Artist: White Fence
Titel: Cyclops Reap
Betyg: 4
White Fence Cyclops Reap är ett stycke 60-talsbonanza, i ett virrvarr av tilltwistad psych-garagerock och lo-fi. Huvudsakligen skulle Cyclops Reap bestå av låtar som inte fått plats på White Fence äldre LP:s och inte heller på de senaste Family Perfume Vol 1 & 2. Inte helt otänkbart, med tanke på det tempo Tim Presley gör musik. Tre album sedan 2012. Inräknat samarbetet med San Francisco-rockaren, Ty Segall.
Albumet inleds med ett par stökiga sekunder som mynnar ut i att Chairs in the Dark tar sig form. Inte direkt studiokrispigt. Nja, snarare ljudet från Presleys sovrum, där vissa av låtarna verkligen är inspelade. Presleys stämma är snarlik en ung John Lennons. Skrämmande lik på lite mer avskalade låtar där sången blir mer tydlig, som Beat. Annars löper spåren på med akustisk gitarr och en drös psykedeliska gitarrlick över det.
Det är som en hyllning till en svunnen tid och sound, inte helt otänkbart till Velvet Underground, Love och Crosby, Stills & Nash. Tredje spåret, tillika albumets singel, Pink Gorilla kompenserar det annars rätt mjuka albumet med en aningen hårdare mer vågade gitarrer. Det är rätt lättlyssnat. Mindre garage än de tidigare grejerna. Only Man Alive drar nästan åt singer/songwriter-hållet, men ingen oro, det är en behaglig upplevelse.
Att skivan är klaustrofobiskt kompakt, är varför det inte blir en femma. Om man för ett ögonblick tappar koncentrationen glider låtarna lätt ihop och man blir osäker på om de ens skiljer sig från varandra. Trots det blev Cyclops Reap inte en skiva ihopskrapade, överblivna rester. Tillslut fanns det bara plats för Make Them Dinner at Our Shoes, från 2009. All killer, no filler. Alltså, White Fence gör mig övertygad mig om att inga onödiga utfyllnadsspår finns där. Om Presley fortsätter jobba i samma takt och växa lika mycket som han gör nu, ger jag det bara några år – det kommer vara fulländat.
Bästa spår: To the Boy I Jumped in the Hemlock Alley, Pink Gorilla
Text: Mathilda von Essen
Ja, Tim Presley har verkligen hittat den precisa tonträffen för 60-talets psykedeliska ljudbild. Så lyckosamt att det dessutom verkar sammanfalla med en outsinlig produktivitet.