Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

by

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan  se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän  på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Byline: Konstab

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Byline: Konstab

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Byline: Konstab

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

by

John Hanna som Gabriel i Taelgia. Foto: Johan Paulin.

Taelgia
Betyg 4
Premiär 22 september 2023 på SVT
Regi Jens Östberg

En spännande och mycket mänsklig tv-serie om ungdomar, poliser och familjer, framför allt syrianer i en stad där gängkriminalitet påverkar mångas vardag. En mycket mänsklig serie där det går att förstå de olika personerna och också sympatisera med dem och ha förståelse för deras val och beslut, som inte alltid är de bästa. Men det är så vi människor är.

Handlingen kretsar framför allt kring tre unga syrianer, syskonen Gabriel och Magda och en ung poliskvinna, Sibel. Gabriel är 16 år och går fordonstekniska programmet i gymnasiet och är jätteduktig på mekanik och att fixa med motorcyklar och även bilar. Hans syster Magda har precis kommit med i A-laget i stadens dam-basketlag som spelar i elitserien. Sibel har tagit jobb som polis i Södertälje och upptäcker efter ett tag att hon rekryterats för att polischeferna vill ha en syriansk polis för att kunna nå syrianer. Det är med kluvna känslor Sibel inser sin situation. Bland syrianer, till och med bland släkt och familj, ses hon som en förrädare som ställer upp på svensk polis, bland polisen misstänks hon för att inte kunna vara objektiv och för att kunna vara utsatt av påverkan från kriminella syrianer som är släkt med hennes släkt.

En styrka i serien är att ingen personlighet skildras som enbart ond eller enbart god och perfekt. Alla har olika delar inom sig och kan ta både bra och dåliga beslut.

Serien utspelas i Södertälje och en sak som känns fel och konstig är att det inte finns med en enda muslim. Serieskaparna har varit mycket noga med att vi ska se stora kors på gängledarna till exempel. Inga flickor eller kvinnor har någon form av hijab eller annan täckande klädsel. Jag har svårt att tro på att det inte finns en enda muslim i Södertälje och inte någon muslim i de kriminella gängen. Vad syftet från serieskaparna är med att fokusera på syrianer istället vet jag inte. Kriminalitet och gäng tror jag inte är begränsat till ett folkslag eller en religion.

Men ett drama, en tv-serie, behöver inte skildra verkligheten som en dokumentär, så jag måste ändå berömma serien. Den är engagerande och beskriver mänskliga relationer på ett sätt som känns äkta. Och sorgligt också. För alla människor kan ta dumma beslut som kan förstöra mycket.

Seriens styrka är att den inte förenklar människorna som påverkas av gängkriminalitet, oavsett om det är unga som dras in i situationer eller vuxna och föräldrar. Däremot känns det någon föråldrad eftersom verkligheten idag inte riktigt ser ut så som i Taelgia. Gabriel är 16 år och hans vän Marko får vi inte reda på åldern på, men han ser ut att vara minst 18, speciellt som han kör bil. Gängkriminaliteten ser inte ut likadant idag. Utvecklingen har gått skrämmande fort och idag kan gängen ledas av 25-åringar och de unga som rekryteras är flera år yngre än Gabriel.
Men seriens styrka är istället det mänskliga som lyfts fram, det som gör att vi kan känna med de olika personerna och att saker inte förenklas. Fast det är förstås en del bi-karaktärer som jag skulle vilja förstå mer vad som driver dem. Det finns ett stort hat mellan de unga mot samhället och polisen i synnerhet, vilket jag skulle vilja förstå mer av. Fast å andra sidan: det är stora frågor och inget som en enskild serieskapare ska förväntas förklara.

Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

by

Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen
Författare Amineh Kakabaveh, VHEK
Medarbetare Birgitta Almström, Klas Gustavsson, Maria Hyllengren, Hans Arvidsson
Utgivningsdatum 2023-09-21
Omslag Eva Karlsson
Förlag Blue Publishing
ISBN 9789189205796

En bok som varenda makthavare borde läsa liksom varenda en som arbetar inom skola, polis, socialtjänst, domstolsväsende och förresten alla som lever här i Sverige och möter grannar och framför kvinnor och flickor, fast också pojkar kan vara drabbade. Hedersförtrycket är stor och spritt runt om i Sverige och det är skrämmande läsning att få berättar hur myndigheter om och om igen sviker dessa kvinnor och flickor. Okunniga domare och okunniga socialtjänstemän som ställer dig på förtryckarens sida.

En lång rad hedersutsatta kvinnor berättar i boken om sina liv. Många har liknande berättelser: som barn tvingades de i nio-årsåldern att bära någon fort av slöja. De fick inte umgås med pojkar, de måste skynda sig hem efter skolan, inte umgås med svenska barn eller ungdomar och familjen bestämde vem de skulle gifta sig med och till detta tillkom oftast också fysisk misshandel av pappan eller maken. Detta pågår i Sverige idag, trots att vi har en lag som säger att kvinnor ska vara jämställda med män. Dessa kvinnor har upplevt att de om och om igen blir svikna av socialtjänst eller skolan eller polis när de ber om hjälp. Det är också svårt för dem att be om hjälp. Som barn vill de ofta skydda sin familj. De är uppväxta med dessa normer och det är svårt att våga bryta, svårt att ens börja tänka att det är fel på normerna som förtrycker dem. För att slippa leva under hedersförtryck tvingas de flesta att leva med skyddad identitet och förlorar kontakt med sin familj och släkt.

Dessa livsöden som här berättas är hämtade framför allt från dagens Sverige, men också från andra länder i världen. De berättar om hedersvåld, barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning och misshandel. Jag vill gråta när jag läser dessa berättelser. En del kvinnor och flickor måste dessutom vara anonyma då de lever under hot. Berättelserna är mycket tydliga och konkreta. Jag blir skakad.

Varför tiger så många politiker om dessa flickors och kvinnors situation? En del av kvinnorna i boken uttrycker stor förtvivlan över detta och några säger att de framför allt är besvikna på feminister och vänsterfolk som ju ska stå upp för jämställdhet och allas lika värde. Att kvinnor förtrycks och utsätts för våld sker inte bara i hederns namn. Våld mot kvinnor finns inom alla kulturer men när det sker i system med hedersnormer drabbar det så många fler och det är ett strukturellt förtryck som kan förändras genom att ändra strukturer, genom utbildning och tydlighet från samhällets sida om vad som gäller i Sverige. Hedersnormer kommer ofta med en del grupper och deras kultur när de flyttar till eller flyr till Sverige. Många av dessa grupper är tillhör islam men också andra grupper har hedersnormer, som en del romer, det finns också konservativa kristna grupper med hedersförtryck. Det är väl ett stort skäl till att feminister och vänstergrupper inte tar itu med detta gigantiska problem. Ingen vill bli beskylld för att vara främlingsfientlig. Men i stället blir det ju fritt fram för förtryck av framför allt kvinnor men också av homosexuella unga män.

Ur Amineh Kakabavehs förord:
Antologin vänder sig till alla som i sitt arbete möter människor som lever under hedersnormer, men den vänder sig också till de som själva är eller har varit utsatta för hedersförtryck samt till alla dem som vill veta mer om ett av vår tids största jämställdhetshot och samhällsproblem. Sverige är i behov av en bred folkbildningsinsats om hedersnormer och hederskultur.

Ja, tyvärr är det uppenbart att detta är ett stort samhällsproblem som växer i Sverige. Flera av kvinnorna är tydliga med att kravet på kvinnor att bära slöja innebär alltid att kvinnor inte är jämställda med män och det för med sig en mängd orättvisor gentemot kvinnor.

Boken ges ut av organisationen Varken hora eller kuvad (VHEK). Bidragen bygger på texter och intervjuer som tidigare publicerats i VHEK:s tidning Förortsfeministen och podcasten- Hederspodden.

Filmrecension: Mord i Venedig – fuskas bort med karaktärer utan djup

by

Mord i Venedig
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Kenneth Branagh
Originalmusik Hildur Guðnadóttir
Skådespelare Kyle Allen, Kenneth Branagh, Camille Cottin, Jamie Dornan, Tina Fey, Jude Hill, Kelly Reilly, Michelle Yeoh

Mord i Venedig i regi av Kenneth Branagh (som också gör huvudrollen som detektiven Hercule Poirot) är traditionell puzzeldeckare som bygger på Agatha Christies deckare Mord på Allhelgonadagen. Det är den tredje av Christies Poirot-deckare som filmatiseras av och med Kenneth Branagh. Mord i Venedig är en uppföljare till de tidigare filmerna Mordet på Orientexpressen (2017) och Döden på Nilen (2022). Tyvärr tycker jag att denna tredje film inte alls är lika bra som de tidigare två. Vi talar ju trots allt om ett filmbolag som har enorma resurser.

Handlingen utspelas på All Helgona afton en tid efter andra världskriget. Hercule Poirot har gått i pension. Han har bosatt sig i ett tjusigt hus i Venedig och skaffat sig en livvakt som ser till att ingen kan komma nära honom nog för att locka honom till att lösa några mord. Han är trött på död, mord, brott och att lösa gåtor. Självklart är det någon som ändå lyckas ta sig fram till honom och förmår honom att sätta tänderna i ett mystiskt fall.

Det är en gammal bekant till honom, en kvinnlig författare, som övertalar honom att följa med till en seans med ett spiritistisk medium som sägs kunna få kontakt med andevärlden, det vill säga människor som gått ur tiden. I det här fallet är det en ensamstående kvinna som förlorat sin dotter i något som påstås vara ett självmord. Mamman hoppas få kontakt med sin döda dotter och också få svar på om det var självmord eller inte. Den kvinnliga författaren vill skriva en bäst-säljare om detta medium och hon utmanar Poirot att försöka avslöja om detta medium är falskt. Poirot tror inte på något som inte går att fastställa med vetenskap.

Det här skulle kunna bli en spännande berättelse om existentiella frågor. Men jag tycker allt fuskas bort med karaktärer utan djup som mest är en karikatyr på något. Jag tycker Kenneth Branagh är en duktig skådespelare men antingen är problemet att han samtidigt regisserar eller att han är fel person för rollen som Poirot. Det blir lite löjligt när han ska tala med belgisk accent, för att inte tala om hans mustasch som hur påklistrad ut som helst. Tacka vet jag Albert Finney och Peter Ustinov som Poirot, båda gör den rollen mycket bättre.

Agatha Christie har skrivit 30 böcker där Hercule Poirot är huvudpersonen. Frågan är om tiden hunnit ikapp dessa böcker, om det kommit så många efterföljare att de inte längre fungerar som film eller tv-serie? Deckarna och filmerna bygger på nostalgi och trygghet, ofarliga kriminalhistorier som hela tiden upprepar samma mönster. Cirka tio personer är misstänkta, enh efter en hannar i fokus för våra misstankar och när mördaren avslöjas är det givetvis de vi inte alls misstänkte. Det känns som att tiden hunnit ikapp dessa puzzeldeckare. Vi har sett för många med samma mönster, samma upplägg och Poirot är dessutom en karaktär som inte utvecklas. Har man sett honom i en film, då har man sett honom i alla.

Visst, det är en spännande miljö med ett hemsökt hus i Venedig. Människor som tar sig fram mellan husen med gondoler. En gammaldags stämning och levande ljus och terasser och balkonger. Men det räcker inte. Det är segt och aldrig riktigt spännande.

Filmrecension: Avgrunden – Kiruna i fokus

by

Avgrunden
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Richard Holm
Manus Richard Holm, Robin Sherlock Holm och Nicola Sinclair
I rollerna Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén, Felicia Maxime, Tintin Poggats Sarri och Edvin Ryding

En familj i total upplösning, familjemedlemmar som inte kan tala med varandra utan bara bråkar och hamnar mitt i en katastrof och plötsligt väcks sammanhållningen och de måste kämpa tillsammans. Ett tema vi sett förr, ett långt ifrån ovanligt tema för en film. Det speciella den här gången är att den utspelas i Kiruna, på svensk mark. Avgrunden, en svensk katastroffilm, utspelar sig i och omkring Kiruna och järnmalmsgruvan i Kiirunavaara.

Stora delar av staden Kiruna har tvingats flytta. Det är i verkligheten och filmen bygger på detta faktum. Anledningen till att staden måste flytta beror på gruvindustrin.

Wikipedia berättar om bakgrunden till flytten:
Gruvbrytningen i Kiirunavaara sker under jord med så kallad skivrasbrytning. Det innebär att man spränger loss och lastar ut järnmalmen underifrån malmkroppen. Gråberget får sedan fylla igen det tomrum som malmen lämnar efter sig. Malmkroppen i Kiirunavaara lutar i ungefär 60 grader in mot Kiruna. Den bergmassa som ligger ovanpå malmkroppen kallas hängvägg, medan den som malmkroppen vilar på kallas liggvägg. Lutningen hos malmen gör att gråberg från hängväggen rasar in och fyller igen hålrummen som bildas vid malmbrytningen. Spänningar i berget gör att berget ovanför spricker och successivt följer med nedåt. Förskjutningen sprider sig uppåt och markdeformationer uppstår vid markytan, vilka med tiden utvecklas till sprickor.
Kiruna ligger på hängsidan och det är på grund av detta som staden måste flyttas, för att inte förstöras av markförskjutningarna.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan. Hennes ex är en av cheferna i gruvan. Om exet nu ska kallas ex är en definitionsfråga. Frigga har haft sex månader på sig att skicka in skilsmässopappren. Hennes relationer till både ex, son, dotter och nya pojkvännen är minst sagt rörig. Sonen, Simon, har födelsedag men är försvunnen, han har varken sovit över hos mamman eller pappan. Både Frigga och exet tar dock rätt lätt på att sonen inte sovit hemma och ingen vet var han är. Åtminstone till en början. Det är där någonstans filmen gör att det är svårt att identifiera sig med Frigga eller övriga familjemedlemmar.

När marken börjar rämna tar Frigga det lätt till en början och beger sig till gruvan för att undersöka vad som händer. Det är en katastroffilm och därför är det klart att det rasar mer och mer och kampen för att överleva startar.

Att skildra en katastrof utifrån några karaktärer är ett vanligt grepp och rätt nödvändigt för att vi alls ska bli engagerade i katastrof- eller skräckfilmer. Tyvärr tycker jag inte att det fungerar i Avgrunden. Det är svårt att känna för huvudkaraktärerna. Det gör att filmen blir seg och det är inte ens spännande när familjemedlemmarna kämpar för sina liv. Regissören har inte hunnit bygga upp någon känsla hos mig för familjemedlemmarna.

Det är också ett rätt utnött knep att låta föräldrar gräla och bråka med sina barn strax före en stor katastrof. Att karaktärerna dessutom kan springa rakt in mot det som är livsfarligt är orealistiskt eller fullständigt idiotiskt. Det är samma fenomen som många skräckfilmer bygger på att karaktärerna springer rakt in i faran. Vi har sett det förr, om och om igen.

Jag skulle tro att intresset från andra länder kan vara stort för en katastroffilm från Sverige. Att den utspelas på en plats där en stor del av staden tvingats flytta på grund av gruvan fångar säkert intresset. Det är kul att se svensk film börja ta plats internationellt i fler kategorier är kriminalserier. Det är ett skäl till att denna film ändå får betyg 3. Ett annat skäl är att det är kul att se flera av de nya yngre skådespelarna som Edvin Ryding, kronprinsen i tv-serien ”Young Royals”, här i en annan slags roll.

Avgrunden har spelas in dels på plats i Kiruna och dels i Tammerfors i Finland, där många av interiörscenerna i gruvan spelats in. Joakin Hansson, filmens producent berättar:
– Kiruna är den viktigaste platsen för historien vi vill berätta. Därför har det också varit viktigt för oss att kunna spela in på plats. Men för att kunna genomföra filmen och maximera både berättandet och kvalitén filmar vi i ytterligare tre europeiska länder.

Jag beundrar ambitionerna och det mest spännande är egentligen att den spelats in till viss del i Kiruna, vilket ger filmen en liten extra nerv. Tänk om det faktiskt skulle kunna hända?