Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Above All This, I Wish … personligt men inte privat

by

Above All This, I Wish …
Regi Kajsa Isakson
Manus, text och musik Frida Modén Treichl och Nils-Petter Ankarblom
Regi och manus Kajsa Isakson
Koreografi Sofia Södergård
Ljusdesign Patrik Nystrand
Ljuddesign Michael Andersson
Stockholmspremiär 5 februari 2024 på Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern

En helt underbar föreställning där musikalstjärnan Frida Modén Treichl bjuder in oss till en mini-musikal med rosa fluff, enhörningar, berg-och-dalbanor – allt omväxlande kryddat med berättelser från verkligheten om både stor glädje, eufori och om mörka perioder och depression. En öppen och ärlig skildring av livet för en flicka/kvinna med ADHD där Frida Modén Treichl berättar om sitt liv.

Det är helt mästerligt. Föreställningen är en timme, men jag skulle gärna höra mer. Den fick gärna pågå i två timmar. Fast å andra är det bara de duktigaste som förstår att sluta när det är som bäst. En sak är saker: jag ska hålla utkik efter när Frida Modén Treichl är med i något sammanhang. Jag vill höra och se henne igen. Hon är så duktig både på att sjunga och att agera på scen. Hon är som född på scen. Vilken scennärvaro. Jag tror hela publiken, både män och kvinnor, blev förälskade. Hon är rolig, duktig och helt enastående. Föreställningen är personlig men hon lyckas undvika att falla i fällan att göra det för privat.

Hon inledde med ett nummer där hon ställde sig själv mellan de två stora stjärnorna Whitney Houston och Dolly Parton – två stora musiker som hon fick som förebilder redan som liten flicka. Det märks då hon verkligen sjunger och agerar på ett sätt som helt klart påminner om dessa två. Hon passar in där, mellan dessa två.

Frida Modén Treichl har skrivit ny originalmusik till föreställningen tillsammans med Nils-Petter Ankarblom, som är med på scen som pianist och kapellmästare. Men på scen är också en stråktrio bestående av Malin-My Wall/Isabelle Andö, Victoria Nilsdotter och Tove Törnberg Brun. Föreställningen har varit på turné vilket märks. Musikerna och Frida Modén Treichl har ett tryggt samarbete, väl tajmade.

ADHD har varit i fokus ett bra tag nu. Flera kändisar har på olika sätt berättar om sin ADHD. Det Frida Modén Treichl på ett bra sätt tog upp är att det inte är en enda diagnos utan ett spektrum där de som stämplas så sinsemellan kan vara väldigt olika. Alla människor är unika och jag tänker att tendensen att sätta bokstavskombinationer ofta bygger på att vi lever i ett samhälle där människor måste passa i en särskild mall. En mall som begränsar människors originalitet och låter oss vara mindre unika. Alla barn i svenska skolan måste till exempel gå gymnasiet och läsa en del teoretiska ämnen som inte passar allas temperament och personlighet.

Ett plus för föreställningen är att Frida Modén Treichl inte ger en bild av sig själv som något offer även om hon berättar om hur hon fått kämpa många gånger.

Något som förstås inte togs upp och som jag aldrig sett någon ta upp är att de barn och ungdomar som är superaktiva och får diagnos ADHD inte alltid är snälla mot alla andra barn. Jag känner barn som blivit mobbade av ADHD-barn. Jag tror att det skulle kunna undvikas om det var mer tillåtet att vara olika. Här ser vi ett viktigt resultat av denna föreställning: Den är inte bara musikaliskt och konstnärligt imponerande, den får oss att fundera vidare efteråt.

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

by

Foto: Sören Vilks

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.

Teaterkritik: Sakarias spyor – hela ensemblen är värd de stående ovationerna

by

Sakarias spyor
Av Hampus Nessvold, Sofie Forsman och Tove Forsman
Regi Helena Bergström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Ljud och video Simon Mårtensson
Kostym Gorjan Lauseger
Mask Rebecca Afzelius
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Sakarias spelas av Hampus Nessvold
Skådespelarröster som förekommer i pjäsen görs av Gerhard Hoberstorfer, Isabelle Kyed och Kajsa Reingardt
Premiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen i Stockholm 26 januari 2024

Äntligen är Sakarias där, på toppen av sin karriär. Inte ens trettio år fyllda och har nått ett jobb där han tjänar mångdubbelt mer än mobbarna och de övriga skolkamraten i bonniga Vetlanda. Men bakom den glittriga ytan mår Sakarias inte så bra. Fast det inser han inte ens själv. Oftast inte i alla fall. Sakarias spyor är en stark föreställning, skriven av Hampus Nessvold tillsammans med manusförfattarduon Sofie Forsman och Tove Forsman, som berättar om en ung framgångsrik man med ätstörningar. Han tvingas gå ut med kollegor och kunder och äta på fina och dyra, trendiga restauranger men efteråt smyger han in på en toalett för att kunna kräkas upp alla kalorier.

Den är skickligt skriven och framförd, med Hampus Nessvold som Sakarias. Den balanserar mästerligt mellan komedi, smärta och realism. Det är en balans som inte är så lätt att upprätthålla. Ämnet är allvarligt och att närma sig det med humor gör det lättare att ta till sig ämnet och samtidigt skulle det kännas fel om detta allvarliga gömdes för mycket genom skratt. Föreställningen lyckas hålla denna hårfina balans mellan humor och allvar.

I premiärpubliken fanns många unga som skrattade och applåderade och gav stående ovationer. Denna föreställning berättar något som angår många och handlar om betydligt mer än ätstörningar. Det handlar om mentala problem och om de verkliga bekymren som ofta, ofta finns bakom den glamorösa ytan som många visar upp i både sociala medier som TikTok och Instagram och i verkligheten. Det krävs en del för att våga se sig själv och att våga prata om det.

Sakarias Wargentin är en toppmäklare som försöker kräkas ut sin ångest. Han har lyckats klättra på karriärstegen och fått jobb på en mäklarbyrå som säljer topp-projekt världen över. Han hanterar och säljer fastigheter och bostäder för många miljoner. Han vet precis hur han ska få en kund att köpa. Sakarias är också skicklig på allt annat som hör till. Han vet hur han ska klä sig, vad som är trendigt och vad som är ute, han vet vilka tv-serier han ska ha se och kunna prata om, han vet exakt hur han ska bete sig och uppföra sig i alla situationer.

Föreställningen är på cirka en timme och tjugo minuter. Det är imponerande hur mycket som tas upp på denna tid och frågor som teman som tas upp både seriöst och på djupet. Det är en snygg och stilren koreografi. Det är ett skickligt team som står bakom föreställningen tillsammans med Hampus Nessvold med Helena Bergström som regissör och koreografin av Fredrik Benke Rydman. Kostymer, ljus, video, mask – allt samverkar och är väl genomtänkt. Hela ensemblen är värda den stående ovation som premiären fick.

Ett svårt och tungt ämne tas upp på ett sätt som öppnar upp för att prata vidare. Jag tror att många från de yngre generationerna kommer att gå på den. Självklart vänder sig föreställningen inte bara till tjugo-trettio-åringar. Alla kan säkert känna igen saker som tas upp och också få en större förmåga att sätta sig in i både Sakarias situation och alla Sakarias som finns omkring, både män, kvinnor och transpersoner. Och alla är väl bekanta med fenomenet som är så spritt i dagens samhälle, där en framgångsrik yta alltid ska visas upp i alla sammanhang.

Fakta om de medverkande:
Hampus Nessvold
Hampus Nessvold, skådespelare och manusförfattare, slog igenom stort i humorserien Trevlig helg på SVT i karaktärer som Präst-Björn, Gunnar och inte minst ”Terese”, den Kristallen-nominerade kassörskan i humorserien, som nu även fått en egen serie i SVT. Mellan 2019–2020 åkte han på en rikstäckande turné med enmansföreställningen Ta det som en man. Hampus har även gästat Allsång på Skansen flera gånger, gjort humor på tv-galan Världens Barn, tolvslaget på Skansen, firat Tomas Ledin inför en fullsatt Avicii Arena och spelat rollen som ”Max” i humorshowen Peter Pan går åt helvete på Sverigeturné. I höst är han aktuell i tv-serierna Terese i kassan och Trevlig jul-helg på SVT, samt arenaföreställningen Just idag mår vi bra.

Helena Bergström, regissören
Under sin fyrtioåriga karriär som skådespelare och regissör har Helena Bergström bland annat medverkat i filmer som Änglagård, Sprängaren och Tårtgeneralen samt tv-serier som Bröllop, begravning och dop och Bäckström. Hon har regisserat flertalet filmer bl.a. Dancing Queens, En underbar jävla jul och Se upp för dårarna. På Stockholms Stadsteater har hon gjort ett stort antal roller däribland Hamlet, Blanche Dubois i Linje Lusta, Sally Bowles i Cabaret och Nora i Ett dockhem. Helena Bergström har även regisserat för scenen såsom Fröken Julie på Stockholms Stadsteater, arenaföreställningen No more fucks to give och nu senast thrillern 2:22 A Ghost Story story på Intiman.

Författarduon Forsman
Tove Forsman och Sofie Forsman är systrar och manusförfattare. Som duo har de varit med och skrivit ett flertal stora tv-serier, såsom Young Royals (2021-2024), The Playlist (2022) och Barracuda Queens (2023). De är också manusförfattare till publikfavoriterna Nelly Rapp – Monsteragent (2020), uppföljaren Nelly Rapp – Dödens spegel (2023) och komedin One more time (2023). Deras produktioner har vunnit flera priser – bland annat Kristallen för årets program och årets unga dramaserie, samt för bästa film och barnfilm på internationella filmfestivaler.

Sakarias spyor – en mörk komedi med Hampus Nessvold har premiär på Stadsteatern i Stockholm

by

Sakarias spyor är en nyskriven monolog om självkänsla, ideal och bulimi med Hampus Nessvold som även framför nyskriven musik. För regin står Helena Bergström. Urpremiär 26 januari 2024 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– I den här föreställningen kastas vi in bakom den perfekta ytan. En flippad associationsfest som underhåller, berör och samtidigt ger oss en käftsmäll in i samtiden, säger Helena Bergström.

På en klubbtoalett någonstans i Stockholm möter vi den unge mäklaren Sakarias som firar sitt nya jobb – med att stoppa fingrarna i halsen. Han ska bara göra sig av med pastamiddagen så att han kan fortsätta fira. Men det blir svårare än han tänkt. Det blir en kamp mot spyan, tiden och sig själv. Sakarias Spyor är en mörk komedi om självkänsla, självförtroende, prestationssamhället och bulimi. Monologen är skriven av Hampus Nessvold tillsammans med manusförfattarduon Sofie Forsman och Tove Forsman (med tidigare erfarenheter från tv-serierna ”Young Royals” och ”Barracuda Queens” bland annat).

Hampus Nessvold, skådespelare och manusförfattare, slog igenom stort i humorserien ”Trevlig helg” på SVT och har sedan dess bland annat gjort rikstäckande turné med enmansföreställningen Ta det som en man, medverkat i showen Peter Pan går åt helvete och är senast aktuell i tv-serien ”Terese i kassan” samt arenaföreställningen Just idag mår vi bra tillsammans med Mia Skäringer. För regin står Helena Bergström som tidigare bland annat regisserat Fröken Julie på Stockholms Stadsteater, Mia Skäringers arenaföreställning No more fucks to give och thrillern 2:22 A Ghost Story story på Intiman.

Sakarias spyor
Urpremiär 26 januari 2024 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern.
Av: Hampus Nessvold, Sofie Forsman, Tove Forsman
Regi: Helena Bergström
Scenografi och ljus: Josefin Hinders
Kostym: Gorjan Lauseger
Mask: Rebecca Afzelius
På scenen: Hampus Nessvold

Teaterkritik: Skuggan över stenbänken – vackert, poetiskt, fantasifullt

by

Malin Karlsson i Skuggan över stenbänken. Foto: Sören Vilks

Skuggan över stenbänken
Bygger på Maria Gripes roman
Dramatisering Gustav Tegby
Regi Sara Cronberg
Konstnärligt koncept Sara Cronberg, Helle Damgaard och Bombina Bombast
Scenografi och kostym Helle Damgaard
Videodesign Stefan Bexell Stanisic
Ljus Johanna Svensson
Komposition och ljud Toni Martin Dobrzanski
Bildmanus Helle Damgaard, Emma Bexell Stanisic
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteater Stockholm 10 november 2023

En vacker, poetisk och fantasifull berättelse, en föreställning som är perfekt att gå på med hela hela familjen. Inte för de allra minsta barnen men för barn från tio-tolvårsåldern är det en varm, lagom spännande och hemlighetsfull handling som spelas upp. Där finns också samhällskritik i skildringen av klyftorna mellan de rika välbeställda och de fattiga, utanförskapet. Det var stora skillnader mellan fattiga och rika då men det finns fortfarande kvar. Maria Gripes mer esoteriska andliga budskap som är temat i flera av hennes mer kända romaner är något nedtonat i denna berättelse men det finns ändå där och är nog mer aktuellt än tidigare.

Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet i en mindre svensk stad. Huvudpersonerna är 14-åriga Berta och familjens nya husa Carolin som är ung och lite mystisk, väldigt ovanlig och med skinn på näsan. För att vara tjänsteflicka är hon ovanligt självsäker och självständigt tänkande. Både Berta och hennes bror Roland dras till Carolin. Bertas familj är välbärgad och har råd att hålla sig med både husa och tjänsteflicka. I staden finns också Flora, en alkoholiserad kvinna med två små barn som far illa.

Malin Vispe i Skuggan över stenbänken.

Den nya tjänsteflickan, Carolin, är världigt annorlunda. Hon är en udda och snabbtänkt ung kvinna. Hon är väldigt nyfiken på familjens fotoalbum och ägnar mycket tid åt att dem. Samtidigt är hon tystlåten om sin egen bakgrund och familj. Alla i familjen har på något sätt en dragning till henne.

Skugganserien skiljer sig från Maria Gripes mest kända romaner. I Skugganserien är det mystiska nedtonat, men det finns ändå kvar på ett finstämt, subtilt sätt, framför allt genom Bertas far som ständigt stänger in sig i sitt arbetsrum där han forskar kring Emanuel Swedenborg för att skriva en bok om Swedenborgs tankar. Berta och Roland hade en storebror som dog som liten och Swedenborgs tankar om att de som dött fysiskt ändå finns kunde ge fadern tröst i sorgen.

Pierre Tafvelin och Leopold Lilja i Skuggan över stenbänken.

Skuggan över stenbänken är en magisk föreställning på flera sätt, med digitala effekter i svartvitt som involverar scenografi, ljud och ljus. Det är mycket välgjort scenografiskt, bildmässigt, ljudmässigt och med kostym. På scenen står flera stora skärmar där olika foton och miljöbilder projiceras. Allt i svartvitt vilket skapar en stark tidskänsla från 1900-talets början, en känsla av att titta in i ett fotoalbum från den tiden. Av och till rullas möblemanget in som pappkulisser. En bra symbol för det välbärgade borgerskapets tunna fernissa. Även kostymer följer den svartvita färgskalan. Det förstärker en känsla av mystik och tidlöshet, att vi förflyttas till den tiden och den tiden finns här.

Föreställningen är både rolig och berörande och har något både för de vuxna och barnen, alla kan känna igen sig i något eller någon. De digitala effekterna gör att föreställningen delvis är som en film men ändå är det fortfarande scenkonst med skådespelare på scen. Det fungerar väl och blir ett mycket bra sätt att få barn och ungdomar att uppskatta teater.

Religionshistorikern Per Faxneld skriver om Maria Gripe:
Maria Gripe tyckte om spökhistorier men ogillade vidskepelse. Hon menade att världen inte fullt ut kan omfattas av våra sinnen, men att det som framstår som gåtfullt idag kan vara fullt begripligt i framtiden.
Ordet ”ockult” hade en mycket negativ laddning. Det osade villfarelse och moraliskt fördärv.
Gripe själv invände i en intervju mot att hennes böcker kallades ockulta. Hon menade att Tordyveln och Agnes Cecilia är rena spökhistorier. I Agnes Cecilia finns dessutom en psykologisk förklaring. I skuggböckerna finns inga övernaturligheter alls och de innehåller inga ockulta budskap. Jag är mycket road av spökhistorier, men jag tycker illa om vidskepelse. Sedan är det en helt annan sak att våra fem sinnen inte räcker till för att uppfatta hela tillvaron och att mycket som i dag är fördolt för oss kanske i morgon får en naturlig förklaring. Men det betyder inte att det är ockult.

Vid tiden för då Maria Gripes böcker kom kunde motståndet gentemot hennes mystik vara starkt på sina håll men idag är nog tiden mer mogen. Många statistiska undersökningar visar att en stor andel som bor i Sverige eller i västvärlden idag är öppna för tanken att det finns saker som våra sinnen inte kan registrera eller uppfatta som vetenskapen kanske kan i framtiden.

Om Sara Cronberg och Bombina Bombast
Regissör Sara Cronberg har varit verksam sedan 1998 på Malmö Stadsteater, Uppsala stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern samt flera teatrar i Danmark. Hon har i flera projekt samarbetat med scenkonstkompaniet Bombina Bombast som skapat över 30 originalverk för scen och film karaktäriserade av mötet mellan scenkonst och innovativa teknologier. För deras gemensamma föreställning Ögonvittnen tilldelades de Thaliapriset 2019.

Om Maria Gripe
Maria Gripe är en av Sveriges stora och kända barnboksförfattare. Hon skrev ett 30-tal böcker, däribland Hugo & Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Böckerna har gjort succé över hela världen och översatts till över tjugo språk. Skuggan över stenbänken kom ut 1982 och är första delen i Skuggserien som innefattar totalt fyra böcker.

Regissören, Sara Cronberg säger:
– Maria Gripes litteratur är en kulturskatt som har fängslat otroligt många människor, både barn och vuxna. Nu får jag möjlighet att i ett nära samarbete med Helle Damgaard och Bombina Bombast, ge hennes unika berättelse ett nytt liv på scenen.

Skuggan över stenbänken är den första i den så kallade Skuggserien som består av fyra romaner. Kanske iscensätts också uppföljarna? Det skulle säkert välkomnas av många. I alla fall av mig och alla de som gav premiären stående ovationer.

På scen:
Malin Karlsson
Malin Vispe
Johan Marenius Nordahl
Ann-Sofie Rase
Bahador Foladi
Elisabeth Wernesjö
Pierre Tafvelin
Hedvig Sahlin
Billie Höper Edfeldt
Leopold Lilja
Malcolm Zerpe