Artist: David Bowie
Titel: The Next Day
Betyg: 5
En ikon vars ethos ständigt har varit att röra sig framåt tar sig äntligen tid att blicka tillbaka. Resultatet kan nog vara ett av tidernas bästa comeback-album.
När David Bowie på sin 66:e födelsedag lät meddela att han faktiskt inte hade pensionerat sig för gott kändes det som att hela musikvärlden stannade upp för en stund. Nyheten kom lite som en blixt från klar himmel. Vi hade ju precis vant oss vid tanken att han aldrig skulle spela in något nytt material igen. Senaste albumet Reality kom ut 2003, men tio år av tystnad bröts effektfullt av den lågmälda pianoballaden Where Are We Now?.
Men musikaliskt är den Berlin-nostalgiska förstasingeln långtifrån representativ för resten av The Next Day. Det är snarare gitarren som är det ledande instrumentet. Det är ett väldigt eklektiskt album, men de små detaljerna från hans långa, långa karriär som likt ett eko från dåtiden ständigt gör sig påminda är om något en genomgående tematik.
På albumets öppningsspår sjunger Bowie ”here I am / not quite dying / my body left to rot / in a hollow tree” och musiken, som ju faktiskt har tyngd och åtminstone är lika bra som något han gjort sedan 1980 års Scary Monsters, visar att han i allra högsta grad är levande. Framför allt är det den omisskänneliga rösten som efter mer än fyrtio år fortfarande är lika fascinerande.
Efterföljande Dirty Boys sticker minst sagt ut med sin funkiga, lite oroväckande stämning och sitt saxofonsolo medan kändisskaps-betraktelsen The Stars (Are Out Tonight), vars musikvideo innehåller Tilda Swinton som Bowies fru och dubbelgångare, redan är en klassiker. I Love is Lost är det en smågotisk och 80-talsosande synth som är det drivande instrumentet och texten, som lyder ”your maid is new and your accent too / but your fear is as old as the world”, behandlar en 22-årings desperation.
Mellan The Kinks-osande Valentine’s Day och anti-krigslåten I’d Rather Be High kommer albumets mest experimentella spår If You Can See Me som innehåller ett frenetiskt drum’n’bass-influerat trumkomp och surrealistiska sångeffekter som för tankarna till 1997 års Earthling, medan Dancing Out in Space sticker ut med sitt drivande trumkomp som möter flytande och psykedeliska gitarrer.
You Feel So Lonely You Could Die, albumets episka klimax som efter en resa i melankoli slutar i eteriska lager av ljud och ett hastigt – men välkommet – återanvändande av trumintrot från Five Years, är ytterligare en höjdpunkt medan den grandiosa finalen med Heat låter som något förebilden Scott Walker kunde ha gjort. Hans existentiella grubblande, som kanske är grunden till alla stilbyten och alter-egon, konstateras med den simpla textraden ”I tell myself / I don’t know who I am”.
The Next Day, som spelades in i hemlighet under två års tid tillsammans med trotjänaren Tony Visconti och ett fåtal munkavlade medmusiker, är allt vad vi hade kunnat hoppas på. Eklektiskt, intellektuellt, kreativt – bitvis till och med rätt makabert. 53 minuter som bortsett från de få tillfällen då elgitarrerna blir något för hårda kommer göra alla inbitna Bowie-fans mer än nöjda. För framför allt är det ett album som Bowie och enbart Bowie skulle kunna göra.
Bästa spår: The Stars (Are Out Tonight), Where Are We Now?, You Feel So Lonely You Could Die