Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Lyckans ost – lite för många lösa trådar

by

Lyckans ost
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Louise Courvoisier

En hyllad fransk dramakomedi men jag har svårt att sjunga med i hyllningskören. Filmen är söt och har duktiga unga skådespelare men den känns halvklar. Filmen är för mig något liknande som när en granne berättar något och det är hopp i berättelser, det fattas för mycket för att jag ska få en helhet, för många lösa trådar som hänger i luften. Delvis är filmen väldigt orealistisk.

Totone bor i en mindre ort på den franska landsbygden. Han går omkring i kortbyxor och tillbringar den mesta tiden med att festa och dricka med sina kompisar. Han bor med sin pappa och sjuåriga lillasyster. Om pappan ber om någon hjälp har Totone aldrig tid att hjälpa till, han vill bara dricka öl och hänga med kompisarna. Pappan har också svårt med alkohol. En kväll hänger Totone på dansbanan med kompisar och pappan är också där och är stupfull. Totone ser till att pappan kommer till sin bil för att kunna köra hem. Att sätta en stupfull person att köra hem kan inte sluta på annat sätt än i en tragedi. Pappan kör in i ett träd och dör.

Totone blir ensam med sin lillasyster. Det är en av filmens obegripliga förutsättningar. Hur gammal är Totone? Eftersom han går runt i kortbyxor och har ett ansikte som ser mycket ungt ut skulle jag vilja gissa på att han är 15-16 år. Men hans ålder nämns aldrig och eftersom han tydligen får ta hela ansvaret ensam för sin lillasyster bör han vara myndig i alla fall. Det är obegripligt. Ingen släkt syns till och samhället verkar tycka det är helt i sin ordning att han tar hand om sin lillasyster utan någon hjälp.

För att försöjra sig och sin syster tar han jobb hos ett företag som gör ost, samma företag som hans pappa arbetade för. Men på jobbet finns unga män som inte tycker om Totone och det blir bråk, handgripligen. Mycket bråk. Totone får dock en idé när han får reda på att varje år delas det ut ett pris på 30.000 euro till den som får fram regionens bästa Comté-ost. Då bestämmer sig Totone att vinna det priset. Hur göra ost när man inte har en ko som kan ge mjölk? Man stjäl mjölk förstås.

Visst kan det vara intressant med filmer som bryter mot traditionell dramaturgi, vilket denna gör på flera sätt men det blir lite för rörigt, för många lösa trådar och för hoppigt med tidsperspektiven. Ett plus dock till Clément Faveau som gör en bra roll som Totone.

Filmen hade världspremiär i tävlan i Cannes (Un certain regard), och hade svensk festivalpremiär på Göteborg Filmfestival. Över en miljon i publik i Frankrike, och vinnare av två César: Bästa debutfilm samt Årets kvinnliga upptäck.

Filmrecension: Queer – enastående Craig men bedrövlig film

by

Queer
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Luca Guadagnino

Daniel Craig är enastående. Han är en fantastisk skådespelare och det märks att regissören valt att utnyttja Craigs förmåga genom att ha med många täta bilder på Craigs otaliga, olika uttryck med både kroppsspråk och ansiktsuttryck. Att han kan spela mycket mer än 007 råder ingen tvekan om. Här kommer Craigs karaktär William Lee så långt från Bond som det är möjligt. Filmen däremot är både seg och omöjlig att engagera sig i. Fotot är mästerligt, med snyggt foto där minsta detalj är färgmässigt välkomponerat. Men det räcker inte för att en film på två timmar och en kvart med handling som inte är det minsta engagerande ska hålla uppe mitt intresse.

Filmen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Handlingen börjar i Mexico City under 1950-talet där William Lee lever bland exilamerikaner. Han fördriver tiden med att hänga på barer och hälla i sig alkohol, använda droger som kokain och heroin och jaga yngre män för sex. Men så dyker den unge före detta militären Eugene Allerton upp och Lee blir besatt och vill inte bara ha sex med honom. Han vill få en djupare relation. Men han vet inte hur och dessutom verkar Eugene inte vara intresserad av att ha något fast förhållande.


Regissören Luca Guadagnino har en tendens att skildra manliga homosexuella förhållanden med stor åldersskillnad och han skildrar gärna en samhällsklass som är så välbärgad att den inte behöver bekymra sig för vem som ska tvåtta deras lakan och städa efter dem (som Timothée Chalamets karaktär Elio i Call Me Buy Your Name som hade sex med en persika i sängen och inte behöver bry sig ett dugg om hur lakanen ska bli rena för det tar familjens anställda hand om). I Queer är Lee en äldre amerikansk man som först vistas i Mexico City och sedan tar med sig en ung man till Sydamerika. Lee betalar hela resan för dem båda. Han har gott om pengar. Det är svårt att engagera sig i människor som inte har samma vardagsbekymmer som mig och de flesta jag känner. Det är inte ofta intressant att följa berättelser om personer som inte behöver tänka en sekund på hur de ska kunna betala hyran eller köpa mat.

Ett annat minus för filmen är att livsfarliga droger som heroin och kokain skildras som ganska harmlösa. Lee häller i sig alkohol hela tiden och dessutom använder han heroin och kokain. Droger som många dör av i överdoser.

Lee blir besatt av Eugene Allerton men inser efter ett tag att det saknas något för att de två ska bli ett. Lee har hört talas om en växt, Yage (också känd under namnet Ayahuasca) som ska kunna ge dess användare telepatisk förmåga. Lee tänker att om han får med sig Eugene till Colombia där växten finns och de inmundigar den tillsammans ska de kunna ha kontakt med telepati och på så sätt bli helt förenade. Längtan att stå någon nära driver Lee till Colombias djungler. Han lyckas övertala Eugena att följa med.

Givetvis är det en illusion. Inga droger är magiska trollspön som ger närhet och tillit. Queer är delvis en skildring av en man som söker tillhörighet och samhörighet men går vilse och tror att det går att hitta mening i livet genom att fly från sig själv. Lee söker hela tiden utanför sig själv. Det är ett intressant tema men då en stor del av filmen fokuserar på intag av alkohol och andra droger och en del sexscener blir det ändå en seg film. Jag tycker att de som gärna ser filmer med fokus på homosexuella är värda bättre filmer.

Teaterkritik: Studie i mänskligt beteende – smart, rolig, tankeväckande – en helt underbar komedi

by


Foto: Sören Vilks

Studie i mänskligt beteende
Av Lena Andersson
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Sissela Kyle
Scenografi Erik Salvesen
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Johanna Ruben
Medverkande Astrid Drettner, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Sofia Papadimitriou Ledarp, Annika Hallin, Alexej Antic, Jan Mybrand
Urpremiär 7 mars 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Vilken skrattfest. Så roligt och så träffsäkert och dråpligt. Oj vad jag skrattade. Det var nog inte en minut då jag inte skrattade eller log. Studie i mänskligt beteende bygger på Lena Anderssons bok med samma namn, som nominerades till Augustpriset 2023.
Skarpsynt skildrar lögner vanliga människor lurar sig själva med och strör omkring sig. Dubbelmoralen som finns i så många sammanhang blir synlig och oförmågan att se något ur olika perspektiv – allt det som gör att människor springer i flock utan att tänka eller vara ärliga. Visst, det går att skaka av sig det och mena att det är sådana människor är. Men för femhundra år sedan är det detta fenomen som gjorde att människor kunde flockas för att se på när häxor brändes på bål. Det är viktigt att vi i dagens Sverige vågar se vilka så kallade sanningar som inte får ifrågasättas. Se vad det är vi inte får tänka eller säga. Vad vi inte får ifrågasätta alls.

Vi får se två väninnor som är småbarnsmammor och som träffas på ett café för att övertyga varandra om hur duktiga mammor de är och att de är så lyckliga med sina liv. Snabbt går samtalet över till att bara om deras gemensamma väninna Matilda som inte har varken man eller barn. De två väninnorna tävlar om att hacka ned på Matilda som person och att hitta alla fel de kan på henne: riktigt skitsnack, helt enkelt, bakom ryggen. Detta hindrar förstås inte någon av dessa två väninnor att sedan själv träffa Matilda och umgås med henne och snacka skit om sin andra väninna.

Matilda är den enda karaktären på scen som talar sanning. Hon säger oftast precis som de är och väldigt klarsynt. Det gör bara att omgivningen tycker ännu sämre om henne och vrider det hon säger till att betyda något annat. Efter föreställningens paus dyker en annan form av sanningssägare upp. Men den här gången är det en person som inte söker förstå helheten och är helt oförmögen se saker ur olika synvinklar, tvärtom är hon tvärsäker på att hen har rätt i allt och hävdar det bestämt så ingen har en chans att eller vågar säga emot.


Att det fungerar så enormt bra beror förstås på manus men lika viktigt är det skådespelarna alla är duktiga. Ensemblen är otroligt samspelt, det är svårt att förstå att det är en premiär. Hela ensemblen är viktig men jag vill trots det ge en extra eloge till Isabelle Kyed som är en otrolig talang hon kan spela en självgod rektor eller en tonårig prao med samma trovärdighet och komik. Hon verkligen äger scenen när hon agerar.

Scenografin är smart. Handlingen flyter runt mellan olika situationer där karaktärer möts, som på café, en rektorsexpedition, på en bokklubb, i en sybehörsbutik, i en festlokal för att träffas tjugo år efter examen. På scenen är bord, stolar, soffa och bänk uppställda i olika grupper. Till och med utanför scenen, på sidorna, är två scen-stationer uppställda. Allt ger tillsammans känslan av hur allt flyter på, som livet ju gör.

Föreställningen innehåller flera små berättelse som ändå hör ihop, de olika karaktärerna flyter in i olika sammanhang. Den första delen dominerades av ett skärskådande av relationer mellan kvinnor och visar hur kvinnor kan tro att de stöttar varandra men sanningen är att de lika ofta motarbetar varandra och lurar varandra. Det blir så synligt att ofta bubblar en dubbelmoralen kvinnor som bryter mönstret blir ifrågasatta.

Efter paus dominerar teman kring svenskhet och om kunskap kontra flum. Scenerna hos rektorns expedition där den ryska läraren Olga blir inkallad på medarbetarsamtal och får kritik för att hon vill förmedla kunskap till elever är sanslöst rolig, men samtidigt tankeväckande.

Mest av tycker jag att föreställningen handlar om hur viktigt det är att försöka se saker ur olika perspektiv och att kunna lyssna och inte alltid behöva trycka ned någon som tycker eller tänker annorlunda. Att vi faktiskt kan lära oss något av att lyssna på den som vågar kritisera den allmänna uppfattningen. Och detta framfört i en av roligaste föreställningarna på länge.

Filmrecension: Älskling – en otäck djupdykning i en manipulativ människas beteende

by

Älskling
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Lilja Ingolfsdottir

En djupdykning i en kvinna som är manipulativ och lurar allt och alla och mest av allt sig själv. Denna beskrivs av en hel del kritiker som en äktenskapsskildring vilket jag tycker är missvisande. Delvis är det en skildring av en separation, kanske skilsmässa men endast ur en enda persons synvinkel. Vi får följa Maria som utan tvekan har stora problem med sig själv. Hon är manipulativ på ett sätt som måste vara oerhört svårt att leva med. Ena stunden är hon rosenrasande och hotar med att dra och om partnern inte börjar tycka synd om henne och be henne stanna börjar hon gråta och tala om hur synd det är om henne. Hon är offret, det ständiga offret som alla missförstår och är dumma mot, enligt henne själv. Mest av lurar hon sig själv. Hon är den eviga tonåringen som alltid skyller alltid på andra och som inte tar ansvar för att hon har fyra barn.

En scen i början säger väldigt mycket. Maria storhandlar mat tillsammans med barnen. När hon ska betala visar det sig att hon inte har pengar på sitt kort. Hon prövar med ett kort till och där finns inget att betala med heller så hon måste ringa till sin man och be honom föra över pengar. Att gå och storhandla med barnen och inte ens ha kollat hur mycket pengar som finns på kontot säger en hel del om hennes oförmåga att ta ansar som vuxen. Allt är kaos dessutom, barnen drar åt olika håll. Scenen signalerar att det är mycket som inte är bra med henne och hennes barn.

När mannen, Sigmund, senare på kvällen kommer hem efter att ha varit på resa i jobbet berättar han att han ska jobba igen om några veckor. Maria blir vansinnigt arg och skriker och slåss. Hon säger att de varit överens om att han skulle vara hemma och ta hand om barnen efter denna sista jobbresa. Hon måste få chansen att jobba med sina projekt. Ett stort problem med den överenskommelsen är att hon inte har något godkänt projekt att jobba med. Sigmund däremot har inkomster när han reser i jobbet. De har fyra barn att försörja. Två från Marias tidigare äktenskap och två tillsammans. Den som är vuxen och förälder måste man ta ansvar för barnen men Maria verkar leva i någon drömvärld.

Det är plågsamt att se och på något sätt verkar det som att filmens skapare tycker synd om Maria. Jag kan inte se filmen på annat sätt än att Maria är en stor egofixerad mamma som inte är vuxen sin uppgift som förälder. Mot slutet kommer en form av lösning som är rejält konstruerad och svår att riktigt tro på. Jag är kluven till om filmskaparen förstår hur plågsamt det är att se en kvinna lura sig själv så fruktansvärt.

En stark beskrivning av Marias karaktär får vi i början av filmen då hon berättar hur hon ”hittade” Sigmund och kunde göra honom till sin. Hon använder just de orden att hon vill ha honom till sin. Att äga en annan människa? Vad är det för inställning till andra människor?

I Norge har filmen gjort stor succé. Mot slutet av förra året brakade ÄLSKLING in på norska biotoppen och lade sig direkt som etta och den huserar fortfarande på 10-i-topp i Norge.

Om man är en stor beundrare av filmer och teaterföreställningar med liknande teman som Ingmar Bergmans scener ur ett äktenskap kan denna film vara tilltalande. Fast jag ändå tycker att den mer handlar om en djupt störd kvinna. En äktenskapsskildring skulle jag föredra att den skildrade både mannen och kvinnan och inte enbart fokuserade på kvinnan.

Filmrecension: Räv och hare räddar skogen – varm berättelse som väcker fantasin

by

Räv och hare räddar skogen
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mascha Halberstad

En animerad berättelse för hela familjen om de två vännerna Räv och Hare och alla deras andra vänner i skogen. När de vaknar på morgonen efter en fest upptäcker de att skogen börjar försvinna då den översvämmas. Vad de inte vet är att en bäver har byggt sig ett lyxboende som innebär att det blir en översvämning. Bävern har låtit massor av träd huggas ned för att kunna bygga sitt boende som är som ett nöjesfält under vattnet. Att det blir katastrof för alla djur i skogen som förlorar sina hem bryr sig bävern inte alls om.

Parallellen är ganska tydlig till vad som händer i världen nu med klimathotet. Först tänkte jag att det är lite tråkigt om filmer som vänder sig också till de yngre åldrarna ska vara för tidsmässigt politiskt inriktade men handlingen är rolig, varm och har flera djup i berättelsen. Som alla bra familjefilmer har den saker som talar till alla åldrar.

Räv och Hare som bor tillsammans är ett kärt återseende för många. Regissören, animatören och illustratören Mascha Halberstad har tidigare gjort en tv-serie med figurerna Räv och Hare. Den har visats över hela jordklotet och belönats med priser som Cinekid Audience Award 2019 och Ensor Best Animation Award 2020.

Ett stort plus till filmen för att den inte på välkänt Disneymanér över på med aktionscener och en gigantisk stridsscen. Jag charmades också av de sköna karaktärerna. De två råttorna är nog filmens roligaste karaktärer med sin varma göteborgska dialekt går det inte att låta bli att älska dem.

Figurerna ser ut som leksaker, delvis som figurer gjorda i plats. Det gör att deras mimik inte har så stor bredd. Det som ger deras karaktär hänger mest på rösterna. Det är animations-teknik som jag inte är helt förtjust i. En fördel med den tekniken är dock att barn kan få igång sin fantasi och leka med sina leksaks-figurer och hitta egna äventyr med dem.

Räv och Hare räddar skogen hade världspremiärer på Berlins Filmfestivals barn- och ungdomssektion Generation.

Det är en rolig film med en fin berättelse som sätter igång flera intressanta saker att prata om och väcker fantasin. Det är en varm berättelse om vikten av vänskap.