Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiären av Sex roller söker en författare på Stockholms Stadsteater

by

Sex roller sökte upp en författare. De ville bli nedtecknade, berättade om och förevigade. Författaren vägrade, han tyckte inte deras livsberättelser var allmängiltiga. Rollerna envisades, men när författaren fortsatte att vägra gick de till en teater och ber en regissör att sätta upp deras roller.
Regissören var just sysselsatt med att repetera inför en föreställning. Han och hans skådespelare tror först att det är några galningar som kommit men blir efter ett tag intresserade och bestämmer sig för att repetera de sex rollernas berättelse.
Men då börjar konflikterna. Rollerna blir inte särskilt nöjda med hur de olika skådespelarna tar itu med deras roll.

Det berättas att de sex rollerna sökte upp Pirandello, som skrivit pjäsen. De ville att han skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. I förord till pjäsen skriver Pirandello:

Där stod de och väntade, var och en med sin egen hemliga plåga, bundna till varandra sedan födseln, sammansvetsade av livets händelser och ville att jag skulle släppa in dem ikosntens värld. De ville att jag skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. De var födda levande och de ville leva.

Pirandello hade dock ingen lust. Han tyckte att han hade skrivit tillräckligt med noveller om hopplöst tragiska personer.

Jag är inte den sorts författare som kan ta sig an vilka livsöden som helst och berätta en historia bara för nöjet att berätta den. Nej, jag är den typ av författare som bara kan skriva historier som har en universell innebörd, en sk filosofisk författare. Jag har oturen att tillhöra den sorten.

De sex rollerna hade ju ingen filosofisk berättelse att tillföra. De vara bara vanliga öden som hör livet till. Men problemet var att de redan hade tagit sin in i författarens fantasi, fötts där och agerade där. Han kunde inte komma ifrån dem. Då skildrade han deras kamp att bli skildrade och satte det i förhållande till vad livet är, vad skådespeleri är, vad teater och konst är och vad det är att författa, skriva och skapa.

En scen är magisk. När skådespelarna ska börja spela upp det rollerna har att berätta saknas en karaktär, bordellmamman. Hon fick inte följa med de sex rollerna när de gav sig av, för mamman i familjen hatar bordellmamman. Scenen går dock inte att spela upp utan bordelltanten.
En av rollerna stökar då till rummet. Han förklarar att bordellmadam hatar stökighet, kanske går det att locka fram henne om de gör rummet rörigt.
Det magiska inträffar. Plötsligt står hon där, fet och vulgär, översminkad och röker och babblar sin danska rotvälska, framlockad av de andra fantasifigurerna.

En bild av när det magiska händer, när det skapade också skapar. När nu Stadsteatern sätter upp denna pjäs igen är det som en högtidsstund för mig.

Skådespelarna som spelar skådespelare driver med sig själv och sin roll som skådespelare också, de sitter till och med och ler åt sig själva ibland. Jag tycker det är bra, det blir som ett sätt att hålla distans och se rollen i rollen om rollen.

För den som är intresserad av teater och vill fundera kring teaterkonsten är väl ”Sex roller söker en författare” ett måste. Men eftersom det är en lättsam och rolig föreställning ger den något också för den som inte alls är intresserad av teater och drama.

Sex roller söker en författare är en pjäs av den italienske dramatikern och författaren Luigi Pirandello, som för övrigt fick Nobelpriset i litteratur 1934. Han har skrivit flera skönlitterära noveller och romaner och för den delen också dikter, men det är ändå för sina pjäser han är mest ihågkommen och hyllad.
Hans mest kända pjäser förutom ”Sex roller söker en författare” är nog ”för att skyla sin nakenhet”, ”Alla ha rätt” och ”Henrik IV”.

Förra gången jag såg ”Sex roller söker en författare” var en repetition i början av oktober 1989, två veckor före dess svenska premiär med den uppsättningen där bland annat Sten Ljunggren spelade rollen som regissören, samma roll som Niklas Hjulström gör nu. Jag kommer alltid att komma ihåg den föreställningen 1989. Efter föreställningen åkte jag hiss ned tillsammans med Sten Ljunggren och han var trevlig och lätt att prata med. På väg hem till Södermalm där jag bodde då, gick vattnet och nästa morgon födde jag min första son.

Här är alla rollerna, observera att regissören alltså är en roll och inte regissören till uppsättningen (regissör till föreställningen är förresten Alexander Mørk-Eidem. )

Skådespelarna som spelar sig själva:
Kristofer Fransson
Frida Hallgren
Gerhard Hoberstorfer
Josefin Ljungman
Ann-Sofie Rase
Rollerna seplar av:
Bergljót Arnadóttir
Kajsa Ernst
Michael Jonsson
Lennart Jähkel
Liv Mjönes
Regissören spelas av Niklas Hjulström
Regiassistenten spelas av Elin Söderquist
Flickan spelas av Tea Nettermalm och Alba Dumolin Engström
Pojken spelas av John Grahl och Gunnar Keisu

Bilden ovan
Foto: Nadja Hallström
Bildtext Kristofer Fransson, Ann-Sofie Rase, Liv Mjönes, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Frida Hallberg i Sex roller söker en författare. Premiär 4 november på Klarascenen.

Bilderna nedan, foto Petra Hellberg
Bildtext: Niklas Hjulström och Elin Söderquist i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Lennart Jähkel i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Liv Mjönes och Lennart Jähkel.

Margareta Sörenson har också bloggat om föreställningen i Expressen Scenbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären på En handelsresandes död på Dramaten

by

Krister Henriksson och Lena Endre för första gången tillsammans på en teaterscen och det i en klassisk pjäs som En handelsresandes död. Den hade premiär på Dramaten lördag den 30 oktober 2010, och ni kan tänka er det var kändistätt i publiken.

Det har varit några stora uppsättningar av Arthur Millers tragiska berättelse om försäljaren Willy Loman som byggt upp sitt liv på lögner och falska drömmar där han lurar mest av allt sig själv.

Willy Loman är 63 år, sliten efter tre decennier som handelsresande. Han börjar bli sjuk och snurrig och pratar för sig själv. Hans chef, en ung man som är son till hans förra chef, tar ingen hänsyn till att Willy jobbat flera decennier åt företaget utan tar bort hans fasta lön och låter honom leva på provisionen, som inte blir så hög. Willy lånar pengar en granne för att ha pengar att ge till sin fru för alla räkningar och inbillar sig själv att han ska betala tillbaka det. Det är hemskt att se hur utsatta människor är åt chefers godtycke och att det inte finns plats för en människa i arbetslivet när han inte längre är lika högproduktiv. Det känns obehagligt nära samhällets utveckling idag.

En annan stark del i föreställningen är relationerna inom familjen och mellan föräldrarna och sönerna. Willy har stora förhoppningar och förväntningar på den äldste sonen, Biff, som är tyngd av kraven. Biff är inte någon säljare eller affärsman, han vill jobba nära naturen. Han känner att han aldrig duger i sin pappas ögon, eftersom han inte kan tjäna stora pengar. Den yngre sonen, Happy, försöker febrilt bli allt det pappan förväntar sig, men ingen bryr sig riktigt om Happy.

Lena Endre spelar mamman, som utplånar sig själv för sin man och sätter sin man före barnen också. Jag minns en pressträff med Lena Endre och Krister Henriksson innan de började jobba med föreställningen. Lena Endre berättade då att det var en utmaning att spela en kvinna som är så totalt olika henne själv. Lena Endre själv är ju drivkraftig och har en egen karriär. Hon var så stark i rollen, det var imponerande.

Krister Henriksson är en skådespelare jag följt i 25 år och sett i alla möjliga roller, han är en av mina favoriter. De första tio minuterna av föreställningen tyckte jag han talade repliker som Willy Loman. Kontrasten blev så stor eftersom Lena Endre var så äkta, talade som om hon var den kvinnan. Men allt eftersom handlingen kom igång växte alla in i sina roller och replikerna blev naturliga.

Scenografin är stram och kall, några stålar och en kyligt ljus, vilket förstärker känslorna som öser över en från spelet.

Föreställningen träffar mig i magen, det är mycket som tyvärr känns som om det kunde varit i Sverige idag. Illusionerna att alla kan lyckas om de bara rycker upp sig och att våra värden ligger i hur tjocka plånböcker vi får. Vissa scener där det omöjliga i att vara ärliga mot varandra blir så tydligt.

Jag var inte ensam om att uppskatta föreställningen. Den fick sådana spontana stående ovationer som knappt ville ta slut.

I programmet läser jag att regissören Eva Dahlman säger:

– Man tänker nog på En handelsresande död som ett amerikanskt 1950-talsstycke som har blivit en modern klassiker. Men under repetitionernas gång har jag alltmer fått känslan av att det är en samtidspjäs, att det utspelas nu, jos oss. Arthur Millers tid är inte vår tid, men jag får mer och mer den bakvända upplevelsen av att vi är på väg just dit, tillbaka dit eller kanske snarare fram dit.
…
jag tror att publiken idag kan erfara lika starkt som då hur våra medvetanden och känslor är tätt sammanvävda med ekonomins krafter. Var lägger vi för betydelser i ordet värde? Willy Loman får erfara sin värdelöshet – och det kan han inte uthärda.

Jo, som jag sade var det kändistätt och det var en fotograf där som plåtade alla kändisar. Några jag såg i vimlet var Rickard Wolf, Berit Gullberg, Laila Freivalds, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Owe Thörnkvist, Mona Sahlin med medföljande Säpovakter och Lena Endres man regissören Richard Hobert, som för övrigt satt på platsen bredvid oss.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

Foto: Sören Vilks

Relaterat: Dramatenbloggen, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dramalabbet har världspremiär på Den arabiska koltrasten 19 november

by


Dramalabbet är en spännande teater i Stockholm.

Den 19 november har Dramalabbet världspremiär på Den arabiska koltrasten av den danske dramatikern Thomas Markmann. En pjäs som kommit till Dramalabbet och Sverige med hjälp av det internationella teaternätverket Dramatic Laboratory Network, DLN.’

Dramalabbet berättar i ett pressutskick om bakgrunden till föreställningen:
Dramalabbet fick idén att skapa ett nätverk – Dramatic Laboratory Network (DLN) – med fria, mindre teatrar i hela Europa som delar med sig av sitt lands unga talanger. Idag sker mellanstatligt kulturellt utbyte mestadels på institutionell nivå och det är den redan etablerade dramatiken som spelas på Europas scener. Om utbytet istället sker på en gräsrotsnivå blir influenserna mer betydelsefulla eftersom det skapar möjligheter för den icke etablerade dramatiken att spridas och utvecklas.
DLN är ett nätverk av europeiska teatrar som liksom Dramalabbet satsar sin energi på att föda sitt lands dramatikertalanger. Tillsammans skapar vi en genväg för nyskrivna manus att spridas, översättas och i förlängningen spelas i europeisk kontext. Teaterutbyten är idag resurskrävande och energislukande, nätverkets funktion är att vara ett verktyg för att på ett mer effektivt sätt distribuera dramatik samt länka samman teatrar från olika regioner.

Vi vill underlätta för svenska dramatiker att nå ut i världen och samtidigt öka möjligheterna för utländska talanger att spelas här, med en demokratiserad, integrerad och syresatt teaterscen som följd. Just nu har nätverket nio medlemmar: Arts Printing House i Vilnius Litauen, Caféteatern i Köpenhamn Danmark, DOT i Istanbul Turkiet, Dirty Deal Teatro i Riga Lettland, Dramalabbet i Stockholm Sverige, DramAcum i Bucharest Rumänien, KomTeatteri i Helsingfors Finland, Teatr Polski i Bydgoszczy Polen och Royal District Theatre i Tbilisi Georgien.

Mer på Dramalabbets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En reflektion över Peter Weiss Inferno på Elverket

by


Vad skall man tycka om den här uppsättningen? Det är onekligen en bra fråga när helhetsintrycket är mer än rörigt. Vad är budskapet? Om det överhuvudtaget fanns något så tappades det bort någonstans i allt oljud, musikaliska burleskerier och kladd.

Dantes Inferno är inte en enkel historia att läsa och uppenbarligen så hade Peter Weiss ännu svårare när han inspirerades till att skriva detta stycke. I Dantes Det följs upp i scenografin och tyvärr även i sångnumren. Att det inledande ”kapitlet” utspelar sig på en hamburgerrestaurang är väl okej, scenografin är fint utförd och t om smårolig med sina namn på rätterna.

Att det däremot får stanna kvar under de resterande kapitlen känns inte lika okej. En vändbar scen eller bara en duk som ramlar ned över kulissen hade varit mera passande. Allt prat om ”staden, med sina gator, broar och torg” känns svår att koppla samman med hamburgerrestaurangen. Inte heller den övriga rekvisitan som rullas ut på scenen är lätt att få in i sammanhanget.

Det mer eller mindre konstanta kladdandet med mat i olika former, kastande av lagerkrans och annan rekvisita ut i publiken och Hamadi Khemeris (Dante) pubertala målbrottsskrikande blir ytterligare faktorer som får åhöraren att än mera tappa bort den redan svårförstådda och snåriga text som dialogerna har. Vilket är synd. Det som blir kvar är en kavalkad av sång- och dansnummer, rörigt burleskeri och virrigt eller bara överdrivet agerande.

Några glimtar finns det ändock. De tre djuren som agerar vägledare för publiken har bra sångröster och ser till att hålla igång rörelsen i spelet. Lejonet, lodjuret och varginnan (spelade av Marina Nyström, Rikard Lekander och Danilo Bejarano) är härligt sköna, deras versioner av engelska domare, japanska spa-terapeuter och allmänna påflugenhet känns som en frisk fläkt genom hela stycket. Vergilius (Thérèse Brunnander) är en av de starkaste på scen, precis som Charon/Minotaurus/Fucci (Hannes Meidal). Kostymerna som flörtar med militära uniformer är också tilltalande även om man nog snarare skall fina dem stötande och ha starka nazistvibbar.

Men, även om jag inte riktigt fann den fullt så intressant eller underhållande så fick aktörerna rungade applåder efteråt och rejäla skrattsalvor och skrämselskrik under akten. Så det verkar som om den unga publiken godkänner den med råge.

av Jessika Ahlström

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vi borde vara rädda om Kleerup

by


Kleerup har gjort musiken till Aniara, Harry Martinssons rymdepos som nu satts upp på Stockholms stadsteater, för att fira att teatern fyller 50 år.
Lars Rudolfsson har omarbetat Martinssons epost till dramat och Kleerup har skrivit musiken. Spännande kombination av Martinssons text från 1950-talet skriven i ångest över kärnkraftsvapnens utveckling och nutida dramatiker och en stor svensk pop- och elektronisk kompositör som Kleerup.
Det är klart att både Rudolsson och Kleerup är heta objekt för TV-sofforna för intervjuer och snack. Men Kleerup verkar inte må så bra för tillfället. Han var med i TV4:s morgonsoffa på onsdagsmorgonen och folk blev upprörda över att TV4 sände intervjun, överhuvudtaget. Aftonbladet berättar:

Andreas Kleerup svarade på de två frågor han fick, men han talade långsamt och släpigt och hade svårt att artikulera flera av orden.
Efteråt hörde upprörda tittare av sig till TV4:s växel och krävde en förklaring.
– Folk reagerade på Kleerup i sändning. Det kändes inte som att han var i form, och då kortade vi ner intervjun, berättar Mia Lindqvist, chef för ”Nyhetsmorgon”.

Nu såg jag inte programmet och vet inte hur illa det var. Jag vet ju inte heller vad det berodde på. Att Kleerup har drogproblem, har det rapporterats i medier.
Det är rätt typiskt samhället idag: om Kleerup hade haft influensa hade alla respekterat det och inte försökt få honom till tv-soffan. Men besvär som är relaterat till själen, till psyket, det finns det ingen förståelse för alls, nästan.

Jag tycker vi borde vara rädda om Kleerup. Vi behöver konstnärssjälar i vårt hårda, effektiviserade samhälle där vi i stort sett mäts och värderas efter
vår arbetsinsats. Kleerup gör ju för övrigt en stor insats med sitt musikskapande.

Jag såg genrepet tillsammans med Jonas från Kulturbloggen, som bloggat om sina intryck av föreställningen.
Kleerups musik var underbar. Både lättare revybetonade avsnitt, elekroniskt symfoniskt och stråkar och fantastiska sånger av Helena Sjöholm.
Musiken är en stor del av vad som gör Aniara så mäktigt.

Om Kleerup från Wikipedia:

Andreas Kleerup, artistnamn Kleerup, född 2 april 1979, är en svensk popmusiker och låtskrivare från Stockholm.

2006 skrev Kleerup ett bidrag till Melodifestivalen, Aiayeh, som framfördes av Simone Moreno. Bidraget slutade på sista plats i första delfinalen.
Under 2007 var Kleerup musikalisk ledare för TV-programmet Bingo Royale tillsammans med Nisse Edwall och Mona Seilitz, en karriär som slutade med att han skrev in sig på behandlingshem för missbruksproblem.
Solodebuten Kleerup producerades huvudsakligen under tiden på behandlingshem.
På albumet har Kleerup lånat in ett flertal sångerskor, exempelvis Titiyo, Marit Bergman och Neneh Cherry. Tillsammans med Robyn nådde Kleerup stora framgångar med låten With Every Heartbeat som bland annat toppade Englandslistan. I Sverige låg singeln på försäljningslistan i 55 veckor.

Kleerup är också medlem i musikgruppen Meatboys och han har skrivit låten Lay Me Down till Cyndi Lauper 2008. I januari 2009 testades han positivt för kokain i samband med Grammisgalan.
Aug 2009 staratde inspelningen av långfilmen ”Spindelgången” där Andreas Kleerup spelar huvudrollen Nathanael Coppelius.

Relaterat: Kleerups officiella hemsida, Aftonbladet och bloggarna Chang Weng och Sophie Hammar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,