Artist: Mark Lanegan & Duke Garwood
Titel: Black Pudding
Betyg: 4
På många sätt är Black Pudding precis så som jag vill ha mina Mark Lanegan-skivor: vacker, långsam, avskalad och med Lanegans fantastiska röst i fokus. Här finns inga spår av den hårda rockmusik som Lanegan ägnat sig åt under stora delar av sin karriär (bland annat med Screaming Trees och Queens of the Stone Age). Istället gör Lanegan det han gör bäst: stämningsfull musik i samma tradition som Nick Cave och Tom Waits.
På Black Pudding ackompanjeras Mark Lanegan av multi-instrumentalisten Duke Garwood. Jag har inte lyssnat på Garwood förut, men det är uppenbart att han är en skicklig musiker. De sparsmakade ljudmattor han skapar bildar en vacker bakgrund till Lanegans känslosamma röst. Ljudbilden är ofta avskalad, med Lanegans röst och ett par instrument som dom enda inslagen. Det fungerar mycket bättre än den mer mättade ljudbilden på Lanegans förra skiva, fjolårets Blues Funeral. Här hörs alla detaljer, varje nyans av rösten och instrumenten. Ofta påminner mig Black Pudding om skivan Sunday at Devil Dirt, som Lanegan gjorde tillsammans med Isobel Campbell (från Belle and Sebastian). Det är samma sorts lugna, nästan lågmälda musik med rötter i den amerikanska singer/songwriter-traditionen. Och precis som Sunday at Devil Dirt så är Black Pudding fantastisk när den är som bäst. Skivans starkaste låtar – som War Memorial, Driver och Shade of the Sun – är vackert atmosfäriska på samma sätt som de bästa låtarna som kommit ur Lanegans samarbete med Campbell. Det finns även svagare spår, som de två instrumentala spår som inleder och avslutar skivan, men överlag är det en mycket stark skiva, full av mörk och vackert stämningsfull americana.
Bästa spår: War Memorial, Driver och Shade of the Sun
Text: Felix Lindén