Inspirerad av Cervantes roman Don Quijote
Regi: Erik Holmström
Scenografi och kostumdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson
Komposition och livemusik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén
Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)
Spelas på stora scen på Folkteatern i Göteborg 4-5/9 2020
Urpremiär: 4/5 2020
Av den kreative teatermannens recenserade jag härförleden hans skådespel med dockor betitlat Doktor Faustus, som fick röst och motorik av formidabla trion Pelle Grytt, Andrea Edwards och Malin Morgan. Från förteckningen ovan, framgår att Holmström behållit dessa och kompletterat med några trotjänare på Folkteatern plus en praktikant. Under två månader framåt ska man på bara tre och halv repetitionsdagar inför varje uppsättning, utan testpublik genomföra åtta premiärer med utgångspunkt från den spanska 1600-tals romanen. Olika infallsvinklar, olika genrer och uttryck exponeras varje premiär.
I ett sent skede beslöts att skjuta på premiären av Moderna Tider på grund av rådande Corona-restriktioner, vilka skulle ha förminskat upplevelsen och komplicerat den praktiska processen. Istället ville teamet medvetet kasta sig ut på slak lina (en term som förekommer i Into the fiction). i ett storslaget projekt. I linje med experimentellt upplagda berättandet i Don Quijote med sina metanivåer, bestämde sig Holmström för att vänja sig av med allt vad kontrollfreak-mentalitet heter. Själva idén med projektet är att bege sig bortom komfortzonen. Enligt honom då underbart att ha tillgång till en välutrustad institution för att i improvisatorisk anda verka i ett konstnärligt laboratorium.
Regissören säger sig hoppas på magiska ögonblick i och med denna ovanliga metod, ett naket och närvarande förhållningssätt. Vill inte definiera vad jag såg under föreställningens cirka femtio minuter som stunder av magi. Däremot tokroligt på ett smart, underhållande sätt. Den farsartade riddarromanen fungerar, som påpekas i programhäftet, på flera nivåer samtidigt, blir en tacksam spegel för att undersöka vår tid och särskilt hur konstverk skapas.
Med tanke på hur få människor som kommer vara publik kommer (om jag fattade rätt) vissa avsnitt att filmas och finnas tillgängliga på nätet. Varje klockslag då pjäs spelas kan den samtidigt beskådas på nätet. Dessutom hade några scener med Lena B Nilsson filmats i förväg, vilket listigt kompletterar manus.
Skådespelarna är redan på scen när jag ledsagas till min utspridda plats med tillhörande bord. Vad vi ser framför oss ska föreställa en repsal med rekvisita samt möjligen ett pausrum intill, som beroende på tämligen hög bakgrundsmusik också antyder krogmiljö. Det röks ihärdigt på örtcigaretter. Enligt regissören leker man film från New York 1977.
Teatervan publik är lätthanterlig, går med på att ”manipuleras” , omfamna angivna överenskommelser. Av regissören får vi instruktioner att skratta på beställning upprepade gånger. Inga problem! För premiären gäller att vi ska acceptera att manus inte existerar, utan uppstår i samband med att ensemblen repeterar och hamnar i konflikt. Denna avancerade lek med fiktion/ verklighet påminner om pretentiösa Hierarchy of Needs på Backa Teater (recenserad i Kulturbloggen). Under textens humoristiska födslovåndor går man således i clinch med varandra och ägnar sig på uppmaning åt att gräva i sitt inre. Målet är att framhäva äkta känslor, inte spelade.
Malin Morgan som borde haft fler repliker, agerar i pjäsen som självsäker regiassistent, i viss konkurrens med en roligt beskäftig Anna Lundström. Ensemblens demonregissör Viveka kan nämligen inte närvara, ger istället respons på finlandssvenska via länk (Sanna Hultman).
Vid ambitiösa formexperiment – med massvis av byggstenar, multimedia och åtskilliga blinkningar till initierade – finns en överhängande risk för att ensemblen har mer behållning av intelligenta lustifikationer än åskådarna. Hävdar att produktionen landat rätt och klarat av att undvika uppenbart interna fallgropar. En filmare följer närgånget aktörerna, skymmer ofta sikten. Den stora videoduken underlättar därför väsentligt vad beträffar att observera ansiktsuttryck. Framför allt Lena B Nilsson firar triumfer i rollen som bedagad stjärnaktris – tänk Anita Ekberg värvad som publikmagnet. Vi ser när den stolta stjärnan på väg att krackelera uppvisar såväl blasé inställning som anspänning och villrådighet. Vidare noteras känslor av missnöje och lättnad mästerligt framtagna! Skådespeleriet för tankarna till kvinnor nära sammanbrott framställda av Gena Rowlands.
Andrea Paddington Edwards förknippar vi oftast med positioner i framkant. I Into the Fiction har hon tilldelats en förhållandevis tillbakadragen roll, trots att det är hon som fått uppdraget att gestalta den löjlige, fattige adelsmannen, medan Jonas Sjöqvist får förtroendet att vara hans vapendragare. Därtill kommer han i centrum när de repeterande ska visa vad som format dem. Stabila insatser av detta par. Dock finns anledning att påstå att Pelle Grytt stjäl scenen när han levererar smattrande ordkaskader. Hans teaterdirektör blottar sig, coachar, ger order och efterlyser ett visst mått av verklighet på teatern. I sin ljusa, fåniga kostym á la 70-tal tar han tillfället i akt, att ytterst komiskt domdera mot sin omgivning, undantaget den såriga relationen med Petra (Lena B Nilsson).
Längst fram i scenens högra hörn sitter de två kvinnliga musikerna bland en arsenal av instrument. Duons kompositioner är ganska dramatiska, trissar upp stämningen, låter hotfulla men också angenäma. Grunderna verkade förinspelade. Har inte med recensionen att göra, men efteråt fick jag en pratstund med Cecilia Nordlund (Souls med mera) som satt och spelade på en vinröd elgitarr.