Gellhorn & Hemingway
Av Stig Hansén
Regi Björn Runge
Scenografi och kostym Peder Freiij
Ljus Erik Berglund
Mask Maria Reis
Stockholmsstadsteater Kilen
Föreställning som recenseras: 4 september 2015
När två legenders författarskap ska delas på scen, undrar man hur det ska kunna bli möjligt. Om glaset redan är fullt, hur ska man kunna fylla det mer!? Båda så kända, men också ökända. Man funderar på om världen helt enkelt kunde räcka till för dem båda, samtidigt. Dessutom hur ska det kunnas ge utrymme på scen. Om man läst något om dem, vet man att deras relation sannerligen inte var den lättaste och mest harmoniska. Men samtidigt är det ju så att inte alla människor vill leva ”average Joe” liv. De gjorde de sannerligen inte heller, när de rapporterade från världskrig och inbördeskrig, som satte sådana förfärliga spår i den. Samtidigt kan man förstå att med sådana erfarenheter så tappar man nog känslan för vad som egentligen är verkligt. Hur kan man leva vardagliga liv efter det?
Dramat av Stig Hansén är en laddad dialog mellan två människor som sannerligen inte kunde kommunicera med varandra. Martha ställer ultimatum i deras äktenskap och försöker ställa honom mot väggen. Ernest glider undan och spelar på deras tidigare förälskelse, utan att vilja/kunna höra hennes krav. Gellhorn har också så många frågor som hon vill ha svar på och Hemingway vill inte svara på en enda. Hon provar med sarkasm och ironi, och han tar på sig offerkoftan eller skämtar. Det är väldigt obehagligt och det är som om pjäser är i ett spel där pjäserna hela tiden flyttas runt runt och man kommer ingen vart. Båda letar efter en trumf, men ingen finner den. Trots att de båda har ord på sina känslor, ord på sina åsikter och bokstavligen tjatar sina önskningar för större livskvalitet tillsammans, så når de inte fram till varandra. De kommer inga vart alls.
Jag tror att vi är många som kan tro att en frände med liknande yrke, kan bli en styrka och en själsfrände, men i detta fall är författarskapet och journalismen ett hinder för deras kärlek. Han blir kändare för att han är man och hon blir stoppad i världen för att hon är kvinna. Hon skulle lika gärna ha kunnat vara mer begåvad än han, men det var inte hon som fick ett Nobelpriset. Han stjäl idéer från henne utan att blinka.
Med tanke på författarskapens storlek och tillgång till texter och ord från notiser, böcker och artiklar, hade jag förväntat mig mer passion och högre tempo på scenerna. Det finns ett hav av historier dem emellan som man hade kunnat spela på. Ibland kändes det som om man skulle ha kunnat klippa lite i texten. Upprepningar och scenpositioner kändes ibland uttömda och färdiga. Jag blev nästan uttråkad vid några tillfällen och sneglade mot scriptans manus för att se om det var slut snart.
Den allra största dramtiken och tillgången var scenens uppbyggnad av filmduk, tv-bilder, skuggspel och två likformade rum fast snett mitt emot varandra, som vittnade om ett försök till jämlik balans på scen.
Om syftet med föreställningen var att man inte skulle känna någon empati eller förståelse för någon av dem, så har regissören verkligen lyckats. Jag hade dock gärna velat känna lite mer förståelse för deras livsval. Framförallt när man förstått att Martha efter skilsmässan aldrig mer ville nämna honom vid namn eller prata om deras tidigare liv tillsammans överhuvudtaget.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Jakob Eklund och Petronella Barker
Foto: Hellberg Rahm