The Death of Stalin
Regi: Armando Iannucci
Svensk biopremiär: 9 februari 2018
Betyg: 3
Året är 1953 och Sovjetunionen befinner sig i sin kanske mest brutala tid. Gulag är översvämmat av ”förrädare” (vilket vem som helst kan vara) och varenda misstanke om oliktanke leder till en säker död, antingen av en kula eller av arbete. Det är ett ständigt tal om ”listor” och även de högsta partipamparna fruktar ständigt för sina och sina närmastes liv. Nikita Chrusjtjov (spelad av en vass Steve Buscemi) får varje kväll sin fru att skriva ned de vitsar Stalin skrattade åt under kvällen, de han inte skrattade åt memoreras för att aldrig upprepas igen. The Death of Stalin handlar (precis som titeln antyder) om den sovjetiske, paranoide envåldshärskarens död och efterspelet som följer.
När Josef Stalin dör ensam i sitt rum av en hjärnblödning står vakterna kvar utanför utan att agera. ”Ska vi undersöka?”, frågar den ena. ”Ska du hålla käften innan du får oss båda dödade?”, svarar den andra. Istället låter de honom ligga och ett absurt efterspel följer. Bara att få dit en läkare är problematiskt ”vi skickade ju alla de duktiga till Gulag”, varför man får ta dit pensionerade åldringar och oerfarna ynglingar som ”tillsammans, enhälligt och gemensamt” (enligt dem själva) kommer fram till att dödsorsaken var en stroke. Efter det historiska dödsfallet påbörjar de sju mest inflytelsefulla männen i partiet en kapplöpning och en maktkamp om Stalins arv. De tre mäktigaste är Lavrentij Berija; chef för den fruktade säkerhetstjänsten NKVD – iskall massmördare, systematisk våldtäktsman och pedofil, Nikita Chrusjtjov; högt uppsatt partipamp och lustigkurre, och Georgij Malenkov; ställföreträdande generalsekreterare för det kommunistiska partiet. De två verkliga kandidaterna är Berija och Chrusjtjov, och de gör allt i sin makt för att få den andra ur balans.
Berija gaddar ihop sig med Malenkov, och Chrusjtjov försöker få med sig Molotov och de andra. Berija får Chrusjtjov att anordna ”den store ledarens” begravning medan han själv beordrar sin fruktade säkerhetstjänst att ta över arméns posteringar i Moskva, samtidigt som han hindrar den ingående tågtrafiken för att lättare ha kontroll över huvudstaden. Som motaktion får Chrusjtjov tågen att gå igen och går ihop med den mäktiga överbefälhavaren general Georgij Zjukov – militärhjälte från andra världskriget och ”Sovjetunionens hjälte” fyra gånger. Den senare är inte alls glad över Berijas handlingar för att minska hans inflytande och konspirerar villigt tillsammans med Chrusjtjov.
Chrusjtjovs plan att få tågen att gå igen visar sig vara en succé för honom (för folket är den en katastrof) när Berijas män öppnar eld mot medborgare i landssorg som forcerar posteringarna för att komma fram till den döde Stalin. På bara en dag dör 1.500 civila och vinden vänder till Chrusjtjovs fördel. I ett desperat raseriutbrott hotar Lavrentij Berija de andra partipamparna och förklarar hur mycket smutsig information han har om dem, vilket visar sig vara ett ödesdigert misstag. Strax därefter begår de tillsammans med Zjukov en statskupp där Berija blir avrättad. Inte långt därefter tar Nikita Chrusjtjov full kontroll över makten.
The Death of Stalin är skriven och regisserad av Armando Iannucci, italienskättad britt och mästare på satir. Han kommer senast från den framgångsrika tv-serien Veep. Med mestadels brittiska skådespelare driver han med alla de absurditeter och galenskaper som pågår i Sovjet och främst i den högsta makten. Humorn är typiskt brittisk, lite stel och ”cheesy” och till sin hjälp har han utmärkta skådespelare. Men det är ändå någonting med det hela som blir lite utdraget, lite för löjligt och stelt. Kanske är det att denna typ av satir blir svår över två timmar, kanske passar den bäst i sketcher. Kanske är det att det hela blir lite för brittiskt. Miljön är ju skådespelarna och regissören till trots – Sovjet – och jag saknar den östliga mustigheten och bisterheten vilket inte fångas upp i denna film. Det är kanske inte ens är meningen, men Iannuccis Sovjet blir ett brittiskt Monty Python och utan en rysk själ i det hela blir det lite tomt.
Allt som allt är The Death of Stalin en sevärd film; rolig och underhållande – men utan det lilla extra. Kanske den ryska själen.