Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholm Rock Out

Bilder, filmklipp och tankar kring WASP på Stockholm Rock Out

by

Kön var lång utanför Gamla Tryckeriet i Alvik. Det var avslutande delen i hårdrockfestivalen Stockholm Rock Out som innehåll två band. Först ut var det svenska bandet Chris Laney som stod på scenen prick 20.00, enligt schemat.
Oturligt nog var det många som inte hade hunnit komma in då.
Chris Laney är till “vardags” producent på legendariska Polar Studios i Stockholm. Han började turnera redan som 13-åring och spelar flertalet instrument som piano, bas och trummor, men det är gitarren som blivit hans bästa vän. Som gitarrist har han bland annat varit medlem i Zan Clan och i Randy Piper´s Animal.

Han ser skön ut Chris Laney, i stort sett skallig och bara en tuppkam i nacken. De spelade ösig klassisk rock. Trots att inte ens häflten ur den långa kön hade kommit in fick han igång en hel del i publiken att sjunga med i låten ”Rock Star”. Bra gjort.
Han visade också hur mycket han själv gillade Def Leppard i en låt jag tror heter ”Get your down”. (Någon i publiken som har bättre koll: rätta gärna låtnamnet i en kommentar här nedanför.)

WASP var efterlängtad. Det var knökfullt och massor av publiken som hade tröjor med WASP eller Lawless tryckt i stora bokstäver. Det amerikanska hårdrockbandet gjorde något så ovanligt som att starta nästan tio minuter före utsatt tid. Det var bra eftersom publiken väntade så intensivt.

De körde igång med tre stora bildskärmar där det flimrade förbi bilder. Till första låten växlade bildskärmarnas bilder med bilder på Lawless när han var ung hårdrockare och bilder på en tandlös äldre människa, kanske Lawless i framtiden?

WASP har hängt med många år och de bjuder rutinerat på sig själva, går fram nära publiken många gånger.

När WASP var här för snart ett år sedan och spelade på Debaser var DN:s Fredrik Strage rätt nöjd med spelningen:

53-åringen är i god form: fokuserad, nerbantad och befriad från dubbelhakorna som länge fick honom att likna en zombiesmittad Liz Taylor. Med skränigt demonisk röst sjunger han hitlåtar som ”LOVE machine”, ”Wild child” och ”Blind in Texas”. Han inkluderar också metaltolkningar av Ray Charles ”I don’t need no doctor” och The Whos ”The real me”. Det låter betydligt bättre än när WASP besökte Stockholm för fem år sedan. Refrängerna lyfter taket och riffen är vassa som sågklingorna på Blackies underarmar.

Den som kan sin WASP-historia vet ju att Blackie Lawless, frontmannen, blivit en konservativ kristen. Debutsingeln ”Animal (fuck like a beast)” spelar han inte längre eftersom han menar att den inte går att förena med hans tro. Han plockar bort orden ”cocksucking” och ”motherfucker” ur låten ”Chainsaw Charlie”. Och riktigt skrämmande är förstås att han som en av få artister stödde John McCain i presidentvalet eftersom Barack Obama skulle vara ett hot mot sunda, amerikanska värderingar.

Det gör förstås att WASP:s spelningar förlorat lite av det mest demoniska. Fast för min del gör det inget och jag tror publiken var nöjd.

För övrigt är det något speciellt med hårdrockpubliken. Hur trångt det än är och även om man i trängseln råkar knuffa till någon som spelar in ler folk och är trevliga. Det är som om hårdrockare får ut aggressiviteten i musiken och kvar blir lugna, coola människor.

Här är bilder från WASP:s spelning i Gamla Tryckeriet och fler finns att se på http://www.flickr.com/photos/anderslowdin.

Om du gillar oss på Kulturbloggen – glöm inte att rösta på Kulturbloggens Jonatan så han får åka till MTV Awards och sätta fart på den bloggbevakningen. Rösta här: rösta, rösta, rösta … Man får rösta varje dag.

Här är bilder från Stockholm Rock Out i september.
Fler bilder från septemberfestivalen.

Relaterat: Svenska Dagbladet, Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Stockholm rockar loss i Gamla Tryckeriet: Stockholm Rock Out, dag 1

by

Gamla tryckeriet i Alvik är en bra lokal för en hårdrockfestival. Ni vet, en stor lokal med industri-känsla med höga pelare och högt i tak. Där arrangeras Stockholm Rock Out i helgen. På fredagseftermiddagen 10 september ylade de första gitarrerna igång och första trumvirvlarna angav takten.

Om du gillar hårdrock bör du ta dig till Alvik och det Gamla Tryckeriet, Hårdrockfesten fortsätter från lunch och långt in på natten på lördagen. Sedan återkommer festivalen 16 oktober, så vi har en chans till att uppleva äkta hårdrocksatmosfär.

Men också om du gillar lite nya upplevelser tipsar jag dig att dra dit: Det är skön stämning, skönt folk och det är roligt att se alla som ansträngt sig och färgat håret mörkt eller ljust, har hårdrockskläder och attiraljer. När det gäller hårdrock är publiken lika kul att se på som banden. Andra är lite enklare, i
jeans och tshirt – avslappnad, prestigelöst och rebelliskt. vi behöver sådant som motvikt till det alltför städade arbetslivet på Stockholms-kontoren.

Mina tankar kring banden är utifrån min synvinkel, jag lyssnar mycket på musik men inte så mycket på metal och hårdrock, så det blir lite utifrån en indiepopälskares synvinkel.

Tyvärr missade jag första bandets spelning: Killer Clan av FUN. Nästa band var Dirty Penny. Riktigt rå rock med en gitarrist med bar överkropp. Sångaren påminde mig på något sätt om Axl Roses, jag vet inte varför. De två sista låtarna de spelade var riktigt bra, speciellt den där gitarristen hade ett långt soloparti. Tyvärr vet jag inte vad de låtarna heter, men kanske något fan till Dirty Penny hittar hit och kan berätta det i en kommentar.

Som alltid på en festival hittar jag ett nytt favoritband också. Ett band jag inte hört tidigare men gillar så mycket att jag kommer att ha koll på det i fortsättningen och försöka få tag på skivor från dem.
Jag hittade inte bara ett sådant band utan två: det norska hårdrockbandet Wig Wam och det italienska Killing Touch.

När Wigwam kom in på scenen var lätt absurt: basisten och gitarristen hade cowboyhattar som om de kom från Texas. Som tur var gjorde de inte det.
Sångaren Glam hade en åtsittande overall som smet längs kroppen som tajts. Han jobbade mycket med att få igång publiken, han försökte få dem att klappa med, sjunga med och med jämna mellanrum ropade han ”How are you Stockholm?”
De tog en halvtimme men sedan fick bandet igång publiken riktigt bra. En och annan hade mumlat något om norska hårdrockband, men jag tror de fick ge sig för norrmännen raka hårdrockspop.
Till sista låten kom Glam in som indianhövding med en enorm fjäderskrud.
Då fick han verkligen igång nästan hela publiken att sjunga med i refrägen: ”Living in my fantasy”.

Ett annat band med rak hårdrock är Killing Touch. Det var första gången bandet spelade i Sverige, berättade sångaren på scenen. Bandet hade en medlem på keyboard, vå gitarrister, en basist, en trummis och sångare.
Jag gillar när banden har en keyboard med också, det blir en annan klang i hårdrocken som jag lättare faller för.

Damn Delicious var också kul att höra, även om trummorna rätt ofta dominerade rätt mycket. Finns det någon hårdrockstil som heter trummetal?

Star rats kör en mer industrismutsig rock och har en sångare som pratade mer än sjöng.
Den genren kallas ”Sleazerrock” berättade en man i publiken. Jag vill beskriva det som att hiphop möter deatchmetal. Fast nu är jag ingen expert på hårdrocksgenre.

Pretty Boyfloyd var en positiv bekantskap också.
– De kör klassisk glamrock från tiden innan Nirvana kom och förstörde, sade en man i publiken som väntat på just den spelningen
Många gillade bandets musik helt klart, det var en hel del som dansade med.

Riktigt kul var det att se Lizzy Borden som spelar bloddrypande hårdrock. Sångaren kom först in i dödens svarta kåpa och med två striptease-dansöser vid din sida. Efter några låtar kom han in vitsminkad och läskig. Efter ytterligare någon låt kom han in med en dödsskalle i handen.

Arrangörerna av Stockholm Rock Out är jätteaktiva på Facebook där du kan följa en hel del av vad som händer backstage också. Filmklipp med artister och intervjuer och mycket mer, hittar du där.

Övriga banden som spelade på fredagen var Chris Laney och U.D.O.

Jonas var med och tog massor av bilder, så det kommer fler inlägg från Stockholm Rock Out på Kulturbloggen och vi ska dit på dag 2 också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,