Mats Hallberg

Meditativ och medryckande världsjazz formad kring blåsinstrument – North av Anders Hagberg

12 september, 2020 by Mats Hallberg

Anders Hagberg

North

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg 26-27/2 2020

Mix och mastring: Johannes Lundberg

Producerad av Anders Hagberg och Johannes Lundberg

Prophone Records

49:52

Releasedatum: 11/9 2020

Det är inte utan att en undrar hur den med mig jämnårige Anders Hagberg hinner med. Han har turnerar världen över med egna grupper eller som gästsolist, är professor i performance/ improvisation vid Artisten i Göteborg, skapat plattform för möten mellan musiker från Orienten och Europa som konstnärlig ledare för Connecting Worlds, medverkat på andras skivor – från Björn Afzelius till Mynta, Avishai Cohen och Yggradsil, komponerat för film, dansproduktioner och förstås gjort åtskilliga skivinspelningar i eget namn eller på duo.

Har ett antal gånger färdats i de mentala tillstånd han skapar live, vilket alltid berikat mig. Äger fem av hans cd i eget namn jämte tre av albumen på duo (organisten Johannes Landgren respektive konstellationen Winduo med Yasuhito Mori). Förra alstret TRUST, höjde jag högst rättmätigt till skyarna i Kulturbloggen. Ifjol hade jag nöjet att vara på den försenade releasespelningen på Folkteatern. Nu släpps ny skiva med originalmusik framförd av honom på flöjter och sopransax, tillsammans med trogna medarbetarna Johannes Lundberg (kontrabas plus ljudtekniker), Joona Toivanen (piano) samt Helge Andreas Norbakken (percussion).

Den i Lerum boende finske pianisten leder egna kvalificerade grupper jag hört live och gjort soloalbum. Ett fängslande trioalbum recenserades i Kulturbloggen 2018. Lundberg har haft anställning på P2 (Jazzradion) samtidigt med sin musikkarriär. Har sett honom frambringa välljudande bastoner ett antal gånger. Den norske rytmläggaren är ”in demand” på den internationella jazz- och folkmusikscenen, känd för samarbeten med bland andra Mari Boine, Jon Hassel och Jon Balke.

Hagberg upplyser om att titeln North anspelar såväl på ett förhållningssätt som på hans nordiska dream team, vars uppgift bestått i att med tajming och lyhördhet fånga ett flöde. Självklart röner de stor framgång, fattas bara när de besitter kunnandet, nödvändig närvaro och öppenhet. De komponerade styckena är till sin natur övervägande genomarbetade, för att några gånger växla över till det skissartade. I pressutskicket betonar Hagberg musikernas förmåga att kreera avgörande ögonblick, att kommunicera och reagera utifrån oförutsedda företeelser.

Suggestiv öppning ger upphov till en känsla av rendez-vous. Får för mig att temat bygger på fragment från tidigare repertoar. Soundet färgat av Färöarna, kommer från ett häpnadsväckande musicerande av det mest förtjusande slag. I vad vi kan kalla beatbaserad världsmusik av västerländskt snitt lyser det av ödmjukt självförtroende. Inom denna ”öronfägnande” stil peakar kvartetten omgående. Efter urladdning i världsklass något ytterst vilsamt, vars stretchande karaktär bygger på subtilt markerade basgångar och mästerligt anslag på flygel. Inga (tillägnad samiske jojkaren Inga Juuso) kännetecknas av subtil skönhet och vördnad inför livets realiteter. Avenue Junot ikläder sig fransk kostym. Norbakken och Toivanen glänser genom tillbakalutad attityd och diskreta manövrar. Kompositionen roterar sömlöst kring en snitslad bana. Titellåten är en drömsk fullträff av rytmiska figurer. Kan liknas vid en trekant mellan melankolisk sopransax, slagverk och försynt elektronik (ambient sounds). Sopransax förgyller på flera spår.

North fortskrider orubbligt på samma höga nivå, en fängslande hybrid av World Music, jazziga tongångar och kammarmusikaliska influenser. I en löst sammanfogad, ystert glad melodi, briljerar Hagberg och Toivanen medan basist och percussionist begåvat assisterar. Melodic Modes blir till en utflykt i impro-land. Om inte lyssnaren samlat tillräcklig koncentration kan denne hamna utanför, detta ivägfladdrande aningen introverta stycke. I bakgrunden hörs ypperligt basspel. Enda musik ej komponerad av professorn består av traditionellt material jag hörde live i Trollhättan för ett par år sedan. En betagande vacker låt, hämtad från den bortgångne jojkare nämnd ovan, som ingick i Hagbergs projekt Earthsongs. Därpå vidtar uppvisning i konsten att spela flöjt i ett elegiskt Zawinul-doftande stycke. Medmusikerna backar upp förtjänstfullt på ett försynt vis med Lundberg på stråke. Silent Ways antar skepnaden av en meditativ utvidgning.

Haft beslutsångest beträffande fastställande av mitt 4+ omdöme. Efter sista genomlyssningen i hörlurar bestämde jag mig för högsta betyg. Lyssnade igen via högtalare, ändrade mig marginellt. Förklaringen: känslan som uppstår vid några få tillfällen. Då drunknade jag i soundet från olika flöjter ( Hagberg använder c- , alt- och basflöjter). Samma känsla av att storkna av en ljus klangvärld uppenbarade sig inte på TRUST.

4+ indikerar att den fint påkostade cd:n – häfte med foton av Joona Toivanen medföljer – innehåller mycket fulländad musik. Och akustiken är inte oväntat superb.

Oförutsägbart innovativt triospel – Loner av Pär-Ola Landin med Jonas Östholm och Jon Fält

9 september, 2020 by Mats Hallberg

Pär-Ola Landin

Loner

Inspelad i Kingside Studio 9/3 2019

Mix och mastring: Claes Persson

Exekutiv producent: Hans Olding

El Dingo Records

41:08

Release: 4/9 2020

Tre medelålders jazzmusiker ur det översta skiktet som jag träffat och följaktligen hört in action. Äger cd där de var för sig ingår i Rigmor Gustafssons kvartett, Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra och Bobo Stenson trio. Loner är den andra skivan utgiven i basisten Pär-Ola Landins namn, som står för samtliga arrangemang och en originalkomposition. I övrigt tolkas låtar av bland andra Rollins, Monk, Jimmy Rowles jämte standards som Lullaby of Birdland och How Deep Is The Ocean. Inkluderats har också argentinsk folkmusik från kompositören av Misa Criolla samt en svåridentifierbar melodi av Billy Strayhorn.

Pär-Ola Landin har gåt Jazzgymnasiet i Gävle, på Skurup och examinerats från Kungliga Musikhögskolan. 41-åringen började med cello, men från fjorton års ålder har kontrabas varit hans grej. Redan på Jazzgymnasiet upptäckte han trumslagaren Jon Fält. Musikaliskt tycke uppstod, vilket medfört att de utgjort komp oräkneliga gånger senaste decennierna. På Musikhögskolan etablerade duon kontakt med pianisten Jonas Östholm. Fattar jag rätt är det första gången denne kreative, bländande pianist får blomma ut i det intima trioformatet.

Man ska ha i minnet att Landin är lika hemmastadd i sångbar modern jazz som friare former. Spännvidden avspeglas på intrikata Loner. I förstone kan albumet ge ett lätt oreglerat, förstrött intryck. Trion bökar gärna i snårig terräng genom uppbrutna rytmer och ett myller av detaljer. När de återvänder till teman uppstår struktur, som om de då färdas över gläntor i jämn hastighet. Fascinerande, men stundtals krävande att följa. I pressutskicket bekräftas delvis bilden, genom upplysningen att melodierna setts som grundmaterial, därför stöpts om av Landin med sin naturliga musikalitet.

Efter att ha lyssnat ett antal gånger i hörlurar, hävdar jag att det verkar som om basisten specialskrivit för att ta tillvara på den intuitivt spelande Jon Fälts excellens. Vissa gemensamma drag med soundet hos hyllade Bobo Stenson trio finns (där Fält ingår sedan närmare tjugo år), även om Östholms stil inte alls är identisk. Trumslagaren som 2018 tilldelades utmärkelsen Årets musiker på Jazzkatten-galan och var först ut i mina miniporträtt över verksamma svenska jazztrummisar (Groovearbetare – LO-tidningen), är verkligen i sitt esse utan att ta över.

foto Kenth Wångklev från Landins hemsida

Efter en esoterisk start bjuds lyssnaren på en infallsrik, spännande sak signerad Sonny Rollins. I Alfonsina Y El Mar befinner sig trion i total samklang, är lika mycket i fokus. Östholm briljerar i en ringlande låt – hämtad utanför jazzvärlden – med eggande, kantigt formspråk. I Landins egna Selma vidtar försynt utforskande. Öppensinnade mottagare kan glädjas åt hur den förgrenar sig. Kännetecknande för albumet är att i flera fall börjar en låt i ett visst mood, men utvecklas i annan riktning.

I The Peacocks (Rowles) märks ånyo Östholms spetskvaliteter när han broderar ut instrumentkollegans komposition. Vilket läckert anslag! Låten innehåller ett makalöst intro där instrument finfördelas, vandrar mellan öronen vid lyssnande i hörlurar. Ljudteknikern (mest känd för sin proffsiga mastring) är uppfinningsrik, satsar all sin kunskap med häpnadsväckande resultat. Värt att betona: akustiken överlag är enormt raffinerad. Naturligt nog hörs den reaktionssnabba basistens feta basgångar på ett mer accentuerat sätt än sedvanligt, eftersom detta är hans projekt. Bevisar att han är en förnämlig basist, unnar sig givetvis ett par inkännande solon.

En karaktäristiskt knixig Monk-komposition betitlad Played Twice omvandlas till expansiv, upprymd bebop., featuring hisnande fräcka löpningar på flygel jämte sofistikerat trumintro av det exceptionella slaget. Kul! Avslutningsvis serveras omgjorda alster av Irving Berlin och George Shearing. Betagande ackord inleder, varvid en löst sammanfogad How Deep Is The Ocean ges kontur i en rymlig kostym. Samma förhållande råder i Lullaby of Birdland, även om den kännetecknande refrängen får musikerna att trivsamt umgås.

Loner artar sig till en spännande utmaning att ta till sig Legendariska jazzmodernister och stora kompositörsnamn har finurligt använts av tre eftertraktade yrkesmän, vars musikaliska förståelse jag haft stor behållning av live och i inspelad form. Ibland blir det på gränsen till för krångligt. Dock, genomgående njuter jag av deras ambitioner, skickliga samspel, Östholms melodisinne samt trions ECM-aktiga sound med vidhängande hälsosam friktion.

Hos utsökt gitarrtrio uppstår önskvärd nerv och kemi – Spring 2020 av Tobias Grim trio

7 september, 2020 by Mats Hallberg

Tobias Grim trio

Spring 2020

Inspelad 21-22/5 2020 i Bunkern Göteborg av Martin Olsson

Mix och mastring: Magnus Bergström

Producerad av Tobias Grim och Magnus Bergström

Egen utgivning via Amuse (endast tillgänglig på allehanda digitala plattformar)

41:17

Release: 4/9 2020

Den 41-årige Göteborgsbaserade gitarristen och kompositören har ett brett register. Kan tänka mig att han täckt de flesta genrer utom heavy metal och dansband. Har live stimulerats när han lirat brasilianska tongångar med Karolina Vucidolac, visor och tunggung hos Sam Vesterberg, virtuos fusion i internationella kvartetten Derupeto samt r & b och soul i Sweet Little Angels. Om jag inte missminner mig har han examinerats från Högskolan för scen och musik i Göteborg. På nya plattan som uppstod i det vakuum pandemin medförde, kan musiken rubriceras som triojazz. Ingår i trion gör supertalangen Adam Ross på trummor jämte Magnus Bergström, en basist med moget anslag.

Repertoaren består av både andras och egna låtar. Grim skriver i pressutskick att han sporrades av utmaningen att som gitarrist spela på trio. Två av hans goda vänner som anlitas av många, hade fått sina bokningar inställda, vilket gjorde dem disponibla. Lyhörde Ross och lyriskt spelande Bergström (samarbetat tidigare med den kepsprydda gitarristen) blev idealiska partners. Den sistnämnda spelar i flera jazziga framstående smågrupper och har som bonus hörts med Dave Liebman, medan Ross vikarierat hos BBB, blivit ”hustrummis” på Unity och favorit hos Fredrik Kronkvist. Inspelningarna präglades, enligt Grim, av mycket spontanitet. I egenskap av lyssnande novis är mitt intryck att det ändå rör sig om väldigt genomarbetat material.

Trion inleder osedvanligt intensivt. Ackord från fingerfärdig instrumentalist väller fram i bågar, medan det integrerade kompet hänger på i Be Blues. Ross har en nyckelroll genom sin framåtdrivande puls. En kan gå för sig att låten tjänar som uppvärmning, samtidigt en flyhänt demonstration av beundransvärd kapacitet. Fortsättningsvis blir det inte lika hetsigt. En ballad av Herbie Hancock tar vid. En snirklande komposition där basen befinner sig i centrum.

Känner inte till influenserna för mannen vars instrument här är en Ibanez, troligen tillverkad 1981. I tredje låten får kompet jobba hårt när han sätter igång och riffar ihärdigt. Svänger kopiöst i en annorlunda version av Freedom Jazz Dance vars tema leder mig till Brian Auger. Tycker att spelsättet Grim applicerar påminner om Bill Frisell, Duke Robillard, Larry Coryell, Bucky Pizzarelli (dog av Corona-viruset i år) och vår svenske gigant Jojje Wadenius.

Grims delikata melodisinne blommar ut när trion tolkar standards som Here´s That Rainy Day och skönt släpiga, klangrika In A Sentimental Mood. Först nämnda alster växer läckert fram genom anmärkningsvärd dynamik. Resulterar i två pärlor av en soft powertrio med påtagligt lugn inriktning.

Somliga av originalen, ehuru duktigt hantverk, tenderar till att låta en smula introverta, kan sakna önskvärd hook. Hade suttit fint med en vokalist eller blåsare på ett par spår. Titellåtens vars sound innebär byte till en Eastman-gitarr med s.k flatwoundsträngar innehåller ett piggt bassolo. Av egna låtarna fastnar jag för energiska inledningen jämte Unfathful, vars sömlösa konversation inom trion sprider påtaglig harmoni.

En av albumets styrkor är förekomsten av både luftig elegans och tätt samspel. Rytmläggare Ross behärskar spannet från intrikata, snabba melodier till subtila ballader. Bergström agerar tryggt nav, mest lite bakom frontlinjen. Att jag valde att recensera trots avsaknad av fysisk skiva, beror på elgitarristens avsevärda kvaliteter live. Hans solon från scen framkallar ren glädje, bekräftar hur undervärderad den timide Tobias är.

Spring 2020 tillfredsställer vänner av distinkt, ytterst begåvad gitarrjazz på trio. Däremot tveksamt om nya lyssnare lockas. Skivan innehåller åtskillig godis, vilket rättfärdigar mitt omdöme. Men jag föredrar fortfarande konsertversionen av den tekniskt fulländade och känsligt spelande gitarristen.

Lovande upptakt på bångstyrigt maraton-experiment – Don Quijote, Into the Fiction På Folkteatern

7 september, 2020 by Mats Hallberg

Inspirerad av Cervantes roman Don Quijote

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostumdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Komposition och livemusik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)

Spelas på stora scen på Folkteatern i Göteborg 4-5/9 2020

Urpremiär: 4/5 2020

Av den kreative teatermannens recenserade jag härförleden hans skådespel med dockor betitlat Doktor Faustus, som fick röst och motorik av formidabla trion Pelle Grytt, Andrea Edwards och Malin Morgan. Från förteckningen ovan, framgår att Holmström behållit dessa och kompletterat med några trotjänare på Folkteatern plus en praktikant. Under två månader framåt ska man på bara tre och halv repetitionsdagar inför varje uppsättning, utan testpublik genomföra åtta premiärer med utgångspunkt från den spanska 1600-tals romanen. Olika infallsvinklar, olika genrer och uttryck exponeras varje premiär.

I ett sent skede beslöts att skjuta på premiären av Moderna Tider på grund av rådande Corona-restriktioner, vilka skulle ha förminskat upplevelsen och komplicerat den praktiska processen. Istället ville teamet medvetet kasta sig ut på slak lina (en term som förekommer i Into the fiction). i ett storslaget projekt. I linje med experimentellt upplagda berättandet i Don Quijote med sina metanivåer, bestämde sig Holmström för att vänja sig av med allt vad kontrollfreak-mentalitet heter. Själva idén med projektet är att bege sig bortom komfortzonen. Enligt honom då underbart att ha tillgång till en välutrustad institution för att i improvisatorisk anda verka i ett konstnärligt laboratorium.

Regissören säger sig hoppas på magiska ögonblick i och med denna ovanliga metod, ett naket och närvarande förhållningssätt. Vill inte definiera vad jag såg under föreställningens cirka femtio minuter som stunder av magi. Däremot tokroligt på ett smart, underhållande sätt. Den farsartade riddarromanen fungerar, som påpekas i programhäftet, på flera nivåer samtidigt, blir en tacksam spegel för att undersöka vår tid och särskilt hur konstverk skapas.

Med tanke på hur få människor som kommer vara publik kommer (om jag fattade rätt) vissa avsnitt att filmas och finnas tillgängliga på nätet. Varje klockslag då pjäs spelas kan den samtidigt beskådas på nätet. Dessutom hade några scener med Lena B Nilsson filmats i förväg, vilket listigt kompletterar manus.

Skådespelarna är redan på scen när jag ledsagas till min utspridda plats med tillhörande bord. Vad vi ser framför oss ska föreställa en repsal med rekvisita samt möjligen ett pausrum intill, som beroende på tämligen hög bakgrundsmusik också antyder krogmiljö. Det röks ihärdigt på örtcigaretter. Enligt regissören leker man film från New York 1977.

Teatervan publik är lätthanterlig, går med på att ”manipuleras” , omfamna angivna överenskommelser. Av regissören får vi instruktioner att skratta på beställning upprepade gånger. Inga problem! För premiären gäller att vi ska acceptera att manus inte existerar, utan uppstår i samband med att ensemblen repeterar och hamnar i konflikt. Denna avancerade lek med fiktion/ verklighet påminner om pretentiösa Hierarchy of Needs på Backa Teater (recenserad i Kulturbloggen). Under textens humoristiska födslovåndor går man således i clinch med varandra och ägnar sig på uppmaning åt att gräva i sitt inre. Målet är att framhäva äkta känslor, inte spelade.

Malin Morgan som borde haft fler repliker, agerar i pjäsen som självsäker regiassistent, i viss konkurrens med en roligt beskäftig Anna Lundström. Ensemblens demonregissör Viveka kan nämligen inte närvara, ger istället respons på finlandssvenska via länk (Sanna Hultman).

Vid ambitiösa formexperiment – med massvis av byggstenar, multimedia och åtskilliga blinkningar till initierade – finns en överhängande risk för att ensemblen har mer behållning av intelligenta lustifikationer än åskådarna. Hävdar att produktionen landat rätt och klarat av att undvika uppenbart interna fallgropar. En filmare följer närgånget aktörerna, skymmer ofta sikten. Den stora videoduken underlättar därför väsentligt vad beträffar att observera ansiktsuttryck. Framför allt Lena B Nilsson firar triumfer i rollen som bedagad stjärnaktris – tänk Anita Ekberg värvad som publikmagnet. Vi ser när den stolta stjärnan på väg att krackelera uppvisar såväl blasé inställning som anspänning och villrådighet. Vidare noteras känslor av missnöje och lättnad mästerligt framtagna! Skådespeleriet för tankarna till kvinnor nära sammanbrott framställda av Gena Rowlands.

Andrea Paddington Edwards förknippar vi oftast med positioner i framkant. I Into the Fiction har hon tilldelats en förhållandevis tillbakadragen roll, trots att det är hon som fått uppdraget att gestalta den löjlige, fattige adelsmannen, medan Jonas Sjöqvist får förtroendet att vara hans vapendragare. Därtill kommer han i centrum när de repeterande ska visa vad som format dem. Stabila insatser av detta par. Dock finns anledning att påstå att Pelle Grytt stjäl scenen när han levererar smattrande ordkaskader. Hans teaterdirektör blottar sig, coachar, ger order och efterlyser ett visst mått av verklighet på teatern. I sin ljusa, fåniga kostym á la 70-tal tar han tillfället i akt, att ytterst komiskt domdera mot sin omgivning, undantaget den såriga relationen med Petra (Lena B Nilsson).

Längst fram i scenens högra hörn sitter de två kvinnliga musikerna bland en arsenal av instrument. Duons kompositioner är ganska dramatiska, trissar upp stämningen, låter hotfulla men också angenäma. Grunderna verkade förinspelade. Har inte med recensionen att göra, men efteråt fick jag en pratstund med Cecilia Nordlund (Souls med mera) som satt och spelade på en vinröd elgitarr.

Svängig sångfest spelades in -Alexander Lövmark på jazzklubb Unity

6 september, 2020 by Mats Hallberg

Alexander Lövmark med trio plus gäst

Unity i Göteborg

4/9 2020

2018 skrev jag ett längre reportage/ recension vars gemensamma nämnare stavas sångaren Alexander Lövmark, då aktuell med releasen av sin mödosamt hopfogade debut (https://kulturbloggen.com/?p=115334) . Sedan dess har jag sett honom hos bland andra West Coast Big Band, med kvartett tidigare i sommar och som instrumentalist hos hustrun Vanessa Liftig. Första helgen i september planerade tenoren in två gig på Unity mitt i Göteborg. Russinen i kakan – ur uppemot totalt åtta set – kommer förevigas genom att hamna på skiva. Undertecknad hade förmånen att höra två generösa set första kvällen, vilket resulterade i påtaglig lyckokänsla.

Anlitade musiker lystrar till namnen Carl Bagge (piano), Arvid Jullander (kontrabas) och Adam Ross (trummor). Gästade på altsax gjorde Axel Mårdsjö. En superb mix av jazzmusiker boende i Stockholm och Göteborg! Märktes att dokumentationen genererade tillskott av energi. De på scen var extra taggade, likaså publik och personal, ljudet naturligtvis fördelaktigt finfördelat under översyn av Olli Rantala.

I perfekt akustik kickades andra set igång med soft mjukgung. Begreppet standards är väldigt vidsträckt. Till min glädje och förvåning bjöds inte alls på någon uttjatad repertoar. Flera alster hörde hemma i kategorin fräscht annorlunda versioner eller inte fullt så välkända. Vet av erfarenhet att Lövmark frikostigt lämnar utrymme åt musikerna, vilka ges frihet att brodera ut melodin. Ett annat signum som han också delar med en möjlig inspiratör som Kurt Elling, är förtjusningen i scatsång.

Jag uppfattade inte alltid de låtpresentationer som gjordes, vilket delvis kan förklaras av min plats alldeles utanför rummet där scenen är belägen. Framgick i alla fall att vi smektes av Take The A-Train i långsamt vaggande, påfallande annorlunda arr. Den sammansvetsade pianotrion fick påökning genom Axel Mårdsjö och hans vackert slingrande toner på saxofon. Midnight Voyage förlänades karaktär genom trumintro. Ytterligare en höjdpunkt: en nyligen inspelad komposition av Joshua Redman ( hört live minst tre ggr) betitlad Silly Little Love Song, en snyggt framförd ballad invirad i aptitlig rytm.

Avslutande set startade a cappella innan musikerna intagit sina positioner. Stämningen och intensiteten hade skruvats upp ytterligare ett snäpp. När kvartetten hängde på rullade feta bluestakter över jazzkrogen. En nymodig variant av All Or Nothing At All tog vid. Noterade det puttriga bossa-stuket. Lämpligt nog levererades något senare ett alster signerat Antoni Carlos Jobim från Brasilien. Observerade flödande puls i dur kryddat med trumsolo, där enormt talangfulle Ross tog sig utanför noternas ramverk. Intron även från den i bakgrunden kongenialt spelande Arvid Jullander på bas.

Musikerna som till och från eldade på friskt när tillfälle erbjöds i stick, växlade flera gånger över till en tassande, diskret spelstil. Antingen på egen hand, eller sinnrikt interagerande med Lövmarks omfångsrika stämma, vars pendlande mellan rivigt spetsig och ljuvt inlindad, utgjorde aftonens behagliga motor. Ett par gånger passade han på att glänsa alldeles särskilt, genom att obegripligt länge uppehålla sig vid samma ton i outron. Vilt jubel självfallet!

Har alltid haft stor behållning av att live lyssna på harmoniskt inriktade pianisten och arrangören Carl Bagge. Förväntningar kom förstås inte på skam på Unity . Blev en njutning att höra honom galant tryffera starka melodier. I There´s a Small Hotel briljerar scenens mest rutinerade, likaså i extranumret – en hyllning till storstan med titeln Big City Ånyo skönjdes en brusande blueskänsla.

Vilken ynnest i en segdragen pandemi att ingå i en entusiastisk, förhållandevis liten men ljudlig publik (kittlande att smattrande bifall kan komma med på skivan). En konsert i glädjens tecken av mycket duktiga utövare, vars avvägning mellan avspänd fokusering och utrymme för kreativ ingivelse ( improvisation – elementär beståndsdel i jazz) måste betecknas som succéartad. I likhet med personligt färgade, magnifika stämmor som de hos Claes Janson och Tommy Körberg, finns det ingen annan som låter som prisade Alexander Lövmark (ingår i Stockholm Voices), vilket är en kvalitet i sig.

Mats Hallberg

Footer

Om oss