Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Tim Presley, som är Way Out West-aktuell med sitt projekt White Fence, har tillsammans med Cate Le Bon bildat bandet Drinks. Deras debutalbum, Hermits On Holiday, släpps den 21 augusti. Medan Cate Le Bon sjunger på titelspåret, så har Presley en mer central roll på detta 70-talsdoftande, andra smakprov från albumet.
Lyssna på Laying Down Rock här nedan:
Den 9 juli inleddes mini-festivalen WWDIS Summer Fest som pågick simultant i Stockholm och Göteborg, vi var på plats på Färgfabriken där det bjöds på ett noggrant utvalt program. Några av de mest intressanta namnen inom såväl svensk som internationell garagerock möttes på två scener.
De två svenska banden Samling och Westkust var först ut och bjöd visserligen på sin lite mer progg- respektive shoegaze-influerade musik som soundmässigt kanske inte helt stämde överens med det som skulle komma, men båda banden höll ett järngrepp om den ljudbild de ville komma åt. Japanska kulttrion Guitar Wolf fyllde därefter ut den lilla scenen med sin ösiga partyrock innan det var dags för amerikanska Parquet Courts och White Fence att kliva på den stora scenen.
New York-kvartetten Parquet Courts har efter att de släppte sin briljanta fullängdare Light Up Gold tidigare i år blivit bokade till i stort sett varenda europeisk festival och med spelningar på SXSW, Primavera och Roskilde i bagaget märktes det att de var inne i ett flöde när det var dags att möta den svenska publiken. Det bjöds på ett timmeslångt set där helt nya låtar blandades samman med större delen av Light Up Gold. En höjdpunkt var när Master of My Craft övergick i Borrowed Time som med sina låtsas-avslut fick igång publiken, men även den förlänga versionen av Stoned and Starving imponerade stort.
Innan White Fence, som du kan se på bilden längst upp i inlägget, klev på scenen fylldes scendekoren med meddelandet att kvällens stora dragplåster i Toronto-duon Death From Above 1979 tvingats ställa in på grund av akut sjukdom – trist – men Fidlar flyttades upp till stora scenen istället. White Fence är den produktive Los Angeles-musikern Tim Presleys – som ju även spelar i band som Darker My Love och The Strange Boys – egna projekt, men med årets album Cyclops Reap i bagaget backades han upp av såväl trummis som basist. Även han imponerade med en energisk spelning.
Här är några bilder från dagen:
White Fence är den exceptionellt produktive Los Angeles-låtskrivaren Tim Presleys enmannaband. Samarbetet med San Francisco-rockaren Ty Segall inräknat gav han bara under 2012 ut tre album och hans senaste opus, Cyclops Reap som såg dagens ljus tidigare i år, beskrevs av vår recensent som ”ett stycke 60-talsbonanza, i ett virrvarr av tilltwistad psych-garagerock och lo-fi”. Vi passade på att maila lite med honom inför Sverigebesöken på WWDIS Summer Fest där han den 9 juli spelar på Färgfabriken i Stockholm och dagen därpå intar Trädgår’n i Göteborg.
Varför döpte du albumet till Cyclops Reap?
Tim: Jag är cyklopen som förser er med låtar. Dessa är låtarna jag har skördat. Hoppas de fungerar.
Skulle du säga att approachen skiljde sig från hur du skapade dina tidigare album?
Tim: Nej, approachen var identisk men jag har nog blivit bättre på att spela in. Jag har lärt mig nya saker.
Hur gick det till när du startade upp White Fence och hur har bandet utvecklats sedan den självbetitlade debuten kom ut 2010?
Tim: Det var bara låtar jag hade spelat in i mitt rum. Jag visade upp dem för min bror Sean, vilket ledde till att hans vän Eric som driver Make A Mess Records gav ut dem. Men jag hade fler låtar, och jag började bli sugen på att spela live, men det fanns egentligen ingen anledning till att allting startade.
Hur skiljer sig White Fence från andra band du spelat med som Darker My Love och The Strange Boys?
Tim: White Fence är 100% mitt eget band, så jag behöver inte anpassa mig efter ett särskilt sound. Jag kan skriva låtar om citronträd eller president Obamas jeans om jag så vill utan att det känns konstigt – men jag har ingenting emot mina andra band – jag känner bara att när jag är omkring andra så försöker jag tillfredsställa dem istället för mig själv. Nu vill jag tillfredsställa mig själv ett tag.
Kommer du samarbeta med Ty Segall igen?
Tim: Det var fantastiskt att jobba med honom, vi har en liknande syn på musik. Han flyttade precis till Los Angeles så vi kommer spela in saker tillsammans så fort jag kommer hem från turnén.
—
Mellan den 9 och den 10 juli går WWDIS Summer Fest av stapeln parallellt i Färgfabriken i Stockholm samt Pustervik och Trädgår’n i Göteborg. Utöver White Fence kan du bland annat se band som Death From Above 1979, Parquet Courts och Holograms. Här kan du lyssna på Pink Gorilla – ledsingeln från Cyclops Reap – vilken Tim Presley berättar handlar om ”drug addiction and/or procrastination”:
Artist: White Fence
Titel: Cyclops Reap
Betyg: 4
White Fence Cyclops Reap är ett stycke 60-talsbonanza, i ett virrvarr av tilltwistad psych-garagerock och lo-fi. Huvudsakligen skulle Cyclops Reap bestå av låtar som inte fått plats på White Fence äldre LP:s och inte heller på de senaste Family Perfume Vol 1 & 2. Inte helt otänkbart, med tanke på det tempo Tim Presley gör musik. Tre album sedan 2012. Inräknat samarbetet med San Francisco-rockaren, Ty Segall.
Albumet inleds med ett par stökiga sekunder som mynnar ut i att Chairs in the Dark tar sig form. Inte direkt studiokrispigt. Nja, snarare ljudet från Presleys sovrum, där vissa av låtarna verkligen är inspelade. Presleys stämma är snarlik en ung John Lennons. Skrämmande lik på lite mer avskalade låtar där sången blir mer tydlig, som Beat. Annars löper spåren på med akustisk gitarr och en drös psykedeliska gitarrlick över det.
Det är som en hyllning till en svunnen tid och sound, inte helt otänkbart till Velvet Underground, Love och Crosby, Stills & Nash. Tredje spåret, tillika albumets singel, Pink Gorilla kompenserar det annars rätt mjuka albumet med en aningen hårdare mer vågade gitarrer. Det är rätt lättlyssnat. Mindre garage än de tidigare grejerna. Only Man Alive drar nästan åt singer/songwriter-hållet, men ingen oro, det är en behaglig upplevelse.
Att skivan är klaustrofobiskt kompakt, är varför det inte blir en femma. Om man för ett ögonblick tappar koncentrationen glider låtarna lätt ihop och man blir osäker på om de ens skiljer sig från varandra. Trots det blev Cyclops Reap inte en skiva ihopskrapade, överblivna rester. Tillslut fanns det bara plats för Make Them Dinner at Our Shoes, från 2009. All killer, no filler. Alltså, White Fence gör mig övertygad mig om att inga onödiga utfyllnadsspår finns där. Om Presley fortsätter jobba i samma takt och växa lika mycket som han gör nu, ger jag det bara några år – det kommer vara fulländat.
Bästa spår: To the Boy I Jumped in the Hemlock Alley, Pink Gorilla
Text: Mathilda von Essen