, med filosofisk underton för två roller, att gå och se.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Fulländade kompositioner av utsökt pianotrio – Jane Austen Textas av Förnuft och Känsla

5 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Fredrik Rixman

Förnuft och Känsla

Jane Austen Texas

4

Inspelning i egna replokalen i Göteborg under en intensiv dag

Hoob Records (endast digital utgivning)

Distribution Border/ the Orchard

c:a 41 min

Release: 8/10 2020

För två år sedan bildade pianisten Fabian Kallerdahl en ny trio tillsammans med basisten Alfred Lorinius och trumslagaren Johan Birgenius. Då jag frekvent njutit av musikerna live, men inte tidigare som enhet, blev jag nyfiken. Närvarade under en av deras allra första spelningar, som ägde rum på jazzkrogen Unity i hemstaden, vilket resulterade i entusiastisk recension på hemsidan hos Orkesterjournalen. #https://orkesterjournalen.com/wordpress/?p=31609 ).

När det timade debutrelease på samma ställe satt jag återigen i publiken, nu decimerad och utspridd på grund av förhatliga Covid 19. Ånyo en toppkonsert av detta gäng. Live var förstås låtlistan utvidgad, fyndiga arr på andras melodier plockades fram. Som en av musikerna mycket riktigt påpekar på Unity, låter det annorlunda om dem live jämfört med på skiva. En skillnad består i att den kolossalt duktige trumslagaren brukar ”drabbas” av exceptionell spelglädje, vilket innebär att basen mestadels blir en aning marginaliserad.

Kallerdahl har ackompanjerat renommerade sångare av båda kön, lirat med exempelvis Splendor, The Ordinary Square, Our Park och Lè Systeme samt varit förgrundsgestalt i smått legendariska Music Music Music. Lorinius spelar elbas i Parallell Activity, driver egna projektet Stormfågel och var en kugge i Naoko Sakata trio jämte radarpartnern Birgenius. Den sist nämnde hattälskaren har ingått eller ingår i Intone, Godé & Beuvens Quartet och varit ledare för egen grupp. Detta är ett axplock av konstellationer trions medlemmar varit verksamma i.

Jane Austen Texas innehåller åtta förträffliga låtar, original skrivna av någon av medlemmarna. Varje gång man blir uppfylld efter av att ha tagit del av vad proffs skapat, uppstår farhågan att den pirrande känslan inte kvarstår när man förnyar bekantskapen. Live funkade det ypperligt att förnya bekantskapen med Förnuft och känsla. Och fast jag är skeptisk till att recensera album som inte finns fysiskt, måste ibland undantag göras. Detta är ett sådant tillfälle, eftersom tidigare positiva intryck vidimeras.

Observerar melodiskt sammanhållen och subtil musik, som ransonerar soloutflykter. Samspelet är förstklassigt på ett ledigt, organiskt sätt. Hör fascinerande puls och stimulerande förflyttningar och övergångar. Behagliga bågar som omspänner bebop, cool jazz och sångbara linjer. Noterar ett suggestivt flöde av bärkraftiga idéer där varje slutprodukt känns fullkomligt självklar. Kan inte nog understrykas att materialet håller osedvanligt hög kvalitet. Vill påstå att deras tribut till Jane Austens litterära gärning, både fångar in mig direkt och har djupgående verkan.

Nästan omöjligt att lyfta fram enskilda titlar. Tre singlar förebådade fullängdaren. Skulle jag vara tvungen att välja får det bli The Student, öppningsspåret Händelse, magnifika Sandino samt SSO, som vad jag kunde uppfatta är enda gång där Fabian Kallerdahl använder keyboard/ elektronik. Att Förnuft och Känsla inte låter som andra motsvarande sättningar, är ett väsentligt tecken på deras styrka. Om jag ändå försöker ringa in dem, kommer trios ledda av Jacob Karlzon, Bobo Stenson jämte Kenny Drew närmast.

Trion hävdar att de i sitt expressiva skapande öppnat upp för spontanitet. Min poäng är att det i slutändan låter väldigt genomarbetat. Lika aromatiskt som det årgångsvin trion poserar med.

Anhängare av sofistikerad pianojazz uppmanas att låta förnuftet tala. Känsliga öron kommer definitivt uppskatta denna 4+ debut.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 153
  • Sida 154
  • Sida 155
  • Sida 156
  • Sida 157
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 255
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in