• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Fandom av Anna Day – en helt underbar bok som säkert kommer att bli en film

5 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Fandom
Författare: Anna Day
Utgiven: 2018-01
Översättare: Carina Jansson
ISBN: 9789132200663
Förlag: B Wahlströms

Fandom är en helt underbar bok med målgruppen ungdomar. Den är spännande och har en hel del att säga om vänskap, om kärlek och om vad berättelser är. Jag är övertygad om att den kommer att bli en film också. Utan tvekan.

Den har en fantastisk förhistoria, hur den kom till. Anna Day, författaren vann en skrivartävling med en novell. Det brittiska bokförlaget The Chicken House tyckte novellen var så bra och fascinerande att de erbjöd Anna Day ett bokkontrakt för att hon skulle utveckla novellen till en fullständig roman. Inte nog med det. Romanen såldes till 21 länder redan innan den ens var utgiven.

Jag blev intresserad av boken när jag läste om den i det svenska förlaget Wahlströms utgivningskatalog för våren 2018. Ämnet var spännande. Samtidigt var jag lite skeptisk också. Hur kan en bok sälja innan den ens är färdigskriven och av en författare som inte är välkänd innan boken kommer?

Men jag blev helt uppslukad av berättelsen. Den handlar om Violet som tillsammans med två tjejkompisar, Alice och Katie, och lillebror Nate är på väg till ett fantasy-convent där de är utklädda till några karaktärer ur böcker och filmer. Violet är helt fångad av en fantasybok som heter Galgdansen som hon både läst och sett på film hur många gånger som helst. Hon är självklart utklädd till hjältinnan Rose i boken och filmen.

Galgdansen handlar om en framtidsvärld där människorna genmanipulerat med människor för att få fram en perfekt övermänniska som är både vacker, snygg, välforman, intelligent och fysiskt skicklig. Dessa övermänniskor har bildat en värld som är indelad där de människor som inte blivit genmanipulerade kallas impar och får vara som slavar till övermänniskorna, som kallas gemmar. Ordet människa har glömts bort, troligen har gemmarna sett till att ordet försvunnit för att ingen ska komma på tanken att impar och gemmar skulle vara samma art.

På conventet ska de få träffa Willow, hjälten i Galgdansen. Violet är så uppspelt. De ska få bli fotograferade tillsammans med Willow, få selfies som de kan skicka till sina vänner. Violet blir, förstås, retad av sin bror medan de står i kön för fotograferingen med hjälten. ”Du vet väl att du knappast kommer att vara den enda Rose här”.

När de fyra kommer fram och ska bli fotade med Willow lyckas Alice se till att bli fotad med honom själv och få göra reklam för den fantasy hon själv håller på att skriva. Alice, väninnan som alltid vill vara i centrum, alltid ska vara bäst och snyggast. Hon är, inte helt oväntat, dessutom utklädd till gem.

Något konstigt händer precis när de övriga tre ska bli fotade. En jordbävning skakar om hela hallen för conventet, takkronor trillar ned och plötsligt vaknar Violet upp och hon, hennes två väninnor och hennes lillebror, har hamnat i Galgdansens värld. Den är dock inte exakt som filmen, det märker hon snabbt. Den är mer som hon tänkte sig när hon läste boken.

Plötsligt måste de leva i den världen. Hur ska de kunna ta sig tillbaka till sin egen värld? Violet är övertygad om att de måste se till att handlingen upprepas precis som i boken. Men de märker snart att handlingen gärna gör utvikningar. De upptäcker också att också minsta bikaraktär har en egen historia, som författaren förstås inte kunnat redogöra för.

Berättelsen har flera nivåer i vad den berättar så också jag som vuxen får ut mycket av den.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Fandom, Litteraturkritik, Recension, Undomsbok

Recension (Teaterkritik): Angels in America – del 1: Millenium på Dramaten

2 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Angels in America – del 1: Millenium
Av Tony Kushner
Översättning Nils Gredeby
Regi Farnaz Arbabi
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Scenografi Jenny Kronberg
Ljus Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Premiär på Dramaten, Elverket, 1 februari 2018

Ett färgsprakande ställningstagande för enskild individs rätt att vara sig själv. Ja uppsättningen av Angels in America – del 1: Millenium i regi av Farnaz Arbabi slår starkt och tydligt ett slag för HBTQ-världen och ett öppet samhälle i en uppsättning där statisterna är minst lika viktiga för helheten som skådespelarna. När vi stiger in i salongen möts vi av discodunk och en sal som glittrar i guld och silver och skådespelare och statister dansar på scengolvet med en gigantisk discolampa i taket medan publiken letar rätt på en plats att sätta sig på.

De elva statisterna är män och kvinnor klädda för frihet av vara den man är: en skäggig man i silkig glittrande klänning, en manlig domare i kjol, androgyna hen i tajta jeans med hängslen och kortklippt hår. De medverkar föreställningen igenom genom att bära in och bära ut rekvisita mellan alla scener och deras mim och dans är en viktig del för helheten.

Dans är viktigt för att förändra världen, menar regissören. Hon skriver i det lilla programbladet som delades ut:
I en värld som vill förbjuda och förgöra din kropp och ditt begär är dansgolvet en befrielse: en plats där politiserande kroppar kan röra sig fritt, och utan fruktan omvandla ilskan och sorgen till dans. Att dansa, hångla, ha sex blir en motståndshandling – dansgolvet är en egen värld där hela du är välkommen.

Pjäsen Angels in America har belönats med bland annat Pulitzer Prize For Drama och en Tony Award för bästa pjäs. 2003 blev den tv-serie med bland andra Al Pacino i rollistan och 2011 sattes den upp på Stadsteatern i Stockholm och i oktober 2017 på Malmö stadsteater. Om du sett någon tidigare version av Angels in America kommer du att notera att ingen uppsättning är den andra lik och den här skiljer sig väldigt mycket från tidigare som visats i Sverige. Tony Kushner skriver om allt eftersom, han uppdaterar själv manuset regelbundet och Dramaten spelar den allra senaste versionen i en nyöversättning.

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Den som inte var med under åttiotalet kan nog inte föreställa sig den skräck för sjukdomen som härskade bland människor. Aids drabbade framför allt homosexuella män och sprutnarkomaner. Det var som upplagt för fundamentalistiska religiösa att hävda att det var Guds straff mot syndare. I Angels om America: del 1 får vi följa några människor i Ronald Reagens konservativt styrka amerikanska samhälle.

Joe, en ung och ambitiös man, mormon och gift med Harper har ända sedan han var liten vetat att han var homosexuell, men enligt mormonernas lära är det en svår synd och han har därför ända sedan barnsben bett Gud att ta bort denna dragning ur honom. Han kämpar emot sina inre drifter och går långa, långa promenader på kvällarna för att få bort det ut kroppen och han hänger på Central Park för att på avstånd kunna kika på män som har sex med män. Joe spelas så bra av Christoffer Svensson. Han förmedlar Joes vilsenhet i hela kroppen.

Lewis och Prior är ett bögpar vi får följa. De har varit tillsammans i fyra och ett halvt år och Prior har blivit dödssjuk i aids. Sakta tynar Prior bort på sjukhuset men Lewis klarar inte att se sin älskade dö och han flyr bort från sjukhuset, överger sin pojkvän Prior. Lewis och Prior spelas av David Arnesen (Lewis) och Razmus Nyström (Prior), som båda är duktiga unga skådespelare som vi kommer att få se mycket av också framöver, det är jag säker på.

David Arnesen debuterade på Dramaten i Suzanne Ostens uppsättning av Falla ur tiden 2016 och har spelat på flera andra scener innan dess, som Turteatern, Shakespeare på gräsgården, Playhouse, Teater tre och Teater Giljotin. På Dramalabbet spelade han huvudrollen i electropopmusikalen Dö klubbdöden 2013. Razmus Nyström gick på Teaterhögskolan i Malmö 2012-2015 och gjorde sin praktik på Kulturhuset stadsteatern, i föreställningen Happy End. Han har arbetat vid Kulturhuset stadsteaterns scen i Skärholmen där han medverkade i föreställningarna Vågen och Fablerne. Under hösten 2016 och våren 2017 har Razmus medverkat i musikalen La cage aux folles på Östgötateatern.

Den tredje homosexuelle mannen vi får möta bygger på den verklige advokaten Roy Cohn som var en gräslig, manipulativ och obehaglig person. Han var jude och homosexuell (vilket han dolde för alla och framför allt för sig själv) och han hade inga problem med att under McCarthy-tiden förfölja kommunister, judar och homosexuella. Han såg sig inte som homosexuell, för homosexuella är personer som är maktlösa, själv satt han ju i maktens centrum. Han råkade knulla män, men det gjorde honom inte till homosexuell, menade han. Han var åklagaren som fick domaren att skicka Rosenberg-paret till elektriska stolen. Han dog i aids men har blivit aktuell igen i nutiden eftersom han var Donald Trumps advokat i ett tjugotal år. Rollen som Roy Cohn spelas av dramatikern Staffan Göthe som gör det så spännande. Staffan Göthe har en utstrålning av en trevlig, avspänd man och när han då är så infernaliskt beräknande blir det väldigt skrämmande. Skickligt helt enkelt. Han blir desto farliga då han inte har en vänlig stil på ytan.

Det är första gången detta mångfaldigt prisbelönta drama spelas på Dramaten. I regi av Farnaz Arbabi blir det en uppsättning som vibrerar av en mängd olika känslor, från kraften och energin från de dansande statisterna, den glittrande scenen med silver- och guldpaljetter till de trasiga människor som kämpar för att hitta sig själva i omöjliga situationer. Och, som det står i pressmeddelandet: En berättelse som rör sig fritt mellan det övernaturliga och det outhärdligt verkliga.

Det är en uppsättning jag kan tänka mig se fler gånger, för det kommer hela tiden att finnas mer att upptäcka. Och trots att den har ett tydligt budskap fungerar den rent konstnärligt. Tydliga budskap har av och till en tendens att dämpa kvaliteten på det konstnärliga, en tendens att förstöra det dramatiska med övertydligheter. Men dessa fällor fastnar inte regissören i.

Om Farnaz Arbabi från Dramatens hemsida:
Farnaz Arbabi är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Unga Klara. Hennes egensinniga och samhällsaktuella uppsättningar har belönats med priser och stipendier, bland annat Sveriges teaterkritikers pris och tidningen Expressens teaterpris ”En bit av Georgs hatt”. På Dramaten har hon tidigare regisserat ≈ [ungefär lika med] av Jonas Hassen Khemiri.

Medverkande:
Louis David Arnesen
Ängeln Thérèse Brunnander
Belize Christopher Lehmann
Harper Marall Nasiri
Prior Razmus Nyström
Joe Christoffer Svensson
Hannah Lotta Tejle
Roy Cohn Staffan Göthe

Del 1 Millennium följs av del 2 Perestrojka, som har premiär 22 februari, Elverket på Dramaten.
Första speldatum för båda delarna: 3 mars, på Elverket.

 


 

 

 

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension. Scenkonst

Bokrecension: En äkta man av Dennis Lehane – jag skulle inte bli förvånad om den blir en bra film också

1 februari, 2018 by Rosemari Södergren

En äkta man
Författare: Dennis Lehane
Utgiven: 2018-01
Översättare: Johan Nilsson
ISBN: 9789100167257
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Dennis Lehane vet hur en psykologiskt spännande historia vävs ihop. Han fick internationellt genombrott med de två fristående romanerna Mystic River (Rött regn) och Shutter Island (Patient 67) som båda också blev framgångsrika filmer. En äkta man är liksom dessa en spänningsroman som överrumplar mig och den är verkligen uppslukande. Jag bara måste läsa vidare.

Huvudpersonen, Rachel Childs, kommer att som 35-åring skjuta ihjäl sin make på en båt och han trillar överbord. Det är inledningen. Vi får sedan följa vad som ledde fram till skottet på båten och vad som hände efteråt. Vi får lära känna Rachel under hennes uppväxt med sin ensamstående mamma. Mamman är en väldigt speciell karaktär som skrivit en bok när hon var ung om hur ett förhållande kan klara sig från fallgropar. Det är bara det att trots att boken blev en succé är mamman själv oförmögen att ha ett bra förhållande. Rachels pappa övergav dem när hon var liten. Rachel vet bara att han hade ett fint leende och heter James.

Att hitta sin pappa blir en fixering hos Rachel. Hon vill till varje pris få tag på sin pappa. Hennes mamma vägrar att berätta var han finns. När mamman dör fortsätter Rachel att leta efter pappan, bland annat anlitar hon privatdetektiver.

Karriärmässigt går det bra för Rachel. Hon blir en framgångsrik journalist och träffar en man som också jobbar i mediebranschen. De lever ett liv som många säkert skulle avundas dem, med ett fint hus och ständigt inbjudna på evenemang med andra framstående kända personer. Rachel är på väg att få jobb i New York och får därför ett tungt uppdrag: att bevaka katastrofen i Haiti. Där möter hon tragedier som sätter igång saker i hennes inre och hon börjar må allt sämre till hon klappar ihop totalt och får ett sammanbrott i direktsändning. Rachel isolerar sig, undviker människor och går inte ur ut lägenheten om hon inte behöver. Allt rasar samman.

Jag tänker inte fortsätta berätta handlingen som är både spännande och, som jag redan nämnt, uppslukande. Ytterligare ett plus är Dennis Lehanes enorma förmåga att berätta. Hans miljöbeskrivningar är så fullproppade med skarpa, exakta detaljer som beskriver vår tid och vår värld.

Jag har några små kritiska funderingar. Det finns några ologiska kullerbyttor i slutkapitlen som inte riktigt stämmer och delvis är historien lite överdriven. Men den är sammanfattningsvis ändå en bra psykologisk thriller – och jag skulle inte bli förvånad om den blir en bra film också.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Deckare, Litteraturkritik, Recension, Thriller

Filmrecension: En fantastisk kvinna

31 januari, 2018 by Rosemari Södergren

En fantastisk kvinna
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Sebastián Leilo

Ett hyllat drama om fördomar mot den som bryter mot normen. Regissören Sebastián Leilos En fantastisk kvinna vann en Silverbjörn på Berlins filmfestival för bästa manus och har nominerats till bästa icke-engelskspråkiga film på både Golden Globe och Oscarsgalan, där den alltså konkurrerar med den svenska filmregissören Ruben Östlunds The Square. Daniela Vega i huvudrollen som Marina belönades dessutom med Bästa kvinnliga roll under Berlins Filmfestival 2017.

Filmen är stark men samtidigt är den sval och det är svårt att komma huvudkaraktären nära. Det är ett avstånd i hur dramat berättas som gör att det är svårt att riktigt känna sig in i filmen.

Handlingen kretsar kring Marina, som föddes som pojkens Daniel. Marina är en trans-kvinna i Santiago. Filmen är inspelad i Chile, Tyskland, USA och Spanien. Marina försörjer sig servitris men uppträder ibland som sångerska. Hen tar lektioner i sång och har drömmar och ambitioner om en karriär inom musiken.

Marina har ett förhållande med en betydligt äldre man, Orlando. Han uppvaktar Marina på hennes födelsedag och de sover tillsammans i hans lägenhet då han plötsligt blir yr och trillar omkull. Istället för att kalla på ambulans tar Marina ut honom i trappan, springer in i lägenheten för att hämta något medan Orlando som är snurrig och inte helt klar tar några steg mot trappan där han trillar ner och slår sig rejält. Marina kör honom till sjukhuset.

Redan där får jag en stark obehag-känsla och förstår inte varför Marina prompt måste köra honom till sjukhuset istället för att få dit en ambulans. Orlando dör på sjukhuset. Om Marina istället ringt efter ambulans kanske han hade klarat sig. Fast då hade det inte blivit en film, förstås.

Orlandos före detta fru, hans son, hans bror och andra släktingar accepterar inte Marina. Hen får inte komma på likvakan, inte på begravningen och blev tillsagd att så snabbt som möjligt flytta ut från Orlandos lägenhet. Konflikten trappas upp och Marina blir rejält illa behandlad.

Det är inte bara Orlandos släkt som har fördomar. Polisen är misstänksam mot Marina. Varför har Orlando färska blåmärken på kroppen och ett sår i huvudet?

Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Samtidigt känner jag en distans till Marina. Det är svårt att riktigt förstå hens reaktioner. Om vi kommit närmare Marina tror jag filmen fått ännu högre betyg. Filmen har ett viktigt budskap. Fördomar måste bekämpas, varje individ måste ha rätt att få vara sig själv så länge individen inte skadar andra. Men budskapet måste också förpackas konstnärligt och dramaturgiskt på ett sätt som når in i oss. En fantastisk kvinna är absolut en bra film, men berättad för svalt och med för stor distans för att bli ett mästerligt drama som de bästa av Pedro Almadovar, den spanske filmregissören som ofta används som jämförelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, hbtq, Oscars, Recension, Scen, Transperson

Filmrecension: Euphoria – Stjärnspäckad huvudrollsduo i starkt systerdrama

31 januari, 2018 by Redaktionen

Euphoria
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 2 februari
Regi: Lisa Langseth

Det är till en full salong jag kommer fyra minuter försent en tisdagsmorgon för att se Lisa Langseths nya film, Euphoria. ”Tassa in!”, viskar värdarna utanför dörren och jag nickar, trodde de att jag tänkte låta ut ett morgonvrål i just detta tillfälle? Jag hittar en ledig stol och konstaterar att ingen pressvisning jag varit på tidigare har varit så välbesökt, kanske är det den svenska filmskaparduon varav den ena är vår alldeles egna Oscarsvinnare som lockar. Jag kommer in precis i tid för att se Alicia Vikander, som konstnären Ines, komma gående med en resväska vid en flygplats. Hon möter sin syster Emilie (Eva Green) med en stel hälsning och de hoppar in i en taxi. ”Tack för att du tog dig tiden att komma!”, säger Emilie, och får en nick tillbaka.

De ska någonstans och Ines vet inte var. ”Det vackraste stället i hela världen”, försäkrar Emilie. Det märks genast att systrarna inte har setts på länge, och att det inte är ett naturligt möte. Emilie är glad och verkar försöka mjuka upp den tillbakadragna och kyliga Ines, och den senare verkar undra varför hon ens är där.

Och någonting är fel. Det märks från början, och när de äter på en restaurang spyr Emilie upp champagnen innan maten ens har kommit. På golvet mitt framför gästerna. De går tillbaka till hotellrummet och Ines undrar hur hon mår. Emilie försäkrar att allting kommer bli så bra, så fort de kommit iväg.

De kommer fram till sin destination. I den svarta Mercedesen bryts Ines täckning när hon talar med en gallerist i New York om vilken pressbild de ska använda. ”Nej, ta den andra, den där jag inte ler.” Emilie ser ut genom fönstret. De stannar i en tjock lövskog, i något som ser ut att vara i mitten av Europa. Schweiz eller Frankrike. De möts av folk i märkliga cardigans, väntande i skogsbrynet. En äldre kvinna (spelad av Charlotte Rampling) presenterar sig som Emilies ”ledsagare”. ”Ska vi in här?”, frågar Ines och ser på den tjocka skogen. ”Vi hjälper dig om du inte orkar gå”, säger ledsagaren till Emilie.

De kommer fram till ett hus. En stor trävilla med märkliga personer i trädgården. En kvinna sitter naken och befinner sig i någon sorts trans. Alla har varsin ”ledsagare”. Framför huset ligger en sjö. Kameran filmar nära på bädden av näckrosor. Spänning ligger i luften.

”Euphoria”, är en stark film, och Lisa Langseth jobbar som en inbiten nyttjare av isbergstekniken. Manuset är skrivet för att hinta tittaren och för att låta den använda sin fantasi, ingenting sägs i onödan och viktiga saker avslöjas inte från början. Filmen är uppbyggd på vackra bilder, spända scener och en relation mellan två systrar som har en böljande skepnad. Det är som att ett lakan är upphängt från en lina och att två vindar blåser från olika håll, vinden blåser från Emilies håll och Ines blåser tillbaka. Den ena drar sig undan, den andra följer efter – konfrontation följer och lakanet hänger för ett ögonblick stilla igen; men spänt, darrande och väntande på nästa stormby.

Åratal av undertryckta känslor till följd av ett trauma ligger mellan dem, den kyliga Ines vägrar sig låta bli sentimental och den hudlösa Emilie kan inte lägga band på sina känslor. Ines har alltid flytt iväg, blivit en känd konstnär medan Emilie har tagit hand om deras mor. Ines kom inte på begravningen. Emilie erbjuder henne deras mors ring, men Ines vill inte ta emot den. Filmen kommer, inte oväntat, att handla om systrarnas sätt att hitta tillbaka till varandra. Eller åtminstone möta varandra. Emilie försöker greppa Ines, men Ines drar sig undan. Emilies ledsagare ser på. De har inte lång tid på sig.

Euphoria är en film som berör, och det är imponerande och roligt att se att kvinnor står för både regi, manus, båda huvudrollerna och den största birollen i filmen. Och att det inte är några små namn som står för dem. Detta är även första gången Alicia Vikander arbetar som producent, med sitt nya bolag Vikarious Productions. Euphoria är också mycket vacker, miljöerna är vackra, dialogen är vacker och kameravinklarna klara som kristall. Spänningen är en utdragen bågsträng, outtalade ord hovrar i luften och klockan tickar mot tragedi och förhoppningsvis katharsis. Det är emellertid tveksamt att filmen kommer att gå hem hos den breda publiken, det är en konstnärlig film som troligen reserveras för mer tålamodsrika invigda.

En sak jag tänkte på var dock att filmens titel inte motsvarar innehållet, åtminstone inte för mig. Filmen är fylld av mycket, men inte starka lyckorus. Kanske skulle ”Finding Nostalgia” varit en bättre titel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in