• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Wermland Opera

Johannespassionen på Wermland Opera blev en fin scenisk upplevelse

3 april, 2012 by Redaktionen

Johannespassionen

Wermland Opera

Sett föreställningen 1 april 2012

 

 

 

Den tredje mars hade Wermland Opera premiär på den sceniska versionen av J S Bach ”Johannes-passionen” och det var samma dag som NorrlandsOperan hade premiär på sin version av Georges Bizet´s ”Carmen”, vilket innebar att jag missade premiären.

Att göra en scenisk föreställning av ”Johannespassionen hade teaterledningen gett i uppdrag till  den unge tyske regissören Tobias Kratzer.  Enligt teaterchefen, Ole Wiggo Bang ville teatern gärna fullfölja traditionen från ”Parsifal” som gavs i Domkyrkan för några år sedan till att nu låta kyrkan komma till teatern, samtidigt som målsättningen var att gestalta ”Johannespassionen”  ur ett  mänskligt perspektiv.

Johannespassionen handlar som du säkert väl känner till om Jesu sista dagar i livet från gripandet i Getsemane till korsfästelsen på Golgata och följande gravsättning. Precis som regissören skriver i programbladet finns det många problem med att iscensätta ett dylikt verk vilket ju i grunden beror på att verket är skrivet för olika röster och i motsats till en opera saknar karaktärer, med undantag för Jesu, Petrus och Pilatus.

Scenografiskt gillade jag uppsättningen särskilt mycket och speciellt roligt var spegelväggen där man under ett scenbyte kunde se publiken från både salong och de två balkongerna.

Det är inte helt enkelt att bedöma musiken, särskilt eftersom den skiljer sig rätt mycket från den musik som jag normalt lyssnar på och hit räknas överhuvudtaget inte kompositörer som J S Bach.

Vad det gäller både det sångliga och sceniska så lämnar det inte mycket i övrigt att önska och särskilt bra var evangelisten som sjöngs av den danske tenoren Mathias Hedegaard och den tyske barytonen Dominik Köninger, som sjöng Jesuspartiet, Johan Schinkler som Petrus, Johan Rydh som Pilatus och Jonas Durán som tjänaren. Det var inget fel på damernas prestationer, men männen dominerade i uppsättningen.

Ett särskilt hedersomnämnade går också till körens insatser såväl sångligt som sceniskt, och särskilt det sceniska blev en tankeställare, som jag fortfarande reflekterar över inte minst beroende på diskussionen här i Malmö om judarnas upplevelse av sin stad.

Sammanfattningsvis blev det en fin musikalisk upplevelse och jag kan verkligen rekommendera ett besök på Wermland opera då det återstår ytterligare fem föreställningar.

Recensioner

Läs mer här!

 

Produktionsteam

Dirigent: Henrik Schaefer

Regi: Tobias Kratzer

Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier

Ljus: Björn Skansen

Mask & peruk: Christina Johnson

Musikalisk instudering: Martin Andersson

 

I rollerna

Evangelisten: Mathias Hedergaard

Jesus: Dominik

Ängeln: AnnLouice Lögdlund

Maria Magdalena: Hanna Husahr

Tjänarinnan: Anna-Maria Krawe

Petrus: Johan Schinkler

Tjänaren: Jonas Durán

Pilatus: Johan Rydh

 

Arkiverad under: Scen Taggad som: Johannespassionen, Wermland Opera

Rapport från Sveriges Bayreuth – Karlstad – sammanfattning av tredje ringcykeln

25 juni, 2011 by Redaktionen


För att få till en upplevelse liknade den som jag nu vid två tillfällen har upplevt på Wermland Opera behöver man ha tillgång till Richard Wagners partitur till ”Nibelungens ring” och en orkester som får plats på andra balkongen på Wermland Opera, men också en alt, en bas, två barytoner, tre basbarytoner, fyra mezzosopraner, sex sopraner, och fem tenorer samt c:a 19 timmar fördelade på fyra kvällar med operafritt varannan kväll.

Det är inte många operahus som klarar den uppgiften i varje fall inte i Skandinavien, särskilt inte under en vecka och dessutom är det ganska långt mellan varven och därför är det ju en större prestation att ett relativt litet operahus i Karlstad inte bara planerar denna operahändelse utan även genomför fem separata ringcykler. Detta sker dessutom under en period om tre månader.

Detta har Wermland Opera, tidigare känt som VärmlandsOperan i Karlstad gjort. Dessutom är detta projekt genomfört med i huvudsak sångare från Skandinavien och varav flera tillhör husets ensemble och ett par sångare har i huvudsak genomfört sina respektive karriärer runt om i världen. Det är i sanning en stor och märklig prestation som länge kommer att låta talas om sig.

Efter att ha sett premiäromgången sammanfattade jag mina intryck från den omgången och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga, men eftersom jag har skrivit ett inlägg om de olika föreställningarna även i denna den tredje ringcykeln så anser jag att det finns motiv att göra en sammanfattning även av denna omgång.

Som ett allmänt och generellt omdöme kvarstår att jag är mycket imponerad av denna satsning och vissa delar var om möjligt ännu bättre än vid förra tillfället och på några punkter var det något sämre än vid premiäromgången. Det är naturligt att det blir så när det handlar om mänskliga röster, som ju är utsatta för väder och vind eller uttryckt på ett annat sätt för förkylningar som gör det svårare att sjunga. Dessutom så kan det ju inte vara en enkel uppgift att sjunga sitt parti en kväll och sedan dröjer det nästan en månad till nästa tillfälle, men så är det upplagt.

I ”Valkyrian” höjde jag Wotan till skyarna, men vid mitt andra tillfälle anser jag inte att han var bra, men vad detta beror på har jag ingen förklaring till. Eftersom operaledningen inte meddelade att han var indisponerad, vilket man faktiskt brukar göra på andra operahus, så får jag utgå från att han bara hade en dålig dag. Hans agerande hade jag däremot intet att erinra och det var lika lysande denna gång. Det var roligt att få uppleva en mer närvarande och känslomässigt agerande Wotan.

Från förra omgången hade jag vissa synpunkter på en del andra herrar och dessa synpunkter kvarstår även denna gång, med ett stort undantag nämligen Pär Lindskog´s ”Siegfried” i ”Ragnarök”. Det var ingen större skillnad på hans insats i ”Siegfried”, men i ”Ragnarök” var det en betydligt bättre prestation framförallt rent vokalt.

Det var alltså två föreställningar som var mycket bättre än vid premiäromgången och det gällde ”Rhenguldet” och ”Ragnarök”. När det gäller ”Rhenguldet” så var jag utöver Loge särskilt imponerad av jättarna Fasolt och Fafner, men också av Donner och Froh´s insatser.

När det gäller ”Ragnarök” var det framförallt Alberich, Hagen, Gunther och Waltraute som imponerade, särskilt gäller detta Waltraute som gjorde en lysande och bländande insats, men även här imponerades jag framförallt av Gunthers insatser.

En annan viktig faktor för upplevelsen av ringcykeln måste man ju räkna den utomordentliga närheten till sångarna på scenen och det är ju något som man inte har möjlighet att uppleva på de större operahusen.

Till det positiva med upplevelsen räknar jag också den underbart vackra och ändamålsenliga scenografi och det enda negativa, ja nästan smått löjliga delen, var den uppblåsbara ormen i ”Siegfried”. Det hade man säkert kunnat lösa på annat sätt till exempel med hjälp av ljuseffekter. I övrigt anser jag att den scenografiska lösningen var den bästa som jag har sett under årens lopp. Till den fina upplevelsen bidrar med all säkerhet närheten till scenen. Ljusdesignen har självfallet också sin del i den fina upplevelsen och den kompletterar på ett mycket fint sätt scenografin.

En annan sak som bidrog till en stark upplevelse var den utmärkta kostymdesignen som väl täckte och spände från sagans tid till en obestämbar modern tid, men också bidrog till en ökad förståelse av verket i sin helhet, med hjälp av tids- och klädmarkörer.

Regissörens tolkning av verket kändes också adekvat och bra och även om jag inte alltid hängde med så förstod jag helheten i hans tolkning och jag uppfattade regin som en klar plusfaktor särskilt i förhållande till den senaste sedda ”ringuppsättningen”.

Om orkesterns insatser finns det ju en del att säga, särskilt så här i efterhand, men jag tyckte att det lät mycket bättre den här gången. Visst har jag också anmärkningar på orkestern, men med de förutsättningar de hade till sitt förfogande så anser jag ändå att slutresultatet blev ganska bra. Det säger sig ju själv att den musikaliska upplevelsen måste bli annorlunda dels beroende på antalet musiker i orkestern, men också det faktum att dirigenten eftersträvade att orkestern skulle spela så nära hur verket spelades på Wagners tid.

När detta skrivs har jag också fått tillgång till de stora musiktidningarnas recensioner av Nibelungens ring. I OPERA skriver chefredaktören själv dvs Sören Tranberg om sin upplevelse av andra ringcykeln och hans tankar kan väl närmast sammanfatta som inte alltför positiva,

I OPUS skriver CarlHåkan Larsén om sin upplevelse av premiäromgången. Hans omdöme ligger nog närmare min uppfattning åtminstone så uppfattar jag det på det sättet. Dock kan man nog konstatera att de stora drakarnas tidningars recensenter var mycket mer positiva till uppsättningen överlag och det kan man ju få anledning att fundera över. Eller hur?

Avslutningsvis kan jag alltså konstatera att Wermland Opera´s uppsätttning av ”Nibelungens ring” för mig alltid kommer att räknas till en av mina större operaupplevelser.

Vill du läsa mer om min uppfattning om de enskilda operorna kan du gå hit:
Rhenguldet
Valkyrian
Siegfried
Ragnarök

Arkiverad under: Scen Taggad som: en sammanfattning, Nibelungens ring, tredje ringcykeln, Wermland Opera

Rapport från Sveriges Bayreuth – Karlstad -”Siegfried”

18 juni, 2011 by Redaktionen

Nibelungens ring – Siegfried
Musikdramatisk trilogi med förspel
Musik och text: Richard Wagner
Produktionsteam:
Dirigent: Henrik Schaefer
Regi: Wilhelm Carlsson
Regiassistent: Dan Turdén
Scenografi: Peter Lundquist
Kostymdesign: Ann-Mari Antilla
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Mask & peruk: Ulrika Nilsson
Studienleiter & kormästare: Martin Andersson
Rörelseinstruktion: Håkan Mayer
Repetitör: Martin Virin
Producent: Camilla Nordström
I ROLLERNA:
SIEGFRIED: Pär Lindskog
BRÜNNHILDE: AnnLouice Lögdlund
GUDAR
VANDRAREN: Fredrik Zetterström
ERDA: Maria Streiffert
DVÄRGAR
MIME: Jonas Durán
ALBERICH: Marcus Jupither
JÄTTE/DRAKE
FAFNER: Johan Schinkler
SKOGSFÅGEL: Natalie Hernborg
Under årens lopp har jag sett flera uppsättningar av Richard Wagners tetralogi, som här i Karlstad kallas för en musikdramatisk trilogi med förspel, dvs ”Nibelungens ring” och jag har alltid betraktad ”Siegfried”, som den svåraste eller tråkigaste delen, men nu efter att ha sett ”Siegfried” i Wilhelm Carlsson´s version för andra gången börjar jag nu sakta men säkert att överge den uppfattningen.
En starkt bidragande orsak till detta är självklart just den här uppsättningen som utspelar sig i sagoform, som en typ saga om ringen av Tolkien, och med en underbart vacker scenografi långt från den sterila uppsättningen som senast gick på Kungliga Operan och för den delen även den berömda Kasper Holten-uppsättningen på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.
I går kväll blev mitt helhetsintryck att ”Siegfried” att föreställningen kom så nära en succé som man kan komma utan att helt fullt nå fram. Den stora överraskningen i Siegfried är annars Jonas Duran insatser. Han är helt fantastisk fenomenal som Mime. Ja, jag tvekar inte att utnämna honom till uppsättningens sensation en plats som han får dela med Anneli Lindfors, Sieglinde i ”Valkyrian”.
Fredrik Zetterström gör som vanligt en helgjuten insats som ”Vandraren” och tillsammans med Wotan i ”Rhenguldet” blir det tillsammans en mycket fin insats, men jag anser fortfarande att det är lite tråkigt att han inte också sjöng Wotan i ”Valkyrian” det hade jag uppskattat.
Marcus Jupither gör också en fantastisk fin insats både vokalt som i sin gestaltning vilket man bland annat kan se i skärmyttringen med lillebror Mime.
Johan Schinkler gör också som vanligt en fin insats framförallt vokalt, men jag måste få konstatera att den uppblåsbara draken av plast alltså, inte är någon bra lösning.
Även om denna uppsätttning är förlagd i sagans form så känns det lite löjeväckande med en plastorm samtidigt som man använder sig av ljusillustrationer. Det hade kanske räckt med ljusillustrationerna?
Det är klart att sjunga ”Siegfried” är en svår uppgift, men jag anser ändå inte att Pär Lindskog klarade den rollen särskilt bra, vilket gäller speciellt hans insats i första akten. Han blev dock bättre och bättre i de andra akterna och särskilt bra var han i andra akten.
Det är en helt fantastiskt fin operaupplevelse och jag frapperas fortfarande av de alldeles utmärkta sånginsatserna på damsidan där både AnnLouice Lögdlund imponerar på höjden och där Maria Streiffert gör en mycket fin gestaltning av Erdas lilla parti. Natalie Hernborg gör en fin sång och gestaltning av Skogsfågeln. Det är en mycket fyndig och bättre lösning än bara ha en sopran sjungande bakom scenen.
Sammanfattningsvis blev det ändå en mycket fin operaupplevelse och till den upplevelsen bidrar ju också orkesterns insatser under ledning av dirigenten Henrik Schaefer, men mer om ditt totala omdöme i ett särskilt inlägg, när jag har sett färdigt hela ringcykel tre.

Här kan du läsa om mina intryck vid förra föreställningen
Här kan du läsa Kaffekopp och cigarrettröks uppfattning om gårdagens föreställning

Arkiverad under: Scen Taggad som: Nibelungens ring i Karlstad, Siegfried, Wermland Opera

Rapport från Sveriges Bayreuth – Karlstad och ”Rhenguldet” första delen av ”Nibelungens ring”

14 juni, 2011 by Redaktionen

Foto: Mats Bäcker

Musikdramatisk trilogi med förspel
Musik och libretto: Richard Wagner

Produktionsteam:
Dirigent: Henrik Schaefer
Regi: Wilhelm Carlsson
Regiassistent: Dan Turdén
Scenografi: Peter Lundquist
Kostymdesign: Ann-Mari Antilla
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Mask & peruk: Ulrika Nilsson
Studienleiter & kormästare: Martin Andersson
Rörelseinstruktion: Håkan Mayer
Repetitör: Mikael Kjellgren
Producent: Camilla Nordström

RHENGULDET/ I ROLLERNA:

GUDAR
WOTAN: Fredrik Zetterström
FRICKA: Ivonne Fuchs
FREIA: Anne Bolstad
FROH: Kaj Hagstrand
DONNER: Anders Larsson
ERDA: Maria Streiffert

HALVGUD
LOGE: Rickard Söderberg

NIBELUNGDVÄRGAR
ALBERICH: Marcus Jupither
MIME: Jonas Durán

JÄTTAR
FASOLT: Andreas Franzén
FAFNER: Johan Schlinkler

RHENDÖTTRAR
WOGLINDE: Natalie Hernborg
WELLGUNDE: Anneli Lindfors
FLOSSHILDE: Jeanette Goldstein

NIBELUNGAR
Mirjam Alm, Max Bergström, Ellen Gustafsson, Ellinor Hansson, Cornelia Hruby, Mindie Immonen, Lisa Josefsson, Elsa Linder, Clara Magnusson, Ludvig Sjöstedt, Surya Sundkvist, Azra Vegar, Samuel Wikström, Tomas Överström
I går började tredje ringcykeln på Wermland Opera i Sveriges Bayreuth – Karlstad. Som läsare av Operalogg säkert känner till så har jag redan sett premiäromgången och detta har jag ju rapporterat om på det andra husorganet – Kulturbloggen.

Anledningen till att vi, min gode operavän J och jag ser tredje cykeln beror helt och hållet på att detta bestämdes redan när biljetterna till operaäventyret släpptes för nästan exakt fjorton månader sedan.

En annan anledning handlar ju helt enkelt om att denna operaupplevelse är så fantastiskt bra, så den tål att ses om och om igen.

Det här blir min sjätte kompletta ”Nibelungens ring” och som det känns nu så är detta nog den mest fantastiska av dem alla. I rättvisans namn skall jag ju också poängtera att jag är ganska nöjd med Kasper Holtens berömda uppsättning på Den Kongelige Opera i Köpenhamn och mindre nöjd med Staffan Valdemar Holm´s uppsättning på Kungliga Operan.

Omdömet om den nu pågående uppsättningen från Metropolitan Opera får anstå tills att jag har sett de återstående delarna, ”Siegfried” och ”Ragnarök”, men Robert Lepage´s ”Valkyrian” var en fantastiskt fin operaupplevelse.

Mitt intryck av första ringcykeln var överlag mycket positivt, även om jag hade mindre synpunkter på ett par av sångarna, men gårdagskvällens operaupplevelse var helt fantastiskt makalöst. Visst det kändes som det hade gjorts vissa omdisponeringar av orkesterns placering, men jag kan ju naturligtvis ha fel, men i går kväll uppfattade jag att musiken kom rakt uppifrån och inte som sist där åtminstone delar av blåssektionen kom från sidorna.

Det spontana intrycket från gårdagens föreställning var att nu hade allt trillat på plats. All eventuell premiärnervositet var som bortblåst. Det var ett mycket bra tempo och trots att föreställningen spelas utan paus, i två och en halv timme så kändes tiden inte lång. Inte en enda minut.

Regi- scenografiskt, ljusdesign- och kostymmässigt är det en absolut fullträff och allt detta bidrar naturligtvis till det fantastiska helheltsresultatet. Kostymerna var oöverträffade och om jag bara skall nämna ett så är det utan tvekan Froh:s kostymering. Mycket elegant och mycket väl uppburit av Kaj Hagstrand samtidigt som han lyckades gestalta sin rollfigur som säkert skulle ha glatt Richard Wagner. Att jag bara ger ett exempel innebär inte att jag har några som helst anmärkningar på övrigas klädsel. Tvärtom.

På sångarnas prestationer går det inte heller att klaga och make till utmärkta ensemblespel har jag sällan skådat. Alla gjorde mycket bra ifrån och det känns aningen orättvist att nämna någon särskild sångare, men jag vill ändå konstatera att Anders Larsson´s utmärkta gestaltning av Donner inte lämnade mycket i övrigt att önska.

Nu är alltså första kvällen avklarad och i morgon följer första dagen dvs ”Valkyrian” och då får vi höra Anneli Lindfors som Sieglinde och det skall bli spännande och är alltså något som jag verkligen ser framemot.

Samma upplevelse, men en delvis annan syn. Läs mer här

Arkiverad under: Scen Taggad som: Karlstad, Nibelungens ring, Rhenguldet, Wermland Opera

Nibelungens ring på Wermland Opera – en sammanfattning

30 april, 2011 by Redaktionen

Nu är det snart en vecka sedan årets operaupplevelse ”Nibelungens ring” avslutades i soliga Karlstad, Wermland Opera, som det numera heter.

Det är dags för att prestera den utlovade sammanfattningen av denna unika händelse. Möjligen förstår inte alla hur unik denna händelse egentligen är, men det är inte särskilt vanligt att vi får se ”ringen” under en vecka dvs om vi inte har haft tur att få biljetter till Bayreuth och bara det är ju en prestation eftersom väntetiden för biljetter dit sägs vara tio år.

Nibelungens ring i Karlstad och Wermland Opera var på många sätt och vis en speciell och annorlunda upplevelse, dels beroende på att salongen rymmer mindre än femhundra personer dels orkesterns placering, som ju säkert hänger ihop med just orkesterns placering. Som jag uppfattade det hade teatern flyttat orkesterdiket och ersatt detta med fyra stolsrader. Orkestern var placerad på andra balkongen vilket fick till konsekvens att musiken upplevdes som ett surroundsound precis som vid ett biobesök

Det gjorde också att jag fick ett starkt intryck av en föreställning i kammarspelsformat. Till detta intryck medverkade självfallet också storleken på orkestern, sextio man i ”diket”. Detta skall jämföras med att det vanligtvis sitter etthundra man i diket. Enligt uppgift, som jag inte kan bekräfta, så består den osynliga orkestern i Bayreuth av tvåhundra musiker, när ”Nibelungens ring” sätts upp där. På Stockholmsoperan och på DKT tror jag att det handlar om ett hundratal musiker i ”diket”.

Det är klart att det blir en något annan musikalisk upplevelse, även om det inte nödvändigtvis blir en sämre sådan. Ibland tyckte jag nog att blåssektionen tog över på bekostnad av den symfoniska musiken, men det hade nog varit en omöjlig ekvation att lösa på annat sätt. Orkestern, inför denna uppsättning förstärkt bl.a. med en blåsarsektion, är värd en stor eloge och den får också dirigenten ta del av.

Den lilla salongen och orkesterns placering gjorde att det blev mycket nära mellan publik och scen och det var onekligen en stimulerande upplevelse, som åtminstone inte jag är van vid.

Till det positiva med upplevelsen räknar jag också den underbart vackra och ändamålsenliga scenografi och det enda negativa, ja nästan smått löjliga delen, var den uppblåsbara ormen i ”Siegfried”. Det hade man säkert kunnat lösa på annat sätt till exempel med hjälp av ljuseffekter. I övrigt anser jag att den scenografiska lösningen var den bästa som jag har sett under årens lopp. Till den fina upplevelsen bidrar med all säkerhet närheten till scenen. Ljusdesignen har självfallet också sin del i den fina upplevelsen och den kompletterar på ett mycket fint sätt scenografin.

En annan sak som bidrog till en stark upplevelse var den utmärkta kostymdesignen som väl täckte och spände från sagans tid till en obestämbar modern tid, men också bidrog till en ökad förståelse av verket i sin helhet, med hjälp av tids- och klädmarkörer.

Regissörens tolkning av verket kändes också adekvat och bra och även om jag inte alltid hängde med så förstod jag helheten i hans läsning och jag uppfattade regin som en klar plusfaktor särskilt i förhållande till den senaste sedda ”ringuppsättningen”.

När det gäller sångarnas prestationer så var de i stort mycket bra, men jag gillade inte Pär Lindskog som sjöng ”Siegfried” särskilt inte i första och tredje akten. I ”Ragnarök” blev han dock bättre och bättre, men är han egentligen en wagnersångare?

En annan sak som jag inte riktigt gillade var att Urban Malmberg fick sjunga Wotan i ”Valkyrian”. Han var inte någon dålig sångare, men jag hade ju hellre velat se och höra Fredrik Zetterström i alla tre delarna. Enligt min egen uppfattning är ju Wotans parti, ett parti som skiljer sig i de olika delarna och därför hade det ju blivit en rakare linje om Fredrik Zetterström hade sjungit de olika partierna. Jag vet inget om bakgrunden till detta byte, men oavsett orsaken så tror jag att uppsättningen hade tjänat på att låta Fredrik Zetterström sjunga i alla tre delarna. Precis som att AnnLouice Lögdlund sjöng de olika partierna som Brünnhilde, vilket för övrigt Markus Jupither också gjorde, i sin roll som Alberich.

De stora tidningsdrakarnas recensenter verkar i stort vara överens om att Wermland Opera:s satsning på Richard Wagners tetralogi, ”Nibelungens ring” är en stor succé, även om omdömet skiftar, men oftast är det bara detaljer som skiljer dem åt.

Du kan läsa mer om min uppfattning om de olika delarna, som jag har samlat i detta inlägg:
TIDIGARE INLÄGG
Här kan du läsa inlägget om Rhenguldet
Här kan du läsa inlägget om Valkyrian
Här kan du läsa inlägget om Siegfried
Här kan du läsa inlägget om Ragnarök

Om recensenterna

För den som har hjärtat till vänster känns det inte heller fel att det är det mest komplexa antikapitalistiska konstverk som har skapats

Ur Lennart Bromanders recension av Valkyrian i Aftonbladet

Fredrik Sefton´s, NWT, kunskaper om Wagner och hans värld verkar inte vara alltför imponerande när han skriver i en recension att det är Alberich som smider ringen i ”Rhenguldet”.

De flesta av premiärbesökarna har nog klart för sig att det är hans bror Mime, som smider ”ringen”, som Alberich stjäl från rhendöttrarna.

För övrigt är jag aningen förvånad över att NWT har valt strategin att recensera enbart två akter av föreställningarna med hänsyn till produktionsskäl.

Enligt min uppfattning hade det varit att föredra att tidningen hade väntat med publiceringen en dag eller så. Det hade helheten vunnit på!

Men det är klart att det kanske är bättre att göra så än att inte alls skicka någon recensent till detta årets operaupplevelse. GP lyste helt med sin frånvaro i alla fall med recension publicerad på ”nätet” och SDS har först idag publicerat sin recension, tyvärr inte på ”nätet”.

Överhuvudtaget kan man lätt konstatera att tidningarna har varit ganska sena med sin recensioner, men det kanske beror på påskledigheten?

Arkiverad under: Scen Taggad som: Karlstadringen, Nibelungens ring, Wermland Opera

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Hemmet Betyg: 1 Svensk biopremiär: 29 … Läs mer om Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

Starkt kvartal för bokförsäljningen

Under det tredje kvartalet 2025 uppgick … Läs mer om Starkt kvartal för bokförsäljningen

Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Mästaren och Margarita har vunnit … Läs mer om Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Ghost of Yotei Betyg 5 Utvecklat av … Läs mer om Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

24-25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

Foto Sören Vilks LeMarc – Det som … Läs mer om Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Manus: Rasmus Dahlstedt Regi: Peter … Läs mer om I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Förledd: charm och mognad

Titel: Förledd  Författare: Elin … Läs mer om Förledd: charm och mognad

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage … Läs mer om Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

Whiskey on the rocks vann Prix Italia

SVT:s Kristallen-belönade dramaserie … Läs mer om Whiskey on the rocks vann Prix Italia

Filmrecension: Vi dör i natt

Vi dör i natt Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Vi dör i natt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in