Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

bilder

Konsertrecension: Graveyard, Debaser Slussen

by

Graveyard, Debaser Slussen 19 November
Graveyard är ett hårdrocksband från Örebro. Fast den förklaringen duger liksom inte för Graveyard är så mycket mer. Med tydliga influenser från bla Sabbath så tar de över hela Debaser och man glömmer för en sekund att man befinner sig i 2000talet. Musiken låter så autentiskt 70tal att jag genast vill odla mustach och köpa utsvängda jeans. Att publiken dessutom är helt vild i flanell och långt hår gör inte upplevelsen sämre.
Med riviga riff och en helt galen basist så är det svårt att stå still.Även om det är sjukt trångt så dansar jag så mycket jag förmår. I mitten av rummet så har ett gäng karlar bildat en slags moshpit som förvandlas till en helig danspitt under de lugnare låtarna. Grabbarna står med armarna i luften och svingar som att de väntar på någon slags Gud. Det är fruktansvärt fint att se.

Kvällens bästa låt är förmodligen Blue Soul. Joakim Nilssons röst är så fantastiskt att man inte riktigt vet vad man ska göra av den. Fast att säga att en låt var bäst är svårt för alla låtar var bra! Från första låt till extranummer så levererar Graveyard högklassig rock när den är som bäst!
Så, efter att ha sett dem tre gånger live så kan jag med glädje utnämna Graveyard till Sveriges bästa liveband! Kommer de till en stad nära dig så är du en dåre om du inte införskaffar biljett! För du kommer inte att ångra dig. Det har iaf jag aldrig gjort!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bilder, filmklipp och tankar kring WASP på Stockholm Rock Out

by

Kön var lång utanför Gamla Tryckeriet i Alvik. Det var avslutande delen i hårdrockfestivalen Stockholm Rock Out som innehåll två band. Först ut var det svenska bandet Chris Laney som stod på scenen prick 20.00, enligt schemat.
Oturligt nog var det många som inte hade hunnit komma in då.
Chris Laney är till “vardags” producent på legendariska Polar Studios i Stockholm. Han började turnera redan som 13-åring och spelar flertalet instrument som piano, bas och trummor, men det är gitarren som blivit hans bästa vän. Som gitarrist har han bland annat varit medlem i Zan Clan och i Randy Piper´s Animal.

Han ser skön ut Chris Laney, i stort sett skallig och bara en tuppkam i nacken. De spelade ösig klassisk rock. Trots att inte ens häflten ur den långa kön hade kommit in fick han igång en hel del i publiken att sjunga med i låten ”Rock Star”. Bra gjort.
Han visade också hur mycket han själv gillade Def Leppard i en låt jag tror heter ”Get your down”. (Någon i publiken som har bättre koll: rätta gärna låtnamnet i en kommentar här nedanför.)

WASP var efterlängtad. Det var knökfullt och massor av publiken som hade tröjor med WASP eller Lawless tryckt i stora bokstäver. Det amerikanska hårdrockbandet gjorde något så ovanligt som att starta nästan tio minuter före utsatt tid. Det var bra eftersom publiken väntade så intensivt.

De körde igång med tre stora bildskärmar där det flimrade förbi bilder. Till första låten växlade bildskärmarnas bilder med bilder på Lawless när han var ung hårdrockare och bilder på en tandlös äldre människa, kanske Lawless i framtiden?

WASP har hängt med många år och de bjuder rutinerat på sig själva, går fram nära publiken många gånger.

När WASP var här för snart ett år sedan och spelade på Debaser var DN:s Fredrik Strage rätt nöjd med spelningen:

53-åringen är i god form: fokuserad, nerbantad och befriad från dubbelhakorna som länge fick honom att likna en zombiesmittad Liz Taylor. Med skränigt demonisk röst sjunger han hitlåtar som ”LOVE machine”, ”Wild child” och ”Blind in Texas”. Han inkluderar också metaltolkningar av Ray Charles ”I don’t need no doctor” och The Whos ”The real me”. Det låter betydligt bättre än när WASP besökte Stockholm för fem år sedan. Refrängerna lyfter taket och riffen är vassa som sågklingorna på Blackies underarmar.

Den som kan sin WASP-historia vet ju att Blackie Lawless, frontmannen, blivit en konservativ kristen. Debutsingeln ”Animal (fuck like a beast)” spelar han inte längre eftersom han menar att den inte går att förena med hans tro. Han plockar bort orden ”cocksucking” och ”motherfucker” ur låten ”Chainsaw Charlie”. Och riktigt skrämmande är förstås att han som en av få artister stödde John McCain i presidentvalet eftersom Barack Obama skulle vara ett hot mot sunda, amerikanska värderingar.

Det gör förstås att WASP:s spelningar förlorat lite av det mest demoniska. Fast för min del gör det inget och jag tror publiken var nöjd.

För övrigt är det något speciellt med hårdrockpubliken. Hur trångt det än är och även om man i trängseln råkar knuffa till någon som spelar in ler folk och är trevliga. Det är som om hårdrockare får ut aggressiviteten i musiken och kvar blir lugna, coola människor.

Här är bilder från WASP:s spelning i Gamla Tryckeriet och fler finns att se på http://www.flickr.com/photos/anderslowdin.

Om du gillar oss på Kulturbloggen – glöm inte att rösta på Kulturbloggens Jonatan så han får åka till MTV Awards och sätta fart på den bloggbevakningen. Rösta här: rösta, rösta, rösta … Man får rösta varje dag.

Här är bilder från Stockholm Rock Out i september.
Fler bilder från septemberfestivalen.

Relaterat: Svenska Dagbladet, Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bilder och filmklipp från Kelis spelning i Göta Källare

by


Kelis, en av världens nu största musikstjärnor från New York spelade på Göta Källare i Stockholm på tisdagskvällen 12 oktober 2010. Hon gjorde dundersuccé när hon spelade på Way Out West och det var likadant på Göta Källare. Fullt tryck på både scen och bland publiken.
Med nya skivan ”Flesh Tone” i bagaget är Kelis ute på klubbturné med Robyn i USA, när hon inte gästspelar i Stockholm.
Första singeln ”Acapella” har redan visats mer 7 miljoner gånger på You Tube.

Förband var Natalia Kills.

Några bilder på Kelis kommer här:

Ytterligare någon bild på Kelis finns att se på
http://www.flickr.com/photos/anderslowdin/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den sista bilden som togs på John Lennon och Yoko Ono visas här och på Fotografiska

by

Detta är den sista bilden som togs på John Lennon och Yoko Ono tillsammans. Den ska visar på Fotografiska i Stockholm.

Pressmeddelandet:
Annie Leibovitz tog ett av världens mest kända porträtt på eftermiddagen den 8 december 1980. Den intima och personliga bilden av John Lennon och Yoko Ono, som togs för Rolling Stone Magazine, blev det sista porträttet av Lennon, fotat endast några timmar innan han sköts till döds utanför sitt hem i New York.

Till minne av John Lennon, som skulle ha fyllt 70 år på lördag, visar Fotografiska den betydelsefulla bilden som räknas till ett av de viktigaste porträtten inom fotografin och som till stor del bidragit till den ikonstatus Annie Leibovitz har idag.

”Bilden på John Lennon och Yoko Ono har varit högt efterfrågad här på Fotografiska under utställningen Annie Leibovitz: A Photographer’s Life, 1990-2005. Bilden passade då inte in i kronologin som sträckte sig från just 1990. Vi är nu oerhört stolta över att kunna visa detta unika porträtt och samtidigt kunna tillmötesgå en stor skara besökare som önskat se den,” säger Jan Broman, VD och grundare, Fotografiska.

Bilden kommer att avtäckas på Fotografiska på lördag den 9 oktober och visas till och med den 2 januari 2011.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,