Of Monsters and Men

2010 var det som numera är den isländska sextetten Of Monsters and Men ännu bara en duo som gjorde ”väldigt akustisk musik med glockenspiel och melodica” berättar Nanna Bryndís Hilmarsdóttir när Kulturbloggen träffar både henne och Árni Guðjónsson (som spelar dragspel, piano och elorgel) på Debaser Slussen, lokalen där de senare på kvällen ska göra sin första Stockholm-spelning. Dagen innan hade de spelat på Pustervik och bandet var märkbart trötta efter resan från Göteborg till Stockholm.

– Så här nära vårt hemland har vi inte varit på länge, säger Àrni med bred isländsk brytning innan han sjunker ner i soffan vi blivit placerade i. Men till skillnad från den isländska publiken som för det mesta bara står och försöker se coola ut så var publiken i Göteborg verkligen ”into it”.

2010 var även året då Of Monsters and Men vann den årliga isländska musiktävlingen Músíktilraunir. Något som förutom studiotid i Sigur Rós studio även innebar att bandet fick spela på Iceland Airwaves-festivalen där de blev uppsnappade av den Seattle-baserade radiokanalen KEXP som filmade när de framförde Little Talks i ett vardagsrum. YouTube-klippet blev en viral framgång som gjorde Of Monsters and Men till en global angelägenhet.

– Det var när de var i Sigur Rós studio och spelade in som de insåg att låtarna behövde fler instrument. Då ringde de upp mig och Kristján som spelar bas och sedan dess har vi varit en sextett, säger Árni. Vi har utvecklats enormt under det senaste året. När vi återvände till Músíktilraunir året efter vi hade vunnit för att spela när de nya vinnarna skulle koras blev konferenciern sur eftersom han tyckte att vi lät som ett helt annat band. Kanske kommer vi att fortsätta utvecklas, eller så snurrar vi tillbaka till hur vi lät tidigare. Framtiden är oviss.

Så hur ni låter nu är alltså inte det definitiva Of Monsters and Men-soundet?

Nanna: Förändring är bra så länge det är till det bättre. Det får oss att behålla ett öppet synsätt som kan få oss att växa som människor och musiker.

Tycker ni att ni smälter in bland allt annat som försiggår i Island för tillfället?

Árni: Det händer så mycket. Det finns ingen musikscen eller genre som är dominant. Du startar ett band och försöker hitta din egen röst. Marknaden är så liten att det inte finns utrymme för två band som låter likadant. Island är ett litet, litet land.

Vilka var era ambitioner när bandet bildades?

Nanna: Vi trodde aldrig att vi skulle turnera. Skivan släpptes i Island för ett år sedan. Då var ambitionen att göra någonting som vi i framtiden skulle kunna visa upp för våra barnbarn och säga ”kolla vad vi höll på med när vi var unga”.

Árni: Jag ville kunna hålla upp slutresultatet och säga ”här är min bebis”. Och tänk, nu säljer jag min bebis!

Tycker ni att titeln My Head is an Animal, som ju är en rad ur öppningsspåret Dirty Paws, representerar resten av skivan?

Nanni: På sätt och vis. Av någon anledning innehåller ju skivan miljontals djurreferenser. ”My Head is an Animal” är vårt konstiga koncept. Med texterna försökte vi skapa en absurd sagovärld och titeln är ju lite absurd och sagolik.

Jag såg ett YouTube-klipp från en av era spelningar då några personer i publiken började gråta. Tror ni folk kan känna igen sig i era låtar?

Nanni: Att folk gråter på våra konserter märkte jag när vi spelade på en festival i Holland. Under Love Love Love kollade  jag ut mot publiken och såg två kvinnor som grät. Kanske känner de igen sig i texten. Love Love Love är ju den enda av våra låtar som är personlig och inte kretsar kring en sagovärld.

Árni: Folk kan nog lätt relatera till musiken som är upptempo, uppriktig och enkel. Vi försöker att hålla det okomplicerat. Vi vill göra någonting naturligt och oforcerat som tilltalar människor.

Foto: Emma Andersson