Den mångsysslande kompositören, artisten och ljudkonstnären Christian Gabel med artistnamnet 1900 ger en exklusiv konsert på Dramaten våren 2025.
Ett pressmeddelande berättar: En konsert där 60-talsminimalism, frijazz och musique concrete vävs samman med futuristisk, lettristisk och dadaistisk ljudpoesi och idéer lånade från Fluxusrörelsen. 1900 – En Audiovisuell konsert: Kontragarde ges på Dramatens stora scen den 18 januari 2025.
Med hjälp av gammalmodig inspelningsutrustning och ett oslagbart sinne för minimalistiska melodier återbesöker och omarbetar han det föregående seklet i brusiga ljudkollage. 2018, tio år efter det självbetitlade debutalbumet, intogs Orionteatern för att för första gången framföra musiken på scen. En konsertserie som idag närmast är att betrakta som en klassiker.
1900-projektet har blivit en framgångssaga där många människor tagit instrumentalmusiken till sina hjärtan. Låten Den minsta av segrar har blivit lite av en hit som flitigt förekommit i olika TV-program. Debuten följdes 2016 upp av albumet Tekno som också den använde kollage av ljud och melodier fångade med analoga rullbandspelare för att skapa en helt egen värld. En värld som fullt ut kommer till sin rätt på scen.
Hösten 2023 gjorde Christian Gabel musiken till Mattias Anderssons uppsättning av Europeana, en föreställning som sammanfattade hela Europas 1900-taletshistoria på två timmar. Våren 2024 släpptes hans tredje 1900-skiva, Kontragarde. Ett album som tematiskt rör sig kring konstnärligt skapande i allmänhet och idén om avantgarde i synnerhet.
Christian Gabel/1900 är musiker, kompositör och producent tillika ljudkonstnär. Född i Karlstad men numera bosatt i Stockholm. Under det senaste decenniet har han gjort ett stort avtryck på den svenska alternativa musikscenen. Han har släppt flertalet elektro-instrumentala album under eget namn, hyllade av press och media likaså fans och lyssnare och är sedan 15 år tillbaka medlem i legendariska indie-rockbandet bob hund. Under sin karriär har Gabel samarbetat med artister så som Thåström, Annika Norlin och Ossler, samt komponerat musik för teaterföreställningar på Dramaten och Galeasen i Stockholm samt Uppsala Stadsteater.
Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?
Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.