Chris Laney

Kön var lång utanför Gamla Tryckeriet i Alvik. Det var avslutande delen i hårdrockfestivalen Stockholm Rock Out som innehåll två band. Först ut var det svenska bandet Chris Laney som stod på scenen prick 20.00, enligt schemat.
Oturligt nog var det många som inte hade hunnit komma in då.
Chris Laney är till “vardags” producent på legendariska Polar Studios i Stockholm. Han började turnera redan som 13-åring och spelar flertalet instrument som piano, bas och trummor, men det är gitarren som blivit hans bästa vän. Som gitarrist har han bland annat varit medlem i Zan Clan och i Randy Piper´s Animal.

Han ser skön ut Chris Laney, i stort sett skallig och bara en tuppkam i nacken. De spelade ösig klassisk rock. Trots att inte ens häflten ur den långa kön hade kommit in fick han igång en hel del i publiken att sjunga med i låten ”Rock Star”. Bra gjort.
Han visade också hur mycket han själv gillade Def Leppard i en låt jag tror heter ”Get your down”. (Någon i publiken som har bättre koll: rätta gärna låtnamnet i en kommentar här nedanför.)

WASP var efterlängtad. Det var knökfullt och massor av publiken som hade tröjor med WASP eller Lawless tryckt i stora bokstäver. Det amerikanska hårdrockbandet gjorde något så ovanligt som att starta nästan tio minuter före utsatt tid. Det var bra eftersom publiken väntade så intensivt.

De körde igång med tre stora bildskärmar där det flimrade förbi bilder. Till första låten växlade bildskärmarnas bilder med bilder på Lawless när han var ung hårdrockare och bilder på en tandlös äldre människa, kanske Lawless i framtiden?

WASP har hängt med många år och de bjuder rutinerat på sig själva, går fram nära publiken många gånger.

När WASP var här för snart ett år sedan och spelade på Debaser var DN:s Fredrik Strage rätt nöjd med spelningen:

53-åringen är i god form: fokuserad, nerbantad och befriad från dubbelhakorna som länge fick honom att likna en zombiesmittad Liz Taylor. Med skränigt demonisk röst sjunger han hitlåtar som ”LOVE machine”, ”Wild child” och ”Blind in Texas”. Han inkluderar också metaltolkningar av Ray Charles ”I don’t need no doctor” och The Whos ”The real me”. Det låter betydligt bättre än när WASP besökte Stockholm för fem år sedan. Refrängerna lyfter taket och riffen är vassa som sågklingorna på Blackies underarmar.

Den som kan sin WASP-historia vet ju att Blackie Lawless, frontmannen, blivit en konservativ kristen. Debutsingeln ”Animal (fuck like a beast)” spelar han inte längre eftersom han menar att den inte går att förena med hans tro. Han plockar bort orden ”cocksucking” och ”motherfucker” ur låten ”Chainsaw Charlie”. Och riktigt skrämmande är förstås att han som en av få artister stödde John McCain i presidentvalet eftersom Barack Obama skulle vara ett hot mot sunda, amerikanska värderingar.

Det gör förstås att WASP:s spelningar förlorat lite av det mest demoniska. Fast för min del gör det inget och jag tror publiken var nöjd.

För övrigt är det något speciellt med hårdrockpubliken. Hur trångt det än är och även om man i trängseln råkar knuffa till någon som spelar in ler folk och är trevliga. Det är som om hårdrockare får ut aggressiviteten i musiken och kvar blir lugna, coola människor.

Här är bilder från WASP:s spelning i Gamla Tryckeriet och fler finns att se på http://www.flickr.com/photos/anderslowdin.

Om du gillar oss på Kulturbloggen – glöm inte att rösta på Kulturbloggens Jonatan så han får åka till MTV Awards och sätta fart på den bloggbevakningen. Rösta här: rösta, rösta, rösta … Man får rösta varje dag.

Här är bilder från Stockholm Rock Out i september.
Fler bilder från septemberfestivalen.