Tape
Koreografi Kenneth Kvarnström
Kostym Astrid Olsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Premiär torsdag 10 september kl 19.30 i hörsalen, Kulturhuset i Stockholm
Det är alltid spännande, tycker jag när man låter dans få vara den drivande kraften i en berättelse. I den här föreställningen fick rörelsens kroppsspråk och musiken var det avgörande. Få ord sas emellan och sånger sjöngs, allt för att ändra energimönstret en kort stund, eller ge en annorlunda punschline, som enbart ord kanske kan göra enklare.
Kanske är det föreställningens indelningar som gör att svart tejp rycks fram och markerar rutor på scengolvet. Kanske är det inramningen som gör att deras kroppsspråk inte tar sig friheter utanför musikens riktlinjer. Fast det skulle också kunna vara så att musiken behöver trygga grunder att stå på. I vilket fall är det väldigt skönt för ögat när man nås av svart, vit, rutor och väldigt tydlig fyrkantigheter på scen.
Kroppsspråket i föreställningen är dock väldigt mjukt, harmoniskt och man luras att tro att det är mer än enkelt. Vilket man ju förstår med förnuftet, att det under inga omständigheter är. Dansarna är väldigt samspelata och homogena i dansen, trots att de utstrålar individualitet och egna villkor. Jag ser rörelser och positioner, som inte påminner om något jag sett förut. Ofta är det en rolig knorr på slutet av ett dansmönster, som gör att jag ler. Det är också yoga för mina ögon och mycket vilsamt, och utan att jag tänker på det går jag automatiskt in i djupare och lugnare andning.
Det tar en stund in i föreställningen där man vågar släppa det faktum att föreställningen saknar en självklar röd tråd. Man förstår inte dess början, mitt eller slut. Dock är det självklart att när slutorden levererats på franska, då är vi tillbaka till där vi började. Så på något sätt har vi rört oss framåt i en kvadrat.
Jag kände en väldigt stor befrielse av att det inte fanns några fasta könsroller i dansen. Precis som på ens första disco när man var 7 år, så dansade verkligen alla med alla. Trots det kändes det inte som att dansarna begränsades på något sätt. Snarare fick de välja roller som de kände för och ville ha. Koreografen hade sannerligen utnyttjas allas kapaciteter.
Barockmusiken i föreställningen spelas av en enda musiker. Hans insats är fantastisk och man har svårt att förstå hur han kan hålla sin energi så intakt.
Det var inte en lätt föreställning att förstå, men varför måste vi alltid förstå all njutning som ges. För mig var det ganska enkelt att bara slappna av och njuta. Jag upplevde att vi var många som gick ut från kvällens framträdande med ett leende på läpparna och harmoni i själen. Ingen ville förstöra det med att försöka förstå varför.
Dansare
Sophie Augot, Pär Andersson, Robert Malmborg, Cecilia Olsen, Matthew Branham, Erik Nyberg
Musiker
Jonas Nordberg
Foto: Matilda Rahm