Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Innan vintern kommer – en gripande sorgesång över mänskligheten

by

Innan vintern kommer
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2018

Stefan Jarls nya film, ”Innan vintern kommer”, är en sorgesång över mänskligheten. I centrum för filmen står en liten familj på den svenska landsbygden i ett land som är i krig. Familjen som består av mamma, pappa och en pojke (som verkar vara i elvaårsåldern) och hans älskade vita häst Poco, försöker leva vidare i ett krigsdrabbat land utan att blanda sig i konflikten.

Familjen försöker överleva i skuggan av en statskupp och hotet är ständigt närvarande. Det finns dåligt med mat att köpa i butikerna i staden och det är riskabelt att ta sig dig. Vägspärrar är upprättade och begränsar befolkningens rörlighet. En dag får familjen besök av några av kuppmakarna.

Stefan Jarl, en av vår tids unika svenska filmkonstnärer, står både för manus och regi. När han skildrar Sverige mitt i ett inbördeskrig har han barnets upplevelse i centrum. Hotfullt dundrar stridsflygplanen över landskapet.

På sin hemsida beskriver Stefan Jarl själv filmen mycket bra:
En pojke trär smultron på ett strå. Strax därefter faller en bomb borta vid ängens horisont. I ”Innan vintern kommer” utgör en svensk sommaridyll kulissen till ett krig. Det är morgonkaffe, skira pelargoner och en barnteckning på köksväggen. Och så pojken och hans häst, som rider genom landsbygden med stridsflygplanen dånandes någonstans i periferin. Innan vintern kommer” tar även med tittarna in i den stund när allt vänder, det ögonblick då några av kuppmakarna knackar på familjens dörr.

Filmen har många styrkor. Händelserna är mycket trovärdiga. Skräcken och hotet är smygande och känns långt in i magen. Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Den har en lång rad duktiga skådespelare i rollerna – och deras reaktioner är precis som om det vore verkligheten. Mamman som kommer hem när pappan sitter med kuppmakarnas vapen mot sitt huvud i köket och den lilla pojken har lyckats gömma sig i stallet med hästen. Pojken varnar mamman för att gå in, han har tjuvlyssnat och vet att pappan sagt att han lever ensam i huset. Mamman envisas med att inte lyssna på pojken och går in ändå i huset. Och därmed förstör hon mycket. Det är väldigt irriterande att sitta stilla och se hur dum hon är som inte lyssnar på barnet. Det är en av filmens styrkor att jag som tittare engagerar mig i handlingen, att jag inte kan sitta som en objektiv okänslig publik.

En annan av filmens styrkor är dess enastående och starka foto av Philip Øgaard. Nära bilder på blommor, havets vågor, hästen med pojken på ryggen (fast rider han verkligen utan hjälp?).

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den har en hel del förutsägbara händelser – och dess bildspråk ibland är lite för klichéartat. Som att mamman plockar upp en vacker blomma i förbifarten när hon hastar till bilen för att köra till staden för inköp. Eller som när pojken är ute på ridtur med den vackra hästen och stannar för att hjälpa en söt liten grön larv över stigen. Lite övertydliga bilder.

Att Stefan Jarls syfte med filmen är att visa på krigets ondska. Det är helt klart en film som tar ställning, en anti-krigsfilm. Stefan Jarl uttrycker det så här:
I en låda hittar jag en gammal badge med texten ”Stoppa kriget”, en sådan där knapp att fästa på kläderna. Hur länge har den legat där? Vilket krig avsåg den? Jag sätter den på min tröja. Innan vintern kommer är en anti-krigsfilm. Sverige är idag förskonat från de levnadsvillkor under vilka många människor runt om i världen lever. Hur länge?

”Innan vintern kommer” är tredje delen i en trilogi, där ”Goda människor” och ”Jag är din krigare” utgör första och andra delen.

I rollerna:
Eva Röse, Henrik Norlén, Peter Andersson, Joel Spira, Valter Skarsgård och Wilhelm Abraham

Lite fakta om Stefan Jarl från Wikipedia:
Stefan Jarl, född 18 mars 1941 i Skara, är en svensk dokumentärfilmare, filmregissör, författare och debattör. Han är fil. kand. i estetik och utbildade sig vid Svenska Filminstitutets filmskola 1965-1967.

Sin filmbana började han som elev och assistent åt regissören Arne Sucksdorff i bland annat i Pojken i trädet (1961). Genom samarbetet med Sucksdorff väcktes hans intresse för sambandet människa och natur, ett ämne han återkommit till i filmer som Naturens hämnd (1983), Samernas land (1994) och Jag är din krigare (1997). Senare gjorde han också filmen Skönheten ska rädda världen (2001) om Arne Sucksdorff.

Jarl är mest känd som dokumentärfilmare, men har också gjort spelfilm med starkt socialt engagemang; Goda människor (1990) och Jag är din krigare (1997). Som centralperson i den alternativa filmrörelsen i Sverige är han en stridbar debattör som fört en envis kamp mot kommersialismen i filmbranschen. Tillsammans med Ulf Berggren grundade han 1973 kulturföreningen och biografkedjan Folkets Bio. Jarl har även arbetat som produktionsledare, bl.a åt Bo Widerberg. Om den senare gjorde han dokumentärfilmen Liv till varje pris (1998).

Hans mest kända filmer är den dokumentära Modstrilogin, Dom kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993). Han följer där under några decennier människor i samhällets utkanter och avslutar med att se hur deras barn i sin tur gör sina livsval. Modstrilogin avrundas med kortfilmen Epilog (2006).
..
Jarl är fortfarande en i högsta grad kontroversiell filmare. Hans film Godheten från 2013, som SVT köpte visningsrättigheten till, fick inte som planerat visas före riksdagsvalet 2014. Detta trots att filmen inte tar någon partipolitisk ställning.

Teaterkritik: Gyllene draken på Uppsala stadsteater – starkt, berörande, träffande, absurt, komiskt och existentiellt

by

Gyllene draken
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi: Viktor Tjerneld
Scenografi & kostym: Christian Albrechtsen
Ljus: Anders Ekman
Mask: Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater, Lilla scenen 10 februari 2018

En starkt, berörande, träffande, absurd, komisk och existentiell skröna om västvärlden – där världen skildras genom en Kina-Thai-Vietnam-take-away-restaurang. En skrämmande, mörk aktuell skildring om utsatta migranter, om västvärldens stora skuggsida, framförd med enastående skådespelare, helt underbar koreografi och ljussättning i en något för experimentell uppsättning.

Regissören har valt att låta skådespelarna, samtliga klädda i helvitt, pendla mellan att berätta handlingen och gå in i scenerna. Ibland berättar de med jag-perspektiv ibland som utanförstående berättare. Dessutom får kvinnor ofta ta rollerna som män medan män spelar kvinnor. Det kan ha sin poäng att betrakta vår förmåga att leva oss in i situationer: I vårt inre ser vi den unga kvinnan trots att det är en kraftfull man som framför rollen. De äldre spelar yngre och yngre spelar äldre. Jag tycker det blir lite för mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama är så starkt i sig själv att det behöver inte experimenteras med.

Genom att skådespelarna går ut och in i scenerna – att de berättar delar och går in och agerar i karaktärerna är en form av Brechts Verfremdungseffekt, som kan användas för att publiken istället för att helt leva sig in i karaktärerna ska fundera på handlingens kopplingar till samhället och politiken. Jodå, det fungerar oftast mycket väl i den här föreställningen, mycket på grund av skådespelarnas starka insatser. Fast jag tycker att Schimmelpfennigs pjäs är så tydlig ändå.

Foto samtliga tre bilder: Micke Sandström

En liten störande detalj är när en skådespelare går in i rollen i en person, säger något och sedan säger orden: ”Lång paus”. och sedan säger vad som kommer därnäst. Ja det är roligt första gången, ja upp till sju gånger är det roligt men sedan blir det vara tröttsamt. Nå nu är det som sagt bara en detalj. I helhet är dramat så starkt att det känns långt in i märgen och dramat är mycket snyggt framfört, även om jag tycker att just den här pjäsen inte direkt behöver något experimenterande.

Handlingen utspelar sig i en Kina-Thai-Vietnam-restaurnag där fem papperslösa asiater arbetar och vi får pendla mellan händelserna på restaurangen och livet som pågår i några av lägenheterna i samma hus. Schimmelpfennig väver samman de olika människornas livsöden på ett brutalt, roligt, poetiskt och fantasifullt sätt.

Roland Schimmelpfennig har fått enorm framgång med sin pjäs ”Gyllene draken”. Bokförlaget som har pjäsen berättar  om draman: Han beskriver globalisering, stereotypa könsroller, traffficking, livet som ålderstrappa, ett latent samhälleligt våld och en hierarkisk ordning byggd på rasism och inkomststorlek. Dramat berättas via korta scener med snabb rytm. Rytmen stryks under med ständiga matbeställningar där de olika maträtterna beskrivs snabbt och effektivt.

Handlingen startar i köket där den senaste anställde kocken har fruktansvärd tandvärk. Eftersom han är papperslös kan han inte gå till tandläkare. Han skriver i högan sky och de andra kockarna försöker få tyst på honom så inte kunderna ska störas. I en lägenhet försöker en ung kvinna berätta för sin farfar att hon väntar barn – men farfar är mest fylld av sin egen ångest för att tiden går och att han vill vara ung och stark igen. En berusad man får besök av sin före detta fru som klätt sig i den röda klänningen hon fick av honom och som klär henne mycket väl. Två flygvärdinnor har gått av sina pass efter en långflygning och beställer soppa på restaurangen. De olika livsödena vävs samman på ett tankeväckande sätt. Det är ett starkt drama, mycket snyggt framförd – och det var länge sedan tiden flög iväg så snabbt på en teaterföreställning.

Filmrecension: The Death of Stalin – Sovjetsatir som blir aningen för brittisk

by

The Death of Stalin
Regi: Armando Iannucci
Svensk biopremiär: 9 februari 2018
Betyg: 3

Året är 1953 och Sovjetunionen befinner sig i sin kanske mest brutala tid. Gulag är översvämmat av ”förrädare” (vilket vem som helst kan vara) och varenda misstanke om oliktanke leder till en säker död, antingen av en kula eller av arbete. Det är ett ständigt tal om ”listor” och även de högsta partipamparna fruktar ständigt för sina och sina närmastes liv. Nikita Chrusjtjov (spelad av en vass Steve Buscemi) får varje kväll sin fru att skriva ned de vitsar Stalin skrattade åt under kvällen, de han inte skrattade åt memoreras för att aldrig upprepas igen. The Death of Stalin handlar (precis som titeln antyder) om den sovjetiske, paranoide envåldshärskarens död och efterspelet som följer.

När Josef Stalin dör ensam i sitt rum av en hjärnblödning står vakterna kvar utanför utan att agera. ”Ska vi undersöka?”, frågar den ena. ”Ska du hålla käften innan du får oss båda dödade?”, svarar den andra. Istället låter de honom ligga och ett absurt efterspel följer. Bara att få dit en läkare är problematiskt ”vi skickade ju alla de duktiga till Gulag”, varför man får ta dit pensionerade åldringar och oerfarna ynglingar som ”tillsammans, enhälligt och gemensamt” (enligt dem själva) kommer fram till att dödsorsaken var en stroke. Efter det historiska dödsfallet påbörjar de sju mest inflytelsefulla männen i partiet en kapplöpning och en maktkamp om Stalins arv. De tre mäktigaste är Lavrentij Berija; chef för den fruktade säkerhetstjänsten NKVD – iskall massmördare, systematisk våldtäktsman och pedofil, Nikita Chrusjtjov; högt uppsatt partipamp och lustigkurre, och Georgij Malenkov; ställföreträdande generalsekreterare för det kommunistiska partiet. De två verkliga kandidaterna är Berija och Chrusjtjov, och de gör allt i sin makt för att få den andra ur balans.

Berija gaddar ihop sig med Malenkov, och Chrusjtjov försöker få med sig Molotov och de andra. Berija får Chrusjtjov att anordna ”den store ledarens” begravning medan han själv beordrar sin fruktade säkerhetstjänst att ta över arméns posteringar i Moskva, samtidigt som han hindrar den ingående tågtrafiken för att lättare ha kontroll över huvudstaden. Som motaktion får Chrusjtjov tågen att gå igen och går ihop med den mäktiga överbefälhavaren general Georgij Zjukov – militärhjälte från andra världskriget och ”Sovjetunionens hjälte” fyra gånger. Den senare är inte alls glad över Berijas handlingar för att minska hans inflytande och konspirerar villigt tillsammans med Chrusjtjov.

Chrusjtjovs plan att få tågen att gå igen visar sig vara en succé för honom (för folket är den en katastrof) när Berijas män öppnar eld mot medborgare i landssorg som forcerar posteringarna för att komma fram till den döde Stalin. På bara en dag dör 1.500 civila och vinden vänder till Chrusjtjovs fördel. I ett desperat raseriutbrott hotar Lavrentij Berija de andra partipamparna och förklarar hur mycket smutsig information han har om dem, vilket visar sig vara ett ödesdigert misstag. Strax därefter begår de tillsammans med Zjukov en statskupp där Berija blir avrättad. Inte långt därefter tar Nikita Chrusjtjov full kontroll över makten.

The Death of Stalin är skriven och regisserad av Armando Iannucci, italienskättad britt och mästare på satir. Han kommer senast från den framgångsrika tv-serien Veep. Med mestadels brittiska skådespelare driver han med alla de absurditeter och galenskaper som pågår i Sovjet och främst i den högsta makten. Humorn är typiskt brittisk, lite stel och ”cheesy” och till sin hjälp har han utmärkta skådespelare. Men det är ändå någonting med det hela som blir lite utdraget, lite för löjligt och stelt. Kanske är det att denna typ av satir blir svår över två timmar, kanske passar den bäst i sketcher. Kanske är det att det hela blir lite för brittiskt. Miljön är ju skådespelarna och regissören till trots – Sovjet – och jag saknar den östliga mustigheten och bisterheten vilket inte fångas upp i denna film. Det är kanske inte ens är meningen, men Iannuccis Sovjet blir ett brittiskt Monty Python och utan en rysk själ i det hela blir det lite tomt.

Allt som allt är The Death of Stalin en sevärd film; rolig och underhållande – men utan det lilla extra. Kanske den ryska själen.

Filmrecension: La Familia – brutal och vacker barndomsskildring från slummen i Venezuela

by

La Familia
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2018
Regissör Gustavo Rondón Córdova

Én barndomsskildring så långt från Astrid Lindgrens Bullerbybarn det går att komma. Och ändå är det vår tid, nutidens barn, som lever så utsatta i områden där kriminella härjar fritt. La Familia handlar om en tolvårig pojke och hans pappa som bor i Caracas i Venezuela.

Området är fattigt, i våra ögon lever de i rena slummen. Pappa Andrés kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop. Mamman finns inte i berättelsen alls. Vi får aldrig veta varför. Pojken, Pedro, härjar runt ganska förvildad med de andra barnen i området. En dag möter han och hans bästa kompis en jämnårig pojke som hotar dem med en pistol. Det blir slagsmål och Pedro råkar avlossa ett skott med pojkens pistol mot pojken som blir svårt skadad och rätt snart efteråt dör.

Andrés förstår direkt hur livsfarlig situationen är. Den döda pojken tillhör familjen i slumområdet bredvid och där lever de många kriminella. Pedros liv är i fara. Andrés flyr snabbt med Pedro, som är motsträvig. ”Vi är inte sådana som viker oss”, hävdar Pedro.

De lever gömda i andra delar av Caracas och Pedro får följa med sin pappa på hans olika jobb. Sakta börjar de två lära känna varandra mer. Det är mycket bra filmat med en kamerateknik som tar in deras ansiktsuttryck som om vi vore där själva och ser dem. Filmen ger en stor känsla av dokumentär, det känns som att det händer på riktigt. Vi får en resa genom ett oerhört fattigt Venezuela. Sakta börjar Pedro också förstå hur livsfarligt det är att bo i deras område.

Venezuela har presidentval i april. Nyligen gjorde tidningen Expressen en reportageresa i landet som berättar hur fattigt människor har det i denna så kallade socialiststat. Barn dör av hunger, sjuka vägras vård och kriminella härjar fritt.

Pressmeddelandet beskriver filmen bra:
Gatorna som fostrar Pedro är en grym plats där pojkar lämnas för att bli män på egen hand, i en machokultur de ännu inte fullt ut förstår. Med olika medel och insikt kämpar far och son på varsitt sätt och individuellt för överlevnad. Men allt ställs på sin spets när Pedro blir involverad i ett allvarligt våldsbrott som tvingar den lilla familjen samman.

Regissören Gustavo Rondón Córdovas har en djup förtrogenhet med filmens ämne. Han är född och uppvuxen i Caracas och han klär han av den venezuelanska staden med sin kamera, i en skildring som är lika brutal som vacker.

Bokrecension: Trädet och vinrankan av Dola de Jong

by

Trädet och vinrankan
Författare: Dola de Jong
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188155405
Förlag: Nilsson Förlag

Det här en bok man skall vara tyst om. Inte tyst som i att inte vilja att andra skall läsa den, utan som i att inte förtälja särskilt mycket om handlingen. Jag håller mig till vad som avslöjas på baksidan. Premisserna: platsen är ett Amsterdam strax innan Andra världskrigets utbrott och två kvinnor flyttar ihop i en liten lägenhet. Jag vill inte berätta eftersom det skulle förta lite av läsglädjen. Det är de små händelserna berättelsen livnär sig på och dessa vill jag därmed lämna obenämnda.

Läser man efterordet förstår vi att boken var kontroversiell när den kom: kärlek mellan två kvinnor var ingenting annat en beskrivning av ett patologiskt tillstånd! Dola de Jong, själv från Arnhem, avled 2003 och lämnade bland många andra denna bok efter sig. Hon är värd att framhävas och introduceras för en nutida publik. Sällan har jag läst en bok som har ett lika realistiskt, komplext, förtätat och engagerande persongalleri. Bea och Erica är om inte motsatser så åtminstone diametralt olika som människor. Förhållandet dem emellan – här inte förstått som ett konventionellt kärleksförhållande utan som det förhållande som råder mellan alla människor som känner varandra – är sprakande. Boken är inte lång men rymmer två karaktärer som med de Jongs säkra penna formas till människor. Det blir verklighetsnära på ett vis man sällan stöter på annorstädes än utanför litteraturen, i sitt eget liv om man så vill.

Jag tänker mig att de flesta läsare kommer finna sig själv i både Erica och Bea. Hur och varför vet man kanske inte bestämt, men tillsammans blir de en representation för de slitningar som uppstår i själen när man både vill och inte vill. Ericas strävan efter frihet befriad från gränser, plikter och kanske uttråkande stabilitet möter Beas till synes uppstrukturerade tillvaro med plikter och gränser som är boende, matlagning, arbete och måttlighet.

Bea är bokens röst och det kommer sig naturligt att vi får läsa mer om hennes intrapersonella konflikter. Och dessa är många, hon våldför sig på sig själv och det är inte lite hälsovådligt. Hon berättar i retroperspektiv efter att skärskådat och analyserat det som skedde. Hennes förståelse har blivit klarare med den nödvändiga distansen och blicken är inte grumlad av känslor eller koncentrerad på händelsernas omedelbara konsekvenser.

Och än i denna dag, nu när jag kan överblicka detta människoöde i dess helhet, frågar jag mig om det som jag på håll kunde uppfatta som ett spirande träd i själva verket bara var en livlös stam, vars egen grönska blev kvävd i en yppig.

Många gånger ler jag när jag känner igen mig alltför väl, exempelvis när Bea efter ett nyårssamkväm:

Det blev en kväll av det slag där man efteråt, mitt bland alla fulla askkoppar och klibbiga glas, frågar vad ett dylikt företag kunde ha för mening och varför man över huvud taget gav sig in på det. Då blir man något beklämd till mods, som om man inte lyckats motsvara allas förväntningar.

Så tänker man väl varje afton efter man krupit ner under täcket, när dagen avlidit och sömnen nalkas? Nå, kanske inte varje kväll.

Hur som haver, det får vara hur det vill med den saken. Trädet och vinrankan är förvisso en kärlekshistoria men än mer en berättelse om en relation påverkad av otaliga små händelser och känslor. Dess dragningskraft kommer sig antagligen av att kärleken samtidigt är både subtil och härskande; uppenbar och undflyende; en eller två gånger framfusig men allt som oftast blyg. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än så – kanske kan du hjälpa mig?