Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
The Confusions har släppt You Fuck It Up Again.
You Fuck It Up Again en låt som är inspirerad av den sena 70-talsrockscenen i kombination med synth- och postpunk från tidigt 80-tal. En cool indie-hymn med ett stadigt groove, aviga synthpartier och gospel-vibbade körer.
En låt om vännen som ställer till det för sig men som man älskar ändå.
Mohikanen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juni 2025
Regi Frédéric Farucci
En skrämmande aktuell film om när kapitalet går hand i hand med maffian och polis och andra myndigheter. Joseph är en av de sista getherdarna på Korsikas kust. Han får besök av maffian som kräver att han ska sälja sin mark. Joseph vägrar och då kommer maffian tillbaka för att helt enkelt döda honom, vilket inte är så lätt som de tror. Istället blir maffians utsände yrkesmördare dödad av Joseph, i självförsvar. Men att det är i självförsvar är inget som hjälper Joseph som inser att han måste fly, måste hålla sig gömd. Polis och myndigheter samarbetar med maffian och samhällets rikaste som vill exploatera kusten på Korsika.
Varför Joseph egentligen säger nej till att sälja är inte helt klart. Han vill bara inte. Förmodligen trivs han med sitt liv och att ta hand om sina getter, att sitta på klipporna, omgiven av sina getter och betrakta havet.
Ett minus för filmen som samtidigt är en styrka är just att vi inte får allt förklarat. Vad tänker Joseph egentligen? Däremot har han en brorsdotter som är aktiv på sociala medier och som lyckas få stor uppmärksamhet för Joseph och hans flykt och kamp mot maffian och kapitalisterna. Joseph blir mer och mer en symbol för motståndskampen mot exploateringen av kusten. Han får namnet Mohikanen bland allmänheten och han har många supportrar.
Det är ovanlig film då de personer som oftast skildras som rebelliska ledare brukar vara bra talare och samla stora skaror för att lyssna på dem. Men inte Joseph. Han är tystlåten och tar inte så mycket initiativ utan mest flyr och håller sig gömtd. Det är fascinerande hur hans urgamla yrke lever sida vid sida med nutidens sociala medier och turisternas fester på Korsika på stränder och barer.
Fotot ger en enorm upplevelse som blir som en förstärkning av handlingen. De stora vidderna, havet, naturen, getterna – något ursprungligt som försvinner mer och mer för de exploaterande storfinansernas intresse av att skapa turistplatser för en rik överklass medan ursprungsbefolkningen tvingas iväg.
Filmen sätter igång tankar kring Sverige och hur gängkriminaliteten i Sverige börjar påminna om maffiastrukturer i länder som Italien och på den franska ön Korsika. Ännu har inte de kriminella gängen i Sverige lyckats liera sig med makten som på Korsika. Mohikanen är en skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet på Korsika och delar av Italien. Hoppas det går att stoppa utvecklingen av gängkriminaliteten i Sverige så vi inte hamnar i samma situation.
Filmens styrka är hur den skildrar hur gammalt och nytt lever sida vid sida och att inte allt förklaras utan vi får själva känna in hur vi vill tolka en del. Och ett stort plus för fotot.
Squid Game 3
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 juni 2025
Regissör, manusförfattare och producent Hwang Dong-hyuk
Spännande, djupt berörande och engagerande, går inte att slita sig och jag bara måste se avsnitt efter avsnitt och en knivskarp kritik av det kapitalistiska samhällssystemet. Den som kan se denna säsong utan att gå igenom en berg-och-dalbana av känslor har ett hjärta av sten.
Säsong 3 av Squid Game är nog den mest efterlängtade av sommarens tv-serier. Räkna med spänning, knivskarp kritik av det kapitalistiska samhället och en djupdykning i vad människor är och kan vara, på gott och ont. En säsong där karaktärerna och vad de utsätts för känns ända in i benmärgen. Det går inte att se denna säsong utan att bli berörd.
Gi-hun, spelare 456, som vann Squid Game när han tävlade och blev gigantiskt rik tog sig tillbaka till tävlingen i säsong 2 för att kunna avsluta spelet. Han insåg att alla pengarna inte räckte för att bli lycklig. Gi-hun var djupt upprörd över att det finns ett sådant spel där svaga, fattiga och utsatta utnyttjas på detta brutala sätt för att skapa underhållning åt de stenrika vinnarna av kapitalismens system. I säsong 2 kämpande han på många sätt för att få deltagarna i spelet att förstå hur sjuk tävlingen är, fast utan att lyckas få med majoriteten.
Säsong 3 tar vid precis där säsong 2 slutade. Ett blodigt och misslyckat uppror och insikten om svek har gjort att Gi-hun mår sämre än någonsin tidigare. Men Squid Game tar ingen paus, så Gi-hun blir tvungen att fatta några viktiga beslut i sin förtvivlan när han och de överlevande spelarna ställs inför ännu dödligare lekar som sätter deras viljestyrka på prov. För varje runda som går får deras val större konsekvenser.
Vi får också följa hur spelets frontman In-ho tar emot VIP-gäster som ska avnjuta spelets sista delar. Det ger en obehaglig insikt om de gigantiska skillnaderna mellan människors liv. På havet utanför kommer samtidigt den tidigare polisen Jun-ho med två båtar för att hitta ön och söka efter sin försvunne bror. Vi får också följa den unga nordkoreanska kvinnan som flytt från Nordkorea och arbetar som soldat och vakt på tävlingen. Andra starka karaktärer som är i fokus i handlingen är den äldre mamman och hennes vuxne son som båda deltar i tävlingen. Den unga gravida kvinna som deltar i tävlingen är också en viktig del i berättelsen.
Denna säsong är den blodigaste hittills. Vissa scener är så grymma att det är svårt att se dem – samtidigt inser jag att även om det inte finns en spel som detta i verkligheten (får vi hoppas) så är verkligheten på många sätt ett spel fyllt av orättvisor och där människor utnyttjas och far illa. Scenerna berättar om hur människor agerar under press och visar människor både som extremt själviska och andra som medkännande varelser. Denna säsong är välgjord in i minsta detalj och gripande, engagerande och djupt tankeväckande.
Säsong 2 blev en besvikelse för många. Förmodligen var orsaken till att många blev besvikna inte att den skulle vara dåligt gjord eller att handlingen inte är engagerande utan missnöje grundade sig troligen på att den visade sig ju ha ett abrupt avslut med en lång rad oavslutade händelsekedjor. Bara några dagar före premiären av säsong 2 kom informationen att det inte var den sista avslutande delen utan att de skulle komma en tredje säsong som ska vara den avslutande säsongen.
Squid Game har flest antal visningar någonsin för en TV-serie på Netflix. En andra säsong hade premiär den 26 december 2024, och en tredje och sista säsong har premiär 27 juni 2025.
Producenten och regissören har lovat att det är den sista säsongen men nu börjar det ryktas om möjliga spinoff-serier.
Beck – den osynlige mannen
Betyg 3
Premiär på TV4 Play Plus 21 juni 2025
Regi Per Hanefjord
Manus Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius.
Med Valter Skarsgård, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Peter Haber, Måns Nathanaelson, Elmira Arikan, Nina Zanjani, Oscar Skagerberg med flera.
Nu har den kommit, Beck-film nummer 52, som är den andra i tionde säsongen av dessa filmer som alla baseras på Sjöwall Wahlöös fiktiva polis Martin Beck. Filmen lär vara en av de mest efterlängtade av sommarens online-premiärer. Tja, den ger en och en halv timmes underhållande halvspänning och ett möte med välbekanta karaktär. Långt ifrån något mästerverk men ändå något bättre än de senaste botten-nappen i serien av Beck-filmer.
Beck-filmerna och böckerna har alltid haft som signum att visa på orättvisor i samhället och skillnader i hur människor bemöts av myndigheter och polisväsendet. Från början var det berättelser som kunde säga något viktigt om hur samhället fungerar. Men varför filmerna nu tappat den kompassen kan jag bara spekulera i. Ett av de absolut största och allvarligaste problemen i det svenska samhället idag lyser totalt med sin frånvaro i Beck-filmerna. Denna nya Beck-film låtsas också att det inte finns någon gängkriminalitet i Sverige. Ändå är gängkriminaliteten ett djupt och allvarligt problem i Sverige i dag. Är problemet att TV4-ägda filmen inte vill på något vis visa att det finns någon kriminalitet bland unga män med invandrarbakgrund? Är det helt förbjudet för TV4 att visa att sådant kan förekomma?
Denna nya Beck-film utspelas en tid efter den förra där en av poliserna i Alex (Jennie Silfverhjelm) team blev dödad i slutet av förra filmen. Framför allt Oskar Bergman (Måns Nathanaelson) brottas med djup sorg medan Vilhelm (Valter Skarsgård) trycker ner sina känslor efter den situation där deras kollega blev dödad.
Alex får ett larm om ett bestialiskt mord och hon tar med sig både Josef och Vilhelm för att undersöka mordet på plats. Mordet verkar ha att göra med Victor Roos (Oscar Skagerberg), en svensk version av Andrew Tate, en kontroversiell influencer. Victor Roos, liksom Andrew Tate, sprider och predikar en ideologi som bygger på idén att män förtrycks i dagens samhälle. Män inte får vara det de rent biologiskt är byggda för. Män ska enligt Roos vara starka, skydda kvinnor och barn, vara ärliga och rättskaffens – de ska vara som män varit genom historien.
Martin Beck arbetar egentligen i en annan del av polishuset, men då det visar att det finns fingeravtryck i samband med det nya mordet som matchar en person från en tidigare utredning får Beck besöka Alex team och bistå dem.
Uppenbarligen är tanken att filmen ska skildra toxisk maskulinitet och det stryks under med att Vilhelm pratar med en psykolog om sådana problem. Det ironiska är att både Vilhelm och Josef som kan definieras som mer handlingskraftiga, mer actionbetonade och sådant som traditionellt har kategoriserats under manliga egenskaper är de som får saker gjort, som hittar ledtrådar som gör att brotten kan lösas. Det är bara Vilhelm och Josef som får något gjort som för dem till lösningen.
Det är trevligt att återse gänget kring Alex. Det har blivit ett antal filmer nu och karaktärerna har mejslats fram och vuxit. Men själva handlingen är något rörig och krafsar mest på ytan kring temat. Men filmen är ändå ett steg framåt sedan förra Beck-filmen i alla fall – så det kan vara värt att ägna en och en halv timme åt Beck – Den osynlige mannen. Sämre underhållning finns det i sommar.
Den förra Beck-filmen, Beck nummer 51, fick också betyg 3 av mig men nu känner jag att att det var lite för högt. Denna nya, Beck 52, får också betyg 3 men den är betydligt bättre än den förra. Fast ingen av dem når upp till den höga klass som en del tidigare Beck-filmer har. Kanske för att Beck-filmernas nuvarande skapare inte vågar ta upp de samhällsproblem som finns idag.
Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård
The Ugly Stepsister
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juni 2025
Regi Emilie Blichfeldt
En annorlunda version av Askungen, med mycket blod och andra kroppsvätskor och annat som är äckligt att se. Jag förstår mig inte på denna genre, body-horror. Vad är det intressanta med att i närbild se blodiga scener som gör att jag mår illa? Ja vi är alla olika och det är förstås därför det finns en publik för denna film också.
Handlingen berättas framför allt utifrån Elvira, vi följer handlingen ur en av de elaka styvsystrarnas perspektiv. Elvira är inte alltigenom elak, hon är själv ett offer för sin mammas planer. Elvira är däremot mesig och har inte mod att på något sätt sätta sig emot allt hon utsätts för. Elvira är inte vacker enligt de traditionella skönhetsidealen och hon utsätts för smärtsamma ingrepp för att förvandlas till en åtråvärd kvinna bland adelsmännen och mest av allt för att bli intressant för prinsen.
Filmen går till storms mot ytliga skönhetsideal som gör att kvinnor utsätter sig för riskabla plastikoperationer – ett ideal som också kan ge ätstörningar.
Filmens regissör Emilie Blichfeldt förklarar att The Ugly Stepsister är inspirerad av såväl bröderna Grimms i sig rätt brutala version av Askungesagan som hennes personliga kamp med sin kroppsuppfattning:
– Jag vill framkalla såväl empati som obehag och inspirera publiken till att reflektera över sin uppfattning om, och förhållande till, skönhet.
Elvira och hennes syster Alma flyttar till en fin herrgård tillsammans med sin mamma som gift sig med en adlig änkeman som har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Næss, Ondskan), som blir deras styvsyster. Agnes är naturligt vacker, både inifrån och utåt. Men Agnes pappa dör strax efter bröllopet och Agnes måste då leva med sin styvmamma och styrsystrar. Systrarna är inte speciellt elaka utan det är mamman som är vidrig. Men allt ställs på sin spets när landets prins Julian (Isac Calmroth, Ondskan) bjuder in alla adliga unga kvinnor till en bal. Prinsen ska utse sin fru under balen. Elviras mamma bestämmer att Elvira ska utföra flera hemska ingrepp för att bli attraktiv.
Agnes däremot bryr sig egentligen inte om att gifta sig med prinsen, hon är förälskad i en annan ung man. Men för styvmamman är Agnes ett hot mot hennes planer för Elvira. Agnes förpassas till tjänstefolket.
Jag är inte den enda som har svårt för den här filmens blodiga och slaskiga scener. Midnattsvisningen av The Ugly Stepsister på Sundance-festivalen blev omtalad bland annat för att en av besökarna spydde under den. Filmen ses som ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. Men för min del blir det för mycket, för övertydligt.
Filmens regissör Emilie Blichfeldt har flera gången tidigare tagit sig an problemen med skönhetshets genom debattartiklar och kortfilm. På sätt och vis har väl alla filmer någon sorts budskap, mer eller mindre dolt. Visst, sagan om Askungen är i sig liksom många sagor ganska brutala och grymma, men hur skräckfyllda de är beror på hur de framförs och hur berättelsen fokuserar på det äckliga och det blodiga. För mig blev det för mycket för att det skulle vara njutbart.
Emilie Blichfeldt säger i ett pressmeddelande:
– Budskapet är kanske inte så väl dolt i filmen, men inte på bekostnad av bioupplevelsen. Det spelar ingen roll vad man vill säga, det måste först och främst vara en jäkligt bra film.
Och nej, för mig är det inte en jäkligt bra film, trots det goda syftet. Jag vill tycka om den men det går inte: Trots en lång rad duktiga skådespelare, till exempel Adam Lundgren, Malte Gårdinger (Young Royals), Cecilia Forss, Ralph Carlsson och Ane Dahl Torp (Charter) som jag gärna skulle vilja ge högre betyg. Helheten blir dock för osmaklig och för seg.