Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gästskribenter

Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

by

”I dag anser flera museer att lagar och avtal kring upphovs-rätten är så krångliga att de inte vågar publicera de bilder de förvaltar.”

För några veckor sedan laddade jag över mina foton i telefonen till datorn. Där hittade jag allt från roliga bilder på barnen till fotograferade tidtabeller, skyltar, signaturer på brev jag skrivit, vinetiketter, ett par snygga skor från en affär som var stängd när jag gick förbi. Jag använder oftast min kamera i mobilen som ett extra minne. Jag påminner mig själv och andra genom ett foto och jag kommunicerar allt mer genom att skicka bilder till barnens skola, vän- ner och arbetskamrater.

Rent tekniskt sett är jag upphovsman till en rad bilder jag använder i kommunikation med min omgivning.
Jag tycker om bildkommunikation och det är oftast bilden i en tidning eller i reklam som får mig att stanna med ögat för att veta mer. Bilden ersätter allt oftare en text eller ett telefonsamtal.
Jag är nog en normal representant för den så kallade allmänhetens användande av bilder. Att kommunicera med enbart bild är svårt. Ikea kommunicerar sina monteringsanvisningar i form av streckgubbar, med enbart bild och utan text. Det fungerar inte alltid helt smärtfritt.

Mina olika bilder fick mig att fundera kring hur vi använder bilder och vad de spelar för roll. Intresset för att använda bilder ökar. Fotogra- fiska Museet har stora besökssiffror trots hög inträdesavgift och flera andra center för foto- grafi tar del av framgångarna. Är skiftet mellan textkommunikation och bildkommunikation redan här?

När bondesamhället under senare delen av 1800-talet övergick till industrisamhälle blev bilder av kvinnor och män i folkdräkter från Dalarna ett mode i tiden. Genremåleri, porslin med dekor av målade dalkullor och tryckta bil- der med samma motiv spred uppfattningen om det romantiska bondesamhället. Ett samhälle som var på väg att försvinna och som doku- menterades och spreds via den massproducerade konsten.
I skedet mellan bondesamhälle och industri- samhälle fungerade bilderna i den massprodu- cerade konsten på precis samma sätt som TV,

film, internet och andra medier gör i dag. De förmedlade kunskap och kommunikation kring motiven och de händelser som skildrades.
Sveriges museer har, enligt den senaste museiutredningen, cirka 62 miljoner bilder i sitt förvar. Bilder, som tas om hand av professionel- la händer, i syrafria kartonger och klimatiserade magasin. Vi betalar med gemensamma medel.
Vi som allmänhet kan ta del av alla dessa fo- ton. Kanske hittar vi sådana källor av kunskap att skola och universitet skapar helt ny kunskap. Tänk att koppla ihop samtid och dåtid i bild!
Men alla dessa bilder har olika upphovsmän och upphovsrätten stipulerar olika skyddstid för fotografisk bild respektive fotografiskt verk. I flera fall finns det ingen upphovsman angiven på fotografiet och det kan vara svårt att bedöma huruvida det är en fotografisk bild eller ett fotografiskt verk.
I dag anser flera museer att lagar och avtal kring upphovsrätten är så krångliga att de inte vågar publicera de bilder de förvaltar för all- mänhetens räkning. Följden blir att vi inte kan ta del av de fotografier som tillhör vårt kollek- tiva minne och som vi betalar för via skatten.
Det är något fel när det är tekniskt möjligt att nästan var som helst i världen ladda ner och upp bilder till andra användare att kommunice- ra med, men samtidigt omöjligt för museer att publicera bilder ur sina samlingar på grund av tolkning av upphovsrättslagen. Museerna måste bli modigare och stå för sitt uppdrag att göra kultur och historia användbar och intressant för oss medborgare.

 

Text: Karin Linder

 

Karin Linder är förbundsordförande för DIK –- akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
E-boken är pinsamt underutnyttjad

Ett försäkringserbjudande världen inte kan tacka nej till, rapport från möte på ABF

by

Samma kväll som den socialdemokratiska partiledningen valde ny ledare på Sveavägen i Stockholm (26/1-12) ordnade ABF ett möte på andra sidan gatan. Ämnet: ”Är världen beboelig om 100 år?” med underrubriken: Möte kring klimatutveckling och jordens resurser, var synnerligen uppskattat! Kön in till en av de största föreläsningssalarna var så lång, 15 minuter före mötet, att man kunde befara att alla ínte skulle få plats. Men det fick vi, i en fullsatt sal.

Naturresursprofessorn Johan Rockström, som formellt var mötets inledare, var i praktiken dess föredragshållare. Han fick 30 minuter på sig för detta. Han sade det aldrig själv, men skall man beskriva alla jordens miljöproblem under 100 år på 30 minuter, måste mycket utelämnas.

I stället valde han att bryta udden av mötets fråga genom att redan från början besvara den med ett: ja! Ja, jorden kommer att vara beboelig om 100 år enligt Rockström. Men – frågan är snarare om tillväxten kan fortsätta så länge. Sedan visade han ett antal tillväxt-kurvor för förbrukning och förorening i global skala som alla har samma omöjliga bran-ta uppförslutning. Han kallade dessa kurvor, ”hockeyklubbor”.
Ta mänsklighetens tillväxt t ex. Först växer den mycket långsamt under flera tusen år till 0,6 miljarder, vilket kan förenklas till ett långt, nästan rakt streck = klubbans långa skaft. Genom den industriella revolutionen sticker befolkningen brant uppåt, på kort tid, till nuvarande 7 miljarder människor = klubbladet.

Johan Rockström gick inte närmare in på hur våra snabbt avtagande naturresurser/ person samt snabbt ökande föroreningar kommer att kunna skada oss. Mest uppehöll han sig vid att jordens medeltemperatur snart kommer att ha ökat 1°C. Att detta är mycket mer än det låter, förstår man vid en jämförelse. Man måste enligt Rockström gå 1 miljon år tillbaks i tiden för att finna en sådan temperaturökning och 25 miljoner år tillbaka för att finna den maximalt möjliga temperaturökningen i vår nära framtid. Alla dessa förändringar är helt eller delvis människans verk. Därigenom är djuren och växternas överlevnad så hårt styrd av människan, att vi nu t o m har skapat vår egen geologiska epok, antropocen.
Detta hindrar dock inte istidens återkomst, bara en försening enligt Rockström. Hur han tänker sig temperaturhöjningen under en istid, förstod jag dock inte.

En sak är dock väldigt klar och det är att tillväxten av den globala välfärden är allvarligt hotad av alla naturresurs- och föroreningsproblem de närmaste 100 till 1000 åren. Men enligt Johan Rockström är det fullt möjligt att lösa dessa problem tekniskt om vi avsätter 1—2 % av jordens BNP för att förebygga dess skador.
Detta är ett erbjudande världen inte har råd att tacka nej till! Detta måste ses inte bara som en försäkring mot de katastrofer dagens missförhållanden kan åstadkomma. Det utgör också en väg bort från ändå dyrare katastrofer som uteblivna ekologiska anpassningar kan komma att orsaka.
Till det senare får man kanske räkna kärnkraftens långsiktiga skador på mänskligt liv. Detta berörde han inte alls. Mitt intryck är att han utgår från att mänskligheten aldrig kommer att förlora kontrollen över sina produktionsresurser de närmaste 1000 åren. Och då skulle kärnkraften hypotetiskt kunna vara hanterbar.
Jämte Rockström satt nationalekonomen John Hassler, teknikforskaren Fredrik Hedenus, klimatambassadör Anna Lindstedt och Global utmanings Kristina Persson i panelen. Det dessa personer bidrog med kan nog sammanfattas som moderation av Rockströms i grunden mycket diplomatiska utspel.
Intressant var dock att höra att en nationalekonom, John Hassler, kan tänka sig att tillväxten faktiskt kan komma att ligga nära noll och att vi då måste lära oss leva med det.
Intressantare för mig i publiken, var att vara omgiven av fyra synnerligen miljö-problemmedvetna, mogna kvinnor. För dem var panelens moderationer snarast frustra-tioner. Jag har inte varit med om maken sedan Miljöcentrums mer turbulenta tid på 70-talet! Jag undrar om Stefan Löfven, på andra sidan gatan, förstår hur det sjuder i miljöproblemens krater?

Text: Claes Möre

Arkiverad under: Scen

Karin Linder, ordförande i DIK: E-boken är pinsamt underutnyttjad

by

Att Zlatan Ibrahimovic har skrivit en bok om sitt liv kan knappast ha undgått någon. Det är förmodligen färre som vet att boken släpptes i både tryckt upplaga och som e-bok samtidigt.

Bibliotekens utlån av Zlatanboken uppfyller alla de kulturpolitiska mål bibliotek strävar mot. Samtidigt uppstår något som kan kallas för Zlatan-effekten. E-böckerna är så populä- ra att de kraftigt anstränger bibliotekens bud- get, eftersom varje lån kostar cirka 20 kronor. Efterfrågan på e-böcker ökar generellt och 2012 spås bli det år då e-boken slår igenom på allvar. Det kommer att speglas i bibliotekens utlåningsstatistik. Det är här Zlatan-effekten uppstår: Ju bättre biblioteken uppfyller sina mål, desto sämre ekonomi får de.

Avtal mellan bibliotek och förlag är en komplicerad historia, som i dag baseras på traditionellt avtalssnickrande för fysiska böcker. Men eftersom handeln av e-böcker i USA ständigt ökar och aktierna i förlag som ger ut e-böcker stiger i värde, förväntas utvecklingen i Sverige gå i samma riktning. Kanske var det därför Författarförbundet gick ut den

14 januari och menade att Sverige ska gå i USA:s fotspår. Där likställs e-bok med en inbunden bok och ett lån måste återlämnas innan nästa låntagare får låna. Ett ogenom- tänkt och illa formulerat förslag.
”Tyvärr, vår e-bok är utlånad”. I realiteten är detta vad Författarförbundet föreslår att bibliotekarier ska svara låntagarna av e-böcker. Alla likheter med en Monty Python-sketch är ofrivilliga. Jag tycker att det är en icke-lösning som bygger på förnekande av såväl teknisk utveckling som författares och biblioteks nära beroende av varandra. Förslaget förvandlar biblioteken till bokkramande utlånings- antikvariat.

Det är intressant hur olika yrkesgrupper ställer sig till teknikutveckling. Bibliotekarier ligger oftast i framkant i kunskap i medie- utveckling. Bibliotek arbetar för alla med-borgares digitala delaktighet. De är snabba och kunniga i sociala medier och arbetar gemensamt i nättjänster som Bibblan svarar. Bibliotek utvecklade tidigt det gemensamma katalogsystemet Libris med metadata och är överhuvudtaget införstådda i hur tekniken kan användas för att ge fri tillgång till kunskap.
Om vi använder oss av bibliotekariernas ge- nerellt positiva attityd till teknik och möjlig- het att förmedla litteratur och tillgång till fri kunskap, är e-boken en stor möjlighet. Ur det perspektivet är den digitala bokutgivningen pinsamt underutnyttjad. Monopolsituationen för distribution av e-böcker är besvärande och arenan lämnas i dag helt år förlagsbranschen. Här kan biblioteken spela en betydligt mer offensiv roll. Fler bibliotek borde, som Stock- holms stadsbibliotek har gjort, själva ge ut böcker och bredda utbudet av e-böcker.
Förhoppningsvis får Sverige inom snar framtid en ny modig riksbibliotekarie som ser de digitala möjligheterna och har medborg- arnas fria tillgång till litteratur och kunskap för ögonen. Kungliga Biblioteket har alla förutsättningar att själva bredda utbudet av e-böcker och sprida läsandets lust och vånda.
Kanske är Zlataneffekten e-bokens stora frälsare. Den bästa lösningen hittar vi inte genom att sitta ensamma på vår kammare. Jag kommer därför att bjuda in Författarför- bundet, Svensk Biblioteksförening, Kungliga Biblioteket till samtal i frågan med ingången att författare ska få betalt och biblioteken ge fri tillgång till berättelser och kunskap.

Text: Karin Linder

Karin Linder är förbundsordförande för DIK –- akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder om digitaliseringen av kulturarvet:
Digitaliseringen av kulturarvet – ett kulturprojekt eller arbetsmarknadsfråga? Positivt eller negativt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den svenska kulturdebatten är ganska ofta ”gäsp”

by

Just nu håller Bengt Ohlsson och Sven Wollter att battla ut en liten strid om huruvida man måste vara vänster för att få hänga med finkulturkoftorna, eller om det går bra att vara någon annan färg än röd för att få vara med i gänget. Absolut inte, säger Ohlsson. Absolut, säger Wollter. Gäsp, säger jag.

Den svenska kulturdebatten är ganska ofta gäsp. Jag är kulturintresserad. Det betyder i korta ordalag att jag någonstans har ganska höga förväntningar på att få läsa om kultur i kulturdebatten. Den förväntningen krossas ständigt. Oftast påminner kulturdebattsidorna mer om vilken skvallerblaska som helst. Vem har sagt vad om vem? Vem är där de inte borde vara? Vem får inte vara med i coola gänget? Vem bråkar med släkten? Vem röstar på vad? Den enda skillnaden är att skribenterna är mer välformulerade än Se & Hör och gärna alluderar till Aischylos, citerar storheter och namedroppar mycket viktiga personer de brukar hänga med på rätt ställen.

Jag skulle vilja att debatten handlade lite mer om saker som faktiskt spelar någon roll. Jag vill läsa om kultur, kulturens förutsättningar och kulturens framtid. Jag bryr mig om kulturens kopplingar. Jag bryr mig om hur olika verk hänger ihop och kommunicerar genom tid och rum med varandra och med oss. Jag bryr mig om hur vi ska ta vara på och utveckla kulturen. Jag struntar faktiskt i vilka kulturskapare som har vendettor med varandra eller med sin släkt. Det intresserar mig inte alls.

Jag intresserar mig framför allt inte för vad folk röstar på. Kultur är en mänsklig upplevelse och nu tänker jag släppa en riktig kulturell debattbomb: Man är människa oavsett vilket parti man röstar på. Tänka sig! Kan ni redan nu känna chockvågorna som kommer att rulla ut över kulturdebattsidorna när de får nys om det?

Den gamla klassiska kultureliten för en tynande tillvaro. De har i princip lämnat walkover vad det gäller ordentlig kulturdebatt för att skriva litterärt glorifierade skvallerartiklar. Viktor Barth-Kron undrar i DN vem som kommer att ta över efter kultureliten. Det undrar inte jag.

Den kommer att tas över av alla de som aldrig tidigare haft en röst i det offentliga kultursamtalet. I och med den nya tekniken kan alla intresserade och initierad kulturkoftor utan bananskal in på kultursidorna ta över kulturelitens stafettpinne och springa in i framtiden.

Framtidens kultursamtal- och debatt kommer att ha betydligt mycket mer djup och bredd. Jag är inte synsk. Det är ingen utopi. Kulturbloggen är ett alldeles utmärkt exempel på att det redan håller på att hända.

Anna Troberg är författare och partiledare för Piratpartiet. Hon bloggar även på annatroberg.com och på Nyheter 24. Hon har tidigare varit bokförlagschef och har bland annat skrivit romanen ”Chefer från helvetet” (W&W, 2007) under pseudonymen Rosetta Sten. Följ henne på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tidigare artiklar på Kulturbloggen:

”Den motvilliga självbiografin” – Om Jeanette Wintersons motvilliga förhållande till det självbiografiska i ”Why Be Happy When You Could Be Normal?” och ”Oranges Are Not The Only Fruit”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Världshaven kommer att stiga minst en meter – utom vid Slussen (Naturvetare varnar för allvarliga felberäkningar kring nya Slussen)

by

Av mänsklighetens alla miljöutmaningar har nästan all uppmärksamhet riktats mot växthuseffekten, i media. Sedan början av 1980-talet (!) är det naturvetenskapligt visat att förväntade temperaturhöjningar kommer att leda till att världshaven kommer att stiga minst 1 m. I värsta fall till 6—8 m. Allt i medeltal. Siffrorna har ifrågasatts, men fåfängt. De gäller ännu.

Men av den pågående slussdebatten förstår jag att havet förväntas göra halt framför Slussen. Jag har ännu bara sett en debattör samt ett antal tjänstemän som insett att stigande världshav kommer att tränga in i Mälaren före år 2100, med dagens slussplanering. Därmed kommer Sveriges viktigaste dricksvattentäkt att förstöras och alla strandnära byggnader, runt Mälaren, att få stå i vatten.

Allt detta har man redan utrett på länsstyrelsen i Stockholms län. Alla kan ta del av slutsatserna genom ett antal småskrifter, samt en artikel om länsstyrelsernas förstudie i DN.se 1/9. Detta kompletteras av ett antal naturvetenskapliga utredningar utgivna av FORMAS.

Men söker man i utredningarna efter den förväntade vattenståndsstegringen vid Slussen blir det knepigare att hänga med. Detta beror inte bara på att naturen styrs av fler meteorologiska faktorer än medeltemperaturen och av landhöjningen. Det verkar dessutom som om myndigheterna stirrat sig nästan blinda på det mest närliggande problemet, regnavloppet! Detta tycks också vara finansborgarrådet (M) Sten Nordins linje. För honom är sannolikt den viktigaste frågan inte översvämningarna utan vilka andra som betalar.
Redan 31/7 2009 skrev Charlotta Eriksson i DN:Stockholm: ”Översvämningsrisken är ett faktum redan i dag, och så länge stat och kommuner bråkar om finansieringen hänger hotet över Mälarregionen.”
I Slussen-utreningarna förväntas världshaven h ö g s t stiga 1,0 m. Varför just i Stockholm? Jo, det finns en kalkyl som sannolikt gjorts för att glädja någon… För samtidigt stiger Stockholmstrakten 0,4 m upp ur havet, varför Saltsjön endast kommer att nå 0,6 m uppför Mälarens dämmen. Då dessa är 0,7 m höga, i dag, kommer en säkerhetsmarginal på hela 0,1 m att kvarstå 2100! Tyvärr kan Saltsjön också stiga p g a östlig vind och lågtryck. Det händer ganska ofta. Högsta noterade vattenstånd verkar vara 1,2 m över medelvattenståndet. Det behövs knappast något oväder för att Saltsjön skall välla in över säkerhetsmarginalen 0,1 m!
Och vem var då den ensamme debattören? Jo, en fil dr i limnologi och fullmäktigeledamot (V) i Stockholm, Stellan F Hamrin som, 15/6 hävdade på DN:s Stockholmsdebatt att:” nivåhöjningen kommer att bli 0,9—2 m fram till år 2100.

Det anmärkningsvärda är att hans naturgeografiskt självklara uppgifter inte lett till större reaktion från de Slussen-ansvariga. Och ingen reaktion på det mest grundläggande valet: Skall Mälaren få återgå till en östersjövik och strandbyggnationen rivas, inklusive Slussen? Eller skall hela Mälarområdet invallas mot havet som Nederländerna?

Debattartikel av Claes Möre

Fler artiklar om Slussen:
DN: När ska det röda rinna av kulturens fana?
Chatt om nya Slussen
Plan för nya Slussen klubbades
”Byggstart för nya Slussen tidigast 2014”
Kajsa Althén insinuerar att Nya Slussen är en konspiration
”Stans själ ska man inte ändra på”
Nya Slussen är ett mord på Stockholm
Nya Slussen klarar inte klimatförändringen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,