Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mark Lanegan

Skivrecension: Mark Lanegan & Duke Garwood – Black Pudding

by

lanegan

Artist: Mark Lanegan & Duke Garwood
Titel: Black Pudding
Betyg: 4

På många sätt är Black Pudding precis så som jag vill ha mina Mark Lanegan-skivor: vacker, långsam, avskalad och med Lanegans fantastiska röst i fokus. Här finns inga spår av den hårda rockmusik som Lanegan ägnat sig åt under stora delar av sin karriär (bland annat med Screaming Trees och Queens of the Stone Age). Istället gör Lanegan det han gör bäst: stämningsfull musik i samma tradition som Nick Cave och Tom Waits.

På Black Pudding ackompanjeras Mark Lanegan av multi-instrumentalisten Duke Garwood. Jag har inte lyssnat på Garwood förut, men det är uppenbart att han är en skicklig musiker. De sparsmakade ljudmattor han skapar bildar en vacker bakgrund till Lanegans känslosamma röst. Ljudbilden är ofta avskalad, med Lanegans röst och ett par instrument som dom enda inslagen. Det fungerar mycket bättre än den mer mättade ljudbilden på Lanegans förra skiva, fjolårets Blues Funeral. Här hörs alla detaljer, varje nyans av rösten och instrumenten. Ofta påminner mig Black Pudding om skivan Sunday at Devil Dirt, som Lanegan gjorde tillsammans med Isobel Campbell (från Belle and Sebastian). Det är samma sorts lugna, nästan lågmälda musik med rötter i den amerikanska singer/songwriter-traditionen. Och precis som Sunday at Devil Dirt så är Black Pudding fantastisk när den är som bäst. Skivans starkaste låtar – som War Memorial, Driver och Shade of the Sun – är vackert atmosfäriska på samma sätt som de bästa låtarna som kommit ur Lanegans samarbete med Campbell. Det finns även svagare spår, som de två instrumentala spår som inleder och avslutar skivan, men överlag är det en mycket stark skiva, full av mörk och vackert stämningsfull americana.

Bästa spår: War Memorial, Driver och Shade of the Sun

Text: Felix Lindén

Way Out West presenterar nya akter

by

Mark Lanegan har släppts skivor med Isobel Campbell från från Belle & Sebastian och samarbetat med bland annat PJ Harvey och Josh Homme. Nu är den mörka sångaren, som tidigare i år släppte skivan Blues Funeral, klar för Göteborgsfestivalen Way Out West som äger rum i augusti.

Ane Brun och Frida Hyvönen tillhör de andra artisterna som blev klara för Slottsskogen. Även klubbakterna John Maus och Purity Ring presenterades.

John Maus

I ett barockt landskap där armador av skadeskjutna casio-syntar från tidigt 80-tal samsas om utrymmet med rudimentärt förprogrammerade trummaskiner står John Maus med taktpinnen och sticker hål på luftslott. En del John Carpenter och en del Händel ihopsydda i frontalloben till en förvriden siamesisk tvilling. I Maus värld är det dock det naturligaste som existerar.

Som en VHS-kassett överspelad ett femtiotal gånger är Maus ljudbild ett luddigt moln som snärjer oss likt Human Leagues ”Being Boiled” eller soundtracket från ”The Thing”. Att polaren heter Ariel Pink känns otroligt uppenbart men på det allra bästa sätt. Med sina tre kryptiska album har Maus fått små kretsar av fans att expandera likt en sprickfärdig heliumballong. Senaste ”We Must Become The Pitiless Censors of Ourselves” är en perfekt mash-up av ”Unknown Pleasures” och ”Q: Are We Not Men? A: We Are Devo” filtrerat genom Philip K Dicks penna. En manisk vansinnesfärd genom en hjärna som innehåller sin välförtjänta del av psykotiska manövrer.

Alla som sett John Maus live kan vittna om en manisk show med tvära kast och välkryddad galenskap, ett musikaliskt myteri gentemot gängse poser och en allmängiltig rockagenda. Maus är allt annat än vanlig. Och det kan ni tacka för.

Purity Ring

Vi dämpar vår vardagsångest med electrogazande pulsmakare i ett Cocillana-Etyfin-rus som vi stavar Purity Ring. Ångesten förvandlas omgående till ett accelererande livsbejakande tåg som kör över alla känsloregister vi kan frammana. De har endast tre låtar under sitt bibelbältes-älskande crunk-skärp men det är fullt tillräckligt när de är så beroendeframkallande som de är.

Det började för lite mer än tolv månaders sedan då ”Ungirthed” bloggades runt och retweetades var och varannan minut. Megan James och Corin Roddick hade skapat ett tvärsnitt där både dubpop och hiphop blottades och Purity Ring brände sig fast. Detta följdes upp av ”Lofticries” och ”Belispeak” som cementerade allt som James och Roddick hade skapat. Ekon av The Knife och Burial skallar runt men Purity Ring är framförallt pop i sin renaste form.

Med indiejätten 4AD i ryggen kommer Purity Ring droppa sin debut i juni och lagom till de gästar vårt kära Stay Out West så lär de vara samspelta nog för att kunna bjuda på mörk dansfest. Nedräkningen hade kanske redan börjat men viljan att påskynda den har aldrig känts så här blossande het.