Alexander Lövmark med trio plus gäst
Unity i Göteborg
4/9 2020
2018 skrev jag ett längre reportage/ recension vars gemensamma nämnare stavas sångaren Alexander Lövmark, då aktuell med releasen av sin mödosamt hopfogade debut (https://kulturbloggen.com/?p=115334) . Sedan dess har jag sett honom hos bland andra West Coast Big Band, med kvartett tidigare i sommar och som instrumentalist hos hustrun Vanessa Liftig. Första helgen i september planerade tenoren in två gig på Unity mitt i Göteborg. Russinen i kakan – ur uppemot totalt åtta set – kommer förevigas genom att hamna på skiva. Undertecknad hade förmånen att höra två generösa set första kvällen, vilket resulterade i påtaglig lyckokänsla.
Anlitade musiker lystrar till namnen Carl Bagge (piano), Arvid Jullander (kontrabas) och Adam Ross (trummor). Gästade på altsax gjorde Axel Mårdsjö. En superb mix av jazzmusiker boende i Stockholm och Göteborg! Märktes att dokumentationen genererade tillskott av energi. De på scen var extra taggade, likaså publik och personal, ljudet naturligtvis fördelaktigt finfördelat under översyn av Olli Rantala.
I perfekt akustik kickades andra set igång med soft mjukgung. Begreppet standards är väldigt vidsträckt. Till min glädje och förvåning bjöds inte alls på någon uttjatad repertoar. Flera alster hörde hemma i kategorin fräscht annorlunda versioner eller inte fullt så välkända. Vet av erfarenhet att Lövmark frikostigt lämnar utrymme åt musikerna, vilka ges frihet att brodera ut melodin. Ett annat signum som han också delar med en möjlig inspiratör som Kurt Elling, är förtjusningen i scatsång.
Jag uppfattade inte alltid de låtpresentationer som gjordes, vilket delvis kan förklaras av min plats alldeles utanför rummet där scenen är belägen. Framgick i alla fall att vi smektes av Take The A-Train i långsamt vaggande, påfallande annorlunda arr. Den sammansvetsade pianotrion fick påökning genom Axel Mårdsjö och hans vackert slingrande toner på saxofon. Midnight Voyage förlänades karaktär genom trumintro. Ytterligare en höjdpunkt: en nyligen inspelad komposition av Joshua Redman ( hört live minst tre ggr) betitlad Silly Little Love Song, en snyggt framförd ballad invirad i aptitlig rytm.
Avslutande set startade a cappella innan musikerna intagit sina positioner. Stämningen och intensiteten hade skruvats upp ytterligare ett snäpp. När kvartetten hängde på rullade feta bluestakter över jazzkrogen. En nymodig variant av All Or Nothing At All tog vid. Noterade det puttriga bossa-stuket. Lämpligt nog levererades något senare ett alster signerat Antoni Carlos Jobim från Brasilien. Observerade flödande puls i dur kryddat med trumsolo, där enormt talangfulle Ross tog sig utanför noternas ramverk. Intron även från den i bakgrunden kongenialt spelande Arvid Jullander på bas.
Musikerna som till och från eldade på friskt när tillfälle erbjöds i stick, växlade flera gånger över till en tassande, diskret spelstil. Antingen på egen hand, eller sinnrikt interagerande med Lövmarks omfångsrika stämma, vars pendlande mellan rivigt spetsig och ljuvt inlindad, utgjorde aftonens behagliga motor. Ett par gånger passade han på att glänsa alldeles särskilt, genom att obegripligt länge uppehålla sig vid samma ton i outron. Vilt jubel självfallet!
Har alltid haft stor behållning av att live lyssna på harmoniskt inriktade pianisten och arrangören Carl Bagge. Förväntningar kom förstås inte på skam på Unity . Blev en njutning att höra honom galant tryffera starka melodier. I There´s a Small Hotel briljerar scenens mest rutinerade, likaså i extranumret – en hyllning till storstan med titeln Big City Ånyo skönjdes en brusande blueskänsla.
Vilken ynnest i en segdragen pandemi att ingå i en entusiastisk, förhållandevis liten men ljudlig publik (kittlande att smattrande bifall kan komma med på skivan). En konsert i glädjens tecken av mycket duktiga utövare, vars avvägning mellan avspänd fokusering och utrymme för kreativ ingivelse ( improvisation – elementär beståndsdel i jazz) måste betecknas som succéartad. I likhet med personligt färgade, magnifika stämmor som de hos Claes Janson och Tommy Körberg, finns det ingen annan som låter som prisade Alexander Lövmark (ingår i Stockholm Voices), vilket är en kvalitet i sig.