För att få till en upplevelse liknade den som jag nu vid två tillfällen har upplevt på Wermland Opera behöver man ha tillgång till Richard Wagners partitur till ”Nibelungens ring” och en orkester som får plats på andra balkongen på Wermland Opera, men också en alt, en bas, två barytoner, tre basbarytoner, fyra mezzosopraner, sex sopraner, och fem tenorer samt c:a 19 timmar fördelade på fyra kvällar med operafritt varannan kväll.
Det är inte många operahus som klarar den uppgiften i varje fall inte i Skandinavien, särskilt inte under en vecka och dessutom är det ganska långt mellan varven och därför är det ju en större prestation att ett relativt litet operahus i Karlstad inte bara planerar denna operahändelse utan även genomför fem separata ringcykler. Detta sker dessutom under en period om tre månader.
Detta har Wermland Opera, tidigare känt som VärmlandsOperan i Karlstad gjort. Dessutom är detta projekt genomfört med i huvudsak sångare från Skandinavien och varav flera tillhör husets ensemble och ett par sångare har i huvudsak genomfört sina respektive karriärer runt om i världen. Det är i sanning en stor och märklig prestation som länge kommer att låta talas om sig.
Efter att ha sett premiäromgången sammanfattade jag mina intryck från den omgången och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga, men eftersom jag har skrivit ett inlägg om de olika föreställningarna även i denna den tredje ringcykeln så anser jag att det finns motiv att göra en sammanfattning även av denna omgång.
Som ett allmänt och generellt omdöme kvarstår att jag är mycket imponerad av denna satsning och vissa delar var om möjligt ännu bättre än vid förra tillfället och på några punkter var det något sämre än vid premiäromgången. Det är naturligt att det blir så när det handlar om mänskliga röster, som ju är utsatta för väder och vind eller uttryckt på ett annat sätt för förkylningar som gör det svårare att sjunga. Dessutom så kan det ju inte vara en enkel uppgift att sjunga sitt parti en kväll och sedan dröjer det nästan en månad till nästa tillfälle, men så är det upplagt.
I ”Valkyrian” höjde jag Wotan till skyarna, men vid mitt andra tillfälle anser jag inte att han var bra, men vad detta beror på har jag ingen förklaring till. Eftersom operaledningen inte meddelade att han var indisponerad, vilket man faktiskt brukar göra på andra operahus, så får jag utgå från att han bara hade en dålig dag. Hans agerande hade jag däremot intet att erinra och det var lika lysande denna gång. Det var roligt att få uppleva en mer närvarande och känslomässigt agerande Wotan.
Från förra omgången hade jag vissa synpunkter på en del andra herrar och dessa synpunkter kvarstår även denna gång, med ett stort undantag nämligen Pär Lindskog´s ”Siegfried” i ”Ragnarök”. Det var ingen större skillnad på hans insats i ”Siegfried”, men i ”Ragnarök” var det en betydligt bättre prestation framförallt rent vokalt.
Det var alltså två föreställningar som var mycket bättre än vid premiäromgången och det gällde ”Rhenguldet” och ”Ragnarök”. När det gäller ”Rhenguldet” så var jag utöver Loge särskilt imponerad av jättarna Fasolt och Fafner, men också av Donner och Froh´s insatser.
När det gäller ”Ragnarök” var det framförallt Alberich, Hagen, Gunther och Waltraute som imponerade, särskilt gäller detta Waltraute som gjorde en lysande och bländande insats, men även här imponerades jag framförallt av Gunthers insatser.
En annan viktig faktor för upplevelsen av ringcykeln måste man ju räkna den utomordentliga närheten till sångarna på scenen och det är ju något som man inte har möjlighet att uppleva på de större operahusen.
Till det positiva med upplevelsen räknar jag också den underbart vackra och ändamålsenliga scenografi och det enda negativa, ja nästan smått löjliga delen, var den uppblåsbara ormen i ”Siegfried”. Det hade man säkert kunnat lösa på annat sätt till exempel med hjälp av ljuseffekter. I övrigt anser jag att den scenografiska lösningen var den bästa som jag har sett under årens lopp. Till den fina upplevelsen bidrar med all säkerhet närheten till scenen. Ljusdesignen har självfallet också sin del i den fina upplevelsen och den kompletterar på ett mycket fint sätt scenografin.
En annan sak som bidrog till en stark upplevelse var den utmärkta kostymdesignen som väl täckte och spände från sagans tid till en obestämbar modern tid, men också bidrog till en ökad förståelse av verket i sin helhet, med hjälp av tids- och klädmarkörer.
Regissörens tolkning av verket kändes också adekvat och bra och även om jag inte alltid hängde med så förstod jag helheten i hans tolkning och jag uppfattade regin som en klar plusfaktor särskilt i förhållande till den senaste sedda ”ringuppsättningen”.
Om orkesterns insatser finns det ju en del att säga, särskilt så här i efterhand, men jag tyckte att det lät mycket bättre den här gången. Visst har jag också anmärkningar på orkestern, men med de förutsättningar de hade till sitt förfogande så anser jag ändå att slutresultatet blev ganska bra. Det säger sig ju själv att den musikaliska upplevelsen måste bli annorlunda dels beroende på antalet musiker i orkestern, men också det faktum att dirigenten eftersträvade att orkestern skulle spela så nära hur verket spelades på Wagners tid.
När detta skrivs har jag också fått tillgång till de stora musiktidningarnas recensioner av Nibelungens ring. I OPERA skriver chefredaktören själv dvs Sören Tranberg om sin upplevelse av andra ringcykeln och hans tankar kan väl närmast sammanfatta som inte alltför positiva,
I OPUS skriver CarlHåkan Larsén om sin upplevelse av premiäromgången. Hans omdöme ligger nog närmare min uppfattning åtminstone så uppfattar jag det på det sättet. Dock kan man nog konstatera att de stora drakarnas tidningars recensenter var mycket mer positiva till uppsättningen överlag och det kan man ju få anledning att fundera över. Eller hur?
Avslutningsvis kan jag alltså konstatera att Wermland Opera´s uppsätttning av ”Nibelungens ring” för mig alltid kommer att räknas till en av mina större operaupplevelser.
Vill du läsa mer om min uppfattning om de enskilda operorna kan du gå hit:
Rhenguldet
Valkyrian
Siegfried
Ragnarök