Banel & Adama
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi: Ramata-Toulaye Sy
Det må vara beundransvärt vad gäller det rent estetiska men vad gäller faktiskt substans är Banel & Adama närmast provokativt otydlig, loj och ointressant. Att hitta filmer som inte följer västerländska normer, både vad gäller berättande – och formmässigt, blir alltmer sällsynt. Globaliseringen har lett till att filmskapandet blivit mer unisont och tidigare exotiska filmnationer som Hong Kong eller Sydkorea har rört sig allt närmare västerländsk film. Banel & Adama har förvisso inte heller kunnat undgå att importera ett och annat västerländskt attribut, framförallt vad gäller de narrativa influenserna. Men genom att förlägga hela filmen i en mycket spartansk by skapas en känsla av tidlöshet, detta eftersom det är en plats som är åldrad i sitt levnadssättet men också aktuell då miljontals människor i världen fortfarande inte har tillgång till rent vatten eller elektricitet. Detta är en värld och vardag som vi i väst varken kan eller vill föreställa oss. Berättelsens tydliga influenser av Shakespeares Romeo och Julia bidrar också till filmens tidlösa kvalité.
Regissören Ramata-Toulaye Sy har en fantastisk känsla för det visuella. Även om vi aldrig lämnar sanden och de oändliga vidderna lyckas Sy skapa en spektakulär upplevelse för ögat. Genom fantastisk komposition och suggestiva bilder, som involverar skuggiga siluetter, skapas en film som är både vacker och spännande att se på. I sina bästa stunder verkar det som om fotografen Amine Berrada är tronarvinge till den eminenta Christopher Doyle vars bilder är rent hypnotiska i och med ett genialiskt användande av färg och ljussättning.
Men denna okulära triumf är föga behjälplig om filmen inte har kapacitet att engagera. Även om fotot är lika inbjudande som en kostnadsfri resa till valfri destination spelar det väldigt liten roll då livsödena och de många dramatiska skeendena är fullkomligt ointressanta. Det övergripande felet är att Sy helt och hållet saknar driv eller energi vad gäller subjekten. Berättelsens kärna må vara klassisk men sättet den presenteras på är, från en berättarmässig synpunkt, usel. Filmens romans som är menad att vara drivmedel för hela filmen är slarvig och helt utan passion. Viljan att följa i Shakespeares fotspår vad gäller att involvera surrealistiska och övernaturliga inslag är minst lika katastrofala för slutprodukten. Istället för att addera viktiga nyanser eller stilfulla religösa allegorier blir de närmast spirituella inslagen plumpa och distraherande. Inte blir det bättre av att flera sekvenser innehåller symbolik som är både diffus och mestadels irrelevant.
Tragiskt nog lyckas Sy aldrig hitta något ankare att hålla sig fast vid, istället löper filmen vidare med ett skröpligt och menlöst berättande som kulminerar i en av de mest tafatta finaler jag bevittnat. Det är genuint tragiskt att en film som besitter en fantastisk känsla för det visuella är mer eller mindre bankrutt vad gäller allt annat. Detta är yta framför substans, något det absolut inte borde vara.
Nu vill Kim få tillgång till studio och skådespelare några dagar till. Det är dock inte så lätt att ordna. Först och främst måste statens myndighet för filmcensur läsa det nya manuset och godkänna det nya slutet, vilket producenter och övriga som ska bekosta filminspelningen inte tror är möjligt. Det nya slutet kommer aldrig att bli tillåtet att spela in, menar de. Slutet bryter alldeles för mycket mot landets traditioner. En film kan väl ändå inte låta en kvinna göra uppror mot männen? Men Kim lyckas få med dem genom att hävda att slutet handlar om att döda massor av kommunister. Det är både roligt och absurt.
Dockorna sköter sig helt själva. En gång i tiden fanns det en dockmakare som skötte om dem och bestämde vad de skulle spela för föreställningar. Men nu får dockorna sköta allt själva.
