Pär-Ola Landin
Loner
4
Inspelad i Kingside Studio 9/3 2019
Mix och mastring: Claes Persson
Exekutiv producent: Hans Olding
El Dingo Records
41:08
Release: 4/9 2020
Tre medelålders jazzmusiker ur det översta skiktet som jag träffat och följaktligen hört in action. Äger cd där de var för sig ingår i Rigmor Gustafssons kvartett, Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra och Bobo Stenson trio. Loner är den andra skivan utgiven i basisten Pär-Ola Landins namn, som står för samtliga arrangemang och en originalkomposition. I övrigt tolkas låtar av bland andra Rollins, Monk, Jimmy Rowles jämte standards som Lullaby of Birdland och How Deep Is The Ocean. Inkluderats har också argentinsk folkmusik från kompositören av Misa Criolla samt en svåridentifierbar melodi av Billy Strayhorn.
Pär-Ola Landin har gåt Jazzgymnasiet i Gävle, på Skurup och examinerats från Kungliga Musikhögskolan. 41-åringen började med cello, men från fjorton års ålder har kontrabas varit hans grej. Redan på Jazzgymnasiet upptäckte han trumslagaren Jon Fält. Musikaliskt tycke uppstod, vilket medfört att de utgjort komp oräkneliga gånger senaste decennierna. På Musikhögskolan etablerade duon kontakt med pianisten Jonas Östholm. Fattar jag rätt är det första gången denne kreative, bländande pianist får blomma ut i det intima trioformatet.
Man ska ha i minnet att Landin är lika hemmastadd i sångbar modern jazz som friare former. Spännvidden avspeglas på intrikata Loner. I förstone kan albumet ge ett lätt oreglerat, förstrött intryck. Trion bökar gärna i snårig terräng genom uppbrutna rytmer och ett myller av detaljer. När de återvänder till teman uppstår struktur, som om de då färdas över gläntor i jämn hastighet. Fascinerande, men stundtals krävande att följa. I pressutskicket bekräftas delvis bilden, genom upplysningen att melodierna setts som grundmaterial, därför stöpts om av Landin med sin naturliga musikalitet.
Efter att ha lyssnat ett antal gånger i hörlurar, hävdar jag att det verkar som om basisten specialskrivit för att ta tillvara på den intuitivt spelande Jon Fälts excellens. Vissa gemensamma drag med soundet hos hyllade Bobo Stenson trio finns (där Fält ingår sedan närmare tjugo år), även om Östholms stil inte alls är identisk. Trumslagaren som 2018 tilldelades utmärkelsen Årets musiker på Jazzkatten-galan och var först ut i mina miniporträtt över verksamma svenska jazztrummisar (Groovearbetare – LO-tidningen), är verkligen i sitt esse utan att ta över.
Efter en esoterisk start bjuds lyssnaren på en infallsrik, spännande sak signerad Sonny Rollins. I Alfonsina Y El Mar befinner sig trion i total samklang, är lika mycket i fokus. Östholm briljerar i en ringlande låt – hämtad utanför jazzvärlden – med eggande, kantigt formspråk. I Landins egna Selma vidtar försynt utforskande. Öppensinnade mottagare kan glädjas åt hur den förgrenar sig. Kännetecknande för albumet är att i flera fall börjar en låt i ett visst mood, men utvecklas i annan riktning.
I The Peacocks (Rowles) märks ånyo Östholms spetskvaliteter när han broderar ut instrumentkollegans komposition. Vilket läckert anslag! Låten innehåller ett makalöst intro där instrument finfördelas, vandrar mellan öronen vid lyssnande i hörlurar. Ljudteknikern (mest känd för sin proffsiga mastring) är uppfinningsrik, satsar all sin kunskap med häpnadsväckande resultat. Värt att betona: akustiken överlag är enormt raffinerad. Naturligt nog hörs den reaktionssnabba basistens feta basgångar på ett mer accentuerat sätt än sedvanligt, eftersom detta är hans projekt. Bevisar att han är en förnämlig basist, unnar sig givetvis ett par inkännande solon.
En karaktäristiskt knixig Monk-komposition betitlad Played Twice omvandlas till expansiv, upprymd bebop., featuring hisnande fräcka löpningar på flygel jämte sofistikerat trumintro av det exceptionella slaget. Kul! Avslutningsvis serveras omgjorda alster av Irving Berlin och George Shearing. Betagande ackord inleder, varvid en löst sammanfogad How Deep Is The Ocean ges kontur i en rymlig kostym. Samma förhållande råder i Lullaby of Birdland, även om den kännetecknande refrängen får musikerna att trivsamt umgås.
Loner artar sig till en spännande utmaning att ta till sig Legendariska jazzmodernister och stora kompositörsnamn har finurligt använts av tre eftertraktade yrkesmän, vars musikaliska förståelse jag haft stor behållning av live och i inspelad form. Ibland blir det på gränsen till för krångligt. Dock, genomgående njuter jag av deras ambitioner, skickliga samspel, Östholms melodisinne samt trions ECM-aktiga sound med vidhängande hälsosam friktion.