Mens the musical
Regi Cardoso Rebecka
Musik Safoura Safavi
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Mira Svanberg
Mask Mimmi Lindell
Koreografi Jimmy Meurling
Urpremiär 18 september 2015, Unga Dramaten/Målarsalen
Föreställning som recenseras: 19 september 2015
Att prata ingående om något så vanligt som menstruation är inte något man gör varje dag. Inte för att det är konstig eller farligt, utan helt enkelt eftersom att det är väldigt privat och så självklart; alla kvinnor har ju det i en viss ålder. Eller är det så att mens fortfarande är lite äckligt, kletigt och fult!? Kan det vara därför som vi inte pratar om det!?
Enligt musikalen så finns det massvis av hinder för att en kvinna helt och fullt ska kunna få lov att njuta av det faktum att hon har mens. Uppsättningen berör kristendomens förtryck mot kvinnlig menstruation och på köpet klämmer man in de gamla grekernas syn också. Självklart ligger det en hel del i det som sägs, men det finns massor av andra synvinklar på kvinnligheten och den blödning som sker varje månad. Framförallt belyser man enbart mäns förakt mot blodet, vilket säkert ska vara en provokation av något slag. Dock är det inte sant att de enbart varit män som förundrat sig över ”lingonveckan” utan det har även kvinnor i historien varit ganska bra på att förtrycka också. Ett tag trodde jag att jag hade kommit till ett grupp8 möte, där alla mannen skulle presenteras som enbart vidriga typer. Det var dock skönt att det inte var så.
Det fanns en hel del roliga, sarkastiska och ironiska synsätt som levererades. När hajarna och vargen (i rödluvan och vargen) gör en hyllningen till blodet med järnlukt och sötma, kan man inte låta bli att le och konstatera att djur sannerligen gillar lukten av blod. Dock tog de inte upp det faktum att många kvinnor faktiskt tycker om sin egen lukt under menstruationen, och att deras eventuella partner också gör det. Det kan jag tycka är minst lika härligt att belysa!
Det var lite motsägelsefullt i musikalen. För å ena siden skulle vi vara glada och tacksamma för de 456 ägg som ligger på lut i oss, men när kvinnorna skulle vänta ut och se vem av dem som blivit gravid, var det ingen av dem som till en början ville få barn. När sedan den ena fick barnet och stod med det i sin famn, så ville hon helt plötsligt ha det och det ville då de andra också. Min logik gick inte ihop där och förvandlingen från starka kvinnor som vet vad de vill (oavsett ja eller nej till barn), till kvinnor som är slavar under sin biologi, blev något för klyschaktigt och befängt för min smak.
Att dessa skådespelare inte var dansare och sångare, kunde höras ganska tydligt. Framförallt för att några av dem var något skolade, medan andra inte. Likadant var det med dansandet. Tyvärr blir det lite jobbigt för intrycken och helhetsbedömningen när skillnaderna blir för stora mellan det som funkar och det som inte fungerar.
Kvinnorna i uppsättningen hade genomgående ett väldigt komiskt kroppspråk, som jag uppskattade. De vågade dessutom att ibland ta för sig på ett ganska klassiskt manligt sätt. Utan problem sa man ekivoka ord eller kliade sig i skrevet, på ett sätt som allt för få kvinnor ger sig frihet till. Det kändes befriande.
Jag hade gärna sett att manuset hade haft en ”röd” tråd. Med mens som tema hade väl det varit strålande. Att kastats mellan här, nu, fiskar, grekerna och ”så gör djur”, blev väldigt rörigt. Uppsättningen fick ingen helhet och inte ett gemensamt ställningstagande till något direkt angående menstruation. Det hade jag gärna velat ha, eftersom jag tycker det är en bra ide att just prata om mens med både flickor och pojkar. Uppsättningen blev inte en hel musikal utan istället blev det oberoende sketcher huller om buller med lätt populistiskt tänk kring dessa.
Ibland var det tyvärr svårt att höra sångtexterna och det försvårade ännu mer handlingen att på något vis bäras framåt av just texterna och musiken.
Det som var riktigt roligt och som skådespelerskorna var riktigt bra på var att prata dialekter och andra språk. Både den fejkade norskan och danskan, var riktigt bra, men framförallt var skånskan och göteborgskan riktigt klockrena trots att de inte var helt korrekta. Men roligt var det! Jag var inte ensam om att skratta åt det. Dessutom var det väldigt spännande att höra enskilda historier om hur det kändes att få mens för första gången. Det är fascinerande hur generationer förändrats och hur hyllningen av att barnet blivit kvinna varierar.
Medverkande
Sofia Pekkari, Maia Hansson Bergqvist, Asta Kamma August, Mia Benson, Rakel Gajdusek Benér
