• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

1900 – En audiovisuell konsert på Dramaten

17 maj, 2024 by Redaktionen

Christian Gabel/1900. Foto: Henry Moore Selder.

Den mångsysslande kompositören, artisten och ljudkonstnären Christian Gabel med artistnamnet 1900 ger en exklusiv konsert på Dramaten våren 2025.

Ett pressmeddelande berättar: En konsert där 60-talsminimalism, frijazz och musique concrete vävs samman med futuristisk, lettristisk och dadaistisk ljudpoesi och idéer lånade från Fluxusrörelsen. 1900 – En Audiovisuell konsert: Kontragarde ges på Dramatens stora scen den 18 januari 2025.

Med hjälp av gammalmodig inspelningsutrustning och ett oslagbart sinne för minimalistiska melodier återbesöker och omarbetar han det föregående seklet i brusiga ljudkollage. 2018, tio år efter det självbetitlade debutalbumet, intogs Orionteatern för att för första gången framföra musiken på scen. En konsertserie som idag närmast är att betrakta som en klassiker.

1900-projektet har blivit en framgångssaga där många människor tagit instrumentalmusiken till sina hjärtan. Låten Den minsta av segrar har blivit lite av en hit som flitigt förekommit i olika TV-program. Debuten följdes 2016 upp av albumet Tekno som också den använde kollage av ljud och melodier fångade med analoga rullbandspelare för att skapa en helt egen värld. En värld som fullt ut kommer till sin rätt på scen.

Hösten 2023 gjorde Christian Gabel musiken till Mattias Anderssons uppsättning av Europeana, en föreställning som sammanfattade hela Europas 1900-taletshistoria på två timmar. Våren 2024 släpptes hans tredje 1900-skiva, Kontragarde. Ett album som tematiskt rör sig kring konstnärligt skapande i allmänhet och idén om avantgarde i synnerhet.

Christian Gabel/1900 är musiker, kompositör och producent tillika ljudkonstnär. Född i Karlstad men numera bosatt i Stockholm. Under det senaste decenniet har han gjort ett stort avtryck på den svenska alternativa musikscenen. Han har släppt flertalet elektro-instrumentala album under eget namn, hyllade av press och media likaså fans och lyssnare och är sedan 15 år tillbaka medlem i legendariska indie-rockbandet bob hund. Under sin karriär har Gabel samarbetat med artister så som Thåström, Annika Norlin och Ossler, samt komponerat musik för teaterföreställningar på Dramaten och Galeasen i Stockholm samt Uppsala Stadsteater.

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt Taggad som: Dramaten

Teaterkritik: 77 meddelanden till framtiden – en mäktig helhet

26 april, 2024 by Rosemari Södergren


Foto: Sören Vilks

77 meddelande till framtiden
Manus och regi av Jacob Hirdwall
Scenografi och kostym Caroline Romare
Ljus Peter Stockhaus
Koreografi Johanna Lindh
Musik Fredrik Söderberg
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Ljud Johan Adling
Dramaturg Anneli Dufva
Urpremiär på Dramatens lilla scen 25 april 2024

En fantastisk mäktig helhet – oerhört skickligt sammanvävt med duktiga skådespelare, allt samverkar som en enhet: koreografi, videoinstallation, ljus och ljud. En makalös föreställning men för att vara ärlig är det mer en föreläsning än scenkonst, det är mer propaganda för kampen mot klimatförändringarna är ett drama med djup. Den är ingen föreställning som kan tolkas på flera nivåer. Det är tydligt och ingen tvekan om vad ensemble och produktionsteam vill säga. Men i sin genre: en makalös föreställning. Och även om budskapet är tydligt talar föreställningen till alla våra sinnen.

Manus som är skrivet av regissören Jacob Hirdwall bygger på dokumentärt material, berättat av 77 unga människor, mellan 9 och 37 år, från hela världen. Det handlar om hur vi har det idag – berättat för dem som kommer att leva i framtiden. Med i stort sett totalt fokus på klimatförändringarna. Jag tror att om andra unga människor fick berätta för framtiden om dagens värld är jag inte säker på att det enbart skulle handla om klimatet. Det är ett medvetet urval vad som ska vara med. Det är tydligt att produktionsteam och manusförfattare inte haft något syfte att ge nivåer av möjliga tolkningar.

Föreställningen innehåller många monologer. människor berättar saker istället för att det iscensätts. Det är en tydlig trend på scener i Sverige idag med en eller flera personer på scen som i stort sett berättar något istället för att detta iscensätts i handlingen eller i dialog. Jag tycker det är en tråkig utveckling, det är att urholka kraften i scenkonst. Men – i denna föreställning fungerar det och det griper tag i mig. Berättelserna är starka, raka och tydliga och hela föreställningen är ett väl fungerande samspel mellan scenografi, ljus, scenbild, koreografi, musik och ljud som tillsammans talar till flera sinnen. Emellanåt är det till och med lukter som sprids från scenen som talar till luktsinnet. Skickligt. Imponerande.


Handlingen följer Agnes (mycket välspelad av Tina Pour-Davoy) som klättrar ned från det träd hon bott i under två år. Agnes förundras hon över hur människorna lever sina liv nere på jorden. Hon möter Robert (Rasmus Nyström är som alltid trovärdig i sin karaktär), en författare som väntar på en orkan som aldrig kommer. Tillsammans vandrar de genom en värld i förändring på jakt efter berättelser om vår tid.

Vad är Agnes? En guda-dotter kanske? Eller en ängel? Eller vårt bättre jag? Eller naturen? Valet av namnet Agnes är förstås inspirerat av Strindbergs Ett drömspel där guden Indras dotter, Agnes, gör en drömlik färd genom världen och möter genom olika aspekter av mänskligheten. Hon möter människorna och deras liv, fyllda av lidande men också av glädje och skönhet.

Föreställningen är en vidareutveckling av Jacob Hirdwalls föreställning ”We Hear You — Greta Thunbergs tal” på Stora scenen på Dramaten 2020 som blev startskott för det internationella projektet We Hear You – A Climate Archive. Pjäsen är en del av detta projekt.

Historierna som pjäsen bygger på är berättade av konstnärer, trädgårdsmästare, bönder, studenter, fiskare och aktivister från bland annat USA, Indien, Danmark, Kenya, Quatar, Mexiko, Brasilien, Serbien, Singapore, Palestina och Thailand. Planen är att alla berättelser ska arkiveras i 1.000 år.

Regissören Jacob Hirdwall berättar:
– Vi har träffat 77 unga för samtal på Zoom där de fritt fått berätta om hur det känns att vara ung och veta om att vi står mitt i en klimatkris. Jag har sedan vävt samman ett urval av berättelserna till en pjäs med mycket humor och magiskt tänkande. Det här projektet, som är ett av de största berättarprojekten någonsin på Dramaten, har kopplat samman klimataktivister på flera kontinenter som kunnat skapa nya nätverk.


Även när jag sympatiserar med syftet och håller med om mycket som sägs om klimatförändringarna är jag ändå lite skeptisk till när scenkonst blir en del av en kampanj. Samtidigt är jag djupt imponerad, bländad, ja överväldigad av denna helhet. De sju skådespelarna på scen, Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Nina Zanjani och de två jag redan nämnt, Razmus Nyström och Tina Pour-Davoy, är alla lågmälda och tydliga, vilket är helt rätt i detta sammanhang. De berättar lugnt och ändå känslofullt.

De bär alla en slags arbetsoverall som påminner om de som bilmekanikerna i Macken brukar ha. Varje person ha en egen färg på sin överallt, Agnes har den färgstarkare gula, övriga mest i grå-brun-tonade tillbakadragna versioner för att det ska vara tydligt att det som ska synas är var de berättar, inte vem de är. Lite roligt att Elin Klinga är ett undantag med en arbetsoverall som verkar vara skapad i ett sammets-material, lite kvinnligare, lite mer glamoröst.

Truppen är förstärkt med nio praktikanter från Kulturamas konstnärliga utbildningar. Det blir starkt när så många röster kan höras samtidigt. Videoinstallationer, ljus, ljud, musik, skådespelare och praktikanter, allt bildar tillsammans en stark röst.

Jag förmodar att många gymnasieklasser och högstadieklasser kommer att se föreställningen. Jag hoppas också att många makthavare gör det. Kanske är det inte för sent att rädda jorden? Och den som inte håller med om vad som framförs på scen bör också se den för att kunna diskutera. Låt oss alla lyssna på varandra. Fast jag har svårt att tro att mänskligheten kan samverka och stoppa utvecklingen med tanke på vad som sker internationellt med krig och våld och stora nationer som förtrycker kvinnor, där kvinnor inte ens har rätt att bestämma själva om de vill ta ett jobb eller inte som i Iran. Men jag är också skeptisk till människors vilja och förmåga på grund hur människor beter sig lokalt där fimpar slängs överallt i Sverige, där bilar kör i full fart på gångvägar runt skolan där jag bor. Jag är pessimist och efterlyser konkreta tankar och förslag hur det ska gå till att påverka utvecklingen utan att världen blir en diktatur. Det är mina högst personliga reflektioner förstås och jag efterlyser sådana diskussioner i föreställningen.

Medverkande Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Nina Zanjani och nio praktikanter från Kulturama. Koreografi: Johanna Lindh. Musik Fredrik Söderberg.
Medverkande praktikanter från Kulturama Patrik Andersson Walle, Farah Bayoudh, Patrick Brännfors, Otilia Manstad, Annie Mc Williams, Simon Sandqvist, Cia Norberg Söderman, Elvira Rosling, Ida Vainionpää

PS. Jag kan inte låta bli att dra en liten parallell till tv-serien 3 Body Problem på Netflix som handlar om människor som skickat ut meddelanden ut i rymden och sedan efter flera år är det någon ute i rymden som fångar upp meddelandet och kontaktar jorden och bestämmer sig för att flytta sin befolkning till jorden. Eftersom många på jorden är trötta på att människor inte kan ta hand om vår jord är det många som välkomnar utomjordingarna med tanken att inga varelser kan vara värre.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Klimatförändringar

Vem skriver teater- eller filmkritikern för?

25 april, 2024 by Rosemari Södergren

Behövs teaterkritik? Behövs filmkritik? Litteraturkritik? Konstkritik? Flera kulturredaktioner har fått nedbantad budget vilket fört med sig att redaktionerna dragit ner på kritik-verksamheten.

Dramaten har bjudit in till ett panelsamtal om teaterkritik. I inbjudan står: Dramaten bjuder in till en kväll om teaterkritikens roll idag i ett förändrat medieklimat. Medverkar gör kritiker från olika dagstidningar.

De viktigaste frågorna kring teater- och filmkritikens vara eller inte vara är för vem och varför. Tycker jag i alla fall.

Dramatens inbjudan är därmed väldigt tydlig. Dramaten är med intresserad av att nå ut till den publik som läser dagstidningar. Det är ofta lika med den som har sådan inkomst att den har råd med en prenumeration. För en månadsavgift på närmare 700 kr, som är vanligt pris på prenumeration idag, är för mycket för en låglönefamiljs budget. För Dramaten är det därför tydligen viktigast att nå ut till medelklassen. För att de har råd att prenumerera.

Fast prata om klass-samhälle är näst intill förbjudet idag. Tar man upp att det är skillnad på förutsättningarna för att arbeta med kultur eller journalistisk beroende på bakgrund suckar alla och tittar bort.

När jag var elva år åkte jag buss till närmaste stad en gång i veckan för att gå en kurs i att skriva på skrivmaskin. Det var långt före dagens samhälle med datorer, surfplattor och mobiltelefoner. Mitt mål var att bli journalist. Men när jag gått ur gymnasiet vågade jag inte söka in till Journalisthögskolan, för på den tiden avgjordes vem som kom in genom tester och intervjuer. Jag var alldeles för osäker för att våga mig på det. Som tur var ändrade det sig och det gick att söka in på betyg och jag hade höga betyg, så jag kom in.

Det som slog mig direkt när jag börjat på utbildningen att där fanns en grupp elever som var självsäkra och trygga. De hade släkt som jobbade inom journalistik eller liknande. De visste hur allt gick till. Det är inte konstigt att det är så. Vi är alla påverkade av vår uppväxt, det går inte att komma ifrån. Jag kom ihåg hur konstigt det kändes på mitt första frilansuppdrag: att jag skulle få betalt för att skriva något. Att få betalt för att ha roligt. I mitt liv hade lön alltid varit sammankopplat med hårt jobb, att gå upp tidigt och slita. Tänk att det fanns människor som försörjer sig på att skriva nyheter och på att göra intervjuer och att recensera. Det var som en dröm, svårt att tro på.

Det finns mycket att säga och fundera på kring kritik av teater, film, litteratur, konst med mera kultur. Jag upprepar det jag skrev i min inledning: Vi måste veta vem vi skriver för.
Många vill inte medge att det är viktigt. De säger att de vill skriva kritik för alla. Men det är omöjligt. Den som arbetar inom teater har sin synvinkel, den som ser teater eller film ofta är inte alltid intresserad av samma sak som den som bara har råd att gå på teater en gång om året. Det betyder inte att den ena sortens kritik är finare än den andra eller att någon behövs mer än den andra.

Att kultur i alla dess former är viktig för människor och mänskligheten tror jag alla mina läsare håller med om i alla fall. Och denna övertygelse binder samman alla kulturarbetare, alla kritiker oavsett bakgrund. Det är jag säker på. Genom kulturen får vi möta andra världar och situationer än de vi lever i, vi får möta olika sätt att tänka och känna och vi får möta oss själva.

Men beroende på vår bakgrund ser vi olika saker i en föreställning, i en film, i ett konstverk, i en roman eller en essä och så vidare. Jag minns när jag såg den kritiker-hyllade filmen Call Me By Your Name och Timothée Chalamets karaktär hade sex i sängen med en persika. Jag kunde inte låta bli att inse att hans familj hade anställda som skulle ta hand om tvätten efter honom.

Jag har många exempel på att den som kommer från en ekonomiskt trygg bakgrund inte ser samma saker som den som vet att han/hon/hen måste betala sin hyra och köpa mat till sina barn. Därför behövs olika slags kritiker, med olika bakgrund.

Jag tycker det är viktigt att det finns teater-, film-, konst- och litteraturkritik som vänder sig till olika målgrupper och jag önskar att den svenska nationalscenen också vill nå ut till de som inte har råd att prenumerera på dagstidningar.

I vilket fall som helst: att veta vem man skriver för är ett viktigt första steg. Och det ena är inte finare än det andra.

Varför drar ägarna och cheferna ner på bevakningen av kultur? Varför väljer de som kan bestämma att kulturredaktionerna på de traditionella medierna ska minska på antalet filmer och teaterföreställningar som recenseras? Orsaken sägs vara ekonomiska skäl.

Vad måste göras när ekonomin blir sämre? Vad måste de flesta göra i sådana situationer, såväl företag som privatpersoner? Se över utgifter och intäkter.

Här är några små tankar kring utgifter och intäkter.

Traditionella medier utsätts för hård konkurrens idag om annonsörer. Ändå är det dyrt att annonsera i de stora tidningarna som Dagens Nyheter. Kanske det vore en vinst för dem att istället för att ta 50.000 kr för en annons och få två annonser, vilket skulle ge 100.000 kr, kunde de ta 40.000 kr och få fyra annonser, vilket skulle ge intäkt på 160.000 kr. Siffrorna är förstås tagna i luften och inte de riktiga priserna. Det är själva principen jag tar upp. Lägre priser kan ge fler annonsörer som också återkommer.
Samma sak gäller med avgiften för en prenumeration. Sänk priset och få fler prenumeranter.
Sedan finns det andra sätt att få fler annonsörer intresserade. Ta bort betalväggen på fler artiklar så fler läser dem.

För att rädda skogarna och träden vore det dessutom bra att trycka färre tidningar och satsa mer på online-versioner.

Utgifter går också att se över. Medier har ett viktigt uppdrag i en demokrati. Det går inte att äta att man har viktiga uppdrag, det är sant, men hur höga löner måste cheferna och ägarna ha? Hur stora vinster måste de ta ut? Visst finns det saker att skära i där.

Men istället för att ta itu med sina egna intäkter och utgifter väljer många tidningsägare att angripa konkurrenten Google, berättar Dagens PS:
Det är Googles fel att Europas medier går på knäna.
Om det inte vore för att sökjätten snedvridit konkurrensen på annonsmarknaden hade de kunnat tjäna mer på sin journalistik, spenderat mindre på dess annonstjänst – och återinvesterat pengarna i verksamheten.
Det menar 32 mediabolag utspridda över 13 europeiska länder som nu stämmer Google på 2,1 miljarder euro, skriver Reuters.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Filmkritik, Teaterkritik

Höstens program på Dramaten bjuder på Shakespeare, Steinbeck, Norén och Kristina Lugn

10 april, 2024 by Redaktionen

Hösten bjuder på bitter maktkamp av Shakespeare, klassiskt amerikanskt av John Steinbeck, Lars Norén i spektakulär tappning, en hyllning till Kristina Lugn och ett berörande drama om vardaglig kärlek. Ett pressmeddelande berättar:

Unga Dramaten gör Or-lan-do fritt efter Virginia Woolf och en berättelse om en katt på promenad. Dessutom två internationella gästspel inom ramen för Bergmanfestivalen.

Dramatens teaterchef och konstnärlige ledare Mattias Andersson och Unga Dramatens konstnärliga ledare Carl Johan Karlson presenterade idag tillsammans med skådespelaren Joel Valois höstens repertoar vid en pressträff på Dramaten.

– Absolut ingenting i vår tid tycks värdera komplexitet, empati och samtal om existensens eviga frågor och därför ska Dramaten hösten 2024 fortsätta göra komplex och empatisk scenkonst om existensens eviga frågor, säger Mattias Andersson teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Kung Lear av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter
Dramatens första höstpremiär på Stora scenen äger rum 7 september med William Shakespeares Kung Lear i en fri bearbetning av Falk Richter, en av Europas mest uppmärksammade regissörer. Peter Andersson är tillbaka på Dramaten efter tolv år och gör rollen som kungen i en mångbottnad berättelse om makt, arv, generationskrockar och ett rike i kaos. I Richters tappning har pjäsen även ett metaperspektiv där ett arbete med en konfliktfylld teateruppsättning pågår. Falk Richter har tidigare satt upp Safe på Dramaten under Bergmanfestivalen 2018 och I am Europe i ett europeiskt teatersamarbete som gästspelade 2019. Medverkar gör: Peter Andersson, Victoria Dyrstad, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Electra Hallman, Rasmus Luthander, Ana Gil de Melo Nascimento, Magnus Roosmann, Alexander Salzberger, m.fl.

Kärlek på svenska

Kärlek på svenska av Irena Kraus och Nadja Weiss fritt efter Staffan Juléns dokumentär
Höstens första premiär på Lilla scenen blir Kärlek på svenska, en pjäs fritt efter en tv-dokumentär av Staffan Julén. Irena Kraus och Nadja Weiss har skrivit en lekfull betraktelse över kärlekens roll i våra liv där även skådespelarna själva får kliva ur sina roller och komma till tals. Nadja Weiss som på Dramaten tidigare satt upp pjäser som Mannen utan minne, Rannsakningen och Ifigenia i Aulis står även för regi. Medverkar gör: Danilo Bejarano, Nina Fex, Melinda Kinnaman, Gunilla Larsson, Tanja Lorentzon, Shanti Roney, César Sarachu, Christoffer Svensson och Alexander de Sousa. Premiär 14 september.

Titta en älg av Kristina Lugn i bearbetning av Mellika Melouani Melani
Titta en älg blir den andra premiären på Stora scenen. Regissören Mellika Melouani Melanis uppsättning och bearbetning är en hyllning till den egensinniga, djupsinniga, absurt roliga och helt unika dramatikern Kristina Lugn. Mellika är regissör som även varit konstnärlig ledare på Folkoperan. 2021 satte hon upp Kristina Lugns Idlaflickorna i Göteborg. Medverkar gör: Hanna Ekberg (praktikant från Malmö teaterhögskola), Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och en kvinnokör. Premiär på Stora scenen 17 oktober.

Vredens druvor av John Steinbeck, i dramatisering av Mina Salehpour
John Steinbecks Vredens druvor från 1939 får nytt liv i händerna på regissören Mina Salehpour som redan har satt upp den tidlösa berättelsen om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet i Tyskland under flyktingströmmen år 2015. Nu gör hon ny version på Dramaten med fokus på klimatkrisen som tvingar människor på flykt från sina hemtrakter. Det är första gången som den Iranfödda regissören arbetar i Sverige men i Tyskland har hon bland annat regisserat pjäser av Jonas Hassen Khemiri. Medverkar gör: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Ingela Olsson, Rasmus Luthander, Christoffer Svensson, m.fl. Premiär 5 december på Stora scenen.

Fem scener Norén, av Lars Norén i urval av Markus Öhrn
Regissören och bildkonstnären Markus Öhrn gör sin första stora produktion på en svensk teater när han sätter upp Fem scener Norén. Markus uppsättningar blir säregna universum som kännetecknas av karaktäristiska masker, förvrängda röster och avskalade rum. Här får publiken uppleva bittra uppgörelser, svårmod och dödsångest ur fem olika Norénpjäser på ett helt nytt sätt. Bakom maskerna återfinns skådespelarna Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Marall Nasiri och Nemanja Stojanović, m.fl. Premiär på Lilla scenen 13 december.

Bergmanfestivalen
Bergmanfestivalen är Dramatens internationella teaterfestival, som sedan 2021 erbjuder internationella gästspel spritt under spelåret.
Inom ramen för festivalen gästar NT Gent i Belgien med pjäsen Antigone in the Amazon där det grekiska dramat om Antigone vävs ihop med berättelsen om kampen för regnskogens överlevnad. Spelas på Stora scenen 13–14 september.
National Theatre of Greece gästar med föreställningen Goodbye, Lindita – en ordlös poetiskt och känslostark föreställning om sorg av den albanske regissören Mario Banushi. Ges på Lilla scenen 5–6 oktober.

Or-land-do av Ninna Tersman och Nora Nilsson
Unga Dramaten bjuder på Or-land-do skriven av Ninna Tersman och Nora Nilsson, fritt efter Virginia Woolfs klassiker Orlando. Uppsättningen blir en fantasifull, spännande och överraskande jakt på Orlando. En pjäs för elever i årskurs 3–5, om existentiella frågor kring förlust, ensamhet, döden och identitet. För regi står Nora Nilsson som här debuterar på Dramaten. Medverkar gör: Lisa Hu Yu, Hamadi Khemiri, Sandra Huldt och Pierre Wilkner. Premiär 19 september på Tornrummet. Från 9 år.

Kattpromenaden av Sara Lundberg
För de minsta ges Kattpromenaden baserad på Sara Lundbergs bok i en scenuppsättning av den brittiska regissören Emily Magorrian. I boken berättas historien ur människans perspektiv, i pjäsen får katten vara i centrum. Medverkande: Bernard Cauchard, Karin Li Körbärsdal m.fl. Premiär 4 december på Lejonkulan. Från 3 år.

Avig av Tubo och Co
Avig är en dansföreställning om att passa in i kroppen, i gruppen, rummet och i världen. Avig vänder sig till mellanstadiet och spelar på Målarsalen från den 13 november. Medverkande: Oscar Salomonsson, Ninna Oom, Hugo Therkelson, Tobias Ulfvebrand och Jeanette Wren. Föreställningen är en samproduktion med Unga Dramaten och hade premiär på Årsta Folketshus i samarbete med Dansens Hus under våren.

Unga Dramaten fortsätter även med Teckna en tant där lågstadieelever får teckna kroki med äldre människor utklädda i teaterns kostymer som modeller och med projektet Unga monologer, en övning i att skriva monologer som skådespelare från Dramaten sedan läser upp i klassrummet för eleverna.

Liv Strömquist och Ada Bergers Liv och Död Strömquist och Arv av Matthew Lopez i regi av Carl Johan Karlson spelar även i höst.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Lars Norén, Shakespeare

Teaterkritik: Svindel – offrets revansch i starkt drama om socialt arv

5 april, 2024 by Pernilla Wiechel

Svindel
Av Sara Stridsberg
Regi Rebecka Hemse
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Jenny Ljungberg
Musik Joakim Åhlund
Medverkande Ingela Olsson, Tomas Hanzon, Rakel Benér Kajdusek, Doren N Dagire, Elias Salonen, Kristina Törnqvist, Marcus Vögeli
Mask och peruk Sofia Ranow Biox-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Trailer Micke Sandström
Urpremiär Målarsalen, Dramaten 4 april 2024

Svindel bygger på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis (2018). Boken lånade mycket från det uppmärksammande styckmordet på Catrine da Costa. Infotexterna talar om ett hjärtslitande drama om den absoluta grymheten. Men teman är också ensamhet, stor kärlek och oväntad kärlek. Ljus i ett totalt mörker.

Handlingen kretsar kring den avlidna drogberoende Kristina (Ingela Olsson) som efter sin död ser tillbaks på livet som det blir utan henne. Liksom i en underlig dröm ser hon mamma Raksha (Kristina Törnqvist) och pappa Ivan (Thomas Hanzon), Nanna (Doren N Dagire), kärleken Shane (Elias Salonen) och sina barn Valle (Marcus Vögeli) och Solveig (Rakel Benér Kajdusek). Raksha är namne med den varghona som Mowgli diar istället för sin riktiga mamma, utanför människogemenskapen.

Rebecka Hemse regisserade även Stridsbergs föreställning Sårad ängel på Dramaten (2022). Ingela Olsson har flera gånger samarbetat med Stridsberg – med start i pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika (Dramaten, 2006). Nyligen hade Stridsbergs En grav för två urpremiär på Galeasen (Kulturbloggen recenserade). Hon väver ofta med skärpa in symboler, bilder och mångbottnade teman. Ofta baseras texterna på myter och ikoner som sist Odysseus och Antigone och tidigare Nabokovs Lolitagestalt. Gestalterna hon skriver om är inte sällan de mest utsatta och trasiga. Hennes egen pappa vårdades en tid på Beckomberga och relationen dotter/far är också återkommande.

Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?

Tittar ner från läktaren, som i svindel, gör också huvudgestalten Kristina (Olsson), som växelvis också spelar upp sitt förflutna liv där nere. Berättelsen bärs genom hennes tal. Allt utgår från och förs framåt ur hennes perspektiv. Vi följer det hon ser, väljer att göra eller berättar om. Utblickar och minnesfragment varvas från både före, efter och under hennes död. Ganska tidigt i föreställningen säger Kristina något som kan vara en nyckelreplik, som blir som en provocerande fråga till publiken. Man undrar: Var det bara det?:
… mitt liv är inte längre en juridisk fråga, preskriptionstiden har gått ut för länge sedan. Vad är jag då för fråga? Ingen fråga alls antagligen. Jag dog, det var bara det.

Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Den raka, öppna, mer nyktert iakttagande än dömande Kristina går verkligen fram – genom hela föreställningen i Olssons gestaltning. I vardagliga joggingbyxor, med sjukhusets BB-armband kvar, blir hon som en av oss. Men Olssons Kristina är också förhärdad – vilket gör sammanbrotten tydliga – som när hon med brusten röst – säger att hon vill bli kallad ”mamma”. Här känns det som begreppet ”talking-back” ringar in det som sker – om än i nordisk lugnare tappning. Begreppet som den svarta litteraturvetaren bel hooks myntade, beskriver att bita tillbaks, uttala allt hemskt, rakt upp och ner. Något som unga förtyckta grupper använder sig av idag.

Lite senare kommer Kristina Törnqvist, in på scenen. Först häng-sittandes, med en telefon i örat. Fenomenalt gestaltar hon en svag, drogad mamma Raksha. Samspelet med Tomas Hanzon – senare – som är far – är fyllt av talande tystnader. Det blir ett oerhört tätt o lyhört agerande dem emellan som riktigt bra skådespelare kan.

I scenerna mellan Kristina (Olsson) och hennes finske man Shane (Salonen) känns också ibland något chockerande autentiskt. Deras bristfyllda, absurt galna dialog mellan två stukade – men älskande personer – skakar om. Scenen med tröst-sex är en, scenen med vakande föräldrar med napp i handen är en.

Syskonen möts också i scener som känns i hjärtat och både Vögeli och Benér Kajdusek är trovärdiga i sina roller. Skriken rakt ut skär fortfarande i mina öron – och i hjärtat – då systern förtvivlat inser faktum. Här missade jag vad som sades vidare i föreställningen under några minuter. Och telefonbolagsjobbet gestaltas, exempelvis, ur en ungdoms temperament väldigt väl av Vögeli. Jag vill också nämna Nanna (Dagire), som kommer nära i trovärdighet, bland annat i scenen som sexarbetare. Parallellerna går inte att undvika, som finns till Lars Noréns Personkrets tre och dess gestalter i samhällets utmarker.
I slutet kommer en symbol upp mitt på obduktionssalen bord synligt – samtidigt håller systern en föreläsning om svarta hål och något naturvetenskapligt om rymden.

Ett tema jag ser är frågor om hur vetenskap sublimerar och distanserar – på ont och gott: Allt går inte att mätas fram – somligt måste kännas fram (med hjärtat). Ett annat tema är hur språkliga formuleringar (författande, talking-back-kurer) – hjälper oss att hantera och hålla borta vad som är för outhärdligt att ta in.

Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.

Stridsberg ger i Svindel den mördade kvinnan en röst, ett liv även med kärlek och sammanhang, en personlighet – offret som feminister är så utleda på att se som anonyma kroppar i filmer, deckare m.m. Svindel skildrar också naket, det sociala arvet – hur det verkar på samhällets botten – där skyddsnät saknas.

”Man får bara en chans” – ”Oj, vad kort livet var! säger Kristina i slutet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 79
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Masters of The Universe Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Scary Movie Betyg 1 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in