Skivrecension: Crystal Castles – Crystal Castles (III)

Artist: Crystal Castles
Titel: Crystal Castles (III)
Betyg: 4

Mitt första möte med Crystal Castles är något jag med glädje, och möjligtvis viss romantiserad nostalgi, drar mig till minnes. Det var i London i början av 2009 och de var det första av tre förband. Sällskapet jag var där med uthärdade en låt innan de försvann till baren. Själv var jag helt uppslukad av Alice och Ethan. Deras kompromisslöst hårda liveshow var, och är fortfarande, något av det bästa jag har bevittnat i konsertväg. Ögonblicket de spelade Alice Practise var jag helt frälst – när jag kom hem var jag genast tvungen att kolla upp vad den där låten som innehöll det dampiga tv-spelsplingandet hette.

Mycket har hänt sedan dess och den experimentella electroduon från Kanada har gått från klarhet till klarhet. Bandets andra album, som helt enkelt hette Crystal Castles (II), innehöll alltifrån trasig punk i form av Doe Deer till Celesticas vackert melankoliska electropop och piskande hårda Baptism. När Robert Smith från The Cure sedan sjung på singelversionen av Platinum Blonde-covern Not in Love hade Crystal Castles till och med en hit. Inte illa för ett band som avskyr allt som har med mainstream att göra som pesten.

Vi visste ju redan på förhand att (III) inte kunde bli någonting annat än Crystal Castles bästa album hittills. Hos vissa fanns det kanske en rädsla att de skulle morfera och bli Skrillex, men så är tur nog inte fallet. Det har snarare blivit kallare och mer distanserat. De isolerade sig i Warszawa och använde – för första gången – enbart analog utrustning. Resultatet är ofta mer subtilt än något bandet gjort tidigare – även om de brutala inslagen naturligtvis fortfarande finns representerade, exempelvis i bastunga Insulin. En bättre formulering är kanske att spektrumet har blivit bredare, vilket vi delvis fick ett hum om när bandet släppte ifrån sig skivans 90-tal- och rave-inspirerade öppningsspår Plague i somras. Även Wrath of God, som brittiska musikmagasinet NME kallar ”Debussy för Pokémon-generationen”, kretsar just kring kontrasten mellan det symfoniskt lugna och de lite mer typiska Crystal Castles-partierna. Vissa låtar, såsom Affection och – framför allt – avslutningsspåret Child, I Will Hurt You lutar ännu mer åt det drömska och subtila hållet.

På skivans andra spår Kerosene sjunger Alice nästan helt oförvrängt ”I will protect you from all the things I’ve seen”. Ljudbilden är dystopisk och förtryck är skivans genomgående tema. På omslaget ser vi en beslöjad kvinna hålla om sin skadade son. ”It was taken at a protest in Yemen. A boy was pepper-sprayed and beaten by cops and his mother thought that he had been killed in the fight. In that moment she found him and she’s crying from happiness because he’s still alive. A war journalist snapped that picture at that moment. And she’s really happy that the image is spreading round the world. The woman is the powerful one in this picture, the male needs her, and I like that” säger Ethan.

Kanske beror det på skivans längd (som inte ens sträcker sig över 40 minuter, jämfört med (I) och (II) som båda var över 50 minuter långa) men (III) är helt klart bandets mest fokuserade och genomtänkta alster hittills. Till och med låtarna känns mer strukturerade, och mindre spontana, än tidigare. Det enda jag saknar är en självklar hit. Sad Eyes kommer säkert väcka liv i de flesta dansgolv, men den får mig inte att trilla av stolen på samma sätt som jag gjorde första gången jag hörde Baptism. Om något så känns (III) som en skiva som växer med tiden. Låtar som Wrath of God och Affection med sitt intressanta beat öppnas upp lite, lite mer för varje lyssning. När Crystal Castles om något år eller så släpper (IV) kommer jag antagligen säga att det är deras mästerverk, men just nu överträffar (III) åtminstone som album allt de gjort tidigare.

Bästa spår: Wrath of God, Sad Eyes, Child, I Will Hurt You