Euphoria
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 2 februari
Regi: Lisa Langseth
Det är till en full salong jag kommer fyra minuter försent en tisdagsmorgon för att se Lisa Langseths nya film, Euphoria. ”Tassa in!”, viskar värdarna utanför dörren och jag nickar, trodde de att jag tänkte låta ut ett morgonvrål i just detta tillfälle? Jag hittar en ledig stol och konstaterar att ingen pressvisning jag varit på tidigare har varit så välbesökt, kanske är det den svenska filmskaparduon varav den ena är vår alldeles egna Oscarsvinnare som lockar. Jag kommer in precis i tid för att se Alicia Vikander, som konstnären Ines, komma gående med en resväska vid en flygplats. Hon möter sin syster Emilie (Eva Green) med en stel hälsning och de hoppar in i en taxi. ”Tack för att du tog dig tiden att komma!”, säger Emilie, och får en nick tillbaka.
De ska någonstans och Ines vet inte var. ”Det vackraste stället i hela världen”, försäkrar Emilie. Det märks genast att systrarna inte har setts på länge, och att det inte är ett naturligt möte. Emilie är glad och verkar försöka mjuka upp den tillbakadragna och kyliga Ines, och den senare verkar undra varför hon ens är där.
Och någonting är fel. Det märks från början, och när de äter på en restaurang spyr Emilie upp champagnen innan maten ens har kommit. På golvet mitt framför gästerna. De går tillbaka till hotellrummet och Ines undrar hur hon mår. Emilie försäkrar att allting kommer bli så bra, så fort de kommit iväg.
De kommer fram till sin destination. I den svarta Mercedesen bryts Ines täckning när hon talar med en gallerist i New York om vilken pressbild de ska använda. ”Nej, ta den andra, den där jag inte ler.” Emilie ser ut genom fönstret. De stannar i en tjock lövskog, i något som ser ut att vara i mitten av Europa. Schweiz eller Frankrike. De möts av folk i märkliga cardigans, väntande i skogsbrynet. En äldre kvinna (spelad av Charlotte Rampling) presenterar sig som Emilies ”ledsagare”. ”Ska vi in här?”, frågar Ines och ser på den tjocka skogen. ”Vi hjälper dig om du inte orkar gå”, säger ledsagaren till Emilie.
De kommer fram till ett hus. En stor trävilla med märkliga personer i trädgården. En kvinna sitter naken och befinner sig i någon sorts trans. Alla har varsin ”ledsagare”. Framför huset ligger en sjö. Kameran filmar nära på bädden av näckrosor. Spänning ligger i luften.
”Euphoria”, är en stark film, och Lisa Langseth jobbar som en inbiten nyttjare av isbergstekniken. Manuset är skrivet för att hinta tittaren och för att låta den använda sin fantasi, ingenting sägs i onödan och viktiga saker avslöjas inte från början. Filmen är uppbyggd på vackra bilder, spända scener och en relation mellan två systrar som har en böljande skepnad. Det är som att ett lakan är upphängt från en lina och att två vindar blåser från olika håll, vinden blåser från Emilies håll och Ines blåser tillbaka. Den ena drar sig undan, den andra följer efter – konfrontation följer och lakanet hänger för ett ögonblick stilla igen; men spänt, darrande och väntande på nästa stormby.
Åratal av undertryckta känslor till följd av ett trauma ligger mellan dem, den kyliga Ines vägrar sig låta bli sentimental och den hudlösa Emilie kan inte lägga band på sina känslor. Ines har alltid flytt iväg, blivit en känd konstnär medan Emilie har tagit hand om deras mor. Ines kom inte på begravningen. Emilie erbjuder henne deras mors ring, men Ines vill inte ta emot den. Filmen kommer, inte oväntat, att handla om systrarnas sätt att hitta tillbaka till varandra. Eller åtminstone möta varandra. Emilie försöker greppa Ines, men Ines drar sig undan. Emilies ledsagare ser på. De har inte lång tid på sig.
Euphoria är en film som berör, och det är imponerande och roligt att se att kvinnor står för både regi, manus, båda huvudrollerna och den största birollen i filmen. Och att det inte är några små namn som står för dem. Detta är även första gången Alicia Vikander arbetar som producent, med sitt nya bolag Vikarious Productions. Euphoria är också mycket vacker, miljöerna är vackra, dialogen är vacker och kameravinklarna klara som kristall. Spänningen är en utdragen bågsträng, outtalade ord hovrar i luften och klockan tickar mot tragedi och förhoppningsvis katharsis. Det är emellertid tveksamt att filmen kommer att gå hem hos den breda publiken, det är en konstnärlig film som troligen reserveras för mer tålamodsrika invigda.
En sak jag tänkte på var dock att filmens titel inte motsvarar innehållet, åtminstone inte för mig. Filmen är fylld av mycket, men inte starka lyckorus. Kanske skulle ”Finding Nostalgia” varit en bättre titel.
En nioårig flicka dyker upp från ingenstans i en by ute på landsbygden i Zambia. Byinvånarna hävdar att flickan sätter igång onda krafter. Olyckor har hänt sedan flickan dök upp. En kvinna snubblade när hon hämtade vatten, en man drömde att flickan förstörde hans åker. Flickan blir beskylld för att vara en häxa och en kvinnlig polis får komma dit och hämta flickan.
Den lilla flickan får namnet Shula av häxorna och bland dem får hon en slags gemenskap. En dag dyker en statstjänsteman upp och tar med sig Shula till en domstol där ett tiotal män är misstänkta för att ha stulit en hemgift av en gammal man. Shula måste bestämma vem av männen som är tjuven. Hon lyckas så bra att statstjänstemannen gör henne till sin egen lilla häxa. Hon blir som en liten maskot och hon får till och med komma med i en tv, i en talkshow. Fast det är inte hon som säger något, hon kan ju inte engelska utan det är statstjänstemannen som får tala för henne. Och det vet vi ju hur det blir när feta män ska tjäna på småflickor.
Vi förs in i en skickligt framförd bild av livet i ett område med de fattiga i det amerikanska samhället. En värld där föräldrar inte kan ta hand om sina barn utan mormor får ta hand om dem. En värld där barnen får lära sig att det är normalt att sitta en timme i ett badkar medan den prostituerade mamman tar emot en kund i deras enda rum och det är normalt att tillsammans med sin mamma stjäla saker och sälja för att få pengar till hyra och mat.
Barnen är helt obekymrade över vad de kan ställa till med. De tänder eld på gamla hus, de ljuger för att få en glass att dela på, allt är äventyr för dem. Regissören låter oss se allt ur deras synvinkel. Det är fascinerande men också väldigt sorgligt. Jag kan kan ju ändå inte blunda för verkligheten och den livserfarenhet jag har som vet att även om Moonee och hennes mamma kan skutta runt i regnet av lycka är den känslan en illusion.
