Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Hammerfall förband för Judas Priest

by

Judas Priest stannar ju till för två arenaspelningar i Sverige under sin utlovade sista turné. Nu är det klart vilket svenskt rockband som blir förband: Hammerfall.

Ett pressmeddelande från Hammerfalls pressfolk:

För bara någon vecka sedan kunde vi meddela att Sveriges största heavy metal-band, Hammerfall, lämnar de stora arenorna för att göra en klubbturné i mars i nästa år. Nu kan vi bekräfta att de därefter ändå gör två arenakonserter då de öppnar för Judas Priest i Linköping och Stockholm i april.

”EPITAPH”-turnén som alltså når Sverige för två konserter är Judas Priest allra sista turné någonsin. Judas Priest har betytt väldigt mycket för Hammerfall som band och att öppna för dessa brittiska heavy metal-kungar är deras sätt att hylla Judas Priest på deras avskedsturné. Detta blir också ytterligare ett sätt för Hammerfall att visa att de tänker ta över heavy metal-facklan efter Judas Priest när deras karriär nu närmar sig sitt slut.

Datum
24.4 – Linköping, Cloetta Center
25.4 – Stockholm, Hovet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The Magnetic Fields spelar i två kyrkor i Sverige i maj 2012

by

Ett att världens bästa indiegrupper, The Magnetic Fields, spelar i Sverige i maj.
11 maj spelar bandet i Annedalskyrkan i Göteborg och 12 maj 2012 i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Ett pressmeddelande från arrangören berättar:

Få band har lika fanatiska anhängare som Stephen Merritts The Magnetic Fields har. Som en kult som dränker sina bekymmer i sextionio låtar om kärlek, ytterligare tretton grundmurade med feedback och tretton till i lugn folkdräkt, har de sedan länge övergett vår värld för Merritts. Det finns fler toppar men vi stoppar där.

Som så många andra indie-sensationer började The Magnetic Fields i ett sovrum möblerat med en fyra-kanalsporta och en inspirerad Stephen Merritt. Nu tjugo år senare så är sovrummet intakt, eller åtminstone känslan, och bandet har episkt nog förflyttat sig från en liten angelägenhet till något som berör bra många fler än vad Merritt kanske kunnat förutspå. ”69 Love Songs”, det digra mästerverket som kom 1999, har betytt så mycket för så många. Ingen ”69 Love Songs”, ingen Jens Lekman. Kanske. Men trots allt har The Magnetic Fields skrivit in sig i historien och den stora sångboken en gång för alla.

När The Magnetic Fields återkommer till Sverige är det för två speciella konserter som kommer svepa benen av varenda indielugg. Med kommande albumet ”Love At The Bottom At The Sea” (släpps 6 mars!) i ryggen sveper de in över landet och spelar i Annedalskyrkan i Göteborg och i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Om inte exklusiviteten i detta osar behagligt så vet vi inte vad som gör.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Paul McCartney på Globen: mäktigt och nära som en klubbspelning

by

Paul McCartney, Globen
10 december 2011
Betyg: 4

Paul McCartney, basist i Beatles och frontman för Wings, möttes av stående ovationer när han trädde in på scenen för att starta konserten. Förväntningarna var höga i det helt fullsatta Globen. Kvällen till ära iklädd mörkblå byxor och ljusblå kavaj tog han emot välkomstapplåderna och drog igång med full fart med låten ”Magical Mystery Tour”.

Paul har en enorm naturlighet på scen, förvärvad efter mer än 50 år som artist. Han har fortfarande en pojkaktig utstrålning, som en busig men ändå artig pojke, trots att han är 69 år. Han behärskar scenen och är så inbjudande att det känns som att vi är betydligt närmare honom än vi faktiskt är, som på en klubbspelning trots att det var en arenaspelning. Ja, ”Hey Jude” kom en bra bit in på programmet och var en av kvällens höjdpunkter. Frågan är om ”Hey Jude” inte är den bästa arenalåtarna. Någonsin. Självklart fick han hela publiken att sjunga med.

Paul bjöd på många Beatleslåtar, en del Wingslåtar och tre-fyra nya låtar som han aldrig spelat i Sverige tidigare, berättade han.

Han är ett proffs rakt igenom. Programmet var bra upplagt med variation. Han startade energiskt, snabbt, rockigt, med låtar som ”Junior’s Farm”, Beatleslåten ”All My Loving” och Wingslåten ”Jet”.

Det lär ha blivit varmt att hålla den farten i en fullsatt hall, så den blå kavajen åkte av rätt snart och resten av konserten spelade han i en rosa skjorta där armarna efter ytterligare några låtar kavlades upp. Han var rolig och hade tränat in en hel del svenska, inte bara de vanliga ”Hej” och ”Tack så mycket” som många artister slänger ur sig. Givetvis till publikens stora förtjusning.

Han gav verkligen allt. Han bjöd på många av de låtar som publiken helt klart kommit dit för att de ville höra och han sprang runt på scen och bytte instrument. Först spelade han på sin signerade violinbas, sedan bytte han till en av de mest färgsprakande elgitarrer jag sett för att sedan plocka fram samma elgitarr som han använde då han spelade med Beatles i början av sextiotalet. Däremellan sprang han upp till pianot ett antal gånger.

Före spelningen rullade ett videomontage på båda sidorna av scenen, montaget rullade vertikalt, uppifrån ned, med massor av bilder och videoklipp från Beatlestiden, Wings-perioden och annat ur Pauls liv.

Efter att ha spelat en timme tillsamamns med sitt band, två gitarrister, en trummis och en keyboardist spelade Paul några låtar ensam med halvakustisk gitarr. Då spelade han bland annat en sång som han skrivit till John Lennon, som en hyllning till sin Beatleskollega och vän. Han hyllade också den andra nu döda Beatlesmedlemmen George Harrison genom att sjunga Harrisons låt ”Something”.

Paul bjöd förresten också på partier från Jimi Hendrix-låten ”Foxy Lady”.

En av de starkaste upplevelserna under kvällen var när han spelade ”Yesterday” som extranummer, bara Paul och en halvakustisk gitarr. Gåshud.

Vad spelade han mer? Fullständig setlist kommer i morgon, men bland annat spelade han ”Black Bird”, ”Band on the Run”, ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”, ”Back in the U.S.S.R.”, ”Give Peace A Chance”, ”Let It Be” och Bondlåten ”Live and Let Die”. Bondlåten avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri på scenen. Starkt. Bland extranumren spelade han förutom ”Yesterday” bland annat riviga ”Helter Shelter”.

Givetvis hade många låtar en bildberättelse i videoform projicerat på scenväggen också, som en fördjupning. Allt så välgjort.

Ett exempel på hur bekväm och naturlig Paul är på scen är hur lätt han kan improvisera. Rätt som det var berättade han att han hade svårt att låta bli att kika på de skyltar som några i publiken höll upp. Då fångade videokameran in skyltarna och Paul läste högt från dem:
”Marry Us” stod det på den ena skylten. ”Nej det går inte”, svarade Paul och berättade att han är gift och visade ringen. På den andra skylten stod: ”If you come to Bergen you can get my key”. Han nappade inte på den inbjudan heller.

Men han nappade på att bjuda Globenpubliken på en stark och mäktig tre timmar lång spelning med massor av klassiska Beatleslåtar och några nya sånger och en del från Wingsperioden. Publiken sjöng med och framför allt reste de sig och dansade med i Beatlessångerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tim Christensen and The Damn Crystals: rockigare än väntat

by

Titel: Tim Christensen and The Damn Crystals
Artist: Tim Christensen and The Damn Crystals
Betyg: 3
Svensk release: 25:e november 2011

1993 slog Tim Christensen igenom i Danmark Dizzy Mizz Lizzy och har sedan dess varit en av Danmarks mest hyllade rockartist. Efter att bandet splittrades 1998 så lade han rocksoundet på hyllan och gjorde solokarriär där han testade på popgenren, något han gjorde med stor framgång, både i Danmark och utomlands.

Även om The Damn Crystals har varit med som bakgrundsband sedan Tim Christensens började sjunga solo så väljer de först nu att uppmärksamma dem i det nya bandnamnet.

Han har under sin solokarriär släppt tre album, alla med ett väldigt poppigt och trallvänligt stuk. Det var på grund av detta som jag blev förvånad när jag satte mig för att lyssna igenom hans senaste platta som tydligt verkar ha lånat en del av det rockiga soundet från hans dagar i Mizz Dizzy Lizzy. Inspirationen kommer troligtvis ifrån bandets återförening 2008. 

Tim Christensen har i sitt nya album tagit det bästa ifrån två världar och förenat poppen med rocken, med ett tydligt välbalanserat resultat.

Beväpnad med en röst likt Jonny Craigs så öppnar han skivan med ett nästan elva minuter långt skivspår som får agera intro för resten av skivan. Något jag föll för direkt är hur han experimenterar med soundet i låtarna och hur man tydligt kan höra hur han hämtat inspiration från andra genrer även om poprocken dominerar. Skivan öppnar rockigt, men trappar gradvis ner och blir lugnare för att sedan avslutas med den stillsamma kärlekslåten ”Never Be One Untill We’re Two”.

Även om texterna känns lite mediokra och att det ibland känns som om han inte riktigt kommer igång med vissa låtar, så är skivan överlag riktigt bra och något som jag absolut kommer ha i min playlist.

Bästa spår: ”Surprise me”

Text: Anthon Zümendorf

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

The Roots nya album Undun: träffar fullkomligt rätt

by

Artist: The Roots
Titel: Undun
Betyg: 5
Release: 6 December 2011

Det är väldigt sällan skivor är värda det högsta betyget. Det ska vara klassiker, och många klassiker är inte heller värda fem plus. Men på Undun träffar Philadelfiabaserade The Roots fullkomligt rätt. Det är en sammansatt skiva, ett album med en tanke bakom. Med ett allvar, utan en enda rad, ett enda beat eller en enda idé som skaver. Det är prickfritt rakt igenom, utan att för den sakens skull vara tråkigt. Undun är en skiva av ett moget, ett vuxet band. Kidsen tycker säkert det är tråkigt och förväntar sig fler effekter men jag har inget att anmärka på.

Skivan är föredömligt tät, allt onödigt är bortskalat och det som finns kvar visar på vilken potential hip-hopen har att berätta historier. Både med musiken och med rappen.

Undun är baserad på en låt av Sufjan Stevens, folkstjärnan, och samarbetet visar hur man på ett effektivt sätt river fåniga murar mellan genres. Skivan handlar om den påhittade karaktären Redford Stephens som vi får följa genom skivan. Det är egentligen inget som sticker ut, det som sticker ut är att skivan rakt igenom lyser av kvalitet. Kanske har koncepttanken fått The Roots att skärpa till sig lite extra. Det här är inte en av de bästa hip-hopskivorna i år, det är en av de bästa musikskivorna i år och i mina ögon det bästa av The Roots elva studioalbum.

The Roots har hållit på länge nu och är allmänt sedda som det bästa livebandet i genren, men har inte alltid fört med sig det lekfulla in på skiva. Flera skivor, så som Things Fall Apart från 1999 eller Rising Down från 2008 är mästerverk, men har svackor av okoncentration eller idéer som inte fullt ut genomförts. På Undun, knappt 40 minuter lång, är det genomtänkt från pipljudet som inleder skivan till violinoutrot. Däremellan hinns framtida klassiker som Kool On med den fantastiska samplingen av D.J Rogers Where There’s A Will rullar i bakgrunden med Black Thought pondusfyllda rappande över på andra versen. Hip-hop blir inte så mycket bättre.

Andra toppar är The OtherSide med Bilal på refrängen och med en angelägen text om uppgivenheten inför pengasamhället eller Tip the Scale med återkommande gästrapparen Dice Raw. Skivan är klok, den är intressant, den är snygg, den är smart och den är en av årets höjdare. Given julklapp till alla med intresse för musik, rocker såväl som hiphopper.

Jens Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,