Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Leif Andrée som Puck i En midsommarnattsdröm på Stadsteatern i Stockholm

by

Shakespeares älskade klassiker sätts upp på Stora scenen i regi av husregissören Melody Parker (Gasljus). En mörk komedi fylld av kärlekstrassel, magi, drömmar och förväxlingar med bland andra Leif Andrée i rollen som Puck, Angelika Prick som Titania och Bahador Foladi som Botten. Premiär 19 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– Min utgångspunkt har varit att undersöka hur Shakespeare förhöll sig till publiken utifrån sin egen tid men också hur han väver ihop ett sorts lapptäcke av olika myter, stilar och epoker. Man kan väl säga att jag just nu håller på och syr ihop mitt eget lapptäcke som både blickar bakåt till antiken, Shakespeare och rakt in i samtiden. Det är ett väldigt svårt, spännande och roligt arbete som vi just nu gör där jag försöker vässa till några av pjäsens mörkare bitar som döljer sig bakom alla älvor och älskande par, säger Melody Parker.

Denna mångbottnade berättelse äger rum i Aten där Hertig Teseus precis återvänt segrande från ett krig och nu planerar sitt stundande bröllop. Han utlyser en talangtävling för alla undersåtar där den som kan erbjuda bäst underhållning vinner en stor summa pengar. Ett ambitiöst amatörteaterkompani med den entusiastiske Botten i spetsen ser sin chans och bestämmer sig för att sätta ihop en föreställning om Pyramus & Thisbe och börjar repetera i skogen. Där befinner sig också fyra unga atenare som flytt till skogs i ett desperat försök att få den de älskar, samt älvornas kung Oberon och drottning Titania. När Oberon skickar iväg sin nyckfulle tjänare Puck med en magisk kärleksblomma så blir det en kaotisk midsommarnatt fylld av förväxlingar och förvandlingar. Men när de väcks ur sin dröm och morgonen gryr är deras öden för alltid förändrade. Vilka kärlekspar kommer att få varandra och till vilket pris? Och kommer hantverkarnas skådespel någonsin att framföras?

Melody Parker är en av de fyra husregissörer som teaterchef Maria Sid nu knutit till Kulturhuset Stadsteatern under tre års tid. Hon har tidigare varit verksam som regissör och dramatiker i London och har en kandidat i Theatre & Performance Studies vid Goldsmiths College samt i Teaterregi vid Stockholms Dramatiska Högskola. Hon var senast aktuell på Kulturhuset Stadsteatern med kritiker- och publiksuccén Gasljus av Patrick Hamilton.

Av: William Shakespeare
Översättning: Göran O Eriksson
Regi: Melody Parker
Scenografi, kostym, mask: Fredrik Floen
Ljus: Linus Fellbom
Komposition och ljud: Adde Huumonen
Koreografi: Fredrik Benke Rydman

Medverkande:
Teseus m.fl: Carlos Romero Cruz
Hippolyta m.fl: Sofia Papadimitriou Ledarp
Lysander: Emil Hedayat
Demetrius: Paula Sundberg
Hermia: Karin Li Körsbärsdal
Helena: Manuela Gotskozik Bjelke
Egeus m.fl: Bahador Foladi
Puck m.fl: Leif Andrée
Titania m.fl: Angelika Prick
Oberon: Pablo Leiva Wenger
US Puck, Egeus och Botten:Pierre Tafvelin

Teaterkritik: Spår på Marionetteatern – en föreställning som tål att ses många gånger

by

Spår
Av Helena Nilsson i samarbete med ensemblen
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Dockor Sara Bohman
Ljus Moa Deurell
Kompositör Mikael Svanevik
Poet Adam Westman
Musik av Mikael Svanevik
På scenen Magnus Erenius och Ida Steén
Premiär på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 6 mars 2024

En poetisk rundvandring kring liv och död, kring Gud och människor, kring de existentiella frågorna och om minnen – en föreställning som talar med bild, ljud och ljus lika mycket som med dockor och dockförare/skådespelare. En föreställning utan en enda talad dialog men däremot talar kropparna, sanden och dockornas rörelser. Den är rolig emellanåt, absurd ibland men ändå alltid filosofisk, lyrisk samtidigt som den är träffsäker om livet.

Två högar av sand, den ena något större än den andra, dominerar scenen. Två dockförare träder fram på scenen, de rör sig med stela rörelser, ansiktena är nästan helt utan mimik, de är som om de vore dockor själva. De placerar ut lerfigurer och river dem igen, som gudar som låter människor komma till liv och sedan låter dem försvinna igen. De hanterar olika slags dockor och uttalar monologer. Ur en kasset-bandspelare kommer korta uttryck, frågor, uppmaningar och musik och andra ljud.

Föreställningen bygger på specialskriven poesi av poeten Adam Westman och med nykomponerad musik av Mikael Svanevik. Det är suggestivt, poetiskt och väcker känslor och tankar. Vad handlar det om? Om livet, om livets förutsättningar, om minnen, om vad som är viktigt i livet – kanske om gud eller inte. Det är en föreställning som växer i betraktarens ögon och som jag tror tål att ses flera gånger. Den kommer att växa för varje gång och säga oss mer och mer.


Orden, meningarna, dikterna, allt går i cirklar. En del upprepas flera gånger i olika sammanhang, ibland ihopsatta med andra meningar och ord. Det är fantastiskt skickligt ihopsatt.

Skådespelarna på scenen, vad är de? Gudar? Dockförare? Dockor? Det är allt detta. Det är oerhört skickligt av dem att kunna spela med sådan stel mimik och stela rörelser.

Allt samverkar på ett fängslande sätt. Jag sitter helt fångad av det som händer och det som inte händer. Föreställningen är en timme, men oj vad mycket substans.

Om poeten:
Adam Westman är en av Sveriges mest spännande poeter. Han är bosatt i Malmö, men är uppvuxen i Småland. 2019 kom hans debut med diktboken Taberg, året efter kom diktsamlingen Folkets Park.

Om kompositören:
Mikael Svanevik är en träffsäker kompositör som skapat musik och ljudmiljöer för teater- och dansföreställningar runt om i Sverige. Han har också arbetat med radio- och tv-produktioner, exempelvis Kobra och Babel.

Om regissören:
Helena Nilsson är konstnärlig ledare för Marionetteatern. Som regissör och dramatiker har Helena skapat kritikerrosade föreställningar som Ett frö i rymden, Systern från havet, Husdjursföreställningen och många fler.

Helga Bumsch är föreställningens scenograf. Hon har arbetat på en mängd olika scener i hela Sverige och även utomlands samt även som kostymdesigner för filmer.

Teaterkritik: Tre systrar – förstklassig, strålande helhet

by

Tre systrar
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen.

Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt.

Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger:
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.

Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt.


De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.

De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt  belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs.

En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land.


Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.

Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt.

Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.

En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida:
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.


Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.

Anton Tjechov
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.

Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.

Teaterkritik: Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf – vackert, finstämt och drabbande

by

Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf
Texter av Selma Lagerlöf
Regi och bearbetning Embla Hane
Musik Vegard Rubach Ese
Ljus Gustave Lund
Koreografi-öga Madeleine Karlsson
Medverkande Embla Hane, Vegard Rubach Ese, Tiril Eirunn Einarsdotter
Premiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern 8 februari 2024

Klimatförändringar plågar vår tid. Stora delar av världens drabbats av gigantiska, förödande skogsbränder och 2023 var vädret varmare än någonsin, glaciärer smälter med mera, med mera. Men det som orsakar förändringar började redan för mer än hundra år sedan och varningar framfördes redan av Selma Lagerlöf, den svenska Nobelpristagaren och medlemmen i Svenska Akademien. Hon varnade bland annat för hur gruvdriften förstörde skogen. När skogen skövlas och träd bränns ner drabbar det djur, växter och insekter som måste söka sig nya hem. Detta påverkar allt liv.

I en vacker, finstämd och starkt drabbande föreställning får vi lära känna Selma Lagerlöf som klimataktivist. En skådespelare och två musiker väver samman texter av Selma Lagerlöf men nyskriven musik som är en blandning av folkmusik och experimentell, musik som ger en röst åt naturen och skogen. De tre på scen går in och ut i rollen som Selma.

På flera sätt går föreställningen i eftertänksam moll. Skådespelaren och de två musikerna bär svarta rockar och har en krage som påminner om prästernas kragar. Det bildar en estetik som ger känslan av profetiska varningar.

Föreställningen utgår visserligen från Selma Lagerlöf och är självklart intressant för alla som vill veta mer om Selma Lagerlöf men den berättar lika mycket om vår värld idag. Selma Lagerlöf talar om de stora problemen med gruvdriften under sin livstid, vad miljön fick betala för att ekonomiska krafter skulle bli tillfredsställda av gruvdriften och det gäller om möjligt ännu mer idag.

Trots det allvarliga budskapet sipprar det ändå fram lite ljus och lite hopp. När jag går hem efter föreställningen känner jag att redan genom att detta berättas finns det ännu tid att påverka. Genom molltonerna och mörkret sipprar ett hoppfullt ljus fram.

Fakta:
Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909.
År 1914 blev Lagerlöf som första kvinna invald i Svenska Akademien. Hjalmar Gullberg sade i sitt inträdestal när han 1940 efterträdde henne i akademin att hon var ”drottningen i vår litteratur, den mest berömda av svenska kvinnor i världen sedan Heliga Birgitta” . (Från Wikipedia)

Teaterkritik: Above All This, I Wish … personligt men inte privat

by

Above All This, I Wish …
Regi Kajsa Isakson
Manus, text och musik Frida Modén Treichl och Nils-Petter Ankarblom
Regi och manus Kajsa Isakson
Koreografi Sofia Södergård
Ljusdesign Patrik Nystrand
Ljuddesign Michael Andersson
Stockholmspremiär 5 februari 2024 på Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern

En helt underbar föreställning där musikalstjärnan Frida Modén Treichl bjuder in oss till en mini-musikal med rosa fluff, enhörningar, berg-och-dalbanor – allt omväxlande kryddat med berättelser från verkligheten om både stor glädje, eufori och om mörka perioder och depression. En öppen och ärlig skildring av livet för en flicka/kvinna med ADHD där Frida Modén Treichl berättar om sitt liv.

Det är helt mästerligt. Föreställningen är en timme, men jag skulle gärna höra mer. Den fick gärna pågå i två timmar. Fast å andra är det bara de duktigaste som förstår att sluta när det är som bäst. En sak är saker: jag ska hålla utkik efter när Frida Modén Treichl är med i något sammanhang. Jag vill höra och se henne igen. Hon är så duktig både på att sjunga och att agera på scen. Hon är som född på scen. Vilken scennärvaro. Jag tror hela publiken, både män och kvinnor, blev förälskade. Hon är rolig, duktig och helt enastående. Föreställningen är personlig men hon lyckas undvika att falla i fällan att göra det för privat.

Hon inledde med ett nummer där hon ställde sig själv mellan de två stora stjärnorna Whitney Houston och Dolly Parton – två stora musiker som hon fick som förebilder redan som liten flicka. Det märks då hon verkligen sjunger och agerar på ett sätt som helt klart påminner om dessa två. Hon passar in där, mellan dessa två.

Frida Modén Treichl har skrivit ny originalmusik till föreställningen tillsammans med Nils-Petter Ankarblom, som är med på scen som pianist och kapellmästare. Men på scen är också en stråktrio bestående av Malin-My Wall/Isabelle Andö, Victoria Nilsdotter och Tove Törnberg Brun. Föreställningen har varit på turné vilket märks. Musikerna och Frida Modén Treichl har ett tryggt samarbete, väl tajmade.

ADHD har varit i fokus ett bra tag nu. Flera kändisar har på olika sätt berättar om sin ADHD. Det Frida Modén Treichl på ett bra sätt tog upp är att det inte är en enda diagnos utan ett spektrum där de som stämplas så sinsemellan kan vara väldigt olika. Alla människor är unika och jag tänker att tendensen att sätta bokstavskombinationer ofta bygger på att vi lever i ett samhälle där människor måste passa i en särskild mall. En mall som begränsar människors originalitet och låter oss vara mindre unika. Alla barn i svenska skolan måste till exempel gå gymnasiet och läsa en del teoretiska ämnen som inte passar allas temperament och personlighet.

Ett plus för föreställningen är att Frida Modén Treichl inte ger en bild av sig själv som något offer även om hon berättar om hur hon fått kämpa många gånger.

Något som förstås inte togs upp och som jag aldrig sett någon ta upp är att de barn och ungdomar som är superaktiva och får diagnos ADHD inte alltid är snälla mot alla andra barn. Jag känner barn som blivit mobbade av ADHD-barn. Jag tror att det skulle kunna undvikas om det var mer tillåtet att vara olika. Här ser vi ett viktigt resultat av denna föreställning: Den är inte bara musikaliskt och konstnärligt imponerande, den får oss att fundera vidare efteråt.